Jag besökte U2-mässan i fredags. En så kallad temamässa byggd kring musik av U2. Det är inte en mässa med en massa montrar och utställare med U2-tema, utan en mässa i kyrklig mening. Jag gillar U2, dock inte lika mycket som vissa andra, men Pride (In the Name of Love), With or Without You, One och Still Haven’t Found What I’m Looking For tillhör enligt min mening de bästa låtarna som någonsin gjorts. Jag anser vidare att U2′s musik, om den är rätt förpackad, mycket väl kan användas i gudstjänsten.
Musiktekniskt var fredagens U2-mässa hur bra som helst. Jag noterade dock ett par problem, vilka egentligen inte har att göra med framförandet av eller U2′s musik per se, utan snarare med resten av mässan. Förvisso tyckte jag ibland att mässan (dvs mässans form och dess talade innehåll) gjorde ganska långsökta tolkningar av låttexterna för att få dessa att passa in, men detta kan jag leva med. Något som däremot störde mig betydligt mer var att mässan var så fantastiskt PK och tidsandeanpassad.
Mässan var formulerad så att den konsekvent undvek att tala om människans moraliska skuld inför en helig och rättfärdig Gud. Syndabekännelsen som användes var denna:
Gud, nu öppnar jag mig för dig.
Inför ditt ansikte lyfter jag fram det som jag har stängt in.
Allt som blev halvt och ofärdigt lämnar jag i dina goda händer.
Allt som blev misslyckat och undangömt lämnar jag inför dina kärleksfulla ögon.
Allt som blev dunkelt och smärtsamt lämnar jag i din trygga famn.
Nu öppnar jag mig för din förlåtelse som gör det möjligt att leva.
Jag ställer mig tveksam till om det ens är korrekt att benämna någon av dessa formuleringar som syndabekännelse. En syndabekännelse bör rimligtvis innehålla bekännelse av synd, men det som jag har ”stängt in”, det som ”blev halvt och ofärdigt”, ”misslyckat och undangömt” eller ”dunkelt och smärtsamt” är inte per automatik synd. Det finns mycket som ryms i dessa begrepp som inte är synd, och för sådant finns det ingen orsak att be Gud om förlåtelse. Samtidigt finns det saker som inte ryms i dessa begrepp som är synder, och dessa saker utelämnas av dessa formuleringar.
Herrens bön, som fanns med i sin klassiska formulering, bröt ganska radikalt av mot detta, vilket förstås inte kändes speciellt konsekvent:
… och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro
Helt plötsligt blev det tydligt att vi står i ett moraliskt skuldförhållande till Gud, något som resten av mässan tenderade att hymla med (i ett försök att undvika ”dömande” och ”moralpredikningar”, gissar jag). Jesus framstod litegrann som en kosmisk nallebjörn som bara är ”kärleksfull” och accepterande. Trosbekännelsen bröt dock av mot detta:
Vi tror ock på Jesus Kristus … sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Sammanfattningsvis gav mässan ett väldigt inkonsekvent intryck. Trosbekännelsen och Herrens bön passade inte riktigt in – alternativt så var det så att det övriga inte passade in. Jag anser förstås det senare. Mässan borde såklart vara trogen gentemot trosbekännelsen och klassisk kristen tro, och inte försöka anpassa sig efter tidsandan. Det senare blir bara patetiskt.
Jag inser givetvis att det potentiellt finns ganska många som inte håller med mig i det jag skriver här ovan. Ni, om ni läser detta, får gärna försöka rätta in mig i ledet.
