Alla inlägg med taggen moral

Vetenskap, uppståndelsen och moralisk utveckling

Jag ögnade igenom det senaste inlägget på Christer Sturmarks blogg. Han skriver två saker som jag gärna kommenterar.

I lördags debatterade jag med matematikprofessorn John Lennox i Stockholm. Han tror på fullt allvar att Jesus gick på vatten, förvandlande vatten till vin och återuppstod från de döda. En man med vetenskaplig bildning tror på detta. Hur är det möjligt i dagens kunskapsrika värld?

Sturmark antyder att vetenskap befinner sig i ett sorts motsatsförhållande till försanthållandet ‘Jesus återuppstod från de döda’. Detta är i mitt tycke anmärkningsvärt. Dessa två skulle naturligtvis befinna sig i ett motsatsförhållande till varandra om det sistnämnda försanthållandet var ‘Jesus återuppstod på naturlig väg från de döda’, eftersom vetenskapen tämligen konklusivt har visat att döda människor inte återvänder till livet på naturlig väg (efter att ha varit döda en viss tid). Kristna har dock aldrig påstått att Jesus återvände till livet på naturlig väg; påståendet är att Gud ingrep i historien och uppväckte Jesus från de döda.

Om försanthållandet är att Gud uppväckte Jesus, då innebär det att det handlar om en händelse som ligger utanför vetenskapens område. Huruvida försanthållandet har sanningsvärdet sant är således en fråga som inte kan besvaras av vetenskapen.

Religionen har snarare bromsat mänsklighetens moraliska utveckling än hjälpt den.

‘Moralisk utveckling’ betyder rimligtvis att mina/andras/samhällets/världens moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning. Men hur bedömer man om moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning? Svar: Man jämför dem med en allmängiltig (objektiv) moralisk norm; ”den perfekta moraluppfattningen”. Om de moraliska uppfattningarna och praktikerna rör sig närmare normen, då rör de sig i rätt riktning.

Problemet för Sturmark är att han, med den världsbild han säger sig ha, inte har någon sådan allmängiltig norm att tillgå. Det verkar snarare som att han oproblematiskt och oreflekterat utgår ifrån att hans moraluppfattning är ”den perfekta moraluppfattningen”, mot vilken han sedan jämför historiens och samtidens avvikande moraluppfattningar (och kritiserar dessa för att de avviker).

Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?

Följande är en i mitt tycke mycket intressant och sevärd debatt mellan Sean McDowell och James Corbett. Frågeställningen som diskuteras är: ”Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?” McDowell argumenterar för, Corbett argumenterar emot.

(Klicka här och här om du inte kan se videon ovan. Föredrar du en MP3-fil så finns en sådan här.)

Jag kan tillägga att jag tidigare har skrivit om evolutionen som grund för moralen (och varför det inte fungerar).

Ett par (spontana) tankar om U2-mässan

Jag besökte U2-mässan i fredags. En så kallad temamässa byggd kring musik av U2. Det är inte en mässa med en massa montrar och utställare med U2-tema, utan en mässa i kyrklig mening. Jag gillar U2, dock inte lika mycket som vissa andra, men Pride (In the Name of Love), With or Without You, One och Still Haven’t Found What I’m Looking For tillhör enligt min mening de bästa låtarna som någonsin gjorts. Jag anser vidare att U2′s musik, om den är rätt förpackad, mycket väl kan användas i gudstjänsten.

Musiktekniskt var fredagens U2-mässa hur bra som helst. Jag noterade dock ett par problem, vilka egentligen inte har att göra med framförandet av eller U2′s musik per se, utan snarare med resten av mässan. Förvisso tyckte jag ibland att mässan (dvs mässans form och dess talade innehåll) gjorde ganska långsökta tolkningar av låttexterna för att få dessa att passa in, men detta kan jag leva med. Något som däremot störde mig betydligt mer var att mässan var så fantastiskt PK och tidsandeanpassad.

Mässan var formulerad så att den konsekvent undvek att tala om människans moraliska skuld inför en helig och rättfärdig Gud. Syndabekännelsen som användes var denna:

Gud, nu öppnar jag mig för dig.
Inför ditt ansikte lyfter jag fram det som jag har stängt in.
Allt som blev halvt och ofärdigt lämnar jag i dina goda händer.
Allt som blev misslyckat och undangömt lämnar jag inför dina kärleksfulla ögon.
Allt som blev dunkelt och smärtsamt lämnar jag i din trygga famn.
Nu öppnar jag mig för din förlåtelse som gör det möjligt att leva.

Jag ställer mig tveksam till om det ens är korrekt att benämna någon av dessa formuleringar som syndabekännelse. En syndabekännelse bör rimligtvis innehålla bekännelse av synd, men det som jag har ”stängt in”, det som ”blev halvt och ofärdigt”, ”misslyckat och undangömt” eller ”dunkelt och smärtsamt” är inte per automatik synd. Det finns mycket som ryms i dessa begrepp som inte är synd, och för sådant finns det ingen orsak att be Gud om förlåtelse. Samtidigt finns det saker som inte ryms i dessa begrepp som är synder, och dessa saker utelämnas av dessa formuleringar.

Herrens bön, som fanns med i sin klassiska formulering, bröt ganska radikalt av mot detta, vilket förstås inte kändes speciellt konsekvent:

… och förlåt oss våra skulder,  såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro

Helt plötsligt blev det tydligt att vi står i ett moraliskt skuldförhållande till Gud, något som resten av mässan tenderade att hymla med (i ett försök att undvika ”dömande” och ”moralpredikningar”, gissar jag). Jesus framstod litegrann som en kosmisk nallebjörn som bara är ”kärleksfull” och accepterande. Trosbekännelsen bröt dock av mot detta:

Vi tror ock på Jesus Kristus … sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Sammanfattningsvis gav mässan ett väldigt inkonsekvent intryck. Trosbekännelsen och Herrens bön passade inte riktigt in – alternativt så var det så att det övriga inte passade in. Jag anser förstås det senare. Mässan borde såklart vara trogen gentemot trosbekännelsen och klassisk kristen tro, och inte försöka anpassa sig efter tidsandan. Det senare blir bara patetiskt.

Jag inser givetvis att det potentiellt finns ganska många som inte håller med mig i det jag skriver här ovan. Ni, om ni läser detta, får gärna försöka rätta in mig i ledet.

Evolutionen som grund för moralen

Jag har tidigare kritiserat Christer Sturmarks påstående om att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral därför att moraliskt beteende ger överlevnadsfördel. Jag citerar mig själv:

Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.

Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.

(Läs gärna hela inlägget)

Kritiken kan emellertid byggas ut och förtydligas en aning:

Evolutionen har inte bara genererat de mänskliga beteenden vi kallar hjälpsamma, empatiska, självuppoffrande och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp A), utan den har också genererat andra mänskliga beteenden och beteendemönster som exempelvis krig, mord, själviskhet och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp B).

Frågan är: Hur kan vi skilja mellan beteendegrupp A respektive B och urskilja innehållet i den ena gruppen som gott och innehållet i den andra som ont?

Det är precis detta som moral handlar om – och denna urskiljning kan inte göras med hänvisning till evolutionen. Evolutionen är varken moralisk eller omoralisk. Den har inte med moral att göra överhuvudtaget; den är amoralisk. Evolutionen kan därför inte vara moralens grund.

Att evolutionen, som jag skriver i citatet, möjligtvis kan förklara att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda räcker inte. Det är ju inte min upplevelse av att stöld är något ont som gör stöld till något ont. En handlings objektiva moraliska status kan inte förankras i subjektiva upplevelser. Ett ogillande av X innebär inte att X är ont. Säger man att dessa är ekvivalenta, då har man reducerat moral till gillande och ogillande. Det är i och för sig precis så långt man kommer utan att inkludera något transcendent i ekvationen, men moral är mer än så – och det tror jag faktiskt att varenda människa vet om.

En intressant debatt

Vad händer om man slänger in Christopher Hitchens (författare till bl.a. ”God is not Great: How Religion Poisons Everything”) tillsammans med William Lane Craig, Lee Strobel, Douglas Wilson och Jim Denison? Svar: Man får en väldigt intressant debatt.

Ämnet är: ”Does the God of Christianity exist, and what difference does it make?

Moral – en fördom mot präster?

Har egentligen fullt upp med annat, men jag kan inte låta bli att kommentera det här. Dagen skriver om en 61-årig man som klädde ut sig till präst för att han trodde det skulle hjälpa honom genom tullen utan kontroll:

”Prästen” togs in för kontroll vid Trelleborgs hamn och  det visade sig att han hade 600 gram amfetamin fasttejpat på kroppen.

Den 61-årige mannen kom med färjan från Tyskland till Trelleborg vid lunchtid på fredagen.
- Enligt uppgifter till oss ska han ha varit klädd som präst för att vilseleda tullen. Han trodde nog att vi hade fördomar, säger Anders Hallin, vakthavande befäl på tullen i Skåne-Blekinge, till Trelleborgs Allehanda.

Är det bara jag som tycker det här är tragikomiskt?

- Han trodde nog att vi hade fördomar…

Ja, som t.ex. att präster skulle bejaka och leva efter kristen etik. Sådana fördomar kan man väl inte ha?!

Jag kan inte låta bli att le, men samtidigt finns det något tragiskt i det hela. Nämligen att tulltjänstemannen förmodligen har ganska rätt. Nuförtiden kan man inte utan vidare ha sådana ”fördomar” mot präster. Jag undrar om inte Svenska Kyrkan möjligtvis borde betrakta detta som ett problem?

Nåja. Som man bäddar får man ligga.

Stefan Gustavsson vs Christer Sturmark

Stefan Gustavsson vs Christer Sturmark, 25:e april 2007. MP3-filer finns fanns här.

Jag har tydligen lyckats missa det faktum att en inspelning av debatten finns på nätet (precis som det ska vara), så jag har inte lyssnat på den tidigare. Det är fullt möjligt att fler kanske också har lyckats missa den här debatten, därav denna post.

Jag noterade något förvånat (snart förvånar det mig inte längre) att Sturmark till synes inte ens försökte motivera existensen av människovärde, moral och fri vilja, givet hans världsbild. Detta trots direkta frågeställningar om just detta.

Det enda han gör är att hävda att ”teologin relativiserar människovärdet”, som om det påståendet skulle hjälpa till att bevisa hans egen utgångspunkt. Sedan säger han att han är agnostiker i frågan om ”moralens väsen och den fria viljans väsen” och vilken ”karaktär” dessa har. Han ställer också frågan, ”Upptäcker vi ett matematiskt teorem eller uppfinner vi ett matematiskt teorem?”, och menar att samma fråga kan ställas om moralen. Och till den frågan förhåller han sig agnostiskt.

Detta var förstås i april 2007, och i debatten mot Johanson (oktober 2008) så säger han att han tror att det finns ”universella moraliska principer” (dock utan att motivera detta påstående tillfredsställande). Betyder det att Sturmark har slutat vara agnostisk i frågan om moralens väsen?

I vilket fall som helst är det intressant att Sturmarks humanism till synes vilar på ganska svaga grunder; det verkar inte rimligt att vara humanist utan god motivering av existensen av människovärde, moral och fri vilja. Åtminstone inte om man påstår sig ha en förnuftsbaserad livsåskådning. Precis som Stefan Gustavsson säger i sin kommentar så verkar det som att Sturmark tror på saker utan bevis, något som Sturmark annars är ganska duktig på att anklaga gudstroende för.

Christer Sturmark vs Kjell-Axel Johanson, sannolikheter och moral

I torsdags arrangerade Elimkyrkan, Stockholm en debatt mellan Christer Sturmark, Humanisterna och Kjell-Axel Johanson, Elimkyrkan (intervju i Dagen). Debatten finns här (MP3) och här (video). Frågeställningen var: Ateism eller kristen tro: Vad är rationellt?

Jag vet inte om jag vill säga att frågeställningen egentligen besvarades tillfredsställande av någon av debattörerna. Debatten kom att handla om ganska mycket annat, som inte var direkt relaterat till frågeställningen (vilket dock inte innebär att debatten var ointressant). Jag tycker tyvärr inte att Johanson lyckades artikulera sitt ‘case’ – jag förstod vad han försökte säga, men jag tycker inte att det kom fram tillräckligt tydligt och med tillräcklig precision.

Jag gissar att man till viss del kan skylla på ”debattovana”. I en debattsituation kan man ju inte ta timeout och tänka efter, utan man måste formulera det man vill säga i princip i realtid. Dock med undantag för huvudanförandet, och där hade Johanson kunnat förbereda sig bättre, tror jag. Formen för debatten (med 10 minuters huvudanförande, vilket är kort tid) har sannolikt inte varit en hemlighet – och då måste man såklart förbereda sig noggrant så man kan kommunicera det man vill ha sagt på kort tid.

Johanson ska i vilket fall som helst ha en eloge för initiativet. Och jag tycker nog faktiskt att han skötte sig bättre än vad Ulf Ekman gjorde när han debatterade Sturmark (Ekman missade, kanske medvetet, flera hyfsade smashlägen).

Nu till vad jag egentligen tänkte kommentera; ett par av Sturmarks uttalanden under debatten.

1. Som svar på att det är ytterst osannolikt att universum av en slump bara råkade bli finjusterat för existensen av liv framför Sturmark följande invändning:

”Det finns ett matematiskt tankefel med det resonemanget, och det är att man konstruerar sannolikhetsresonemanget i efterhand. … Vi lever bara i detta universum, som är så som det är, och det är hundra procent sannolikt att det ser ut som det gör.”

Nu tror jag bestämt att det är Sturmark som begår ett tankefel. Visst kan jag gå med på att det i en mening är ”hundra procent sannolikt” att universum ser ut som det ser ut, att universum har de egenskaper det har. Det är lika ”sannolikt” som att en rund geometrisk figur är rund. Det är ”hundra procent sannolikt” (sant) per definition. Men finjusteringsargumentet säger i strikt mening inte att det är osannolikt att universum har de egenskaper som det har, utan att det är osannolikt att universum slumpmässigt fick de egenskaper som det har.

Om vi har 100 papperslappar med geometriska figurer på, varav endast en är rund, och vi slumpmässigt väljer en av de 100 papperslapparna, hur stor är sannolikheten då att vi väljer lappen med den runda figuren? Svaret är 1/100. Och om vi skulle konstruera sannolikhetsresonemanget i efterhand, efter att vi slumpmässigt har valt en av lapparna och tittat på den, då skulle sannolikheten för att figuren av en slump skulle vara rund fortfarande vara 1/100 (även om vi redan har sett att den valda figuren är rund).

Det är absolut inget märkligt med det. Sannolikheten handlar om ett slumpmässigt utfall, inte om sannolikheten för att ett redan observerat utfall är så som vi observerar det. Med andra ord, det är inte sannolikheten för vår observation av utfallet som är intressant, utan sannolikheten för utfallet. Sturmark verkar konstigt nog inte förstå skillnaden.

2. Sturmark menar att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral:

”Jag tror ju att det finns universella moraliska principer, men jag tror inte att de kommer från Gud. Jag tror att de kommer ur evolutionen. Jag tror att vi människor har utrustats med förmågan till moraliskt tänkande som en del av den evolutionära processen. … Jag tror att det finns vissa grundläggande moraliska principer som inte kan förändras … [och] som vi har utrustats med av evolutionen, därför jag tror att de till syvende och sist har haft ett överlevnadsvärde.”

Han menar alltså att det finns moraliska principer som inte förändras och som gäller för alla människor oberoende av vad människor eller grupper av människor anser om gott/ont och rätt/fel. Dessa moraliska principer är alltså inte subjektiva; ingen individ eller grupp kan komma undan genom säga ”Nej, jag/vi tror inte på det där” eller ”Nej, jag/vi har hittat på en ny moralisk princip som ersätter de gamla”. Dessa principer är alltså precis vad man brukar mena med begreppet objektiv moral.

Hur kan sådana principer komma ur evolutionen? Man kan förstås tänka sig att vissa beteenden ger överlevnadsfördel, t.ex. att samarbeta i grupp. Sådana beteenden kan vi ju observera i djurriket; djur hjälps åt, jagar tillsammans, osv. Det finns till och med djur som har ett självuppoffrande beteende. Och det beror förstås på att sådant beteende ger överlevnadsfördel (åtminstone för gruppen).

Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.

Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.

Kort sagt, evolutionen kan inte utgöra en grund för objektiva moraliska principer, även om den möjligen kan förklara varför vi upplever en illusion om att vissa handlingar är onda respektive goda (om det inte finns någon grund för moralen så måste den vara en illusion). För att objektiva moraliska principer ska kunna existera så måste det finnas en objektiv norm för vad som är gott och rätt. Föreställningar i våra hjärnor kan av ytterst uppenbara skäl inte utgöra en sådan objektiv norm – föreställningarna kan ju nämligen variera från hjärna till hjärna, och då är normen inte objektiv.

3. Sturmark invände mot den kristna moralen med att fråga: Om Gud är normen för det goda, hur kan du då bedöma att Gud är god? Gud är ju bara Gud i så fall.

Man kan säga mycket om det här, men jag tror inte man behöver säga så mycket för att visa att frågeställningen bygger på ett missförstånd. Det är inte så, vilket Sturmarks fråga ger sken av, att den kristna moralen påstår att normen för det goda är Gud på så sätt att vi när vi använder ordet gott lika gärna skulle kunna använda ordet Gud.

Gott är inte ekvivalent med Gud. Och det påstår inte heller den kristna moralen. Däremot påstår den att normen för det goda finns i Guds natur. Och nu pratar vi förstås ontologiskt. Tänker man utifrån det att gott då minsann är ekvivalent med Guds natur och att vi därför kan använda begreppet Guds natur synonymt med begreppet gott, då har man förväxlat ontologi (verklighetens beskaffenhet) med semantik (språklig betydelse).

Den språkliga betydelsen av gott är exempelvis kärlek och rättvisa – och normen för vad som är gott är ontologiskt förankrad i Guds natur. Det innebär att allt inte är gott; att vad som inbegrips i begreppet gott är begränsat. Det innebär också att normen för gott är objektiv, eftersom den är förankrade i det högsta tänkbara och inte påverkas av människors föreställningar. Och det innebär också att vad som är gott inte förändras; att det goda inte är godtyckligt.

Till skillnad från evolutionen utgör Gud alltså en fungerande grund för objektiv moral.

”Du må ha din moraliska kompass, men du har ingen rätt att …”

Rick Falkvinge gillar inte internetcencur. Det gör inte jag heller. I ett blogginlägg jag råkade läsa för han dock ett väldigt märkligt resonemang:

Häromdagens morse var det en debatt om censur på TV4. Jag förstår inte riktigt hur plattnackarna tänker när de kläcker ur sig sådana här saker:

30% av sajterna som hittas när man söker på självmord är för självmord! Det måste stoppas!

För det första: om du söker på självmord, vad fan hade du förväntat dig att finna? Websajter om att sylta lingon? Reparera mopeder?

För det andra: nej, i väldigt starka ordalag – du må ha din moraliska kompass, men du har ingen rätt att använda den för att hindra andra att ta del av information. Oavsett hur osmaklig du tycker att den informationen är, så har du inte rätt att hindra vuxna människor att tillgodogöra sig kultur och kunskap.

Lägg märke till det sista stycket och vad som pågår där:

1. Rick likställer att vilja begränsa åtkomsten till suicidalpropaganda med att ”hindra vuxna människor att tillgodogöra sig kultur och kunskap” och likställer således också suicidalpropaganda med ”kultur och kunskap”. Dessa är dock inte på något sätt ekvivalenta. Som retoriskt knep fungerar kanske jämförelsen, men mer än så är det inte.

2. ”… du må ha din moraliska kompass, men du har ingen rätt att använda den för att hindra andra att ta del av information.” Med andra ord: Du får ha din moraliska uppfattning, men du har ingen rätt att låta den påverka vad andra får och inte får göra.

Det intressanta här är att just det – att du får ha din moraliska uppfattning osv. – är Ricks… vadå? Moraliska uppfattning! Och en moralisk uppfattning har man ju (enligt Rick) inte rätt att låta påverka vad andra får och inte får göra, men ändå är det precis det Rick gör när han säger ”men du har ingen rätt att använda den för att hindra andra att ta del av information”. Han sitter på den gren han nyss sågade av. Han gör precis det han säger att man inte får göra.

3. ”Oavsett hur osmaklig du tycker att den informationen är …” Helt plötsligt handlar den moraliska kompassen om en smaksak… men inte riktigt, för i nästa andetag pratar Rick om ”rätt att …” Hur ska han ha det? Om moral är en smaksak, ungefär som vilken glass man föredrar, då kan vi inte prata om rätt, utan bara om vad vi tycker om och inte tycker om.

Man kan inte blanda moralisk relativism och objektivism som Rick gör – det är ytterst inkonsekvent.

Skolmassaker, nazism, humanism, moral och lite annat

Fredrik på Ateistbloggen har kommenterat socialdemokraten Adrian Kabas blogginlägg om skolskjutningen i Finland. I Fredriks kommentar finns ett par påståenden jag vill kommentera.

Den socialdemokratiske Malmöpolitikern Adrian Kaba frågar om dådet var “Socialdarwinistisk terrorism?” och försöker på något sätt göra Humanisterna ansvariga för spridningen av denna anti-Humanistiska människosyn.

[...]

Kaba försöker också göra ateismen ansvarig på något vänster, och hävdar att ateismen är ansvarig för nazismen och kommunismen. Han för här samma osakliga argumentation som man annars mest ser från fundamentalistiskt kristet håll. Sanningen är ju den att nazismen var en kristen lära som förespråkade en “positiv kristendom” i sitt partiprogram och att Adolf Hitler skydde såväl ateismen som materialismen som pesten.

Det här är intressant. När vissa element i den Humanistiska ideologin dyker upp i ett negativt sammanhang, i det här fallet i Pekka-Erics (mördarens) världsbild och människosyn, då ligger fokus på skillnaderna. Pekka-Erics människosyn var förstås anti-Humanistisk på grund av dessa skillnader.

Men när vissa element i kristendomen dyker upp i ett negativt sammanhang, då ligger fokus på likheterna. För sanningen är ju att nazismen var en kristen lära, eller hur? Behöver jag påpeka hur inkonsekvent detta är? Fredrik gör sig skyldig till precis samma osakliga argumentation som han anklagar Kaba för.

Hitler för precis samma argumentation som dessa kristna, och hävdar att ett gudlöst samhälle leder till förfall – religionen behövs, inte som ett opium för folket, utan mer som ett kitt som håller ihop samhället till en enhet. När Hitler ska beskriva judarna som mest avskyvärda är det just materialism, gudlöshet och brist på andlig förmåga som han beskyller dem för. Så vem är det egentligen som har mest likheter med Hitlers syn på religion?

Jag är inte övertygad om att jämförelsen är korrekt, men låt oss säga att den är det, att Hitler förde fram snarlika argument vad gäller religion. Vad spelar det för roll? Ett argument är inte vare sig bra eller dåligt bara för att det kan associeras till Hitler. Jag är så trött på denna typ av Guilt By Association-retorik. Fredriks resonemang ger intryck av att han hellre plockar retoriska poäng än för fram ett sakligt resonemang.

Man får inte heller glömma att nazisternas förbrytelser begicks av det tyska folket, som på den tiden bestod av över 80% av katoliker och protestanter, alltså kristna: Martin Luthers lära genomsyrades av antisemitism och lydnad inför överhögheten. [...] Majoriteten av de som stödde Hitler var inte ateister utan kristna, så vad har ateismen med saken att göra?

Det är korrekt att man inte kan skylla nazismen på ateism, men det innebär också en grov simplifiering att skylla den på kristna – som om klassisk kristendom bar ansvaret. Det här motiverar frågan om vad som krävs för att en person ska kunna kallas kristen. Jag hör fortfarande påståenden som ”jag är döpt, alltså är jag kristen” och ”Sverige är ju ett kristet land”. Och om man använder ordet ”kristen” på ett sådant vagt kulturellt sätt, då ryms förstås i princip vad som helst i begreppet. Om man å andra sidan definierar ”kristen” som en person som tror på och följer den lära som Jesus från Nasaret förkunnade, då blir det annorlunda.

Om man godtar den senare definitionen, då blir det svårt att säga att majoriteten av de som stödde honom var konsekventa kristna. Det Jesus förkunnade är nämligen helt oförenligt med nazismen. Ett bevis på detta är den ombearbetning av kristendomen som gjordes för att få den att passa den nazistiska ideologin: Positives Christentum. Hade Jesu lära varit kompatibel med nazismen hade denna aldrig behövts.

Vad gäller Martin Luther så var hans senare skrifter klart antisemitiska, inte minst Om judarna och deras lögner. Det finns dock en viktig skillnad på nazisternas antisemitism och Luthers. Luthers förespråkande av kraftig särbehandling och förnedring av judarna hade religiösa skäl – de ville inte tro på Jesus. Detta gör förstås inte Luthers antisemitism till något gott, men det är viktigt att notera skillnaden jämfört med nazisterna, som ville utrota (etniska) judar på basis av rastillhörighet oberoende av deras religiösa tro.

För att undvika missförstånd: Jag försvarar inte Luthers antisemitism och jag försöker inte förmildra det faktum att Luther mot slutet av sitt liv barkade iväg ordentligt. Inte heller förnekar jag att det Luther åstadkom – eller åtminstone drog igång – tidigare under sitt liv (reformationen) gav honom en stor auktoritet, som tragiskt nog medförde att hans senare idioti om judarna sannolikt fick betydligt större genomslag i historien än vad samma idioti annars hade fått.

Det är helt sant att mördaren i det här fallet var ateist, men det är ungefär lika relevant som att han inte hade mustasch. Ateismen är ingen lära som föreskriver några regler om vare sig livet eller etik och moral. [...] I avsaknad av gudstro får man helt enkelt hitta en bättre, mänsklig, grund för moralen. Något som den här mördaren misslyckades med.

Att ateismen inte ger någon grund för vilka handlingar som är onda respektive goda, i någon meningsfull bemärkelse, det är ju precis det som är problemet med ateismen – om man nu anser att vissa handlingar verkligen är onda. (Den som inte anser att vissa handlingar verkligen är onda, oavsett vad den som utför dem tycker, kan sluta läsa här.)

Hur kan man, med ateismen som utgångspunkt, komma fram till något sådant som att vissa handlingar verkligen är onda? Varför ska någon, som t.ex. Pekka-Eric, utifrån en ateistisk världsbild, inte gå till skolan och skjuta om det är det han vill göra? Om Pekka-Eric tycker att han handlar rätt och någon annan tycker motsatsen, hur ska vi då veta vem som tycker rätt (givet en ateistisk världsbild)?

Fredrik skriver att man utan gudstro får hitta en ”bättre, mänsklig, grund för moralen” och att Pekka-Eric misslyckades med detta. Hur ska man, givet en ateistisk världsbild, kunna säga vad som är en ”bättre” moral och att Pekka-Eric misslyckades med att hitta en sådan? Man kan förstås säga att en bättre moral främjar mänskligt liv, men vad är det som säger att främjandet av mänskligt liv är moraliskt bättre än motsatsen? Att någon tycker det?

Det är dock lyckligtvis så att de allra flesta ateister agerar utifrån sin moraliska intuition att vissa handlingar faktiskt är onda – även om deras världsbild inte ger rationell grund för sådana, verkliga moraliska värden.

 
Filosofi/Religion