Jag lyssnade nyligen på en predikan med rubriken ”Uppdraget att radera kunskap” (MP3) av Simon Jonsson, pastor i Kustkyrkan. Här följer ett par kommentarer på den.
Vad är utmaningen och vilka frågor är viktiga?
Simon säger följande:
Problemet som vi har egentligen, det är att omvandla den kunskap som vi har till handling. Det är det som är det svåra, vår utmaning. Det är inte att vi ska kunna mer saker. Det är inte att vi ska kunna förklara treenigheten på ett ännu bättre sätt eller att vi ska kunna lösa teodicéproblemet. Eller att vi ska veta, som jag sa till bibelskolan i onsdags, om det är gator av guld i himlen eller om det inte är det. Utan [den] stora utmaningen för oss som kristna [...] i vårt land, det är att vi ska omsätta den kunskap vi har i praktisk handling.
Ett tydligt tema i det Simon säger är att den (teologiska) ”kunskap” vi har inte får några praktiska konsekvenser. Att detta är ett problem håller jag med om till fullo. Jag menar dock att Simon är helt fel ute i sin analys av orsakerna till detta. Mer om detta senare.
I citatet ovan nämns frågan om treenigheten, teodicéproblemet och huruvida det finns gator av guld i himlen. Det sistnämnda är en väldigt perifer och trivial fråga i sig. (Som en fråga som får belysa bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är den dock inte alls trivial. Eller rättare sagt, det som den frågan kan belysa i fråga om bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är långt i från oviktigt. Detta ligger dock utanför vad jag tänkte behandla här.)
De två förstnämnda frågorna är i vilket fall som helst långt ifrån perifera och triviala. Läran om treenigheten är en oerhört central i kristen tro och teologi. Den genomsyrar exempelvis förståelsen av korset och försoningen. Teodicéproblemet eller tankegångar som liknar det är förmodligen det absolut vanligaste argumentet mot kristen gudstro.
Att måla förmågan att presentera lösningar på teodicéproblemet som något som inte tillhör utmaningen för kristna i Sverige är ett skott i foten på kristi kropp.
I Sverige så är kristen gudstro för många ett lika intellektuellt (o)acceptabelt alternativ som tro på jultomten. Sverige hamnar således rimligen högt upp på listan över länder som är i behov av en klartänkt och intellektuellt trovärdig kristendom.
(Detta ska på inget sätt betraktas som en motsats till en sund karismatik och praktiserandet av de saker som hör till gudsriket! Det är en falsk dikotomi.)
Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge?
Låt oss gå vidare.
Jesus har aldrig bett oss om att bli kristna. Han har bett oss att bli lärjungar.
Detta är en uppdelning som jag har svårt att förstå. Simon tycks mena att ”kristen” är något man är för att man hyser vissa trosföreställningar, medan ”lärjunge” är något man är om man omsätter tron i praktisk handling. Med sådana definitioner så är det helt korrekt, men varför ska vi definiera orden på det sättet? Varför kan vi inte se lärjungaskapet som en essentiell del av vad det innebär att vara kristen?
Simon ställer frågan: Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge? För att besvara den frågan refererar han till Markus 1:16 och de följande verserna. Simon säger:
Där är rubriken just ‘Jesu första lärjungar’, så det här lär ju vara en viktig text om man ska svara på frågan ‘Hur mycket kunskap behöver jag för att vara en lärjunge?
Rubrikerna finns emellertid inte med i grundtexten, så de är knappast relevanta när vi ska bedöma om en text är viktig eller inte när det gäller att besvara en viss frågeställning.
Simon säger vidare att de personer som nämns i texten blev lärjungar när de släppte näten och att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”. Detta antagande saknar dock stöd i texten. Texten är fattig på detaljer och berättar inte vilken tidsperiod som avsnittet spänner över. Slutsatsen att de lämnade allt de hade efter att ha träffat Jesus i fem minuter (eller en mycket kort tidsperiod) är inte motiverad utifrån den faktiska texten.
Låt oss ändå, för resonemangets skull, anta den mycket tveksamma tolkningen att de lämnade allt de hade och blev Jesu lärjungar väldigt fort utan att Jesus redan hade undervisat dem i någonting. Låt oss anta att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”.
Vad säger detta oss? Innebär det att idealet för en lärjunge är att sakna kunskap? Innebär det att lärjungaskapet kan fortgå utan ökad kunskap? Naturligtvis inte!
Även om det skulle vara korrekt att man kan bli en lärjunge ”utan en enda kunskap” så innebär det inte att man kan fortsätta ”utan en enda kunskap”.
Det vore intressant att höra vad Simon säger om:
- Den första delen i det man brukar kalla det dubbla kärleksbudet: ”[...] du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark 12:30)
- Hebreerbrevet 5, där författaren beklagar sig över församlingens intellektuella undermålighet: ”Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda.” (vers 12)
- 1 Petr 3:15: ”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”
För mycket kunskap?
Simon berättar om en indier som i princip saknar teologisk kunskap, men som ändå ”praktiserar” med resultat, och använder detta exempel som ett argument för att vårt problem är att vi har för mycket kunskap.
Jag menar att denna analys är helt felaktig. Vårt problem är inte att vi har för mycket kunskap. Vårt problem är (bland annat) att vi kristna inte har kunskap om Gud i egentlig mening.
Vi har kunskap om vad den kristna kyrkan tror om Gud. Vi har kunskap om vad det står om Gud i Bibeln. Detta är dock inte detsamma som att ha kunskap om Gud, om vi med ‘Gud’ avser en faktiskt existerande entitet.
Att ha kunskap om Gud, snarare än kunskap om vad någon/något säger om Gud, kräver mycket mer än att känna till vad den kristna kyrkan tror eller vad som står i Bibeln.
Kunskap är (enligt den traditionella analysen) sann, berättigad tro. Om jag har kunskap om att Paris ligger i Frankrike så innebär det kortfattat att:
- Jag tror att Paris ligger i Frankrike.
- Det är sant att Paris ligger i Frankrike.
- Jag har goda skäl att tro att Paris ligger i Frankrike.
För att en trosföreställning om Gud ska vara kunskap så krävs alltså att den trosföreställningen är sann och att jag har goda skäl att hålla den för sann.
Det ligger således rimligen i sakens natur att verklig, robust kunskap om Gud påverkar mitt handlande och mitt liv i mycket högre utsträckning än vad trosföreställningar om Gud som inte kvalificerar som kunskap om Gud gör.
Vi behöver återerövra kristen teologi som en robust kunskapstradition. Inte odla kunskapsfientliga attityder förklädda som något ”andligt”.
En kompartmentaliserad tro
Ett annat problem som vi kristna har är att vi, mer eller mindre lurade av religionsbegreppet, har kompartmentaliserat vår tro.
På ren svenska betyder det att vi har kommit att (medvetet eller undermedvetet) betrakta religion som en separat företeelse eller separat beståndsdel i och av livet.
Religion är något vi sysslar med på söndagarna (även om vi inte gärna vill kalla det religion). Och på söndagarna kan vi vara väldigt hängivna och ”brinnande”. Sedan får det inget större genomslag för hur vi tänker och handlar resten av veckan.
Vi har också köpt idén om att religion är och ska vara något privat, vilket också bidrar till att vi flyttar den del av livet vi har vigt åt ”det religiösa” till en privat och isolerad sfär. Vår tro blir på så sätt i stor utsträckning verknings- och konsekvenslös för ”resten av livet”.
Jag skriver ”vi” och generaliserar. Det är medvetet, och jag är fullt medveten om att detta inte gäller alla och att graden av kompartmentalisering varierar. Likväl är det ett problem.
(Här skulle det kanske vara på sin plats att ta upp relativiseringen av sanningsbegreppet, religion och moraliska värden, som är ett relaterat problem. Det här är dock redan ganska långt, så jag nöjer mig med att nämna det i denna parentes.)
Vad är då lösningen? Jag har ingen enkel lösning, men jag tror att åtminstone en del av lösningen är att vi börjar prata om världsbildsfrågor.
Den personliga berättelsen
Simon lyfter vidare fram det personliga vittnesbördet ”bättre än varje berättelserna i den här boken [Bibeln]”. Jag tror också att det personliga vittnesbördet är viktigt, men den personliga berättelsen handlar om en upplevelse, och berättelser om och upplevelser i sig kan tolkas på olika sätt och åhörarens världsbild är en viktig faktor när det gäller hur en sådan berättelse tolkas.
Jämför exempelvis hur du (om du är kristen) tolkar det personliga vittnesbördet från någon som tillhör en annan religion. Eller jämför med hur du tolkar det personliga vittnesbördet från en ateist som berättar hur skönt det var att lämna tron bakom sig.
Du inser förhoppningsvis att tolkningen av en personlig berättelse i princip avgörs av åhörarens världsbild.
Tyvärr så uppvisar Simon i sin predikan inte minsta lilla tecken på insikt om att argument för den kristna trons sanningsanspråk kan vara nödvändiga. Om detta reflekterar Simons faktiska inställning så är det oerhört bekymmersamt.
Simon pratar om att bli lik Jesus och om att exempelvis ha ”Jesu öron”.
Frågan är: Varför inte lägga till Jesu intellekt till bli-lik-Jesus-listan?
Jesus botade sjuka OCH uppvisade OCKSÅ en stor intellektuell skärpa. Dessa två är inte på något sätt varandras motsatser.
