Alla inlägg med taggen människovärde

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar (och abortfrågan är inget undantag)

Läste idag en artikel i Dagen med rubriken ”Samfunden splittrade i abortsynen”. I den finns två saker jag vill kommentera.

Kjell Larsson, Alliansmissionen, säger följande:

Det är ju ganska välbekant att vi värnar livet så långt det bara går, men det är svårt att adressera specifikt etiska frågor från talarstolen. Det är bättre att göra det i enskilda samtal och i bibelstudier [...]

Svårt att adressera specifikt etiska frågor från talarstolen? Varför skulle det vara det? Jag är fullt medveten om att Kjell Larsson (som jag ärligt talat inte har en aning om vem det är) endast ges ett minimalt utrymme i artikeln och att han också kan ha blivit felciterat. Citatet ovan är dock – oavsett om det är representativt för honom eller inte – tämligen märkligt.

En central idé (om än tyvärr inte alltid tydligt uttalad) i kristen tro är att det finns en objektiv (av människan oberoende) standard för det goda och rätta, och att människan av olika skäl inte lever upp till den och att människan därför är ond (och med bibliskt språkbruk en syndare). Plocka bort det och försoningen blir fullständigt obegriplig. Plocka bort det och kristen tro blir fullständigt obegriplig.

Hur ska vi kategorisera ovan nämnda idé om människans synd och ondska? Det finns knappast någon lämpligare filosofisk kategori än den moraliska/etiska. Och med tanke på att den kristna världsbilden således innehåller specifika svar på specifikt etiska frågor, så är det väldigt märkligt att säga att det är ”svårt att adressera specifikt etiska frågor från talarstolen”. Allt som sägs från talarstolen är ju rimligen sådant som, om det inte direkt handlar om moral, förutsätter vissa svar på ”specifikt etiska frågor”!

Jag tvivlar på att de som talar i Alliansmissionens talarstolar konsekvent undviker att predika utifrån Jesu många liknelser med moraliska implikationer för att om möjligt undvika att ”adressera specifikt etiska frågor”.

Troligtvis adresseras ”specifikt etiska frågor” hela tiden så länge slutsatsen inte är för kontroversiell i den omgivande kulturen.

Jag tror att det är exakt där skon klämmer – och det gäller inte bara i Alliansmissionens talarstolar.

Nu till nästa sak i artikeln som jag vill kommentera:

Svenska Kyrkan har däremot en något annorlunda syn än övriga samfund.

– Vi värnar livet och vill skapa miljöer där det är möjligt att få hjälp och möjlighet att kunna ta emot ytterligare barn. Men eftersom vi lever i en värld där oönskade graviditeter uppstår måste det finnas möjlighet till legala aborter, säger Cristina Grenholm, kyrkosekreterare och chefsteolog inom Svenska kyrkan.

Lägg märke till hur Grenholms ordval skiftar genom resonemanget. ”Vi värnar livet”, säger hon, och de vill hjälpa de som vill att ”ta emot ytterligare barn”. Här talar hon om att ”värna livet” och om ”barn”. Sedan kommer hennes ‘men’, och då talar hon istället om ”oönskade graviditeter” (snarare än om oönskade barn) och om ”legala aborter” (snarare än om att med lagen på sin sida släcka mänskligt liv).

Med andra ord: Om barnet är önskat så är det ett barn och ett liv som ska värnas. Om barnet är oönskat så är det däremot bara en oönskad graviditet som kan avbrytas (aborteras).

Om det är så att ett ofött barn är eller inte är en fullvärdig människa som ska skyddas, då är det precis så oavsett om barnet i fråga är önskat eller inte. Föräldrarnas (eller mammans) inställning till barnet är knappast vad som avgör barnets människovarande och/eller dess moraliska status.

Grenholm och hennes sympatisörer måste välja:

Antingen är det ofödda barnet ett liv som ska värnas ELLER så är det något annat (vad vet jag inte), som man inte har några moraliska skyldigheter gentemot och som därför exempelvis kan dödas.

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar (och abortfrågan är inget undantag).

Uppdatering: Pelle Poluha kommenterar en annan sak i samma artikel (som jag inte berör). Läs: Om nödvändiga och otillräckliga chocker

Människovärdet hänger i luften

Christian Braw, docent i systematisk teologi, kritiserar Humanisterna i en debattartikel i Dagen med rubriken ”Humanisterna har ärlighetsproblem”. Braw har enligt min mening en del viktiga poänger, men hans text har också en del problem, inte minst vad gäller språklig precision (jag är exempelvis inte klar över huruvida Braw använder ordet ‘ärlig’ synonymt med ordet ‘konsekvent’; oavsett vilket så är det problematiskt).

Jag har emellertid inte tänkt diskutera Braws artikel mer ingående, utan det jag vill göra är att diskutera en specifik respons på Braws artikel.  Först kan det dock vara lämpligt att citera Braw. I slutet av artikeln skriver han följande:

Det är ovanligt att ateister är konsekventa. Vissa av dem kan hävda människovärde och demokrati, företeelser som saknar all grund i en värld utan Gud, annat än som övertygelser. I ett evolutionistiskt sammanhang utgör de rent nonsens. Den störste av alla ateister, Friedrich Nietzsche, drog den konsekventa slutsatsen av sin hållning: förtvivlan. Lord Russell, en ateist av ett annat snitt, talade om ”den orubbliga hopplöshetens fasta grund”. Det är detta som är verklig ateism, och den bör respekteras för sin ärlighet.

Det är ärligheten som är problemet med föreningen Humanisterna. Deras verkliga fokus är en ateistisk agitation, men de har tagit sig ett namn som är förbundet med en strävan att förbättra människan genom bildning. Antingen får de leva upp till det, eller också får de byta namn och kalla sig vad de är: Ateisterna. Om de sedan blir lika ärliga som Nietzsche och Lord Russell kan det föras ett meningsfullt samtal med dem.

Humanistbloggen, eller mer specifikt Patrik Lindenfors, kommenterar Braws artikel och skriver följande:

Människovärde då? Var kommer det ifrån? Kommer det sig ur läran att en gud kommer att döma oss på sista dagen – vissa av oss till evig lycka, andra av oss till evig plåga? Är det därifrån värdet kommer, ifrån att vi alla kommer att värderas av Gud och hamna på olika sidor av en magisk gräns? Är det Gud som sätter värdet på oss? Humanister vill istället hävda att värdet – lika värde – är något vi ger varandra. Vi behöver inte göra det, men det blir bäst för alla om vi gör det. Det är ett ställningstagande – det centrala ställningstagandet som gör Humanister av ateister. Från den grunden kan man åstadkomma storverk – något som dagens sekulära västerländska demokratier visar med all önskvärd tydlighet.

Lindenfors frågor om varifrån människovärdet kommer är, i den mån de är tänkta att ge en bild av kristendomens svar på frågan, en halmgubbe.

Kristendomens svar på frågan är snarare något i linje med detta: Människan har ett intrinsikalt värde i kraft av att hon är Imago Dei (”Guds avbild”). Det är alltså inte så att människan är värdefull för att Gud ”sätter värdet på oss”; människans värde är inte påklistrat utifrån, utan har sin grund i vad hon ärImago Dei. Ungefär så.

Lindenfors skriver att humanister istället vill ”hävda att värdet – lika värde – är något vi ger varandra. Vi behöver inte göra det, men det blir bäst för alla om vi gör det.

Människan har alltså inte ett intrinsikalt, okränkbart (i bemärkelsen oförstörbart, ofråntagbart) värde. Istället är människans värde något som vi ”ger varandra”. Människovärdet är alltså konstruerat.

Det är intressant att Lindenfors säger detta så pass tydligt och ändå inte tycks inse implikationerna av det.

Att människovärdet är konstruerat innebär att en viss människa inte har något värde om vi inte ”ger” henne ett värde. Anta att man i ett visst samhälle S betraktar mörkhyade som mindre värda. Man ”ger” helt enkelt inte mörkhyade samma värde som andra. Detta innebär, eftersom människovärdet är konstruerat, att alla människor inte är lika mycket värda.

Min världsbild ger mig resurser för att kritisera rasism; alla människor har samma intrinsikala och okränkbara värde. Men vad ska vi säga om rasismen i S givet att människovärdet är en konstruktion? Om människovärdet är en konstruktion så är rasism i S en sorts ”legitim rasism”. Eftersom mörkhyade ”ges” ett lägre värde i S och därmed (eftersom värdet är ”något vi ger varandra”) också har ett lägre värde, så kan vi inte ens prata om rasism som ett moraliskt problem i S. För varför skulle det vara moraliskt problematiskt att behandla människor med olika värde olika på basis av deras olika värden?

Nu kan det förstås vara så att vi, i vårt samhälle, ”ger” människor lika värde och att vi därför upprörs över vad som pågår i S. Men vad ska vi säga? Att vårt ”värdegivande” är bättre eller mer korrekt än deras? På vilka grunder skulle vi i så fall säga det? Mot vilken norm ska vi jämföra våra respektive ”värdegivanden”? Vår egenkonstruerade norm? I så fall varför?

Vad jag kan se så finns det ingen utväg ur denna människovärderelativistiska grop om människovärdet är något som vi ”ger” varandra, något konstruerat.

Lindenfors säger att vi ”från den grunden kan … åstadkomma storverk”, men det är ju precis grunden som är problemet: Den existerar inte om människans värde är konstruerat. Människovärdet hänger i luften.

(Nu har det ovan handlat om människovärde, men ungefär samma sak kan sägas om andra moraliska värden: Om det inte finns en adekvat ontologisk grund för objektiva moraliska värden så hänger alla värdeutsagor i luften.)

Förvirrat resonemang om abort

Torsten Åhman, pastor och evangelist (bland annat), skrev i förrgår på sin blogg om varför han inte berörde abortfrågan under partiledarutfrågningarna på Vårdgårda Möte 2010. Det faktum att ämnet inte berördes är i inte det jag reagerar på (det kan finnas rimliga skäl att undvika ämnet). Något jag däremot reagerar på är de skäl som Åhman själv anger för undvikandet.

Låt mig poängtera att jag förutsätter att Åhman, som kristen och bibeltroende, har skäl att hålla följande för sant:

(1) Människans värde beror inte på hennes förmågor, ålder, eller fysiska position, utan på att hon är skapad av Gud, till Guds avbild.

(2) En människas värde är på grund av (1) inget som hon förvärvar genom att röra sig i rum och/eller tid, utan något som hon har i kraft av att vara människa och Guds avbild.

Med de två premisserna ovan på plats kan vi fortsätta resonemanget:

(3) Även en ofödd människa är på grund av (1) och (2) en fullvärdig människa.

(4) Abort dödar en ofödd människa.

(5) Det är moraliskt orätt att döda en annan människa utan giltiga skäl.

(6) Slutsats I: Det är på grund av (3), (4) och (5) moraliskt orätt att utföra eller låta utföra en abort utan giltiga skäl.

(7) Slutsats II: Kriteriet för att ett skäl att döda en annan människa ska vara giltigt, oavsett vad det innebär, är på grund av ovanstående detsamma oavsett det rör sig om att döda en ofödd människa (abort), att döda en ung människa, eller att döda en gammal människa.

Premiss (1) och (2) bör inte vara kontroversiella för en bibeltroende kristen. Premiss (3) följer av (1) och (2). Premiss (4) är ett biologiskt faktum. Premiss (5) utgår jag ifrån att varenda normalt funtad människa håller med om. Slutsatserna följer av premisserna. (Jag kan ha missat någon detalj och skyller i så fall på trötthet.)

Notera att jag har full förståelse för att de som inte omfattar en kristen världsbild inte accepterar (1) och (2), och därmed sannolikt inte heller accepterar slutsatserna.

Jag har inte för avsikt att motivera (1) och (2) utanför den kristna världsbilden (åtminstone inte här och nu), och den som ifrågasätter (1) och (2) utanför den kristna världsbilden (eller annan världsbild som erbjuder en transcendent värdeförankring) kan således sägas sparka in öppna dörrar.

Låt oss då titta på var Åhman skriver. Han anger fem skäl till att han undvek abortfrågan. Jag citerar:

1. Abort är alltid en tragedi och det är precis som kvinnan i dagenartikeln säger att många kvinnor mår hemskt dåligt efter en abort: ”Det lidandet är så fruktansvärt att det inte går att förmedla, man bär på förlust men även på plågsamma skuldkänslor.” Själv säger hon att hon fått uppleva ”den förlåtelse som bara Jesus kan ge”. Men har ändå en ”hemlig sorg”. I en samling med tusentals människor finns flera som har detta lidande. Att som pastor ta upp den här frågan i en politisk diskussion utan möjlighet att förklara ”den förlåtelse som bara Jesus kan ge” skapar bara en större smärta hos alla de som varit med om detta. Det är inte det de ska möta när de för en gångs skull kommer till ett kristet möte.

Abort är i allra högsta grad en tragedi; en abort innebär att en oskyldig människa dödas. Däri består den verkliga tragedin, och inte i att den kvinna som låter utföra en abort utan giltiga skäl sedan mår psykiskt dåligt. Berättigade skuldkänslor är inte en psykisk defekt utan snarare ett friskhetstecken.

Om Sverige hade haft en liberal mordpolitik, hade Åhman resonerat på samma sätt då angående mord?

Vad sägs om följande: ”Mord är alltid en tragedi och många mördare mår hemskt dåligt efter ett mord. I en samling med tusentals människor finns flera som har detta lidande. Att som pastor ta upp den här frågan i en politisk diskussion utan möjlighet att förklara ‘den förlåtelse som bara Jesus kan ge’ skapar bara en större smärta hos alla de som varit med om detta. Det är inte det de ska möta när de för en gångs skull kommer till ett kristet möte.”

Det som är galet med detta, och den sorts resonemang som Åhman för, är att det riktar våra sympatier mot den som utfört den moraliskt orätta handlingen snarare än mot offret för handlingen. Våra sympatier måste riktas mot offret, även om Guds nåd naturligtvis räcks också åt den grövsta brottsling ifall denne omvänder sig.

2. Frågan är så komplicerad. Inte ens bland kristna som anser sig vara bibeltroende är man helt enig om när livet börjar. Är det befruktade ägget omedelbart en människa? Om inte, när blir det en människa? Är till exempel en skrapning efter en våldtäkt en abort? Därom är man inte enig. Du skriver ”att döda ett barn i moderlivet är som att mörda en vuxen person.” Bibeln är inte helt klar på den punkten. I 2:a Moseboken 21:22  kan vi läsa om reglerna i det israeliska samhället: ”Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.” Annars är regeln att ge liv för liv, men så är det inte i det här fallet. Vad jag menar är att denna allvarliga fråga har många nyanser. Dessa går inte att utreda med ”oneliners” under någon minut i en utfrågning. Frågan är viktig men hör hemma i andra forum och då får man avhålla sig från formuleringar som den ovan. En sådan är ett uttryck för bristande respekt för andras synsätt och omöjliggör varje meningsfullt samtal.

Är frågan komplicerad bara för att ”kristna som anser sig vara bibeltroende” inte är helt eniga om när livet börjar? Knappast. Det visar snarare att kristna är dåliga på att se de logiska konsekvenserna av den världsbild de säger sig hålla för sann.

Vad gäller det aktuella bibelcitatet så använder Åhman en bibelöversättning som underlättar för den tolkning han gör. Någon motsvarighet till ordet ”missfall” förekommer, vad jag kan se, inte i grundtexten. Den aktuella versen kan tolkas som att barnet föds för tidigt utan att någon skada uppstår.

I vilket fall som helst så verkar det inte handla om att med uppsåt orsaka det ofödda barnet skada, vilket i så fall är en moraliskt relevant skillnad gentemot abort, där skadan är uppsåtlig. Jämför med att av en olyckshändelse orsaka en vuxen människas död; det är långt ifrån samma sak som att med vett och vilja döda samma människa.

Jag håller med Åhman om att det krävs mer än ”oneliners”. Jag håller också med om att det är klokt att undvika onödigt kontroversiella formuleringar; frågan är ju tillräckligt kontroversiell i sig själv. Däremot är det knappast respektlöst i sig att uttrycka en diametralt motsatt uppfattning i abortfrågan.

3. Det finns en sak som en del kristna inte har tänkt igenom. Att vi lever i ett mångfaldssamhälle. Det betyder att många inte delar de värderingar som finns i kristen tro. Vi har trosfrihet och tankefrihet. Detta har våra föregångare kämpat för. Det betyder att olika värderingar lever sida vid sida. Vi hämtar vår syn på livet och sexualiteten ur vår kristna tro. Alla gör inte det. Även om vi inte delar deras uppfattning måste vi respektera dem och deras rätt att ha en annan uppfattning. Den uppfattningen kan leda till en annan syn i abortfrågan än den vi har. Vi kan aldrig genom lagstiftning tvinga andra till samma synsätt som vi. Därför går det inte att lagstifta mot abort och det är meningslöst att påverka våra politiker att försöka göra det.

Att respektera någons rätt att ha en annan uppfattning är inte på något sätt detsamma som att inte kunna uttrycka den motsatta uppfattningen. Att respektera någons rätt att ha en annan uppfattning är inte heller detsamma som att inte lagstifta mot det som uppfattningen handlar om. Att lagstifta mot det som uppfattningen handlar om är helt enkelt inte samma sak som att lagstifta mot den person som hyser uppfattningen eller mot dennes rätt att hysa och uttrycka den uppfattningen.

Låt mig ge ett exempel: Min uppfattning är att upphovsrätten bör revideras och att icke-kommersiell kopiering bör vara tillåten (eftersom motsatsen kräver ett övervakningssamhälle). Att det som min uppfattning handlar om (att icke-kommersiell kopiering bör vara tillåten) har svensk lag emot sig, det innebär på inget sätt att min rätt att hysa och uttrycka den uppfattningen kränks.

Vidare så handlar lagstiftning i en demokrati inte om att tvinga andra till ett visst synsätt utan om att reglera handlingar. Det är i första hand detta som lagen och dess tillämpning gör.

Eftersom Sverige är en demokrati så är det oerhört märkligt att antyda att oliktänkare på något sätt skulle vara diskvalificerade från den politiska debatten och inte ha rätt att uttrycka sina åsikter. Att uttrycka sin åsikt och motivera den för att försöka få andra att dela den, det är ju en demokratisk rättighet! Varför Åhman tycks vilja att kristna bara ska ”rätta in sig i ledet” är fullständigt obegripligt. Kristna måste ju få delta i samtalet på samma villkor som alla andra.

Åhman fortsätter:

Man kan jämföra med alkoholfrågan. Om man är helnykterist kan man ha alla goda skäl i världen för det och man kan föra fram starka skäl mot alkoholen som att så många dör och så många barn far illa. Men att förbjuda alkohol skulle vara en omöjlighet. (Man försökte under en period i USA, men det blev ett totalt misslyckande med utbredd illegal tillverkning och en dramatiskt växande kriminalitet) Däremot står det ju var och en fritt att framhålla fördelarna med en nykter livsstil, att arbeta för att försäljningen sker under ordnade former, att ta hand om och hjälpa dem som drabbats av alkoholens skadeverkningar. På samma sätt går det inte i vårt samhälle med så olika värderingar i frågan att verka för abortförbud. Eftersom det finns utbredd uppfattning om att aborter ska tillåtas skulle detta leda till mängder av illegala aborter med stora skadeverkningar och en obehaglig kriminalitet när människor skor sig på andras olycka. Vad vi från kristet hålla kan göra är att framhålla, men framför allt ge exempel på kärleksfulla och ansvarstagande relationer  där abort inte är nödvändig och ge en förlåtande miljö för dem som går med sorgen i sitt sitt liv och det är många, många. Vårt stora svek i denna fråga är att inte detta sista hörs tydligare från oss som är kristna.

Jämförelsen med alkoholfrågan haltar på flera plan. Alkohol är exempelvis i sig självt moralisk neutralt, precis som sex. Alkohol kan brukas och missbrukas, och det är missbruket och omåttligheten som skapar misär. Att döda människor utan giltiga skäl är däremot inte moraliskt neutralt.

Åhmans påstående att det faktum att folk har olika uppfattning i abortfrågan skulle göra det omöjligt att verka för ett förbud är märkligt. Sverige är, åter igen, en demokrati och i en demokrati är det vår rätt som medborgare att verka för politiska förändringar, hur politiskt inkorrekta de än må vara. (Om ett sådant ”verkande” lyckas eller inte, det är en annan sak.)

Illegala-aborter-argumentet som Åhman nämner är ohållbart. Jämför med följande: ”Om vi skulle göra mord lagligt och tillhandahålla säkra vapen så skulle färre mördare råka skada sig själva när de tar livet av andra människor, alltså bör vi göra mord lagligt och tillhandahålla säkra vapen. Då skulle dessutom kriminaliteten minska.”

Orsaken till att argumentet inte håller bör vara uppenbart: Man kan inte tillåta dödandet av andra människor, bara för att de som dödar riskerar att skada sig om man inte tillåter det.

Vårt stora svek är, enligt Åhman, att vi inte är tillräckligt tillmötesgående gentemot de som har (berättigade) skuldkänslor. Jag skulle snarare säga att sveket består i att vi inte ställer oss på de minsta och svagaste människornas sida.

4. Det har slagit mig att vi när vi från kristet håll tar upp den här och liknande frågor ofta får ett tonläge som är skrämmande likt fariséernas. Åtminstone uppfattas vi så. Och jag måste erkänna att jag känner mig väldigt obekväm i det facket. Därför undvek jag den här frågan i det här sammanhanget

Här har Åhman en poäng. En viktig poäng! Det är lika viktigt att tänka på hur man säger en sak, som på själva saken. Åtminstone om man vill lyckas med sin kommunikation. Att stå och vifta med Bibeln och skrika ”Abort är mord!” är knappast speciellt produktivt. Det får antagligen motsatt effekt. Då är det bättre att försöka hitta gemensamma utgångspunkter att resonera utifrån – och se till att föra ett genomtänkt och noggrant resonemang.

5. Man kan också vara övertygad om att om jag tagit upp den hade pressen nappat just på den här saken. Den hade skapat rubrikerna och blivit den allt överskuggande innehållet i rapporterna. Det hade förstärkt den totalt felaktiga bilden av att vårt stora budskap från kristet håll handlar om det som har med andras sexualitet att göra. Det hade varit den bild som kablats ut. Hela projektet hade hamnat totalt snett. Vi hade gett en fullständigt skev bild av vår tro. Ingen som lyssnade till Jesus fick det intrycket.

Handlar abortfrågan verkligen om ”det som har med andras sexualitet att göra”? Knappast. Jag anser inte att staten ska lägga sig i folks sexualitet så länge den inte innebär skada för annan person. Vid exempelvis våldtäkt och pedofili ska staten lägga sig i å det bestämdaste, men i övrigt så anser jag inte att staten ska lägga sig i.

Samtidigt anser jag att staten de facto ska lägga sig i när det gäller dödandet av ofödda människor. Det senare har dock inget med mina uppfattningar om andra människors sexualitet att göra. När någon låter döda sitt ofödda barn så är det exempelvis ointressant om barnet blev till i eller utanför ett äktenskap; att (låta) döda det är enligt min mening precis lika moraliskt orätt ändå.

Jag är helt medveten om att ämnet är känsligt och att den uppfattning  jag representerar är kontroversiell. Därför vill jag på en gång säga till eventuella troll att osakliga kommentarer inte kommer att varken bemötas eller publiceras. Kritiska kommentarer är dock (som alltid!) välkomna, förutsatt att de har en saklig ton. Jag har antagligen uttryckt mig slarvigt på någon punkt, vilket jag antar kommer att visa sig i så fall.

Till sist vill jag bara säga att jag verkligen hoppas att inte alla kristna är lika förvirrade som Åhman tycks vara. Den här frågan, eller årminstone den moraliska aspekten av frågan, borde inte vara så komplicerad för den som har en kristen världsbild.

En människa när det handlar om abort på grund av kön – annars inte?

Ni kanske har noterat att det i media (se t.ex. Expressen, Aftonbladet, SvD och Dagen) har pratats om en kvinna som två gånger i följd valde att abortera därför att fostret var av oönskat kön – en flicka. En överläkare uttalar sig och säger att det kan kännas obehagligt att medverka i detta om man själv har värderingar om könets lika värde. Skämtar dom med mig?

Helt plötsligt är tydligen ett foster före vecka 22 en människa. För annars är det ju inget att orda om. Man kan ju knappast höja rösten och skrika könsdiskriminering om det inte är en människa som diskrimineras.

Men om det nu är en människa, då är det en människa även när aborten inte handlar om kön. Och människor är värdefulla. Människor har rättigheter. Hur svårt kan det vara?

Mats Selander skriver klockrent om ”Den schizofrena abortkulturen”:

[...] svensk lagstiftning betraktar inte ett människofoster innan vecka 22 som en människa. Det är något annat. Exakt vad det är enligt lagen blir jag inte klok på. Är det ett djur? Eller ett UFO? Nej troligen inte. Kanske en del av kvinnans kropp? Ja det rimmar i alla fall med slagorden. Men hur kan i så fall ”en del av kvinnans kropp” ha ett annat kön än det kvinnliga? Hur kan en gravid kvinna ha en penis? Och om det är en del av kvinnans kropp, hur kommer det sig att läkare går med på att amputera bort denna del trots att den oftast är helt frisk? Ingen läkare skulle gå med på en amputation av en frisk hand bara för att kvinnan sa ”det är min hand och jag gör som jag vill med den – amputera den!” En sådan kvinna har inte problem med sin hand utan med sitt psyke. Nej, jag kan ärligt talat inte förstå vad ett människofoster kan tänkas vara om det inte är en människa.

Och när höljet av de politiskt korrekta värderingarna plockas bort – vilket just skett i fallet med Eskilstunakvinnan – så blottläggs det jag tror är varje människas djupaste intuitioner om vad en graviditet är. En graviditet är något värdefullt. Varför det? Därför att där finns en ny människa! Visst kan värderingar och omständigheter trumfa över känslan av att graviditeten och fostret har ett grundläggande värde. Men ingen är helt tillfreds med aborter. Ingen tycker att det får ske av vilket skäl som helst. En abort tar alltid emot. Det är alltid något sorgligt. Och om en kvinna skulle uppleva sin abort som likvärdig med en blindtarmsoperation – om de bokstavligt talat skulle hamna på samma moraliska nivå för den kvinnan – så menar nog de allra allra flesta att den kvinnan har tappat sin moraliska känslighet. Hon har blivit etiskt bedövad. Hon har blivit kall.

Men vår kultur har klassat ett antal värderingar som så pass värdefulla att de anses trumfa över fostrets värde. Hon kan vara ”för ung”, ”för gammal”, ”för fattig”, ”för oberedd”, ”för upptagen”, ”för ensam”. Blir graviditeten för känslomässigt jobbig så är det alltid ett legitimt skäl för abort. Så säger vår kulturs värderingar. Men vad händer då när graviditeten faktiskt inte är känslomässigt jobbig eller när skälet till aborten faktiskt inte har att göra med någon plåga eller något stort obehag hos kvinnan, utan endast med hennes önskan, och då kanske en relativt trivial önskan. Eller som nu, en helt politiskt inkorrekt önskan! Ja då blir det uppenbart att vi inte ser på det ofödda människolivet som ”en cellklump” eller ”en del av kvinnans kropp”. Då blir det helt plötsligt ”könsdiskriminering” som om fostret var en människa som hade ett mänskligt kön, som om det handlade om en flicka.

Ju mer jag tänker på detta desto tydligare blir det: en kultur kan aldrig bli tillfreds med abortliberalism. Innerst inne vet vi vad det handlar om. Vi offrar människor för vår kulturs värderingar, för vår materialism, för vår ”frihet”. Vi berättigar våra aborter med hjälp av våra värdeingar men så fort detta kulturella värderingstryck upphör – som i detta fall – så får vi kontakt med abortens sanna natur, att man dödar en liten människa, en liten pojke eller en liten flicka. Och då gör det ont. Då vill man ”slippa att bli tvungna att medverka i abort”.

 
Filosofi/Religion