Inger Enkvist, professor vid Lunds universitet, gör många lysande iakttaganden i en artikel i SvD angående den svenska skolan och den ”nya pedagogiken”. Jag kan inte låta bli att citera:
Det viktigaste skolåret är det första. Läraren lär inte bara ut bokstäver och siffror utan också hur man beter sig som elev. En elev kommer i tid, sitter på sin plats, är tyst när andra talar, stör inte de andra, det vill säga visar hänsyn. Detta innebär ett enormt steg i barnets utveckling.
[...]
Sedan slutet av sextiotalet förekommer en starkt antiauktoritär strömning i skolan, som hävdar att föräldrar och lärare utövar förtryck när de leder ungas utveckling.
De vuxna antas istället vara de ungas kamrater och ska bara finnas tills hands i bakgrunden. Den nya pedagogiken vill sätta ”eleven i centrum”. Tidigare var tanken att elevens skoltid var en förberedelse för vuxenlivet.
Nu heter det att elever bara kan lära sig om de tycker att det är roligt i skolan. En lärare anses därför inte behöva så mycket ämneskunskaper, men däremot trevliga metoder. Utvärderingen läggs hos eleven själv, eftersom denne är expert på vad han eller hon tycker om.
[...]
”Eleven i centrum” ger ofta till resultat att de som socialiserar de unga varken är föräldrarna eller lärarna utan andra unga. I många grupper råder ett grupptryck, som gör det omöjligt att studera. Inte sällan är de nya ledarnas regemente betydligt hårdare än de vuxnas.
Det borde inte förvåna någon att mobbning är ett allvarligt problem.
Demokrati bygger på att medborgarna gemensamt sätter sig in i problem och försöker komma fram till den bästa lösningen. Det förutsätter kunskaper, mognad och god vilja.
Hur ska unga vilja utveckla de här dygderna om skolan mest liknar en djungel där de starkas vilja råder?
[...]
På det här sättet håller gängen undan all närvaro av samhälle och stat. Ett tidigt tecken på att ett område går åt fel håll är att elever inte rättar sig efter lärare. Om inget görs befästs en antisocial attityd.
Förhållandet mellan skola och demokrati har en speciell betydelse för de elever som lever isolerade från samhället, exempelvis vissa invandrargrupper. Om dessa ser att landets vuxna inte ingriper när någon bryter mot lagen kan de tolka detta som att ingen bryr sig om lagen.
Att under skoltiden leva i ett minisamhälle där regler efterföljs är den allra bästa förberedelsen för att som vuxen leva i ett rättssamhälle.
Men dessa värden har skjutits åt sidan av den nya pedagogiken. Det är inte längre ansträngning utan elevens omedelbara tillfredsställelse som räknas.
I skolan ser unga varje dag hur regler åsidosätts. Med andra ord lär skolan att samhället är svagt, att unga kan sätta regler ur spel och att skyldigheter egentligen inte finns.
Att återupprätta respekten för inlärning, för lärare och för skolan som institution löser inte alla problem, men många.

