Alla inlägg med taggen universalism

Nådens obehagliga(?) implikationer

Nåd är ett centralt begrepp i kristen tro, men vad betyder det egentligen? Ibland hör jag märkliga uttalanden som tycks bygga på en haltande förståelse av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd. Det kan förstås vara jag som är ute och cyklar och i så fall hoppas jag att någon korrigerar mig så snabbt det bara går. Förståelsen av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd verkar nämligen ha konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor.

Ibland hör jag påståenden i stil med ”Om Gud inte räddar oss, då är Gud inte god!” eller ”Om Gud inte räddar alla människor, då är Gud orättvis!” Jag vill påstå att dessa – och liknande påståenden – inte går att förena med nåden. Varför? Helt enkelt därför att om Gud på något sätt är ålagd att rädda oss, om Gud är skyldig att rädda oss, då blir vi inte räddade av nåd, utan snarare av nödvändighet.

Att bli räddad/frälst av nåd innebär att bli räddad trots att man inte förtjänar det, trots att Gud med rätta hade kunnat låta bli och istället förkasta oss människor. Detta motsäger idén om att Guds godhet på något sätt med nödvändighet medför att Gud frälser.

För att nåden ska vara nåd så måste det vara så att Gud hade kunnat förkasta oss alla och ändå vara god och rättfärdig.

Det här verkar dock, för många, inte vara någon lättköpt tanke, vilket jag har viss förståelse för. Det verkar dock inte finns något sätt att undvika den utan att förvandla nåden till något annat än nåd. Storheten i Guds nåd ligger just precis i att den är oförtjänt. Gud väljer att frälsa trots att vi inte förtjänar det och trots att han inte måste göra det.

Nu kommer vi till en annan potentiellt obehaglig tanke.

Om Gud inte var skyldig att rädda någon enda av oss, då är han heller inte skyldig att rädda tio för att han räddar en eller hundra för att han räddar tio.

Ingen av oss förtjänar att räddas och därför kan det inte vara så att någon helt plötsligt börjar förtjäna att räddas, bara för att Gud räddar någon eller några. Nu tror jag emellertid att Gud erbjuder frälsningen till alla människor (och att Gud frälser alla som inte förkastar den), men detta är inget som Gud på något sätt måste göra. Inte heller är det så att Gud måste ge oss ett val när det gäller frälsningen (även om jag är av uppfattningen att Gud de facto ger oss ett val därför att han vill ge oss ett val).

I första stycket skrev jag att detta har konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor. Ett exempel på en sådan fråga är det jag kallar arvssyndsparadoxen: På grund av arvssynden kan jag inte låta bli att synda, men ändå hålls jag ansvarig för mina synder. Det senare strider mot vår intuitiva idé om moraliskt ansvar; att vi inte kan klandra någon för något som ligger utanför dennes kontroll. Vi skulle t.ex. inte hålla en förlamad man ansvarig för att denne inte springer över vägen och räddar ett barn från att bli överkört av en buss, men en fullt frisk person, som kunde ha räddat barnet utan någon egentlig fara för sitt eget liv (vi kan anta att bussen befinner sig långt bort), denne skulle vi hålla ansvarig (vi kan anta att det är vår plikt att rädda liv när vi kan göra detta utan fara för vårt eget eller andras liv).

Hur kan det då vara så att jag är ansvarig för mina synder om dessa ligger utanför min kontroll (dvs. jag kan inte låta bli att synda)? Denna fråga har av vissa besvarats med att Gud inte dömer mig för de synder som ligger utanför min kontroll, utan att Gud snarare dömer mig utifrån hur jag, av fri vilja, har tagit ställning till Jesus.

Detta svar är dock oförenligt med nåden, eftersom det förutsätter existensen av frälsning av nåd för att Gud ska kunna döma oss rättfärdigt, men om nåden ska vara nåd, då kan detta inte förutsättas; Gud måste kunna döma oss med rätta även om det var så att någon frälsning av nåd inte existerade.

Hur det jag kallar arvssyndsparadoxen ska lösas tänker jag inte gå in på här och nu. Jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte har bestämt mig för vilken lösning som är rimligast; just nu står det mellan två modeller som båda verkar vara koherenta. Det är fritt fram att dela med sig av lösningsförslag, så om du har något på lager… shoot! Detsamma gäller förstås kommentarer angående nåden.

Fler tankar om universalism

Jag skrev för ett par månader sedan ett kort inlägg om fri vilja och universalism, där jag hävdade att det inte på något sätt är säkert att Gud kan få alla människor att vilja ha med honom att göra, samt att det för Gud inte är önskvärt att tvinga någon människa att spendera evigheten med honom.

Detta anser jag fortfarande är ett stort (filosofiskt) problem för universalismen. Det verkar inte finnas någon som helst rimlig orsak att tro att varenda människa förr eller senare skulle vilja ha med Gud att göra (och därmed omvända sig från sitt uppror). Det finns liksom ingen ”tvingande princip” som kommer att få människor att välja på ett visst sätt (det skulle motsäga existensen av människans fria vilja).

Inte heller verkar det finnas någon – varken filosofisk eller teologisk – orsak att tro att Gud på något sätt skulle vara ålagd att inte tidsbegränsa erbjudandet om förlåtelse. Bibeln ger intrycket av att erbjudandet är just tidsbegränsat – och ingen av Guds egenskaper kräver att det skulle vara något annat än tidsbegränsat. Men även om erbjudandet inte skulle vara tidsbegränsat så är den fria viljan en ”defeater” för universalismens påstående att alla till slut ändå hamnar i det vi kallar himlen.

Det är vidare inte med den fria viljan som med slumpen. Vad menar jag? Jo, om människans val var slumpbaserade, då skulle det vara rimligt att anta att alla ”väljer” q givet ett potentiellt oändligt antal upprepade valsituationer där q är ett möjligt alternativ. Men om människans val inte är slumpbaserade, då finns det ingen orsak att tro att alla till slut väljer q.

Jag tror alltså att C.S. Lewis har ganska rätt i att dörren till helvetet är låst från insidan.

Fri vilja och universalism

Det här blir ett kort inlägg så jag går direkt till mitt påstående: Fri vilja och universalism (alla människor blir räddade till slut) är svåra att förena. Här följer det något oslipade argumentet:

(1) Varelser med fri vilja kan välja att förkasta Gud; det ligger i frihetens natur att det är möjligt för dem att inte vilja ha med Gud att göra.

(2) Människor har fri vilja.

(3) Det är inte önskvärt för Gud att tvinga någon människa, som inte vill ha med honom att göra, att spendera evigheten tillsammans med honom.

(4) Universalism, om den är sann, innebär pga (2) och (3) att alla människor till slut vill ha med Gud att göra.

Här skymtar jag ett problem. Vad har vi för orsak att tro att alla människor till slut vill ha med Gud att göra? Givet mänsklig frihet (fri vilja) så är det långt ifrån självklart att det skulle vara så, men om universalismen är sann, då måste det vara så.

Men vad har vi egentligen för orsak att tro att det skulle vara så, att Gud på något sätt kan få alla människor att frivilligt söka sig till honom? Givet mänsklig frihet ligger ju det valet hos människan.

 
Filosofi/Religion