Alla inlägg med taggen nåd

Missuppfattningar om straffet, synden och nåden

Postat februari 8, 2011 i Tro & Kyrka  |  54 kommentarer

Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan i Borlänge, skriver följande i ett ganska färskt blogginlägg:

Den klassiska synen om ett evigt medvetet lidande som straff för människor bara för att de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt förkastar jag helt.

Jag vill säga ett par saker i anslutning till detta.

Jag förkastar också ett ”evigt medvetet lidande som straff för människor bara för att de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt”. Problemet med citatet ovan är att det – om det tas som en beskrivning av klassisk kristen lära – är en halmgubbe. Den klassiska synen är inte att människor straffas för att inte ha ”fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt”.

En sådan uppfattning som Elsander beskriver som ”den klassiska” är rätt och slätt otänkbar; det skulle innebära att en människa hålls ansvarig och straffas för någon annans bristande pedagogik eller uteblivna kommunikation. En sådan uppfattning är definitivt inte ”klassisk”.

Det är inte heller så att någon döms till ett evigt straff endast på basis av frånvaro av tro på Kristus. Den människa som blir dömd blir det på grund av sin synd och ondska; för att hon förtjänar det.

Enligt kristen tro blir den människa som blir räddad inte räddad för att hon förtjänar det, utan av nåd. Frälsningen är något oförtjänt. Alla människor har syndat och förtjänar därför att krossas under Guds heliga och rättfärdiga vrede.

(Detta är också bakgrunden mot vilken evangeliet framträder som sannerligen goda nyheter; evangeliets och korsets storhet är symmetriskt mot hur illa det är ställt med människan.)

Alla människor förtjänar alltså Guds vrede.

Så vad händer då om Gud väljer att skänka nåd endast till vissa människor? Innebär det att de som som Gud inte skänker nåd helt plötsligt upphör att förtjäna Guds vrede? Naturligtvis inte: Guds straffande av dem som inte benådas är precis lika välförtjänt och rättfärdigt som om Gud inte benådade en enda människa.

Rättfärdigheten i Guds straffande ligger inte i huruvida han benådar någon, utan i att den som straffas förtjänar det. Och det ”förtjänandet” förblir vad det är, oberoende av om Gud visar vissa människor nåd eller inte. Detta är en implikation av att frälsningen är av nåd, oförtjänt.

Samma sekund som man antyder att Gud på något sätt bör eller ”måste” rädda någon så kastar man ut konceptet oförtjänt nåd genom fönstret; det konceptet förutsätter att Gud med rätta hade kunnat förkasta oss alla.

Nu är det ju emellertid så att Bibeln beskriver Gud som att han älskade ”världen” så mycket ”att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

Paulus skriver: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8-9).

Varje människa som tror på Kristus blir alltså räddad undan domen, av nåd, utan att på något sätt ha förtjänat det.

Bibeln beskriver också hur Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Därför drar jag slutsatsen att frälsningen är principiellt tillgänglig för alla, även om Gud – om han ville, per implikation av nådkonceptet – hade kunnat erbjuda frälsningen endast till några. Jämför med vad Paulus skriver i Rom 9 (läs gärna hela kapitlet):

[Gud] säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. [...] Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? (vers 15, 18-20).

Ingen kan anklaga Gud för att vara orättfärdig och orättvis, på basis av att ett visst antal människor aldrig hör eller har hört talas om Jesus. Varför? Därför att frälsningen är något oförtjänt!

Nu tror jag, som sagt, att frälsningen är principiellt tillgänglig för alla. Detta tror jag dock på basis av bland annat 1 Tim 2:4 – inte för att Gud skulle vara orättvis och orättfärdig annars.

Angående frågan om huruvida frälsningen är praktiskt tillgänglig för alla så tänker jag så här: Det är åtminstone möjligt att Gud har skapat världen sådan att alla – eller åtminstone så många som möjligt – av de människor som skulle ta emot frälsningen om tillfälle gavs, också vid någon tidpunkt under livet får ett sådant tillfälle.

Detta, i kombination med att frälsningen är frivillig, räcker för att visa att Guds vilja att ”alla ska blir frälsta” inte är oförenlig med att vissa aldrig hör talas om Jesus. (Man ska inte heller ignorera möjligheten för Gud att uppenbara sig för någon på ett mer direkt sätt, utan att denne möter en kristen.)

Gud har dock ingen som helst skyldighet att se till att någon hör talas om eller på annat sätt möter Jesus och evangeliet – att han gör det beror helt och hållet på hans nåd.

Tillbaka till det inledande citatet. Att människor blir dömda på grund av att ”de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt” är rätt och slätt fel eftersom domen gäller synden och ondskan. Men det är också fel av en annan orsak, nämligen att det antyder att förklarandet av evangeliet ”på ett bra sätt” för en människa är ett nödvändigt och tillräckligt villkor för den människans frälsning.

Detta är i sin tur fel av minst två skäl: För det första så är frälsningen frivillig. För det andra så implicerar det att Jesus inte lyckades förklara evangeliet ”på ett bra sätt” eftersom inte alla som lyssnade på honom ville följa honom (se t.ex. Joh 6).

Till sist, kärleken då? Paulus skriver att ”[...] Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Det fantastiska i Guds kärlek  till oss är alltså också det symmetriskt till hur illa det egentligen är ställt med oss. Att vi förtjänar att krossas under Guds heliga vrede, och att Gud trots detta, för att han älskar oss, väljer att ta vårt rättmätiga straff på sig själv, för att vi oförtjänt ska kunna förklaras rättfärdiga - det säger allt om hur mycket Gud älskar!

C.S. Lewis får avsluta:

Christ died for men precisely because men are not worth dying for; to make them worth it.

Taggar: , , ,
54 kommentarer

Nådens obehagliga(?) implikationer

Postat februari 10, 2010 i Tro & Kyrka  |  24 kommentarer

Nåd är ett centralt begrepp i kristen tro, men vad betyder det egentligen? Ibland hör jag märkliga uttalanden som tycks bygga på en haltande förståelse av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd. Det kan förstås vara jag som är ute och cyklar och i så fall hoppas jag att någon korrigerar mig så snabbt det bara går. Förståelsen av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd verkar nämligen ha konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor.

Ibland hör jag påståenden i stil med ”Om Gud inte räddar oss, då är Gud inte god!” eller ”Om Gud inte räddar alla människor, då är Gud orättvis!” Jag vill påstå att dessa – och liknande påståenden – inte går att förena med nåden. Varför? Helt enkelt därför att om Gud på något sätt är ålagd att rädda oss, om Gud är skyldig att rädda oss, då blir vi inte räddade av nåd, utan snarare av nödvändighet.

Att bli räddad/frälst av nåd innebär att bli räddad trots att man inte förtjänar det, trots att Gud med rätta hade kunnat låta bli och istället förkasta oss människor. Detta motsäger idén om att Guds godhet på något sätt med nödvändighet medför att Gud frälser.

För att nåden ska vara nåd så måste det vara så att Gud hade kunnat förkasta oss alla och ändå vara god och rättfärdig.

Det här verkar dock, för många, inte vara någon lättköpt tanke, vilket jag har viss förståelse för. Det verkar dock inte finns något sätt att undvika den utan att förvandla nåden till något annat än nåd. Storheten i Guds nåd ligger just precis i att den är oförtjänt. Gud väljer att frälsa trots att vi inte förtjänar det och trots att han inte måste göra det.

Nu kommer vi till en annan potentiellt obehaglig tanke.

Om Gud inte var skyldig att rädda någon enda av oss, då är han heller inte skyldig att rädda tio för att han räddar en eller hundra för att han räddar tio.

Ingen av oss förtjänar att räddas och därför kan det inte vara så att någon helt plötsligt börjar förtjäna att räddas, bara för att Gud räddar någon eller några. Nu tror jag emellertid att Gud erbjuder frälsningen till alla människor (och att Gud frälser alla som inte förkastar den), men detta är inget som Gud på något sätt måste göra. Inte heller är det så att Gud måste ge oss ett val när det gäller frälsningen (även om jag är av uppfattningen att Gud de facto ger oss ett val därför att han vill ge oss ett val).

I första stycket skrev jag att detta har konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor. Ett exempel på en sådan fråga är det jag kallar arvssyndsparadoxen: På grund av arvssynden kan jag inte låta bli att synda, men ändå hålls jag ansvarig för mina synder. Det senare strider mot vår intuitiva idé om moraliskt ansvar; att vi inte kan klandra någon för något som ligger utanför dennes kontroll. Vi skulle t.ex. inte hålla en förlamad man ansvarig för att denne inte springer över vägen och räddar ett barn från att bli överkört av en buss, men en fullt frisk person, som kunde ha räddat barnet utan någon egentlig fara för sitt eget liv (vi kan anta att bussen befinner sig långt bort), denne skulle vi hålla ansvarig (vi kan anta att det är vår plikt att rädda liv när vi kan göra detta utan fara för vårt eget eller andras liv).

Hur kan det då vara så att jag är ansvarig för mina synder om dessa ligger utanför min kontroll (dvs. jag kan inte låta bli att synda)? Denna fråga har av vissa besvarats med att Gud inte dömer mig för de synder som ligger utanför min kontroll, utan att Gud snarare dömer mig utifrån hur jag, av fri vilja, har tagit ställning till Jesus.

Detta svar är dock oförenligt med nåden, eftersom det förutsätter existensen av frälsning av nåd för att Gud ska kunna döma oss rättfärdigt, men om nåden ska vara nåd, då kan detta inte förutsättas; Gud måste kunna döma oss med rätta även om det var så att någon frälsning av nåd inte existerade.

Hur det jag kallar arvssyndsparadoxen ska lösas tänker jag inte gå in på här och nu. Jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte har bestämt mig för vilken lösning som är rimligast; just nu står det mellan två modeller som båda verkar vara koherenta. Det är fritt fram att dela med sig av lösningsförslag, så om du har något på lager… shoot! Detsamma gäller förstås kommentarer angående nåden.

Taggar: , , , , , ,
24 kommentarer

”Jesus gillar inte allt med dig” – och tur är väl det!

Postat mars 18, 2009 i Tro & Kyrka  |  4 kommentarer

Jag skrev för ett par veckor sedan om två känsliga frågor, bland annat om att duga i Guds ögon:

Duger jag som jag är? I en mening gör jag det. Jag behöver inte göra något överhuvudtaget för att förtjäna Guds nåd. Det skulle utgöra en motsägelse då själva poängen med nåd är att den är oförtjänt. Jag får komma till Jesus exakt som jag är, med exakt den skit jag har i mitt liv, med exakt alla mina fel och brister. Att försöka städa upp i mitt liv innan, för att i någon mening försöka bli fin nog för att få närma mig honom, det vore ett misstag av enorma proportioner. Jag får komma precis som jag är. Och i den meningen duger jag alltså som jag är.

Gud är dock inte nöjd med mig som jag är. Jag är inte så som jag borde vara. Jag är inte rättfärdig. Därför kan Gud inte vara nöjd med mig och bara lämna mig i det skick jag är i. Det är inte hållbart att jag ska fortsätta existera med min syndiga natur och fortsätta göra det onda. Därför kommer Gud att reformera mig. Och i den meningen duger jag alltså inte som jag är.

Att säga att en människa, i Guds ögon, inte duger som den är, det tror jag är ganska kontroversiellt,  åtminstone i vissa sammanhang.  Jag tänkte därför att jag nog var ensam om att tänka i de banorna – som jag uppfattar som bibliska. Glädjande nog så finns det fler som inte fyllt sin teologi med bomull för att tillfredsställa vår tids kravhatande och felaktigt överpositiva syn på människan.

Simon skriver idag följande på Pastorsbloggen:

Man brukar säga att Jesus älskar dig som du är, och det gör han. Men han vill också att du ska förändras. Jesus gillar inte allt med dig. Han vill att du ska bli mer lik honom för varje dag som går. Och den förändringen smärtar och den förändringen tar emot. För vi vill inte förändras. Vi avskyr att förändras. I alla fall om det kräver något av mig.

Visst ska man vila i nåden. Men vissa använder orden ”vila i nåden” som en flykt från den förändring Jesus kräver av oss alla. Vila i nåden kan man göra när man till och från misslyckas med förändringen. Men ”vilan” bör inte infinna sig innan man ens försökt.

”Jesus gillar inte allt med dig.” Jobbigt va?

Själv skulle jag bli livrädd om Jesus gillade allt med mig. Jag är ju en syndare, visserligen på bättringsvägen (tack vare Jesus!), men fortfarande en syndare som fortfarande gör onda saker och tänker onda tankar. Så om Jesus gillade allt med mig, då skulle jag bli rädd. Då skulle Jesus inte vara värd att tillbes.

Det ska bli intressant att se hur länge det dröjer innan den sedvanliga (och tyvärr ofta ogenomtänkta) kritiken mot det Simon skriver dyker upp – för det här bör vara mer kontroversiellt än vissa andra saker som har skapat kraftiga reaktioner. Håll koll på kommentarerna till Simons blogginlägg om du är intresserad.

Taggar: , , , , ,
4 kommentarer

Två känsliga frågor

Postat februari 1, 2009 i Tro & Kyrka  |  Inga kommentarer

Det här är ett känsligt ämne. Det verkar i alla fall så, vilket kanske inte är så konstigt. Men jag vill gärna ta två steg tillbaka och tänka lite kring detta – och gärna tillsammans med er. Och helst utan att lägga så mycket fokus på eventuella emotionella reaktioner dessa frågor kan väcka. Beredda? Bra, då kör vi.

Frågorna är:

(1) Älskar Gud alla människor? Och vad betyder det i så fall?

(2) Duger jag som jag är (i Guds ögon)?

Jag utgår ifrån ett antal premisser, varav de viktigaste är:

(a) Gud hatar synd (dvs, sådant som strider mot Guds moraliska vilja).

(b) Alltsedan Fallet är människans natur syndig (i vilken grad den är det är dock inte relevant för mitt resonemang), vilket också är en orsak till att synden är universell (dvs, att alla människor syndar).

(c) Gud hade med rätta kunnat lämna människan under domen, med straffet – att för evigt vara skild från Gud – som påföljd, men Gud valde att själv, i Jesus, ta på sig människans straff, och genom detta räcka människan nåd, givet att hon vill ta emot den.

(d) Varje människa som tar emot Guds nåd i tron på Kristus kommer Gud att reformera. Dvs, forma till kristuslikhet och rättfärdighet. Detta projekt börjar i den här världen och färdigställs i nästa.

Jag börjar gärna med fråga (2), eftersom jag uppfattar den som enklare att besvara.

Duger jag som jag är? I en mening gör jag det. Jag behöver inte göra något överhuvudtaget för att förtjäna Guds nåd. Det skulle utgöra en motsägelse då själva poängen med nåd är att den är oförtjänt. Jag får komma till Jesus exakt som jag är, med exakt den skit jag har i mitt liv, med exakt alla mina fel och brister. Att försöka städa upp i mitt liv innan, för att i någon mening försöka bli fin nog för att få närma mig honom, det vore ett misstag av enorma proportioner. Jag får komma precis som jag är. Och i den meningen duger jag alltså som jag är.

Gud är dock inte nöjd med mig som jag är. Jag är inte så som jag borde vara. Jag är inte rättfärdig. Därför kan Gud inte vara nöjd med mig och bara lämna mig i det skick jag är i. Det är inte hållbart att jag ska fortsätta existera med min syndiga natur och fortsätta göra det onda. Därför kommer Gud att reformera mig. Och i den meningen duger jag alltså inte som jag är.

Fråga (1) är i mina ögon mer komplex:

(I) Om vi med ”människor” avser människan som helhet, inklusive den syndiga naturen, då kan frågan knappast besvaras med ett ja, eftersom Gud hatar synden. (Nej, jag går inte med på att Gud hatar synden för att den skiljer människan från honom. Det är tvärtom: Synden skiljer människan från Gud därför att Gud hatar den.)

(II) Om vi däremot definierar ”människor” (det Gud älskar) som någon sorts minsta gemensamma nämnare, som är densamma både för ”vanliga” människor, med syndig natur, och för rättfärdiga människor, som t.ex. Adam före Fallet, då kan vi förmodligen besvara frågan med ett ja. Men då måste vi också vara medvetna om att vi har definierat bort allt som skiljer en människa från en annan. Att Gud älskar mig betyder då alltså inte att Gud älskar mig för något som är unikt hos mig. Dvs, att Gud älskar mig ska jag i så fall inte ta personligt – det har inget med ”mig som person” att göra.

(III) Ett annat alternativ, som jag uppfattar som tämligen intressant, det är att Gud älskar mig i Kristus. Iklädd Kristi rättfärdighet är jag älskvärd i Guds ögon. I Kristus är jag en komplett människa. Jag är fortfarande jag – min identitet är inte försvunnen, tvärtom är det i Kristus som jag ”blommar ut” till fullo – men utan synd. Detta perspektiv kan dock bli problematiskt – dock inte omöjligt, tror jag – med tanke på att Paulus exempelvis skriver att ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Här måste man i så fall förstå det som att Gud förvisso älskade oss medan vi ännu var syndare, men att orsaken till detta var att Gud visste vad vi kunde bli; vår potential i Kristus.

Parentes: Tillståndet som ovan benämns ”i Kristus” innebär i Kristus, på grund av Kristus och det kommer så småningom, i livet efter detta, när Gud fullbordar reformationen av oss som är i Kristus, att övergå till i oss själva, på grund av Kristus. Det är dock viktigt att poängtera att varken mitt nuvarande tillstånd (i Kristus; iklädd hans rättfärdighet) eller det kommande tillståndet (formad till fullkomlig kristuslikhet) är min egen förtjänst – allt är av nåd.

Detta alternativ innebär att Gud älskar mig (som är i Kristus) i vidare mening än i alternativ (II), men det innebär också att Gud inte älskar alla människor. Åtminstone inte på samma sätt som han älskar de som är i Kristus. Jag tror vidare att det är möjligt med en syntes mellan (II) och (III). Det skulle i så fall innebära att Gud älskar alla människor med en sorts allmän, generell kärlek och att han dessutom älskar de som är i Kristus med en kärlek utöver den generella.

Som säkert framgår så har jag ingen bestämd uppfattning om hur fråga (1) bör besvaras (mer än att jag intar en kritisk hållning till den vanliga ”Gud älskar alla”-klyschan, vilken jag uppfattar som onyanserad) och det finns med största sannolikhet både variationer av de alternativ jag har skissat på, samt en massa andra alternativ.

Om du har orkat läsa ända hit så gissar jag att du uppfattar frågan som åtminstone lite intressant. Du får gärna skriva ett par rader om du känner för det. Det vore intressant att läsa fler tankar kring detta.

Taggar: , , , , ,
Inga kommentarer
 
Filosofi/Religion