Christer Sturmark skriver följande med anledning av Kalla faktas reportage om Frälsningsarmén:
Trossamfundsminister Stefan Attefall intervjuades i Kalla Fakta och ansåg att Frälsningsarméns diskriminering av homosexuella var helt oproblematisk i statsbidragshänseende. Med Attefalls resonemang måste staten således också acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar.
Först är det värt att notera att Attefalls resonemang, baserat på vad som visades i Kalla fakta, handlade om att trossamfund har olika teologiska åsikter och (därav följande) livsstilskrav, och att stödet till trossamfund inte skulle vara möjligt om samfundens teologiska åsikter ska ”recenseras”. (Han nämner dock inte anledningen till det sistnämnda i det korta klipp som visades i programmet, men det är inte relevant i det här sammanhanget.)
Nu till saken. Sturmark menar att Attefalls resonemang innebär att staten också måste ”acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar”. På något sätt lyckas alltså Sturmark koppla ihop (1) krav på teologiska åsikter och livsstil med (2) krav på etnicitet, som om dessa skulle vara samma sak. Han ger dock inget argument för denna koppling – och jag är tveksam till att ett sådant kan ges då det är uppenbart att (1) och (2) inte ens nästan är samma sak.
Sturmark fortsätter:
Attefall är uppenbarligen helt omdömeslös i dessa frågor. Kanske har det att göra med att Attefall själv tillhör en frikyrka. Med sådana kopplingar bör ministern givetvis omedelbart skiljas från uppdraget att handa trosamfundsfrågorna i regeringen. Detta politikområde måste läggas över på någon annan minister.
Om Attefalls resonemang verkligen var sådant att det legitimerade ”negativ” särbehandling på basis av etnicitet (vilket inte ska förväxlas med ”positiv” särbehandling i form av exempelvis speciella insatser riktade till invandrargrupper med viss etniskt tillhörighet), då skulle han med rätta kunna anklagas för att vara ”omdömeslös”, men nu är det inte så.
I vilket fall som helst så är det anmärkningsvärt att Attefalls påstådda omdömeslöshet ”kanske” har att göra med att han tillhör en frikyrka, samtidigt som det faktum att han har ”sådana kopplingar” definitivt gör honom olämplig som trossamfundsminister. När det gäller det senare är det alltså inte längre frågan om ett ”kanske”: Tillhör man en frikyrka ska man inte ha trossamfundsministerposten!
Men borde inte det relevanta vara om man gör ett bra jobb, snarare än vilket – om ens något – samfund man tillhör? Naturligtvis. Staten ska inte ta ställning i teologiska frågor. Därför är en persons egna teologiska åsikter i sig själva helt och hållet irrelevanta för dennes lämplighet för en ministerpost. Det som är relevant är att man gör ett bra jobb, och när det gäller det har Sturmark inte visat att Attefall inte gör det.
Ropet efter ett teologiskt åsiktskrav för en minister vore mer begripligt om den som ropade efter det förespråkade en religiöst och teologiskt icke-neutral stat. Att ställa ett teologiskt åsiktskrav på en minister är väldigt märkligt om staten ska undvika att ta ställning i teologiska frågor, då ett sådant krav vore just ett sådant ställningstagande.
För en civil organisation som ett trossamfund, som de facto inte är varken teologiskt neutralt eller livsstilsneutral, är det däremot inte det minsta märkligt att det för medlemskap, eller för arbete i organisationen (som när det gäller Frälsningsarmén), ställs krav på teologiska åsikter och livsstil.
