Alvin Plantinga menar tvärtemot detta att tro på evolution och naturalism inte kan vara rationell. Hans argument för detta kallas det evolutionära argumentet mot naturalism och går i korthet ut på följande:

Biologisk evolution främjar (förutom organismens fysiologiska egenskaper) endast beteenden som ökar organismens överlevnadschanser. Vad organismen har för trosföreställningar är irrelevant. I en värld där något sådant som Gud inte existerar, där det varken kan finnas en intention bakom evolutionsprocessen eller någon speciell tanke med människan, där finns inget skäl att tro att den mekanism som hos människan genererar trosföreställningar tenderar att generera sanna trosföreställningar. Allt som räknas är ju beteendet.

Låt mig utveckla: I en naturalistisk värld är en människa uteslutande materiell. Dvs. det finns inget sådant som en immateriell själ eller ett immateriellt medvetande; jag är min kropp (eller kanske en viss del av min kropp, t.ex. min hjärna). Om detta är fallet så är mina mentala processer, inklusive mina trosföreställningar, orsakade eller determinerade av neurofysiologiska mekanismer. Dessa mekanismer orsakar både mina trosföreställningar och mitt beteende.

I det naturliga urvalet överlever och förökar sig de organismer som är bäst anpassade. I att vara ”bäst anpassad” ingår, förutom organismens fysiologiska egenskaper, organismens beteende. Detta innebär att vi kan anta att människans neurofysiologiska mekanismer genererar ett anpassat beteende; ett beteende som gör att människan överlever och förökar sig.

Dessa neurofysiologiska mekanismer ger också upphov till trosföreställningar. Om dessa trosföreställningar – som genereras av de de neurofysiologiska mekanismer som genererar rätt sorts beteende - är sanna eller falska, det är helt och hållet irrelevant. Det spelar ingen som helst roll vad en organism hyser för trosföreställningar så länge den beter sig på rätt sätt.

Vi kan alltså, på basis av biologisk evolution, anta att vårt beteende är ”anpassat” och främjar vår överlevnad och reproduktion. Vi kan däremot inte anta att de neurofysiologiska mekanismer som genererar detta beteende också genererar sanna trosföreställningar.

Om vi väljer en specifik trosföreställning hos en människa, då har vi alltså inget skäl att tro att denna trosföreställning är sann. Vi har heller inget skäl att tro att den är falsk. Vi bör, enligt Plantinga, anta att det är ungefär lika troligt att trosföreställningen i fråga är sann som att den är falsk. Sannolikheten för att den är sann bör därför hamna i närheten av 0,5 (på en skala från 0 till 1). Om en människa hyser 1000 av varandra oberoende trosföreställningar så är sannolikheten för att minst 75 % av dessa är sanna mindre än 10^(-58).

Om de neurofysiologiska mekanismerna, som genererar trosföreställningar, genererar en lägre andel sanna trosföreställningar än så, då kan de mekanismerna knappast betraktas som tillförlitliga. Man bör antagligen ställa högre krav än så, men ett värde på 75 % räcker för att det ska bli tydligt att det är ytterst osannolikt att de neurofysiologiska mekanismerna är tillförlitliga i bemärkelsen att de tenderar att generera sanna trosföreställningar.

Den som håller evolution och naturalism för sanna har därför en defeater för att hans eller hennes neurofysiologiska mekanismer är tillförlitliga vad gäller produktionen av trosföreställningar. Detta innebär att han eller hon också har en defeater för varje trosföreställning som är producerad av dessa mekanismer. Försanthållandet av evolution och naturalism är en sådan trosföreställning. Tron på kombinationen evolution och naturalism är således självförstörande; den sågar av grenen den sitter på.

(Notera att argumentet inte säger att trosföreställningen är falsk, att evolutionsteorin eller naturalismen är falsk. Argumentet säger ”bara” att ingen rationellt kan hysa trosföreställningen i fråga, eftersom den är självförstörande.)

Detta argument och den kritik som har riktats mot det blir, om allt går som planerat, ämnet för min C-uppsats. Jag ser fram emot att undersöka detta närmare, men än så länge uppfattar jag argumentet som hållbart och övertygande (den kritik jag hittills har läst har enligt min bedömning inte lyckats särskilt bra).

Notera: "Det evolutionära argumentet mot naturalism" är ett inlägg från myenemy.se

I lördags debatterade jag med matematikprofessorn John Lennox i Stockholm. Han tror på fullt allvar att Jesus gick på vatten, förvandlande vatten till vin och återuppstod från de döda. En man med vetenskaplig bildning tror på detta. Hur är det möjligt i dagens kunskapsrika värld?

Sturmark antyder att vetenskap befinner sig i ett sorts motsatsförhållande till försanthållandet ‘Jesus återuppstod från de döda’. Detta är i mitt tycke anmärkningsvärt. Dessa två skulle naturligtvis befinna sig i ett motsatsförhållande till varandra om det sistnämnda försanthållandet var ‘Jesus återuppstod på naturlig väg från de döda’, eftersom vetenskapen tämligen konklusivt har visat att döda människor inte återvänder till livet på naturlig väg (efter att ha varit döda en viss tid). Kristna har dock aldrig påstått att Jesus återvände till livet på naturlig väg; påståendet är att Gud ingrep i historien och uppväckte Jesus från de döda.

Om försanthållandet är att Gud uppväckte Jesus, då innebär det att det handlar om en händelse som ligger utanför vetenskapens område. Huruvida försanthållandet har sanningsvärdet sant är således en fråga som inte kan besvaras av vetenskapen.

Religionen har snarare bromsat mänsklighetens moraliska utveckling än hjälpt den.

‘Moralisk utveckling’ betyder rimligtvis att mina/andras/samhällets/världens moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning. Men hur bedömer man om moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning? Svar: Man jämför dem med en allmängiltig (objektiv) moralisk norm; ”den perfekta moraluppfattningen”. Om de moraliska uppfattningarna och praktikerna rör sig närmare normen, då rör de sig i rätt riktning.

Problemet för Sturmark är att han, med den världsbild han säger sig ha, inte har någon sådan allmängiltig norm att tillgå. Det verkar snarare som att han oproblematiskt och oreflekterat utgår ifrån att hans moraluppfattning är ”den perfekta moraluppfattningen”, mot vilken han sedan jämför historiens och samtidens avvikande moraluppfattningar (och kritiserar dessa för att de avviker).

Notera: "Vetenskap, uppståndelsen och moralisk utveckling" är ett inlägg från myenemy.se

(Klicka här och här om du inte kan se videon ovan. Föredrar du en MP3-fil så finns en sådan här.)

Jag kan tillägga att jag tidigare har skrivit om evolutionen som grund för moralen (och varför det inte fungerar).

Notera: "Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?" är ett inlägg från myenemy.se

Dessa herrar skriver ett par saker jag inte kan låta bli att kommentera. Notera dock att jag här inte säger något, varken positivt eller negativt, om artikeln från Claphaminstitutet. Jag avser inte här argumentera varken för eller mot evolutionsteorin. Det jag vill diskutera är Lindenfors och Sturmarks resonemang.

Det finns några enstaka biologer i världen som är tveksamma till evolutionsteorin, med då är det alltid för att religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten.

Det här är intressant. Om en biolog är tveksam till evolutionsteorin, då beror det automatiskt på att ”religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Detta är ju förstås väldigt bekvämt, att på förhand räkna bort biologer som är tveksamma till evolutionsteorin och slippa ta dem på allvar. Intellektuellt hederligt är det dock inte:

Även om det skulle finnas goda skäl till en biologs tveksamhet inför evolutionsteorin så spelar det ingen roll. Det saknar fullständigt betydelse. Denne är på förhand borträknad som en religiös pajas vars religiösa övertygelser står i vägen för en ”objektiv granskning av verkligheten”.

Sedan har vi det här med objektiviteten. Oberoende av om man bekänner sig till naturalism eller till en supernaturalistisk metafysik så innebär det oundvikligen att man har ett visst perspektiv på tillvaron. Frågan är: Varför ska vi tro att just det naturalistiska perspektivet (som jag antar att artikelförfattarna bekänner sig till) är objektivt? Det får vi inte veta.

I övrigt är det religiösa forskare ifrån andra discipliner och framför allt bokstavstrogna bibelfanatiker som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen.

Det här är också en intressant formulering: ”som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen”. Evolutionen är kunskap… Men vänta nu, är det inte precis det som ifrågasätts av den som är tveksam till evolutionsteorin? Ja – och då kan man inte avfärda ifrågasättandet genom att upprepa att evolutionen är kunskap.

(Jag utgår från att artikelförfattarna här använder termerna evolutionen och evolutionsteorin synonymt.)

I vilket fall som helst så är också denna formulering ett bekvämt sätt att slippa ta ifrågasättare på allvar. Inte helt olikt religiösa rörelser som viftar bort kritik med att den som kritiserar rörelsen är under djävulens inflytande.

Artikeln fortsätter med ett resonemang om varför evolutionsteorin är så ”svårsmält för religiösa”. De jämför med gravitationsteorin och menar – med rätta – att skillnaden mellan dessa är att gravitationsteorin inte har några religiösa implikationer, medans evolutionsteorin ”rensade … biologin fullständigt från behovet av en gudshypotes”.

Det är förstås detta som gör religiösa så ”partiska”. Det är förstås på grund av detta som religiösa övertygelser ”står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Javisst. Eller?

Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för en religiös person? Jag vill påstå att det finns två tänkbara huvudförklaringar, givet en supernaturalistisk världsbild. Det två förklaringarna är: (1) Evolutionsteorin, som i sig själv inte förnekar att en övernaturlig entitet ligger bakom evolutionen, och (2) att en övernaturlig entitet skapade livet ”färdigt”, åtminstone i någon grad. Dessa förklaringar (och en mängd kombinationer av dessa) finns representerade bland religiösa.

Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för naturalisten/den icke-religiöse/ateisten? En. Evolutionsteorin. Någon annan rimlig naturalistisk förklaring existerar inte. (Rätta mig om jag har fel!)

Så vem är det egentligen som har det starkaste motivet att – på andra grunder än naturvetenskapliga – förhålla sig på ett visst sätt gentemot evolutionsteorin?

Notera: "Oliktänkare, objektivitet och partiskhet gentemot evolutionsteorin" är ett inlägg från myenemy.se

Den fråga som boken försöker besvara är följande: Givet att Gud inte existerar, eller åtminstone inte handlar övernaturligt i historien, vilken är den bästa förklaringen till de gammeltestamentliga texternas beskaffenhet?

Jag måste säga att jag tycker boken lyckas ganska bra med att besvara den frågan. Det är synd bara att boken inte är mer ärlig i sin egen beskrivning av vad den vill göra. Istället för att öppet uttrycka att den söker en naturalistisk förklaring till de gammeltestamentliga texterna så gör den anspråk på att vara objektiv. Vilket skämt!

Ska jag vara ärlig så motsvarar det här på något sätt mina förväntningar. Jag hade dock hoppats på något mer givande. Fast det är klart, det är väl inte helt galet att få lite större förståelse av de naturalistiska förklaringsmodellerna för texternas uppkomst, även om det inte känns sådär extremt givande just nu.

Notera: "En naturalistisk syn på Gamla Testamentet är tydligen objektiv" är ett inlägg från myenemy.se

I inledningen skriver man följande:

I flera århundraden kämpade kristendomen och vetenskapen om den sanna världsbilden, tills tro och vetenskap slutligen blev två helt skilda begrepp. Så måste det vara, om vi skall lära oss mer om världen omkring oss. (s 68)

Som vanligt förutsätts vi gå med på (1) att kristendomen är ekvivalent med Katolska kyrkan under medeltiden och (2) att vetenskap har patent på sanningen och att vad som är sant och inte kan avgöras med frågan ”Är det vetenskapligt?”. Problemet med det första är att det är en felaktig och orättvis generalisering. Problemet med det andra är att det är självmotsägande.

Om vetenskapen är den enda vägen till sann kunskap, hur kan då påståendet ”vetenskapen är den enda vägen till sann kunskap” vara sant när det påståendet självt inte är vetenskapligt? Och om vetenskapen nu inte är den enda vägen till sann kunskap, varför målas då frågan ”Är det vetenskapligt?” upp som det avgörande för huruvida något är sant eller inte?

Visserligen nämns detta, att frågan ”Är det vetenskap?” egentligen inte räcker för att avgöra om ett påstående är sant, i en av artiklarna (s 81). Men det viftas bort med att den vetenskapliga metoden i vår tid har ”uppnått stor allmän auktoritet”, som om nu det skulle ha någon betydelse för vad som är sant.

Förresten, vad är egentligen en ”vetenskaplig världsbild”? Är det ens möjligt att ha en sådan? Knappast. Den världsbild en människa har är inte begränsad till vad som ryms i begreppet vetenskapligt. Och om den var det, då skulle den inte kunna motivera vetenskapen, eftersom att vetenskap kräver en rad antaganden som inte är vetenskapliga.

Det mest anmärkningsvärda i de här artiklarna är i mitt tycke de beskrivningar man ger av ”riktig” naturvetenskap och på vilka grunder man avfärdar ID. På sida 84 kan man läsa följande:

Man kan inte i förväg utesluta att vi blir klokare i framtiden. Gjorde man det och inbillade sig att man sitter med den slutgiltiga sanningen, skulle man inte längre tänka som en vetenskapsman. Man hade lämnat den grundläggande forskningsmetoden, som bygger på möjligheten att falsifiera teorier och hypoteser. Man hade blivit dogmatiker.

[...]

Allt är hela tiden öppet för debatt, men den vetenskapliga metoden gör det möjligt att värdera hypoteser och teorier objektivt, det vill säga rensat från till exempel sociala, kulturella och religiösa förhållanden.

Lägg märke till att ”riktig” vetenskap inte tänker sig att den sitter med den slutgiltiga sanningen och att inga sociala, kulturella och religiösa förhållanden tillåts påverka värderingen av hypoteser och teorier. ”Riktig” vetenskap är inte dogmatisk. Men vad säger man när man avfärdar ID?

Det är på det hela taget ett avgörande problem för intelligent designs vetenskaplighet att teorin hänvisar till ett övernaturligt fenomen. Naturvetenskapen beskriver principiellt världen som ett resultat av naturlagar. Därför kan en teori som hänvisar till en orsak som inte är underställd naturlagarna principiellt aldrig vara naturvetenskaplig. Biologiska fenomen måste alltid ha en ”naturlig” förklaring och följa principen om ”kausal slutenhet”, alltså att allting i världen hänger ihop i kedjor av naturliga orsaker och verkningar.

[...]

Intelligent design bryter mot den många århundraden gamla regeln inom naturvetenskapen om att inte hänvisa till övernaturliga orsaker. (s 81-82)

En naturvetenskaplig förklaring av vårt ursprung får alltså per definition inte peka på en designer, utan den måste vara naturalistisk. Men hur var det nu med att inte tro att man sitter med hela sanningen och att inte låta sociala, kulturella och religiösa förhållanden påverka värderingen av hypoteser och teorier?

Den ”riktiga” naturvetenskapen har, så att säga, bestämt sig för att människans ursprung måste rymmas i naturalismen. Men att på förhand utesluta förklaringar som inbegriper en designer, vad är det, om inte dogmatiskt?

Vidare så imponeras jag inte av den ”riktiga” naturvetenskapens förklaring till människans ursprung när den på förhand utesluter en designer. Även om livet är designat så skulle den ju säga motsatsen. Varför ska jag då lita på att den förklaring som den kommer med är sann (och inte bara av typen ”i brist på annat”)? Det hela liknar en rättegång där rättsväsendet på förhand utesluter att förrövaren kan vara vit. Tillförlitligt? Välj själv.

Förvisso är det fullt möjligt att förrövaren faktiskt inte är vit och att livet inte är designat, men att på förhand anta att så är fallet, det talar inte direkt till fördel för förklaringens tillförlitlighet.

Notera: "Naturvetenskapen inte dogmatisk?" är ett inlägg från myenemy.se