Om min inbäddning av videon ovan inte fungerar så finns videon här.

Notera: "J.P. Moreland – ”Arguing God from Moral Law?”" är ett inlägg från myenemy.se

För den som är intresserad:

Klicka här för att se det inbäddade videoklippet.

(Klicka här om du inte kan se videon ovan.)

Notera: "Debatt om Gud och moralen" är ett inlägg från myenemy.se

Att det finns moraliska fakta implicerar att moralen är objektiv, i motsats till subjektiv. En moralisk utsaga är sann eller falsk i kraft av dess överensstämmelse med något ”där ute”. Detta förhållningssätt kräver en förklaring. Vad är det ”där ute” som gör en moralisk utsaga sann eller falsk? Vad är moralens ontologiska grund? Mitt svar på den frågan är: Gud.

När jag säger att Gud är god, då menar jag inte att Gud lever upp till en norm (som en god människa gör, om hon är god), utan att Gud är paradigmet för det goda. En handling är – något förenklat – rätt/god eller fel/ond i kraft av huruvida den överensstämmer med Guds (uttalade) vilja (som flödar från hans nödvändiga, oföränderliga natur).

Där har ni min metaetik. Min intention här är dock inte att övertyga er om att min metaetik är sann. Istället vill jag kritisera en viss företeelse: att trycka in Gud i min uppfattning om rätt och fel, gott och ont.

Med ‘trycka in’ menar jag detta: att göra gällande att Gud på något sätt är underställd mina moraliska försanthållanden, antingen detta görs medvetet eller omedvetet (att det impliceras av andra försanthållanden/påståenden).

Utsagor i stil med (eller utsagor vars betydelse ligger i linje med) ”Gud kan omöjligt ha utfört handling H, för då skulle Gud inte vara god enligt min uppfattning om det goda, men Gud är god enligt min uppfattning om det goda!” är djupt problematiska.

Varför? Helt enkelt därför att sådana utsagor förutsätter att Gud är underställd mina moraluppfattningar. Gud antas vara ålagd att efterleva vad jag anser är rätt/gott respektive fel/ont, vilket är ett antagande jag vågar påstå är omöjligt att motivera. Om Gud var underställd mig, då skulle jag vara högre än Gud, vilket innebär en motsägelse (eftersom Gud per definition är det högsta).

Det fungerar inte heller att hänvisa till en objektiv moralisk norm utanför mig själv, vilken Gud är underställd, (bland annat) eftersom detta implicerar att det finns en norm som är högre än Gud, vilket – åter igen – innebär en motsägelse.

En framkomlig väg – den enda, tror jag – är att visa att Gud omöjligt kan ha utfört handling H, eftersom H strider mot den Gud är. Ett sådant påstående kräver förstås att man ger en motivering, något som prima facie verkar vara allt annat än enkelt, men det är åtminstone en möjlig väg att ta.

Det tycks dock som om det är betydligt vanligare att göra utsagor i stil med utsagan ovan, vilket i princip är detsamma som att säga ”Gud kan omöjligen vara sådan att jag skulle ogilla honom!” För utan en objektiv moralisk norm att bedöma Gud gentemot (och utan att Gud är paradigmet för det goda) så tycks det ofrånkomligt att utsagor om Gud som god eller ond endast är uttryck för subjektiva gillanden respektive ogillanden.

Att tro att Guds beskaffenhet (eller existens) skulle bero på mina personliga preferenser, det är rimligtvis (i bästa fall, får man nog säga) ett sorts självbedrägeri. Troligtvis ett omedvetet sådant (existerar medvetet självbedrägeri?), för jag kan inte tänka mig att någon på allvar, medvetet skulle hysa en sådan uppfattning.

Notera: "Gud kan omöjligen vara sådan att jag skulle ogilla honom – eller?" är ett inlägg från myenemy.se

(Klicka här och här om du inte kan se videon ovan. Föredrar du en MP3-fil så finns en sådan här.)

Jag kan tillägga att jag tidigare har skrivit om evolutionen som grund för moralen (och varför det inte fungerar).

Notera: "Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?" är ett inlägg från myenemy.se

In speaking of the fear of religion, I don’t mean to refer to the entirely reasonable hostility toward certain established religions and religious institutions, in virtue of their objectionable moral doctrines, social policies, and political influence. Nor am I referring to the association of many religious beliefs with superstition and the acceptance of evident empirical falsehood. I am talking about something much deeper — namely, the fear of religion itself.

I speak from experience, being strongly subject to this fear myself: I want atheism to be true and am made uneasy by the fact that some of the most intelligent and well-informed people I know are religious believers. It isn’t just that I don’t believe in God and, naturally, hope that I’m right in my belief. It’s that I hope there is no God! I don’t want there to be a God; I don’t want the universe to be like that…

My guess is that this cosmic authority problem is not a rare condition and that it is responsible for much of the scientism and reductionism of our time. One of the tendencies it supports is the ludicrous overuse of evolutionary biology to explain everything about life, including everything about the human mind.

(från The Last Word, 1997. s. 130-131)

Vissa vill helt enkelt inte att Gud ska existera. Många gömmer detta, tror jag, bakom dåliga argument. Därför är det uppfriskande att Nagel säger det rakt ut. Notera kopplingen han gör till vetenskapstro, reduktionism och ”överanvändning” av evolutionsbiologi. Mitt i prick, om ni frågar mig.

Notera: "Thomas Nagel om rädsla för religion" är ett inlägg från myenemy.se

Jag vet inte om jag vill säga att frågeställningen egentligen besvarades tillfredsställande av någon av debattörerna. Debatten kom att handla om ganska mycket annat, som inte var direkt relaterat till frågeställningen (vilket dock inte innebär att debatten var ointressant). Jag tycker tyvärr inte att Johanson lyckades artikulera sitt ‘case’ – jag förstod vad han försökte säga, men jag tycker inte att det kom fram tillräckligt tydligt och med tillräcklig precision.

Jag gissar att man till viss del kan skylla på ”debattovana”. I en debattsituation kan man ju inte ta timeout och tänka efter, utan man måste formulera det man vill säga i princip i realtid. Dock med undantag för huvudanförandet, och där hade Johanson kunnat förbereda sig bättre, tror jag. Formen för debatten (med 10 minuters huvudanförande, vilket är kort tid) har sannolikt inte varit en hemlighet – och då måste man såklart förbereda sig noggrant så man kan kommunicera det man vill ha sagt på kort tid.

Johanson ska i vilket fall som helst ha en eloge för initiativet. Och jag tycker nog faktiskt att han skötte sig bättre än vad Ulf Ekman gjorde när han debatterade Sturmark (Ekman missade, kanske medvetet, flera hyfsade smashlägen).

Nu till vad jag egentligen tänkte kommentera; ett par av Sturmarks uttalanden under debatten.

1. Som svar på att det är ytterst osannolikt att universum av en slump bara råkade bli finjusterat för existensen av liv framför Sturmark följande invändning:

”Det finns ett matematiskt tankefel med det resonemanget, och det är att man konstruerar sannolikhetsresonemanget i efterhand. … Vi lever bara i detta universum, som är så som det är, och det är hundra procent sannolikt att det ser ut som det gör.”

Nu tror jag bestämt att det är Sturmark som begår ett tankefel. Visst kan jag gå med på att det i en mening är ”hundra procent sannolikt” att universum ser ut som det ser ut, att universum har de egenskaper det har. Det är lika ”sannolikt” som att en rund geometrisk figur är rund. Det är ”hundra procent sannolikt” (sant) per definition. Men finjusteringsargumentet säger i strikt mening inte att det är osannolikt att universum har de egenskaper som det har, utan att det är osannolikt att universum slumpmässigt fick de egenskaper som det har.

Om vi har 100 papperslappar med geometriska figurer på, varav endast en är rund, och vi slumpmässigt väljer en av de 100 papperslapparna, hur stor är sannolikheten då att vi väljer lappen med den runda figuren? Svaret är 1/100. Och om vi skulle konstruera sannolikhetsresonemanget i efterhand, efter att vi slumpmässigt har valt en av lapparna och tittat på den, då skulle sannolikheten för att figuren av en slump skulle vara rund fortfarande vara 1/100 (även om vi redan har sett att den valda figuren är rund).

Det är absolut inget märkligt med det. Sannolikheten handlar om ett slumpmässigt utfall, inte om sannolikheten för att ett redan observerat utfall är så som vi observerar det. Med andra ord, det är inte sannolikheten för vår observation av utfallet som är intressant, utan sannolikheten för utfallet. Sturmark verkar konstigt nog inte förstå skillnaden.

2. Sturmark menar att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral:

”Jag tror ju att det finns universella moraliska principer, men jag tror inte att de kommer från Gud. Jag tror att de kommer ur evolutionen. Jag tror att vi människor har utrustats med förmågan till moraliskt tänkande som en del av den evolutionära processen. … Jag tror att det finns vissa grundläggande moraliska principer som inte kan förändras … [och] som vi har utrustats med av evolutionen, därför jag tror att de till syvende och sist har haft ett överlevnadsvärde.”

Han menar alltså att det finns moraliska principer som inte förändras och som gäller för alla människor oberoende av vad människor eller grupper av människor anser om gott/ont och rätt/fel. Dessa moraliska principer är alltså inte subjektiva; ingen individ eller grupp kan komma undan genom säga ”Nej, jag/vi tror inte på det där” eller ”Nej, jag/vi har hittat på en ny moralisk princip som ersätter de gamla”. Dessa principer är alltså precis vad man brukar mena med begreppet objektiv moral.

Hur kan sådana principer komma ur evolutionen? Man kan förstås tänka sig att vissa beteenden ger överlevnadsfördel, t.ex. att samarbeta i grupp. Sådana beteenden kan vi ju observera i djurriket; djur hjälps åt, jagar tillsammans, osv. Det finns till och med djur som har ett självuppoffrande beteende. Och det beror förstås på att sådant beteende ger överlevnadsfördel (åtminstone för gruppen).

Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.

Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.

Kort sagt, evolutionen kan inte utgöra en grund för objektiva moraliska principer, även om den möjligen kan förklara varför vi upplever en illusion om att vissa handlingar är onda respektive goda (om det inte finns någon grund för moralen så måste den vara en illusion). För att objektiva moraliska principer ska kunna existera så måste det finnas en objektiv norm för vad som är gott och rätt. Föreställningar i våra hjärnor kan av ytterst uppenbara skäl inte utgöra en sådan objektiv norm – föreställningarna kan ju nämligen variera från hjärna till hjärna, och då är normen inte objektiv.

3. Sturmark invände mot den kristna moralen med att fråga: Om Gud är normen för det goda, hur kan du då bedöma att Gud är god? Gud är ju bara Gud i så fall.

Man kan säga mycket om det här, men jag tror inte man behöver säga så mycket för att visa att frågeställningen bygger på ett missförstånd. Det är inte så, vilket Sturmarks fråga ger sken av, att den kristna moralen påstår att normen för det goda är Gud på så sätt att vi när vi använder ordet gott lika gärna skulle kunna använda ordet Gud.

Gott är inte ekvivalent med Gud. Och det påstår inte heller den kristna moralen. Däremot påstår den att normen för det goda finns i Guds natur. Och nu pratar vi förstås ontologiskt. Tänker man utifrån det att gott då minsann är ekvivalent med Guds natur och att vi därför kan använda begreppet Guds natur synonymt med begreppet gott, då har man förväxlat ontologi (verklighetens beskaffenhet) med semantik (språklig betydelse).

Den språkliga betydelsen av gott är exempelvis kärlek och rättvisa – och normen för vad som är gott är ontologiskt förankrad i Guds natur. Det innebär att allt inte är gott; att vad som inbegrips i begreppet gott är begränsat. Det innebär också att normen för gott är objektiv, eftersom den är förankrade i det högsta tänkbara och inte påverkas av människors föreställningar. Och det innebär också att vad som är gott inte förändras; att det goda inte är godtyckligt.

Till skillnad från evolutionen utgör Gud alltså en fungerande grund för objektiv moral.

Notera: "Christer Sturmark vs Kjell-Axel Johanson, sannolikheter och moral" är ett inlägg från myenemy.se

Du [Gustavsson] frågar retoriskt: ”Hur kan något av sig själv bli till? Kräver inte övergången från icke-existens till existens en orsak?”, och hänvisar till Kalam-argumentet. Detta håller inte. Om något kallat ”Gud” orsakade världen (till exempel genom Big Bang), så uppstår omedelbart följdfrågan: Vad orsakade Gud? Och vad orsakade det som orsakade Gud? Grundproblemet flyttas bara bakåt i orsakskedjan, och resonemanget saknar därmed förklaringsvärde.

Sturmark har tydligen inte teologisk/religionsfilosofisk koll i den utsträckning jag trodde. Åtminstone verkar det inte så med tanke på ovanstående. Läran om Guds självexistens är ju, tänker jag mig, ganska grundläggande. Men att Sturmark frågar ”Vad orsakade Gud?” och hävdar att den frågan slår hål på Kalam visar att han menar något annat när han använder ordet ”Gud” än vad som förutsätts i Kalam-argumentet. En självexisterande entitet har per definition ingen början, och därför är det meningslöst att fråga vad som orsakade att en sådan entitet började existera. Dessutom leder kravet på en förklaring av förklaringen till oändliga regresser även när det gäller andra saker än Gud.

Notera: "Har Sturmark missat Guds självexistens?" är ett inlägg från myenemy.se

Notera: "Greg Koukl vs Deepak Chopra" är ett inlägg från myenemy.se

The existence of a real morality, a real distinction between good and evil, cannot be explained without something like God. That argument presupposed the premise that good and evil are objectively real. Many people say they don’t believe that premise. They say morality is man-made, subjective and relative. Like the rules of a game or politics.

But when you ask this people whether they really believe that it’s okay to rape, or to be a Hitler, or a cannibal, or even to burn down the rain forest, they don’t say then that morality is only subjective.

When they tell you not to impose your morality on them, suppose you tell them ‘That’s your morality, but imposing morality on other people, that’s my morality!’ And tell them not to impose their morality of tolerance and respect and justice on you. If you tell them that you’ll soon see whether they’re really moral relativists or not.

You’ll find out that they are only selective relativists, that pretty much the only things they’re relativistic about has something to do with sex. That sounds silly and simplistic to say, and I feel a little bit like the little boy in The Emperor’s New Clothes for saying it. But I don’t say it in order to be provocative, I say it because it seems to be true.

(Källa: ”Ethics: A History of Moral Thought”, föreläsning 4, ”Being Good & Being Pious – Plato’s Euthyphro”, från ca 27 minuter och framåt. Föreläsningssamlingen är utgiven av Recorded Books och mer information finns här.)

Jag kunde, av ytterst uppenbara skäl, inte ha sagt det bättre själv! ;-)

Notera: "Peter Kreeft om objektiv och relativ moral" är ett inlägg från myenemy.se

The basic laws of logic are neither arbitrary inventions of God nor principles that exist completely outside God’s being. Obviously, the laws of logic are not like the laws of nature. God may violate the latter (say, suspend gravity), but He cannot violate the former. Those laws are rooted in God’s own nature and govern His own mind. Indeed, some scholars think that the passage “In the beginning was the Word (logos)” (Jn 1:1) is accurately translated “In the beginning was Logic (a divine, rational mind)”. For example, even God cannot exist and not exist at the same time; He cannot both love and hate Jesus Christ; there cannot be one God, no God and many Gods. And even God cannot validly believe that red is a color and red is not a color or that 2+2=73. Divine omniscience is defined as the idea that for all truths, God knows and believes each one, and for all falsehoods, God knows each is false and does not believe it.

[...]

Consider Matthew 22:23-33 where the Sadducees raise a reductio ad absurdum argument against Jesus. In such an argument you grant your opponent’s premise, show that it leads to an absurd conclusion, and argue, therefore, that the granted premise should be denied. The argument is also an example of a dilemma syllogism (see below): Formally, the Sadducees argue thusly: If P (there is life after death), then either Q (adultery is permissible in the afterlife) or R (polygamy is permissible in the afterlife). Not-Q (adultery is not permissible, period) and not-R (polygamy is not permissible, period). Therefore, not-P (there is no life after death).

Grasping the heart of this syllogism, Jesus skillfully notes that the either/or dilemma his opponents have placed on him (either adultery or polygamy is permissible in the afterlife) both make an assumption: There is marriage in the afterlife. They argue: If there is marriage in the afterlife, then either there is adultery or polygamy. Jesus denies that there is marriage in the afterlife (Matthew 22:39), and in one simple step, he undermines the dilemma (either adultery or polygamy) they have raised against life after death.

In Mark 11:27-33, Jesus himself uses a dilemma syllogism. Put formally, such a syllogism goes like this: (1) (If P then Q) and (if R the S), and (2) either P or R, then (3) either Q or S. In context, the religious leaders are challenging Jesus’ authority, and he asks, “Was the baptism of John from heaven or from men?” His argument is this: (1) (If John’s baptism is from heaven, then the critics ought to believe John’s teaching about Jesus) and (If John’s baptism is from men, then the critics are in danger from the people). (2) Either John’s baptism is from heaven or from men. Then, (3) the critics should either believe John’s teaching or place themselves in danger from the people. Realizing that Jesus had successfully placed them on the horns of a nasty dilemma, they responded by saying “We don’t know from where John’s baptism came.”

To my mind, Jesus was the greatest thinker who ever lived. And while he did not come to develop a theory about logic or to teach logic as a field of study, it is clear that he was adept at employing logical forms and laws in his thinking and reasoning. We who are his followers should go and do likewise.

Notera: "Jesus och logik" är ett inlägg från myenemy.se