Alla inlägg med taggen metaetik

Sturmark, Gud och moralen

Jag tittade på samtalet mellan Marcus Birro och Christer Sturmark tidigare idag. Det handlade kanske inte så mycket om det ämne som var annonserat (Gud och moralen) men det var helt klart både intressant och underhållande. Tänkte bara kort kommentera en sak som Sturmark sa, som faktiskt hade med ämnet att göra:

Men jag tror inte att moralen kommer ifrån Gud. Och egentligen så skulle jag vilja säga att kristna har samma… problem att förhålla sig till, eftersom… jag tror inte ens du [...] som är gudstroende skulle säga att Gud avgör vad som är moraliskt gott. Jag tror inte du skulle säga att Gud skulle kunna bestämma att det är moraliskt rätt att döda oskyldiga barn. Det skulle du säga att det kan han inte göra, Gud. Eller hur? [...] Och då är det ju så att då är det ju fel att mörda oskyldiga barn oavsett om Gud finns eller inte.

Det är till och med så att du säger nog att Gud är god, skulle jag tro. Och då jämför du ju Gud med någon slags moralisk standard, annars skulle du ju inte ens kunna säga att Gud är god. Så att i någon mening så talar både du och jag om en moral som är oberoende av Gud. Det är alltid fel att mörda barn, oavsett om Gud finns eller inte.

En mer formell uppställning av Sturmarks resonemang i det första stycket skulle kunna se ut så här:

(1) Om moralen kommer från Gud så innebär det att Gud kan bestämma att vad som helst är moraliskt rätt.
(2) Gud kan inte bestämma att vad som helst är moraliskt rätt.
(3) Alltså kommer inte moralen från Gud.

Problemet med detta argument är att den första premissen helt enkelt är falsk. Om det goda har sin ontologiska grund i Guds eviga och oföränderliga natur, då kommer moralen från Gud samtidigt som Gud inte godtyckligt kan bestämma att vad som helst är moraliskt rätt.

Hur är det då med utsagan ”Gud är god”? Förutsätter inte jag att det finns en (från Gud) extern moralisk standard när jag säger att Gud är god? Nej, inte om Gud själv är standarden för det goda. Detta är jämförbart med att längden på den sträcka som ljuset tillryggalägger i absolut vakuum på 1/299 792 458 sekund är standarden för en meter, vilket inte gör det meningslöst eller omöjligt att säga att denna sträcka har en längd på en meter.

Påhittad moral?

Under rubriken ”Befria etiken från religionen” skriver Birgitta Forsman bland annat följande:

Etik och moral måste utformas av människor. Den som tycker att människan är alltför bristfällig och svag för att hitta på etiksystem och moralregler, bortser från att det är människor som har hittat på alla normer som vi förhåller oss till. Det som står i Bibeln, Koranen och andra gamla urkunder är också mänskliga påfund. Valet står därför mellan att rätta sig efter vad män(niskor) i ett förvetenskapligt, patriarkalt samhälle för flera tusen år sedan påstod och vad människor idag, utifrån bästa till buds stående kunskap kan komma fram till, efter att ha vänt och vridit på alla kända argument.

Kort kommentar:

1. Problemet med påhittad moral är att den är just påhittad. Vad som är moraliskt rätt och fel beror på vad vi ”hittar på”. Om vi ”hittar på” en moral som tillåter oss att skapa ett nytt nazityskland, då handlar vi moraliskt oklanderligt i vårt skapande av detta (vilket förstås är helt absurt).

2. Om moral är något vi ”hittar på”, då blir det dessutom omöjligt att säga att andra handlar moraliskt fel i någon reell mening. Det blir bara ett uttryck för våra personliga preferenser. Och vad är det som säger att det är just våra preferenser som gäller och inte någon annans?

3. Forsman antyder att det finns något sådant som moralisk progression, att moralen har utvecklats (eller åtminstone kan utvecklas) i riktning mot det bättre. Detta förutsätter emellertid att det finns en objektiv norm att jämföra med, gentemot vilken en viss uppsättning moralregler kan bedömas som bättre överensstämmande än en annan uppsättning. I annat fall kan man endast tala om moralisk förändring.

J.P. Moreland – ”Arguing God from Moral Law?”

Om min inbäddning av videon ovan inte fungerar så finns videon här.

Gud kan omöjligen vara sådan att jag skulle ogilla honom – eller?

Jag har, som de flesta andra människor, uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Jag hyser också försanthållanden om vad det är som gör en handling rätt respektive fel, god respektive ond, samt att det överhuvudtaget finns moraliska fakta; att en moralisk uppfattning har ett sanningsvärde, att den antingen är sann eller falsk.

Att det finns moraliska fakta implicerar att moralen är objektiv, i motsats till subjektiv. En moralisk utsaga är sann eller falsk i kraft av dess överensstämmelse med något ”där ute”. Detta förhållningssätt kräver en förklaring. Vad är det ”där ute” som gör en moralisk utsaga sann eller falsk? Vad är moralens ontologiska grund? Mitt svar på den frågan är: Gud.

När jag säger att Gud är god, då menar jag inte att Gud lever upp till en norm (som en god människa gör, om hon är god), utan att Gud är paradigmet för det goda. En handling är – något förenklat – rätt/god eller fel/ond i kraft av huruvida den överensstämmer med Guds (uttalade) vilja (som flödar från hans nödvändiga, oföränderliga natur).

Där har ni min metaetik. Min intention här är dock inte att övertyga er om att min metaetik är sann. Istället vill jag kritisera en viss företeelse: att trycka in Gud i min uppfattning om rätt och fel, gott och ont.

Med ‘trycka in’ menar jag detta: att göra gällande att Gud på något sätt är underställd mina moraliska försanthållanden, antingen detta görs medvetet eller omedvetet (att det impliceras av andra försanthållanden/påståenden).

Utsagor i stil med (eller utsagor vars betydelse ligger i linje med) ”Gud kan omöjligt ha utfört handling H, för då skulle Gud inte vara god enligt min uppfattning om det goda, men Gud är god enligt min uppfattning om det goda!” är djupt problematiska.

Varför? Helt enkelt därför att sådana utsagor förutsätter att Gud är underställd mina moraluppfattningar. Gud antas vara ålagd att efterleva vad jag anser är rätt/gott respektive fel/ont, vilket är ett antagande jag vågar påstå är omöjligt att motivera. Om Gud var underställd mig, då skulle jag vara högre än Gud, vilket innebär en motsägelse (eftersom Gud per definition är det högsta).

Det fungerar inte heller att hänvisa till en objektiv moralisk norm utanför mig själv, vilken Gud är underställd, (bland annat) eftersom detta implicerar att det finns en norm som är högre än Gud, vilket – åter igen – innebär en motsägelse.

En framkomlig väg – den enda, tror jag – är att visa att Gud omöjligt kan ha utfört handling H, eftersom H strider mot den Gud är. Ett sådant påstående kräver förstås att man ger en motivering, något som prima facie verkar vara allt annat än enkelt, men det är åtminstone en möjlig väg att ta.

Det tycks dock som om det är betydligt vanligare att göra utsagor i stil med utsagan ovan, vilket i princip är detsamma som att säga ”Gud kan omöjligen vara sådan att jag skulle ogilla honom!” För utan en objektiv moralisk norm att bedöma Gud gentemot (och utan att Gud är paradigmet för det goda) så tycks det ofrånkomligt att utsagor om Gud som god eller ond endast är uttryck för subjektiva gillanden respektive ogillanden.

Att tro att Guds beskaffenhet (eller existens) skulle bero på mina personliga preferenser, det är rimligtvis (i bästa fall, får man nog säga) ett sorts självbedrägeri. Troligtvis ett omedvetet sådant (existerar medvetet självbedrägeri?), för jag kan inte tänka mig att någon på allvar, medvetet skulle hysa en sådan uppfattning.

Vetenskap, uppståndelsen och moralisk utveckling

Jag ögnade igenom det senaste inlägget på Christer Sturmarks blogg. Han skriver två saker som jag gärna kommenterar.

I lördags debatterade jag med matematikprofessorn John Lennox i Stockholm. Han tror på fullt allvar att Jesus gick på vatten, förvandlande vatten till vin och återuppstod från de döda. En man med vetenskaplig bildning tror på detta. Hur är det möjligt i dagens kunskapsrika värld?

Sturmark antyder att vetenskap befinner sig i ett sorts motsatsförhållande till försanthållandet ‘Jesus återuppstod från de döda’. Detta är i mitt tycke anmärkningsvärt. Dessa två skulle naturligtvis befinna sig i ett motsatsförhållande till varandra om det sistnämnda försanthållandet var ‘Jesus återuppstod på naturlig väg från de döda’, eftersom vetenskapen tämligen konklusivt har visat att döda människor inte återvänder till livet på naturlig väg (efter att ha varit döda en viss tid). Kristna har dock aldrig påstått att Jesus återvände till livet på naturlig väg; påståendet är att Gud ingrep i historien och uppväckte Jesus från de döda.

Om försanthållandet är att Gud uppväckte Jesus, då innebär det att det handlar om en händelse som ligger utanför vetenskapens område. Huruvida försanthållandet har sanningsvärdet sant är således en fråga som inte kan besvaras av vetenskapen.

Religionen har snarare bromsat mänsklighetens moraliska utveckling än hjälpt den.

‘Moralisk utveckling’ betyder rimligtvis att mina/andras/samhällets/världens moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning. Men hur bedömer man om moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning? Svar: Man jämför dem med en allmängiltig (objektiv) moralisk norm; ”den perfekta moraluppfattningen”. Om de moraliska uppfattningarna och praktikerna rör sig närmare normen, då rör de sig i rätt riktning.

Problemet för Sturmark är att han, med den världsbild han säger sig ha, inte har någon sådan allmängiltig norm att tillgå. Det verkar snarare som att han oproblematiskt och oreflekterat utgår ifrån att hans moraluppfattning är ”den perfekta moraluppfattningen”, mot vilken han sedan jämför historiens och samtidens avvikande moraluppfattningar (och kritiserar dessa för att de avviker).

 
Filosofi/Religion