Alla inlägg med taggen kristen tro

För mycket kunskap?

Postat november 28, 2012 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  Inga kommentarer

Jag lyssnade nyligen på en predikan med rubriken ”Uppdraget att radera kunskap” (MP3) av Simon Jonsson, pastor i Kustkyrkan. Här följer ett par kommentarer på den.

Vad är utmaningen och vilka frågor är viktiga?

Simon säger följande:

Problemet som vi har egentligen, det är att omvandla den kunskap som vi har till handling. Det är det som är det svåra, vår utmaning. Det är inte att vi ska kunna mer saker. Det är inte att vi ska kunna förklara treenigheten på ett ännu bättre sätt eller att vi ska kunna lösa teodicéproblemet. Eller att vi ska veta, som jag sa till bibelskolan i onsdags, om det är gator av guld i himlen eller om det inte är det. Utan [den] stora utmaningen för oss som kristna [...] i vårt land, det är att vi ska omsätta den kunskap vi har i praktisk handling.

Ett tydligt tema i det Simon säger är att den (teologiska) ”kunskap” vi har inte får några praktiska konsekvenser. Att detta är ett problem håller jag med om till fullo. Jag menar dock att Simon är helt fel ute i sin analys av orsakerna till detta. Mer om detta senare.

I citatet ovan nämns frågan om treenigheten, teodicéproblemet och huruvida det finns gator av guld i himlen. Det sistnämnda är en väldigt perifer och trivial fråga i sig. (Som en fråga som får belysa bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är den dock inte alls trivial. Eller rättare sagt, det som den frågan kan belysa i fråga om bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är långt i från oviktigt. Detta ligger dock utanför vad jag tänkte behandla här.)

De två förstnämnda frågorna är i vilket fall som helst långt ifrån perifera och triviala. Läran om treenigheten är en oerhört central i kristen tro och teologi. Den genomsyrar exempelvis förståelsen av korset och försoningen. Teodicéproblemet eller tankegångar som liknar det är förmodligen det absolut vanligaste argumentet mot kristen gudstro.

Att måla förmågan att presentera lösningar på teodicéproblemet som något som inte tillhör utmaningen för kristna i Sverige är ett skott i foten på kristi kropp.

I Sverige så är kristen gudstro för många ett lika intellektuellt (o)acceptabelt alternativ som tro på jultomten. Sverige hamnar således rimligen högt upp på listan över länder som är i behov av en klartänkt och intellektuellt trovärdig kristendom.

(Detta ska på inget sätt betraktas som en motsats till en sund karismatik och praktiserandet av de saker som hör till gudsriket! Det är en falsk dikotomi.)

Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge?

Låt oss gå vidare.

Jesus har aldrig bett oss om att bli kristna. Han har bett oss att bli lärjungar.

Detta är en uppdelning som jag har svårt att förstå. Simon tycks mena att ”kristen” är något man är för att man hyser vissa trosföreställningar, medan ”lärjunge” är något man är om man omsätter tron i praktisk handling. Med sådana definitioner så är det helt korrekt, men varför ska vi definiera orden på det sättet? Varför kan vi inte se lärjungaskapet som en essentiell del av vad det innebär att vara kristen?

Simon ställer frågan: Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge? För att besvara den frågan refererar han till Markus 1:16 och de följande verserna. Simon säger:

Där är rubriken just ‘Jesu första lärjungar’, så det här lär ju vara en viktig text om man ska svara på frågan ‘Hur mycket kunskap behöver jag för att vara en lärjunge?

Rubrikerna finns emellertid inte med i grundtexten, så de är knappast relevanta när vi ska bedöma om en text är viktig eller inte när det gäller att besvara en viss frågeställning.

Simon säger vidare att de personer som nämns i texten blev lärjungar när de släppte näten och att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”. Detta antagande saknar dock stöd i texten. Texten är fattig på detaljer och berättar inte vilken tidsperiod som avsnittet spänner över. Slutsatsen att de lämnade allt de hade efter att ha träffat Jesus i fem minuter (eller en mycket kort tidsperiod) är inte motiverad utifrån den faktiska texten.

Låt oss ändå, för resonemangets skull, anta den mycket tveksamma tolkningen att de lämnade allt de hade och blev Jesu lärjungar väldigt fort utan att Jesus redan hade undervisat dem i någonting. Låt oss anta att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”.

Vad säger detta oss? Innebär det att idealet för en lärjunge är att sakna kunskap? Innebär det att lärjungaskapet kan fortgå utan ökad kunskap? Naturligtvis inte!

Även om det skulle vara korrekt att man kan bli en lärjunge ”utan en enda kunskap” så innebär det inte att man kan fortsätta ”utan en enda kunskap”.

Det vore intressant att höra vad Simon säger om:

  • Den första delen i det man brukar kalla det dubbla kärleksbudet: ”[...] du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark 12:30)
  • Hebreerbrevet 5, där författaren beklagar sig över församlingens intellektuella undermålighet: ”Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda.” (vers 12)
  • 1 Petr 3:15: ”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”

För mycket kunskap?

Simon berättar om en indier som i princip saknar teologisk kunskap, men som ändå ”praktiserar” med resultat, och använder detta exempel som ett argument för att vårt problem är att vi har för mycket kunskap.

Jag menar att denna analys är helt felaktig. Vårt problem är inte att vi har för mycket kunskap. Vårt problem är (bland annat) att vi kristna inte har kunskap om Gud i egentlig mening.

Vi har kunskap om vad den kristna kyrkan tror om Gud. Vi har kunskap om vad det står om Gud i Bibeln. Detta är dock inte detsamma som att ha kunskap om Gud, om vi med ‘Gud’ avser en faktiskt existerande entitet.

Att ha kunskap om Gud, snarare än kunskap om vad någon/något säger om Gud, kräver mycket mer än att känna till vad den kristna kyrkan tror eller vad som står i Bibeln.

Kunskap är (enligt den traditionella analysen) sann, berättigad tro. Om jag har kunskap om att Paris ligger i Frankrike så innebär det kortfattat att:

  1. Jag tror att Paris ligger i Frankrike.
  2. Det är sant att Paris ligger i Frankrike.
  3. Jag har goda skäl att tro att Paris ligger i Frankrike.

För att en trosföreställning om Gud ska vara kunskap så krävs alltså att den trosföreställningen är sann och att jag har goda skäl att hålla den för sann.

Det ligger således rimligen i sakens natur att verklig, robust kunskap om Gud påverkar mitt handlande och mitt liv i mycket högre utsträckning än vad trosföreställningar om Gud som inte kvalificerar som kunskap om Gud gör.

Vi behöver återerövra kristen teologi som en robust kunskapstradition. Inte odla kunskapsfientliga attityder förklädda som något ”andligt”.

En kompartmentaliserad tro

Ett annat problem som vi kristna har är att vi, mer eller mindre lurade av religionsbegreppet, har kompartmentaliserat vår tro.

På ren svenska betyder det att vi har kommit att (medvetet eller undermedvetet) betrakta religion som en separat företeelse eller separat beståndsdel i och av livet.

Religion är något vi sysslar med på söndagarna (även om vi inte gärna vill kalla det religion). Och på söndagarna kan vi vara väldigt hängivna och ”brinnande”. Sedan får det inget större genomslag för hur vi tänker och handlar resten av veckan.

Vi har också köpt idén om att religion är och ska vara något privat, vilket också bidrar till att vi flyttar den del av livet vi har vigt åt ”det religiösa” till en privat och isolerad sfär. Vår tro blir på så sätt i stor utsträckning verknings- och konsekvenslös för ”resten av livet”.

Jag skriver ”vi” och generaliserar. Det är medvetet, och jag är fullt medveten om att detta inte gäller alla och att graden av kompartmentalisering varierar. Likväl är det ett problem.

(Här skulle det kanske vara på sin plats att ta upp relativiseringen av sanningsbegreppet, religion och moraliska värden, som är ett relaterat problem. Det här är dock redan ganska långt, så jag nöjer mig med att nämna det i denna parentes.)

Vad är då lösningen? Jag har ingen enkel lösning, men jag tror att åtminstone en del av lösningen är att vi börjar prata om världsbildsfrågor.

Den personliga berättelsen

Simon lyfter vidare fram det personliga vittnesbördet ”bättre än varje berättelserna i den här boken [Bibeln]”. Jag tror också att det personliga vittnesbördet är viktigt, men den personliga berättelsen handlar om en upplevelse, och berättelser om och upplevelser i sig kan tolkas på olika sätt och åhörarens världsbild är en viktig faktor när det gäller hur en sådan berättelse tolkas.

Jämför exempelvis hur du (om du är kristen) tolkar det personliga vittnesbördet från någon som tillhör en annan religion. Eller jämför med hur du tolkar det personliga vittnesbördet från en ateist som berättar hur skönt det var att lämna tron bakom sig.

Du inser förhoppningsvis att tolkningen av en personlig berättelse i princip avgörs av åhörarens världsbild.

Tyvärr så uppvisar Simon i sin predikan inte minsta lilla tecken på insikt om att argument för den kristna trons sanningsanspråk kan vara nödvändiga. Om detta reflekterar Simons faktiska inställning så är det oerhört bekymmersamt.

Simon pratar om att bli lik Jesus och om att exempelvis ha ”Jesu öron”.

Frågan är: Varför inte lägga till Jesu intellekt till bli-lik-Jesus-listan?

Jesus botade sjuka OCH uppvisade OCKSÅ en stor intellektuell skärpa. Dessa två är inte på något sätt varandras motsatser.

Taggar: , , , , ,
Inga kommentarer

Trosföreställningar har konsekvenser

Postat maj 18, 2012 i Allmänna åsikter & funderingar, Tro & Kyrka  |  Inga kommentarer

Jag läste för ett par dagar sedan en insändare i Dagen med rubriken ”Den farligaste typen av ateism” som jag inte har haft tid att kommentera förrän nu.

Författaren nämner teoretisk och praktisk ateism. Den så kallade nyateismen placeras i facket teoretisk ateism och författaren anser att de (kristna) som målar upp denna som ett ”nytt och allvarlig hot [...] gör det lite väl enkelt för sig”. De ser inte att problemet – eller hotet – snarare finns i den praktiska ateismen som bland annat kommer till uttryck i att ”[...] till och med kyrkan, är full av människor som med sin mun säger att de tror, men lever sina liv som om Gud aldrig funnits”.

Jag menar emellertid att författaren till insändaren (också) gör det lite väl enkelt för sig.

Människors uppfattningar tycks påverka deras handlande i olika hög grad. De som språkligt ger uttryck för en uppfattning eller trosföreställning handlar inte alltid konsekvent mot denna. Detta gäller både de som säger sig tro på Gud och de som säger sig inte tro på Gud.

För det mesta har dock våra trosföreställningar och uppfattningar praktiska konsekvenser. Hur jag behandlar andra människor påverkas t.ex. av mina trosföreställningar och uppfattningar om hur jag bör behandla dem.

Det är naturligtvis ett problem om människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits”. Jag tror dock att det är ett misstag att säga att detta fenomen beror på en sorts diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, mellan trosföreställningarna och handlandet.

En rimligare förklaring tycks vara att handlandet påverkas av fler trosföreställningar än de trosföreställningar som (mer eller mindre) i sig själva borde leda till ett visst handlande.

Mer konkret kan detta beskrivas som att den som säger sig tro på Gud mycket väl kan hysa klassiskt kristna trosföreställningar om Gud samtidigt som denne inte tycks handla konsekvent gentemot dessa trosföreställningar, givet att nämnda trosföreställning kombineras med andra trosföreställningar. Dessa andra trosföreställningar behöver inte ens nödvändigtvis vara logiskt förenliga med de klassiskt kristna – människor tenderar att vara ganska duktiga på att hysa motstridiga trosföreställningar (om än omedvetet och oreflekterat).

Bilden är såklart mer komplicerad än så (och helt säkert spelar även önskningar en stor roll för en människas handlande). Min poäng är ”bara” att förklaringen till att människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits” mycket väl kan vara förekomsten av andra trosföreställningar snarare än en simpel diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, samt att betydelsen av det ”teoretiska” därför inte ska underskattas.

Trosföreställningar har konsekvenser.

Taggar: , , ,
Inga kommentarer

”Icke-våld har teologisk grund” – eller?

Postat oktober 8, 2011 i Filosofi, Tro & Kyrka  |  8 kommentarer
Sermon On The Mount

Jag läste för ett par dagar sedan en debattartikel i Dagen med rubriken ”Icke-våld har teologisk grund”, författad av Emmanuel Bäckryd. Med en så pass anspråksfull rubrik bör man kunna förvänta sig en ordentlig argumentation som styrker anspråket i rubriken. Låt oss analysera!

Bäckryd börjar med personliga anekdoter om sin egen resa från och tillbaka till en pacifistisk hållning.

I dag, knappt två decennier senare, har jag gått från att vara en någorlunda genomtänkt anhängare av rättfärdiga krig till att på nytt betona icke-våld, men denna gång med betydligt mer på fötterna än när jag som 18-åring stod inför mönstringsofficeren. Det som hänt under dessa år är att en djupare teologi om den kristna församlingens roll i världen har mognat inom mig.

Han fortsätter med

Jag hävdar att den som argumenterar för kristnas deltagande i väpnade konflikter inte riktigt har dragit de fulla konsekvenserna av julens, påskens och pingstens budskap.

och berättar att ”hänvisningar till den tradition som företräds av teologer som Augustinus och Thomas av Aquino” inte övertygar honom längre. Han skriver vidare om kyrkans ”liering med makten” på 300-talet och att denna har ”påverkat kristnas förhållningssätt till våld ända in i våra dagar”, och att man därför måste ”gå tillbaka till källan”.

Låt oss anta att detta stämmer (även om det finns skäl att ifrågasätta detta perspektiv på kyrkans ”liering med makten” och trots att Bäckryd inte ger något argument för detta perspektiv) – det är ju aldrig fel att ”gå tillbaka till källan”.

Med ”källan” avser Bäckryd uppenbarligen Jesu så kallade ”bergspredikan”:

En del menar att Bergspredikans uppmaningar till icke-våld gäller på individnivå, men att det på samhällsnivå finns andra måttstockar för oss kristna. En sådan individualistisk läsning av Bergspredikan är ytterst problematisk. När Jesus samlar lärjungar omkring sig, skapar han nämligen ett nytt folk. Hur ska vi som Guds folk bete oss mot varandra och mot vår omgivning? Detta handlar Bergspredikan om. Det handlar inte om individers privatmoral. Det handlar om vad som ska karakterisera Guds folk.

Bäckryd fortsätter:

Som kristen gör jag aldrig något enbart som individ. Jag är alltid en del av församlingen, Kristi kropp, i allt jag gör. I jämförelse med detta blir min identitet som svensk i det närmaste irrelevant, till den grad att jag till exempel aldrig skulle kunna karakterisera svensk militär i Afghanistan som ”våra trupper”. Medborgarskapet i Guds rike är så värdefullt att alla andra medborgarskap borde räknas som intet. Och detta överväldigande, ”himmelska” medborgarskap kan jag aldrig klä av mig. Jag kan inte göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund. Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det.

Detta utgör Bäckryds ”case” för pacifism. En mer formell formulering av resonemanget skulle kunna se ut så här:

(1) Jesu uppmaningar till icke-våld gäller ”Guds folk” och hur ”Guds folk” ska bete sig mot varandra och mot sin omgivning.

(2) Jesu uppmaningar till icke-våld är avsedda att tillämpas av ”Guds folk” utan undantag, varken för utövandet av överhetens ämbete eller för något annat.

(3) Är man medlem i ”Guds folk” så är man det exklusivt och totalt; allt man gör, det gör man i egenskap av medlem i ”Guds folk”.

(4) En kristen är medlem i ”Guds folk”.

(5) Alltså gäller Jesu icke-våldsuppmaningar den kristne ovillkorligen och utan undantag; det finns ingen situation i vilken en kristen får bruka våld - en kristen får aldrig bruka våld.

Jag tror att detta är en rättvis återgivning av resonemanget. Om någon tycker att min återgivning är orättvis och kan visa detta så korrigerar jag den gärna.

(Bäckryds resonemang om ”Kristi kropp” innehåller ett logiskt misstag bestående av att det förväxlar en del med helheten. Bäckryd blandar ihop en medlem av X med X, men en medlem av något är inte ekvivalent med detta något. En kristen är en del av Kristi kropp, men han eller hon är inte ensam Kristi kropp. Påståendet ”Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det” är således en felaktig slutsats av att jag inte kan ”göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund”. Den korrekta slutsatsen är: ”Om en kristen skjuter någon, så är det en del av Kristi kropp som gör det.” Detta påverkar dock inte min numrerade uppställning ovan, därav parentesen.)

Jag delar Bäckryds perspektiv på kompartmentaliseringen av kristen tro. Uppdelningen av livet i två delar, ”religiöst” och det som inte är ”religiöst”, är definitivt av ondo. Att göra en sådan uppdelning – som i vissa skräckexempel innebär att man i den ena delen av livet kan betrakta sig som en ”varmt troende kristen”, utan att det får några som helst konsekvenser för resten av livet – det är inte bara en intellektuell katastrof utan även direkt kontrakristet.

Att vara kristen är inte ekvivalent med att ha en viss uppsättning religiösa åsikter. Kristen tro är inte i första hand en religion. Kristen tro är inte ens i första hand en relation (även om det är populärt att beskriva och subjektifiera kristen tro utifrån religion vs relation-uppställningen).

Kristen tro är i första hand varken en religion som ska utövas eller en relation som ska upplevas. Kristen tro är ett liv som ska levas.

Den premiss i Bäckryds resonemang jag är mest tveksam till är premiss (2). Min icke-pacifistiska hållning baserar sig inte på att jag ibland är en medlem av ”Guds folk” och ibland inte. En sådan uppdelning vänder jag mig, som jag förklarar ovan, tvärt emot. Det finns dock, vad jag kan se, inga skäl att hålla premiss (2) för sann. Bäckryd ger heller inga stödargument för denna premiss.

Att Jesu uppmaningar gäller ”Guds folk” – och då alla medlemmar av ”Guds folk” - betyder inte att uppmaningarna är kontextlösa och att de är avsedda att tillämpas ovillkorligen och undantagslöst. Möjligen kan en läsning av Jesu bergspredikan utan inramning av resten av Bibeln och kristen tradition motivera en sådan tolkning, men en sådan läsning är varken kristen eller intellektuellt hederlig.

Den som uppfattar premiss (2) som rimlig får gärna argumentera för den – och då helst i relation till Paulus och Romarbrevets 13:e kapitel.

Taggar: , , ,
8 kommentarer

Från sanning till upplevelser

Postat september 29, 2010 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  2 kommentarer

Tidigare i år fick jag syn på ett flygblad som inbjöd till ett antal gudstjänster (mer specifikt och på kyrkspråk: tältmöten). Det tycktes som om det handlade om en utåtriktad satsning. Jag är helt säker på att det låg goda motiv bakom. Det brukar det göra. Men i en kultur där tro på Gud för många människor är ungefär lika otänkbar som tro på tomtar och troll, där är en sådan sak – tror jag – dömd att misslyckas.

Att Gud existerar och att Jesus från Nasaret är den enda vägen till honom, det är för många inte ett tänkbart alternativ. Det finns liksom inte ens på kartan. Flygbladet kunde lika gärna ha inbjudit till en åktur med jultomtens flygande renar.

Tyvärr så verkar alldeles för få kristna inse konsekvenserna av att gudstro inte längre är normen i Sverige. Man inser förstås att det har hänt något; att Sverige har sekulariserats i relativt hög grad – något som man för övrigt ofta beklagar sig över. Men att detta skulle innebära att man behöver visa att gudstron är ett tänkbart – och till och med trovärdigt – alternativ, det tycks vara en svårnådd insikt.

Hur gör man då? Ett vanligt förfarande är att man gör som man ”alltid” har gjort, dvs att man gör ungefär som man gjorde back in the day, när gudstro var normen. Detta är naturligtvis illa, men ett annat och betydligt värre förfarande, det är att man tonar ner sanningsfrågan och istället satsar på upplevelser.

Andligheten är ju trots allt inte död i Sverige. Den har tvärtom återuppstått i form av någon sorts må-bra-version, där just upplevelsen, det egna välbefinnandet, står i centrum. Sanningen däremot, den är inte speciellt relevant. Inte koherens heller; de ”andliga” föreställningarna behöver inte vara logiskt sammanhållna och motsägelsefria. Man kan således göra ett ihopkok av allt möjligt som man tycker ”känns bra”. Att det blir motsägelsefullt gör ingenting.

På det aktuella flygbladet fanns följande uppmaning:

”Kom och ta del av det fantastiska vi upplever!”

Jag vet inte om arrangörerna menade det i bemärkelsen ”Kom hit och se att vi kan erbjuda den bästa upplevelsen!”, men helt klart är i alla fall att det finns en tendens till ett sådant tänk i kyrkan. Detta är katastrof av flera skäl:

1. Det är fullkomligt irrelevant i det långa loppet om jag gör en massa häftiga upplevelser i en kyrka, om det som predikas i kyrkan ändå inte är sant. En påhittad Jesus kan liksom inte rädda någon. Sanningsfrågan är därför av yttersta vikt.

2. Häftiga upplevelser i en kyrka leder inte automatiskt till (frälsande) gemenskap med Gud i och genom Kristus. Man kan göra hur många häftiga upplevelser som helst, till och med i kyrkan, utan att lära känna Gud.

3. Om jag söker mig till och håller fast vid tron bara för att kyrkan ger mig häftiga upplevelser, vad händer då när jag hittar ännu häftigare upplevelser någon annanstans? Ledtråd: Jag tar mitt pick och pack och går vidare.

Om jag å andra sidan dras till och håller fast vid tron därför att det finns goda skäl att tro att dess innehåll är sant, då är upplevelserna av underordnad betydelse. Då packar jag inte ihop mina grejer och drar bara för att någon annan kan erbjuda en häftigare upplevelse – eller för att kristen tro visar sig innehålla sådant jag tycker är obekvämt.

När Jesus undervisade om något som uppfattades som obekvämt i Joh 6 (vers 60: ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?”), då ”drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom” (vers 66). Detta trots att de hade gjort en massa storslagna upplevelser i närheten av Jesus.

Kyrkan behöver ge sanningsfrågan det fokus den förtjänar. För det är ju liksom inga småsaker som står på spel: Om kristen tro inte är sann, om Jesus inte uppstod från de döda, då är vi kristna, som Paulus skriver, ”de mest beklagansvärda av alla människor” och vår tro är fullständigt meningslös (1 Kor 15:13-19).

Taggar: , , , , ,
2 kommentarer

Guds allvetande, Guds godhet och existensen av icke-troende människor – hur går det ihop?

Postat december 4, 2009 i Apologetik, Filosofi, Tro & Kyrka  |  33 kommentarer

Nu har jag äntligen tid att skriva ett par rader om en intressant frågeställning som dök upp i en kommentar till ett tidigare inlägg:

Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?

Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.

Notera att denna frågeställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande fråga om onda människor. Nu är det emellertid så att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltså alla onda – och hade Gud låtit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, då hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig någonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sådant scenario skulle kunna realiseras av Gud, eftersom att människans val trots allt är upp till henne själv. (Gud kan inte tvinga fria varelser att aldrig välja det onda – det är logiskt omöjligt.) Nog om detta. Låt oss återgå till den ursprungliga frågan.

Hur kan man som kristen förklara Guds skapande av människor som han vet inte kommer att tro på Jesus? Är inte detta något som leder till slutsatsen att Gud inte kan vara allvetande och allgod? Eller åtminstone att Gud – om Gud är allvetande och vill att alla ska tro på Jesus – bör låta bli att skapa icke-troende människor?

Jag tror att följande resonemang visar på ett möjligt svar, en möjlig förklaring. En möjlig förklaring är också allt som behövs för att visa att det inte nödvändigtvis föreligger någon motsägelse här. Följande resonemang ska således inte ses som ett anspråk på en säker kunskap om hur det verkligen förhåller sig. Jag ser dock inga motsättningar mellan följande och den bibliska uppenbarelsen, snarare är det så att Bibelns innehåll styrker och/eller bekräftar vissa av premisserna.

(1) Guds primära intention är att så många som möjligt ska lära känna honom. (Troende människor = människor som har lärt känna honom.)

(2) Människan har fri vilja och Gud bestämmer således inte över människors val. Det Gud kan göra är att låta bli att realisera vissa individers existens.

(3) En viss individs existens är beroende av en multitud av faktorer: Orsakskedjan som ledde fram till en viss människas födelse är oerhört komplex och innefattar bland annat både andra individers existens och deras handlingar, samt världens allmänna beskaffenhet.

Från detta kan vi dra följande slutsats: Det är möjligt att Gud, genom att låta bli att realisera alla icke-troende människors existens, samtidigt, genom detta, indirekt skulle omöjliggöra en viss mängd troende människors existens. Det är möjligt att det antal troende människor som skulle ”försvinna” genom detta är mycket stort. Det är möjligt att det inte finns någon realiserbar värld där proportionen mellan antalet troende och antalet icke-troende är så bra/önskvärd som det är i den här världen.

Vi kan lägga till ytterligare en premiss:

(4) Om en människa kommer att vara troende eller icke-troende beror på mer än att just hon existerar; det beror också på vilka omständigheter hon möter genom livet. (Notera att detta inte motsäger existensen av fri vilja, eftersom fri vilja inte förutsätter att valmöjligheterna är obegränsade eller att en viss individ väljer på samma sätt oberoende av omständigheterna. Inte heller motsäger det tanken om att alla människor har tillgång till den så kallade allmänna uppenbarelsen i naturen och att de därigenom har möjlighet att erfara och erkänna Guds existens.)

Nu kan vi även dra följande slutsats: Det är möjligt att existensen av icke-troende människor förverkligar de omständigheter som är nödvändiga för att ett visst antal existerande människor ska bli troende. (”Existerande människor” = människor som skulle existera även om vissa icke-troende människor inte existerade, men som då inte skulle vara troende.)

Sammanfattningsvis kan man, om allt detta, helt säkert säga att vi inte befinner oss i en epistemisk situation som tillåter oss att säga att Gud inte kan ha goda skäl att realisera en värld i vilken det finns icke-troende människor. Det är möjligt att Gud har sådana skäl, och således föreligger ingen nödvändig motsägelse i den kristna förståelsen av Gud.

Taggar: , , ,
33 kommentarer

Är djupare teologisk kunskap bara ”onödiga hårklyverier”?

Postat november 22, 2009 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  36 kommentarer

Jag tillhör, som många säkert redan vet, den gruppen kristna som anser att det är viktigt med djupare teologisk kunskap. Jag menar att det är viktigt att inte bara ha en ytlig kunskap om Gud, inkarnationen (Jesus), försoningen (vilket inkluderar människans situation och lösningen på hennes problem), samt bibelsyn (vilket inkluderar sådant som rör Bibelns natur, historia och trovärdighet). Det finns såklart fler viktiga teologiska områden, men dessa tror åtminstone jag är de viktigaste.

Något som jag noterat är att oroväckande många verkar tycka att det räcker med en ytlig och mycket grundläggande förståelse av dessa saker och att allt utöver det är ”onödiga hårklyverier”. Evangeliet är ju så enkelt att till och med ett barn förstår det, så varför krångla till det?

Ungefär så kan det låta, men det handlar förstås inte om att ”krångla till det” – som om själva ”krångligheten” skulle vara målet.

Att djupare teologisk kunskap kräver mer tankearbete är inget konstigt. Så är det ju med allt. Att trycka på datorns strömbrytare, starta och skriva i Word, det kräver bara en ytlig kunskap om datorer. Att hantera problem som kan dyka upp eller att själv tillverka mjukvaror som t.ex. Word, det kräver dock mer – ibland väldigt mycket mer. Nu är ju förstås datorer något som fortfarande är ganska ”nytt”, åtminstone för många äldre. Något som dock är helt säkert, det är att i princip alla vuxna människor har djupare kunskap inom åtminstone något område – sannolikt flera – även om det inte gäller just datorer.

Min morfar var snickare, och det fanns nog egentligen inget inom det området som han inte kunde. Om någon hade problem med låt oss säga stabiliteten hos en träkonstruktion, då hade han garanterat ett förslag på lösning. Själv kommer jag ihåg att jag, när jag var betydligt yngre, tyckte att jag vara ganska duktig när jag lyckades snickra till en smörkniv. I och med det tyckte jag nog att jag hade visat att jag kunde snickra.

Att kunna använda alla till synes tusentals verktyg som min morfar hade i sin verkstad, det såg jag nog inget större behov av. Och att lära mig alla krångliga namn på alla verktyg, det var knappast aktuellt. Jag tyckte nog snarare att det verkade onödigt att ha en massa olika namn på verktyg som såg likadana ut. Att de olika namnen var till för att underlätta när man skulle kommunicera exakt vilket verktyg man behövde eller liknande, det förstod jag inte. Jag tyckte snarare att det bara var onödiga krångligheter. Jag kunde ju minsann snickra ändå!

Det här fungerar ganska bra som analogi till teologisk kunskap. Djupare kunskap om snickrande är värdefullt därför att det innebär att man kan göra mer. En duktig snickare kan göra betydligt mer avancerade konstruktioner än smörknivar. På samma sätt förhåller det sig med djupare teologisk kunskap. Den som har en djupare teologisk kunskap kan göra mer. Visserligen handlar det (såklart!) inte om fysiska konstruktioner då, men väl om abstrakta sådana. Sådan kunskap innebär att man kan hantera frågor och problem på ett helt annat sätt, vilket naturligtvis är värdefullt. Dessutom innebär sådan kunskap en större förståelse av vem Gud är.

Fördjupad kunskap är alltså något som alla människor skaffar sig inom ett eller flera områden – och kristna människor utgör förstås inget undantag. Det märkliga är dock att kristna människor ändå verkar nöja sig med ytlig kunskap när det gäller kristen tro.

Exakt varför det förhåller sig på detta sätt vet jag inte, men jag tror nog att präster, pastorer och predikanter ska ha sig en släng av sleven. Undantag finns såklart, och jag kan (eftersom jag inte gjort någon enkätundersökning eller liknande) bara tala utifrån egen erfarenhet.

Min erfarenhet är att många predikningar består av substanslösa poetiska betraktelser, ytliga versioner av kristna läror, öronkittlande historier, eller upprepningar av sådant som den som varit kristen i mer än en vecka redan bör känna till (alternativt en kombination av dessa och andra, liknande saker). Gemensamt för dessa predikningar är att de inte är inriktade på att förmedla någon djupare kunskap. De ger så gott som ingen fördjupning – och definitivt ingen tankemässig utmaning. Det tycks som att allt ska vara enkelt och lättsmält – så kallade ”hårklyverier” ska undvikas.

(Notera att jag ovan inte säger att upprepning per se ska undvikas. Upprepning är generellt något bra, men inte om samma saker upprepas gång på gång, hela tiden. Då står man bara och stampar på samma ställe och tar sig inte vidare.)

Resultatet då? En ganska stor samling kristna människor som inte ens tycks kunna skilja den klassiska treenighetsläran från modalism och andra avarter. En ganska stor samling kristna som inte ens tycks kunna förklara vad det betyder att Gud är allsmäktig eller hur det kan vara möjligt att Gud är god samtidigt som det finns så mycket ondska i världen.

Det är förstås, för frälsningens skull, inte nödvändigt att ha sådan kunskap. Det är möjligt att för egen del nöja sig så och bara sitta av tiden i kyrkbänken och invänta livet efter detta.

Men för andra människors skull, för att kunna möta människor som tänker ett steg längre och därför har frågor som rör sig på ett djupare plan, för dessa människors skull kan det vara nödvändigt att också själv tänka till lite. Så att man kan hjälpa den som ser problem i kristen tro, den som i värsta fall uppfattar kristen tro som lika orimlig som en fyrkantig triangel.

Något av det mest frustrerande jag vet, det är när människor förkastar kristen tro utan att egentligen veta vad det är de förkastar. Många som förkastar kristen tro lutar sig mot mycket bristfälliga argument. Att dessa människor är osofistikerade i sitt tänkande skulle inte vara ett så stort problem, om det inte vore för att så många kristna är precis lika osofistikerade.

Följande är två exempel på argument som antas visa på motsägelser i det kristna konceptet ”Gud” (vilket, om det var sant, skulle innebära att Guds existens är omöjlig), men som i själva verket baseras på bristfällig teologisk kunskap:

(1) Gud är, om han finns, allsmäktig. Kan Gud då skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den? Om han kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den, då finns det något som Gud inte kan göra, nämligen lyfta stenen. Om han å andra sidan inte kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan kan lyfta den, då finns det även då något som Gud inte kan göra, nämligen skapa stenen. I båda fallen finns det något som Gud inte kan göra, alltså kan inte Gud vara allsmäktig och således finns inte Gud.

(2) Gud är, om han finns, allvetande. Michael Jackson visste ”Jag är Michael Jackson”. Gud kan däremot inte veta ”Jag är Michel Jackson”, eftersom att endast Michael Jackson kan veta det. Således hade Michel Jackson kunskap som Gud inte har. Alltså kan Gud inte vara allvetande och således finns inte Gud.

Man kan också ge exempel på argument som antas visa på motsägelser mellan det kristna konceptet ”Gud” och andra (kristna) koncept. Följande är ett sådant exempel:

(3) Gud är, om han finns, allvetande. Människan har fri vilja och väljer själv hur hon ska handla. Om Gud är allvetande så vet han att person P kommer att göra X imorgon kl 17.15. Om Gud vet en sak så kan han inte ha fel, eftersom att han är allvetande. Alltså, om Gud vet att P kommer att göra X imorgon kl 17.15, då kan inte P undvika att göra X. Alltså är det förutbestämt att P ska göra X, vilket innebär att P inte har fri vilja. Slutsats: Antingen är inte Gud allvetande eller så har människan inte fri vilja. Om vi håller för sant att människan har fri vilja, då måste vi förneka Guds allvetande, och således förnekar vi också det kristna konceptet ”Gud”. När en kristen säger ”Gud finns” är detta därmed inte sant; Gud finns alltså inte!

Om du är kristen och inte kan visa att argumenten ovan är ohållbara, då kanske du ska ta det som en indikation på att du bör spendera mindre tid i TV-soffan och mer tid på att tänka igenom din tro?

Notera att jag inte säger att alla måste bli experter eller att alla ens måste kunna vederlägga argumenten ovan. Det finns exempelvis människor som av en eller annan orsak inte har intellektuell kapacitet till det – och detta berör således inte dem. De som däremot har kapaciteten, men inte använder den, de kan betrakta det jag säger som en välbehövlig känga.

Bibeln uppmanar inte till intellektuell lathet. Snarare uppmanar den oss att älska Gud också med förståndet (Mark 12:30), och att vi alltid ska vara ”beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger” (1 Petr 3:15).

Notera att argumenten ovan endast utgör exempel. De ska alltså inte tas som ”det ultimata har-du-en-genomtänkt-tro-testet”. Att jag nämner just dessa argument har i första hand att göra med att varianter av dessa dyker upp då och då som invändningar mot kristen tro. Att sitta hemma för sig själv och vederlägga dessa argument har nog inget större värde om man inte själv upplever sådana argument som problem för tron. Förmågan att kunna hantera dylika invändningar är dock värdefull, eftersom en sådan förmåga innebär att vi kan ”svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger”.

Taggar: , , , , ,
36 kommentarer

En intressant debatt

Postat maj 9, 2009 i Apologetik, Filosofi, Tro & Kyrka  |  1 kommentar

Vad händer om man slänger in Christopher Hitchens (författare till bl.a. ”God is not Great: How Religion Poisons Everything”) tillsammans med William Lane Craig, Lee Strobel, Douglas Wilson och Jim Denison? Svar: Man får en väldigt intressant debatt.

Ämnet är: ”Does the God of Christianity exist, and what difference does it make?”

Taggar: , , ,
1 kommentar

Skolmassaker, nazism, humanism, moral och lite annat

Postat november 10, 2007 i Allmänna åsikter & funderingar, Apologetik, Filosofi  |  4 kommentarer

Fredrik på Ateistbloggen har kommenterat socialdemokraten Adrian Kabas blogginlägg om skolskjutningen i Finland. I Fredriks kommentar finns ett par påståenden jag vill kommentera.

Den socialdemokratiske Malmöpolitikern Adrian Kaba frågar om dådet var “Socialdarwinistisk terrorism?” och försöker på något sätt göra Humanisterna ansvariga för spridningen av denna anti-Humanistiska människosyn.

[...]

Kaba försöker också göra ateismen ansvarig på något vänster, och hävdar att ateismen är ansvarig för nazismen och kommunismen. Han för här samma osakliga argumentation som man annars mest ser från fundamentalistiskt kristet håll. Sanningen är ju den att nazismen var en kristen lära som förespråkade en “positiv kristendom” i sitt partiprogram och att Adolf Hitler skydde såväl ateismen som materialismen som pesten.

Det här är intressant. När vissa element i den Humanistiska ideologin dyker upp i ett negativt sammanhang, i det här fallet i Pekka-Erics (mördarens) världsbild och människosyn, då ligger fokus på skillnaderna. Pekka-Erics människosyn var förstås anti-Humanistisk på grund av dessa skillnader.

Men när vissa element i kristendomen dyker upp i ett negativt sammanhang, då ligger fokus på likheterna. För sanningen är ju att nazismen var en kristen lära, eller hur? Behöver jag påpeka hur inkonsekvent detta är? Fredrik gör sig skyldig till precis samma osakliga argumentation som han anklagar Kaba för.

Hitler för precis samma argumentation som dessa kristna, och hävdar att ett gudlöst samhälle leder till förfall – religionen behövs, inte som ett opium för folket, utan mer som ett kitt som håller ihop samhället till en enhet. När Hitler ska beskriva judarna som mest avskyvärda är det just materialism, gudlöshet och brist på andlig förmåga som han beskyller dem för. Så vem är det egentligen som har mest likheter med Hitlers syn på religion?

Jag är inte övertygad om att jämförelsen är korrekt, men låt oss säga att den är det, att Hitler förde fram snarlika argument vad gäller religion. Vad spelar det för roll? Ett argument är inte vare sig bra eller dåligt bara för att det kan associeras till Hitler. Jag är så trött på denna typ av Guilt By Association-retorik. Fredriks resonemang ger intryck av att han hellre plockar retoriska poäng än för fram ett sakligt resonemang.

Man får inte heller glömma att nazisternas förbrytelser begicks av det tyska folket, som på den tiden bestod av över 80% av katoliker och protestanter, alltså kristna: Martin Luthers lära genomsyrades av antisemitism och lydnad inför överhögheten. [...] Majoriteten av de som stödde Hitler var inte ateister utan kristna, så vad har ateismen med saken att göra?

Det är korrekt att man inte kan skylla nazismen på ateism, men det innebär också en grov simplifiering att skylla den på kristna – som om klassisk kristendom bar ansvaret. Det här motiverar frågan om vad som krävs för att en person ska kunna kallas kristen. Jag hör fortfarande påståenden som ”jag är döpt, alltså är jag kristen” och ”Sverige är ju ett kristet land”. Och om man använder ordet ”kristen” på ett sådant vagt kulturellt sätt, då ryms förstås i princip vad som helst i begreppet. Om man å andra sidan definierar ”kristen” som en person som tror på och följer den lära som Jesus från Nasaret förkunnade, då blir det annorlunda.

Om man godtar den senare definitionen, då blir det svårt att säga att majoriteten av de som stödde honom var konsekventa kristna. Det Jesus förkunnade är nämligen helt oförenligt med nazismen. Ett bevis på detta är den ombearbetning av kristendomen som gjordes för att få den att passa den nazistiska ideologin: Positives Christentum. Hade Jesu lära varit kompatibel med nazismen hade denna aldrig behövts.

Vad gäller Martin Luther så var hans senare skrifter klart antisemitiska, inte minst Om judarna och deras lögner. Det finns dock en viktig skillnad på nazisternas antisemitism och Luthers. Luthers förespråkande av kraftig särbehandling och förnedring av judarna hade religiösa skäl – de ville inte tro på Jesus. Detta gör förstås inte Luthers antisemitism till något gott, men det är viktigt att notera skillnaden jämfört med nazisterna, som ville utrota (etniska) judar på basis av rastillhörighet oberoende av deras religiösa tro.

För att undvika missförstånd: Jag försvarar inte Luthers antisemitism och jag försöker inte förmildra det faktum att Luther mot slutet av sitt liv barkade iväg ordentligt. Inte heller förnekar jag att det Luther åstadkom – eller åtminstone drog igång – tidigare under sitt liv (reformationen) gav honom en stor auktoritet, som tragiskt nog medförde att hans senare idioti om judarna sannolikt fick betydligt större genomslag i historien än vad samma idioti annars hade fått.

Det är helt sant att mördaren i det här fallet var ateist, men det är ungefär lika relevant som att han inte hade mustasch. Ateismen är ingen lära som föreskriver några regler om vare sig livet eller etik och moral. [...] I avsaknad av gudstro får man helt enkelt hitta en bättre, mänsklig, grund för moralen. Något som den här mördaren misslyckades med.

Att ateismen inte ger någon grund för vilka handlingar som är onda respektive goda, i någon meningsfull bemärkelse, det är ju precis det som är problemet med ateismen – om man nu anser att vissa handlingar verkligen är onda. (Den som inte anser att vissa handlingar verkligen är onda, oavsett vad den som utför dem tycker, kan sluta läsa här.)

Hur kan man, med ateismen som utgångspunkt, komma fram till något sådant som att vissa handlingar verkligen är onda? Varför ska någon, som t.ex. Pekka-Eric, utifrån en ateistisk världsbild, inte gå till skolan och skjuta om det är det han vill göra? Om Pekka-Eric tycker att han handlar rätt och någon annan tycker motsatsen, hur ska vi då veta vem som tycker rätt (givet en ateistisk världsbild)?

Fredrik skriver att man utan gudstro får hitta en ”bättre, mänsklig, grund för moralen” och att Pekka-Eric misslyckades med detta. Hur ska man, givet en ateistisk världsbild, kunna säga vad som är en ”bättre” moral och att Pekka-Eric misslyckades med att hitta en sådan? Man kan förstås säga att en bättre moral främjar mänskligt liv, men vad är det som säger att främjandet av mänskligt liv är moraliskt bättre än motsatsen? Att någon tycker det?

Det är dock lyckligtvis så att de allra flesta ateister agerar utifrån sin moraliska intuition att vissa handlingar faktiskt är onda – även om deras världsbild inte ger rationell grund för sådana, verkliga moraliska värden.

Taggar: , , , ,
4 kommentarer

Vad har högerextrema kristna terrorister, SEA och Livets Ord gemensamt?

Postat november 9, 2007 i Allmänna åsikter & funderingar, Tro & Kyrka  |  6 kommentarer

Svar: I Guds namn, en ny, halvbra Beckfilm. (Grannen är i alla fall bra, som vanligt!)

Jag hade tänkt skriva några rader om det här precis efter jag hade sett filmen, men det blev inte av. Nu har i alla fall Dagen publicerat en artikel om saken, och det är ju som bekant bekvämare att citera än att skriva själv:

Nu skildras frikyrkan på film. Men det är ingen smickrande bild som ges. I en ny Beckfilm kopplas Livets ord och Svenska Evangeliska Alliansen till terror mot homosexuella.

[...]

Denna gång är det inte några vanliga brottslingar han [Beck] har att tampas med utan högerextrema kristna terrorister. Det visar sig nämligen att pastorn i inledningen, Erik Gindorf, leder organisationen Lots brödraskap som bland annat ser som sin uppgift att döda homosexuella.

I filmen förklarar en polisexpert läget för Martin Beck. Experten säger att det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger med förebild från USA.

Nu har en rad olika samfund slutit sig samman, över olika trosgränser, allmänt accepterade samfund, och så finns en mer våldsrinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.

När Beck undrar vilka samfund det rör sig om svarar experten att det dels är de mer etablerade, som Livets ord och Svenska evangeliska alliansen, och sedan en hel radda mer eller mindre sekteristiska rörelser som ser sig som Guds terrorister. Målet för dessa, är enligt experten:

- De är mot aborter, de hatar HBT-människor, de hatar invandrare, de är för kristna friskolor. Det är en rätt grumlig sörja.

Jag gapskrattade när jag såg filmen. Det är uppenbart att författarna inte har gjort sin research ordentligt. Det finns dock ett tragiskt element i detta, nämligen att det med största sannolikhet finns många dåligt pålästa människor som ser filmen och köper vad som sägs rakt av. Och det är i allra högsta grad olyckligt.

Stefan Gustavsson håller med… eller så är det jag som håller med honom – välj själva:

Även Svenska Evangeliska Alliansen kommer att diskutera hur man ska agera. Generalsekreteraren Stefan Gustavsson ser filmen som en del i en allmän smutskastning av kristna.
- Det är farligt att man behandlar en stor grupp i samhället på det här sättet. Det är en del i utstämplingen av kristna, säger han.
Han tycker påståendena i filmen är helt befängda.
- Det är få sammanhang där det finns ett så stort engagemang för invandrare som hos våra medlemmar, säger han.
Finns det något ni hade kunnat göra annorlunda i er kommunikation för att ni inte ska kopplas till homofobi?
- Det är självklart att man alltid ska vara självkritisk, men om vi tittar på det vi sagt och gjort finns där inte minsta uttryck för homofobi, eller något av det man beskyller oss för, säger han.
Han är orolig för att många som bara har grunda kunskaper om frikyrkan kommer att se ”I Guds namn” som fakta.

Haggaj har också kommenterat saken:

Vad skall man säga om nya Beckfilmen? Dagen berättar att skurkarna är hämtade från Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Naturligtvis är det homofobi som är drivkraften hos skurkarna, som enligt uppgift påminner om Åke Green.

Det enda jag kommer på är att ställa mig i kön bakom Kristofer och Mackan som uppmanar de kristna att ”släppa skyltarna”. ”Måste vi kristna alltid bedriva kampanjer? Och med skyltar?” frågar sig Mackan. Med det avsåg han Svenska Evangeliska Alliansens kampanj Mamma, Pappa, Barn.

Om jag tolkar ovanstående rätt så får kristna som offentliggör sina åsikter om t.ex. äktenskapslagstiftningen i princip skylla sig själva. För att komma tillrätta med problemet med missuppfattade kristna så ska vi uppmana dessa att ”släppa skyltarna”. Det är inte det att dessa kristna har fel i sak, men för att folk i allmänhet inte – på grund av okunskap – ska associera kristna till högerextremister eller tänka negativa tankar om kristen tro, så ska vi uppmana dessa att hålla tyst. Eller åtminstone dämpa sig.

Det här är, förutsatt att jag har förstått det rätt, ett märkligt resonemang. Själv är jag av motsatt uppfattning: Den missuppfattade kristna tron är just missuppfattad. Problemet är alltså inte att den är uppfattad, utan att den är missuppfattad. Lösningen är rimligtvis inte att dämpa och tona ner, utan att tala tydligare, så att missuppfattningarna blir färre. Vad sedan folk tycker om kristen tro, så som den faktiskt ser ut, det är av underordnad betydelse i det här sammanhanget. Det viktigaste är att det som gillas – eller ogillas – är ”the real deal”.

Taggar: , , ,
6 kommentarer
 
Filosofi/Religion