Alla inlägg med taggen gud

Att tänka och tala sant om Gud

Är det viktigt att tänka och tala sant om Gud? Jag tror att de flesta gudstroende människor jag känner skulle besvara den frågan jakande. I alla fall efter att ha funderat ett tag.

Vid första anblick skulle kanske en del invända med att det viktigaste är ”hjärtats tro på Jesus” eller att man har ”tagit emot Jesus” (vilket är kyrkspråk som kort sagt beskriver ett personligt förhållningssätt till den andra personen i treenigheten som bejakar det egna behovet av frälsning).

Jag är dock övertygad om att dessa ”invändare” håller med om att ordet ‘Jesus’ har en mycket specifik betydelse i dessa meningar och att till exempel ”hjärtats tro på Jesus” inte kan sägas vara det viktigaste om ordet ‘Jesus’ definieras som ”Texas chili” (trots att det är en fantastisk maträtt!).

Jag är också övertygad om att samma personer håller med om att det är av avgörande betydelse huruvida det är sant att Jesus är (enda) vägen till Gud.

En påhittad låtsasfrälsare kan ju av uppenbara skäl inte frälsa någon.

Ovanstående är, tror jag, ganska självklart för de flesta gudstroende jag känner. Det är givetvis viktigt, till och med avgörande, om det är sant att Jesus är vägen till Gud. Att tänka och tala sant om Gud innebär emellertid mycket mer än så. Det innebär att endast tänka och säga saker om Gud som överensstämmer med verkligheten och att inte tänka och säga saker om Gud som inte överensstämmer med verkligheten.

De flesta håller nog med om att sanningen är viktig och att sanningen blir viktigare ju större och viktigare saker man talar om. Det är exempelvis av större vikt att tänka och tala sant om innehållet i en medicinförpackning än om Kebnekaises millimeterexakta höjd över havet. Att tänka och tala sant om något som direkt eller indirekt berör en person är av större vikt än att tänka och tala sant om något som inte gör det.

Att tänka och tala sant om Gud bör därför rimligen vara av oerhört stor vikt, eftersom att inget (per definition) är högre och större än Gud. Om Gud existerar så berör det Gud själv – och det påverkar även människor på ett radikalt sätt. Vad som är sant om Gud har oerhörda konsekvenser för mig som människa.

Mot bakgrund av detta är det för mig obegripligt att (speciellt) gudstroende människor inte lägger mer tid och energi på att sträva efter att tänka och tala sant om Gud.

Vi kan givetvis inte alltid ha rätt i det vi tänker och säger om Gud. Jag är, om det nu behöver sägas, övertygad om att jag hyser en massa felaktiga trosföreställningar om Gud. Problemet är att jag inte vet vilka dessa är – i så fall skulle jag förkasta dem.

Detta, att vi inte är ofelbara i vår kunskap om Gud, är dock inte på något sätt en ursäkt för att låta bli att eftersträva att tänka och tala sant om Gud.

Att entusiastiskt stå i kyrkan och sjunga om hur viktig och stor Gud är, men samtidigt nöja sig med en ytlig förståelse av vem och vad Gud är, för att alternativet kräver tankearbete och därför är ”jobbigt”, är ett uttryck för en närmast äcklig nivå av självmotsägelse. Och speciellt äckligt blir det när vederbörande har den intellektuella kapaciteten och gärna använder den inom andra områden.

Sturmark, Gud och moralen

Jag tittade på samtalet mellan Marcus Birro och Christer Sturmark tidigare idag. Det handlade kanske inte så mycket om det ämne som var annonserat (Gud och moralen) men det var helt klart både intressant och underhållande. Tänkte bara kort kommentera en sak som Sturmark sa, som faktiskt hade med ämnet att göra:

Men jag tror inte att moralen kommer ifrån Gud. Och egentligen så skulle jag vilja säga att kristna har samma… problem att förhålla sig till, eftersom… jag tror inte ens du [...] som är gudstroende skulle säga att Gud avgör vad som är moraliskt gott. Jag tror inte du skulle säga att Gud skulle kunna bestämma att det är moraliskt rätt att döda oskyldiga barn. Det skulle du säga att det kan han inte göra, Gud. Eller hur? [...] Och då är det ju så att då är det ju fel att mörda oskyldiga barn oavsett om Gud finns eller inte.

Det är till och med så att du säger nog att Gud är god, skulle jag tro. Och då jämför du ju Gud med någon slags moralisk standard, annars skulle du ju inte ens kunna säga att Gud är god. Så att i någon mening så talar både du och jag om en moral som är oberoende av Gud. Det är alltid fel att mörda barn, oavsett om Gud finns eller inte.

En mer formell uppställning av Sturmarks resonemang i det första stycket skulle kunna se ut så här:

(1) Om moralen kommer från Gud så innebär det att Gud kan bestämma att vad som helst är moraliskt rätt.
(2) Gud kan inte bestämma att vad som helst är moraliskt rätt.
(3) Alltså kommer inte moralen från Gud.

Problemet med detta argument är att den första premissen helt enkelt är falsk. Om det goda har sin ontologiska grund i Guds eviga och oföränderliga natur, då kommer moralen från Gud samtidigt som Gud inte godtyckligt kan bestämma att vad som helst är moraliskt rätt.

Hur är det då med utsagan ”Gud är god”? Förutsätter inte jag att det finns en (från Gud) extern moralisk standard när jag säger att Gud är god? Nej, inte om Gud själv är standarden för det goda. Detta är jämförbart med att längden på den sträcka som ljuset tillryggalägger i absolut vakuum på 1/299 792 458 sekund är standarden för en meter, vilket inte gör det meningslöst eller omöjligt att säga att denna sträcka har en längd på en meter.

Torbjörn Carlssons tunna resonemang skramlar på rätt bra

Torbjörn Carlsson, krönikör i Piteå-Tidningen, berör med viss frekvens kristen tro, och då vanligen på ett raljerande sätt. I Carlssons senaste krönika, rubricerad ”Kanske är Gud ett virus”, skrivs ett par saker jag vill kommentera:

Därmed över till Jesus. Det finns inga samtida dokument som styrker att han överhuvudtaget funnits. De nedtecknade utsagor som existerar skrevs 50-100 år efter hans död.

Här behöver man inte säga mycket mer än: Och?

Det är korrekt att det inte finns några samtida dokument, men vilken slutsats bör vi dra av detta? Att Jesus egentligen aldrig har existerat? Det är en, bland historiker, väldigt kontroversiellt slutsats, och bevisbördan vilar på Carlsson ifall han vill hävda detta.

I kristendomen jämställs han med Gud. En ren hädelse om man läser första budordet i gamla testamentet.

”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.

Carlsson har uppenbarligen inte förstått treenighetsläran. Jesus är, enligt kristendomen, inte ytterligare en gud. Att hävda det skulle vara ett brott mot det första budet, men detta är inte vad kristendomen hävdar. Det kristendomen hävdar är att Gud är en (1) till sitt väsen, men samtidigt tre (3) personer: Fadern, Sonen och Anden.

Jesus (Sonen) är alltså Gud – inte ytterligare en gud.

Faktum är att de första dryga 300 åren efter Jesus död så fanns det en mängd kristna inriktningar som inte jämställde Jesus med Gud, men år 325 vid kyrkomötet i Nicaea drogs tumskruvarna åt. Där bestämdes att Jesus är gudomlig och en del av den heliga treenigheten. De som vågade ha en annan åsikt fördömdes som kättare och skulle vid behov utrotas.

Det här är en faktoid. I ”Truth and Fiction in The Da Vinci Code: A Historian Reveals What We Really Know about Jesus, Mary Magdalene, and Constantine” skriver Bart Ehrman följande:

The Council of Nicea met in 325 CE to decide the issue. Contrary to what Leigh Teabing [litterär figur i Dan Browns "Da Vinci-koden"] asserts, it was not a particularly close ”vote.” The vast majority of the 200 or 250 bishops present sided with the view of Athanasius against Arius, which was eventually to become the view of Christianity at large (although the debates continued for decades even after the council). And more important, contrary to Teabing, it was not a vote on Jesus’ divinity. Christians for 250 years had agreed Jesus was divine. The only question was how he was divine, and that was what the Council of Nicea was called to resolve.

Carlsson fortsätter:

Om vi ändå är inne på religion kan man fundera över om det finns några gudar och i så fall hur många.

Kanske har det vi kallar Gud formen av ett virus. Kanske är retrovirus svaret på livets uppkomst. Det som har skapat människan.

Låter det tokigt?

Säkert för den troende som av olika skäl inte förmår att tänka utanför boxen. Men den som är intresserad kan läsa om den moderna molekylära biologin som på senare år gjort häpnadsväckande upptäcker, bland annat när det gäller just virus. Eller närmare bestämt endogena retrovirus.

Att det vi kallar Gud skulle vara ett virus är inte tokigt – det är inkoherent. Det vi kallar Gud är per definition en immateriell entitet. Ett virus är emellertid en biologisk och i allra högsta grad materiell entitet. Att påstå att det vi kallar Gud är ett virus är således inkoherent. Det är som att påstå att en man är ungkarl och samtidigt påstå att han är gift – och det har absolut inget att göra med att ”tänka utanför boxen” (förutsatt att ”boxen” vi talar om inte är logik och koherens).

(Detta är naturligtvis inte den enda skillnaden mellan det vi kallar Gud och ett virus, men detta räcker gott för att visa problemet i Carlssons resonemang.)

Evolutionsteorin bygger definitivt på mer och mer kunskap. Det gör inte gudstro.

Förutsatt att Carlsson accepterar den traditionella analysen av kunskap (som säger att kunskap är sann, berättigad tro) så implicerar det Carlsson skriver att gudstro inte kan vara berättigad och sann. Bevisbördan för detta vilar på Carlsson, och det vore oerhört intressant att se Carlssons argument för detta.

Carlsson måste visa (1) att det inte existerar situationer i vilka de som befinner sig i situationerna är epistemiskt berättigade att tro att Gud existerar och/eller (2) att Gud inte existerar.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Torbjörn Carlssons tunna resonemang skramlar på rätt bra, men de är just det: tunna.

Om Carlsson, mot förmodan, skulle råka googla sitt eget namn och halka in här så välkomnar jag en replik. Jag skulle gärna se Carlsson ge sig på mer sofistikerad religionskritik än bara provokativa oneliners.

J.P. Moreland – ”Arguing God from Moral Law?”

Om min inbäddning av videon ovan inte fungerar så finns videon här.

Gud kan omöjligen vara sådan att jag skulle ogilla honom – eller?

Jag har, som de flesta andra människor, uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Jag hyser också försanthållanden om vad det är som gör en handling rätt respektive fel, god respektive ond, samt att det överhuvudtaget finns moraliska fakta; att en moralisk uppfattning har ett sanningsvärde, att den antingen är sann eller falsk.

Att det finns moraliska fakta implicerar att moralen är objektiv, i motsats till subjektiv. En moralisk utsaga är sann eller falsk i kraft av dess överensstämmelse med något ”där ute”. Detta förhållningssätt kräver en förklaring. Vad är det ”där ute” som gör en moralisk utsaga sann eller falsk? Vad är moralens ontologiska grund? Mitt svar på den frågan är: Gud.

När jag säger att Gud är god, då menar jag inte att Gud lever upp till en norm (som en god människa gör, om hon är god), utan att Gud är paradigmet för det goda. En handling är – något förenklat – rätt/god eller fel/ond i kraft av huruvida den överensstämmer med Guds (uttalade) vilja (som flödar från hans nödvändiga, oföränderliga natur).

Där har ni min metaetik. Min intention här är dock inte att övertyga er om att min metaetik är sann. Istället vill jag kritisera en viss företeelse: att trycka in Gud i min uppfattning om rätt och fel, gott och ont.

Med ‘trycka in’ menar jag detta: att göra gällande att Gud på något sätt är underställd mina moraliska försanthållanden, antingen detta görs medvetet eller omedvetet (att det impliceras av andra försanthållanden/påståenden).

Utsagor i stil med (eller utsagor vars betydelse ligger i linje med) ”Gud kan omöjligt ha utfört handling H, för då skulle Gud inte vara god enligt min uppfattning om det goda, men Gud är god enligt min uppfattning om det goda!” är djupt problematiska.

Varför? Helt enkelt därför att sådana utsagor förutsätter att Gud är underställd mina moraluppfattningar. Gud antas vara ålagd att efterleva vad jag anser är rätt/gott respektive fel/ont, vilket är ett antagande jag vågar påstå är omöjligt att motivera. Om Gud var underställd mig, då skulle jag vara högre än Gud, vilket innebär en motsägelse (eftersom Gud per definition är det högsta).

Det fungerar inte heller att hänvisa till en objektiv moralisk norm utanför mig själv, vilken Gud är underställd, (bland annat) eftersom detta implicerar att det finns en norm som är högre än Gud, vilket – åter igen – innebär en motsägelse.

En framkomlig väg – den enda, tror jag – är att visa att Gud omöjligt kan ha utfört handling H, eftersom H strider mot den Gud är. Ett sådant påstående kräver förstås att man ger en motivering, något som prima facie verkar vara allt annat än enkelt, men det är åtminstone en möjlig väg att ta.

Det tycks dock som om det är betydligt vanligare att göra utsagor i stil med utsagan ovan, vilket i princip är detsamma som att säga ”Gud kan omöjligen vara sådan att jag skulle ogilla honom!” För utan en objektiv moralisk norm att bedöma Gud gentemot (och utan att Gud är paradigmet för det goda) så tycks det ofrånkomligt att utsagor om Gud som god eller ond endast är uttryck för subjektiva gillanden respektive ogillanden.

Att tro att Guds beskaffenhet (eller existens) skulle bero på mina personliga preferenser, det är rimligtvis (i bästa fall, får man nog säga) ett sorts självbedrägeri. Troligtvis ett omedvetet sådant (existerar medvetet självbedrägeri?), för jag kan inte tänka mig att någon på allvar, medvetet skulle hysa en sådan uppfattning.

Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?

Följande är en i mitt tycke mycket intressant och sevärd debatt mellan Sean McDowell och James Corbett. Frågeställningen som diskuteras är: ”Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?” McDowell argumenterar för, Corbett argumenterar emot.

(Klicka här och här om du inte kan se videon ovan. Föredrar du en MP3-fil så finns en sådan här.)

Jag kan tillägga att jag tidigare har skrivit om evolutionen som grund för moralen (och varför det inte fungerar).

Thomas Nagel om rädsla för religion

Thomas Nagel är professor i filosofi och rättsvetenskap vid New York University. Han skriver något ytterst intressant angående rädsla för religion (rädsla för Gud?):

In speaking of the fear of religion, I don’t mean to refer to the entirely reasonable hostility toward certain established religions and religious institutions, in virtue of their objectionable moral doctrines, social policies, and political influence. Nor am I referring to the association of many religious beliefs with superstition and the acceptance of evident empirical falsehood. I am talking about something much deeper — namely, the fear of religion itself.

I speak from experience, being strongly subject to this fear myself: I want atheism to be true and am made uneasy by the fact that some of the most intelligent and well-informed people I know are religious believers. It isn’t just that I don’t believe in God and, naturally, hope that I’m right in my belief. It’s that I hope there is no God! I don’t want there to be a God; I don’t want the universe to be like that…

My guess is that this cosmic authority problem is not a rare condition and that it is responsible for much of the scientism and reductionism of our time. One of the tendencies it supports is the ludicrous overuse of evolutionary biology to explain everything about life, including everything about the human mind.

(från The Last Word, 1997. s. 130-131)

Vissa vill helt enkelt inte att Gud ska existera. Många gömmer detta, tror jag, bakom dåliga argument. Därför är det uppfriskande att Nagel säger det rakt ut. Notera kopplingen han gör till vetenskapstro, reduktionism och ”överanvändning” av evolutionsbiologi. Mitt i prick, om ni frågar mig.

Christer Sturmark vs Kjell-Axel Johanson, sannolikheter och moral

I torsdags arrangerade Elimkyrkan, Stockholm en debatt mellan Christer Sturmark, Humanisterna och Kjell-Axel Johanson, Elimkyrkan (intervju i Dagen). Debatten finns här (MP3) och här (video). Frågeställningen var: Ateism eller kristen tro: Vad är rationellt?

Jag vet inte om jag vill säga att frågeställningen egentligen besvarades tillfredsställande av någon av debattörerna. Debatten kom att handla om ganska mycket annat, som inte var direkt relaterat till frågeställningen (vilket dock inte innebär att debatten var ointressant). Jag tycker tyvärr inte att Johanson lyckades artikulera sitt ‘case’ – jag förstod vad han försökte säga, men jag tycker inte att det kom fram tillräckligt tydligt och med tillräcklig precision.

Jag gissar att man till viss del kan skylla på ”debattovana”. I en debattsituation kan man ju inte ta timeout och tänka efter, utan man måste formulera det man vill säga i princip i realtid. Dock med undantag för huvudanförandet, och där hade Johanson kunnat förbereda sig bättre, tror jag. Formen för debatten (med 10 minuters huvudanförande, vilket är kort tid) har sannolikt inte varit en hemlighet – och då måste man såklart förbereda sig noggrant så man kan kommunicera det man vill ha sagt på kort tid.

Johanson ska i vilket fall som helst ha en eloge för initiativet. Och jag tycker nog faktiskt att han skötte sig bättre än vad Ulf Ekman gjorde när han debatterade Sturmark (Ekman missade, kanske medvetet, flera hyfsade smashlägen).

Nu till vad jag egentligen tänkte kommentera; ett par av Sturmarks uttalanden under debatten.

1. Som svar på att det är ytterst osannolikt att universum av en slump bara råkade bli finjusterat för existensen av liv framför Sturmark följande invändning:

”Det finns ett matematiskt tankefel med det resonemanget, och det är att man konstruerar sannolikhetsresonemanget i efterhand. … Vi lever bara i detta universum, som är så som det är, och det är hundra procent sannolikt att det ser ut som det gör.”

Nu tror jag bestämt att det är Sturmark som begår ett tankefel. Visst kan jag gå med på att det i en mening är ”hundra procent sannolikt” att universum ser ut som det ser ut, att universum har de egenskaper det har. Det är lika ”sannolikt” som att en rund geometrisk figur är rund. Det är ”hundra procent sannolikt” (sant) per definition. Men finjusteringsargumentet säger i strikt mening inte att det är osannolikt att universum har de egenskaper som det har, utan att det är osannolikt att universum slumpmässigt fick de egenskaper som det har.

Om vi har 100 papperslappar med geometriska figurer på, varav endast en är rund, och vi slumpmässigt väljer en av de 100 papperslapparna, hur stor är sannolikheten då att vi väljer lappen med den runda figuren? Svaret är 1/100. Och om vi skulle konstruera sannolikhetsresonemanget i efterhand, efter att vi slumpmässigt har valt en av lapparna och tittat på den, då skulle sannolikheten för att figuren av en slump skulle vara rund fortfarande vara 1/100 (även om vi redan har sett att den valda figuren är rund).

Det är absolut inget märkligt med det. Sannolikheten handlar om ett slumpmässigt utfall, inte om sannolikheten för att ett redan observerat utfall är så som vi observerar det. Med andra ord, det är inte sannolikheten för vår observation av utfallet som är intressant, utan sannolikheten för utfallet. Sturmark verkar konstigt nog inte förstå skillnaden.

2. Sturmark menar att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral:

”Jag tror ju att det finns universella moraliska principer, men jag tror inte att de kommer från Gud. Jag tror att de kommer ur evolutionen. Jag tror att vi människor har utrustats med förmågan till moraliskt tänkande som en del av den evolutionära processen. … Jag tror att det finns vissa grundläggande moraliska principer som inte kan förändras … [och] som vi har utrustats med av evolutionen, därför jag tror att de till syvende och sist har haft ett överlevnadsvärde.”

Han menar alltså att det finns moraliska principer som inte förändras och som gäller för alla människor oberoende av vad människor eller grupper av människor anser om gott/ont och rätt/fel. Dessa moraliska principer är alltså inte subjektiva; ingen individ eller grupp kan komma undan genom säga ”Nej, jag/vi tror inte på det där” eller ”Nej, jag/vi har hittat på en ny moralisk princip som ersätter de gamla”. Dessa principer är alltså precis vad man brukar mena med begreppet objektiv moral.

Hur kan sådana principer komma ur evolutionen? Man kan förstås tänka sig att vissa beteenden ger överlevnadsfördel, t.ex. att samarbeta i grupp. Sådana beteenden kan vi ju observera i djurriket; djur hjälps åt, jagar tillsammans, osv. Det finns till och med djur som har ett självuppoffrande beteende. Och det beror förstås på att sådant beteende ger överlevnadsfördel (åtminstone för gruppen).

Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.

Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.

Kort sagt, evolutionen kan inte utgöra en grund för objektiva moraliska principer, även om den möjligen kan förklara varför vi upplever en illusion om att vissa handlingar är onda respektive goda (om det inte finns någon grund för moralen så måste den vara en illusion). För att objektiva moraliska principer ska kunna existera så måste det finnas en objektiv norm för vad som är gott och rätt. Föreställningar i våra hjärnor kan av ytterst uppenbara skäl inte utgöra en sådan objektiv norm – föreställningarna kan ju nämligen variera från hjärna till hjärna, och då är normen inte objektiv.

3. Sturmark invände mot den kristna moralen med att fråga: Om Gud är normen för det goda, hur kan du då bedöma att Gud är god? Gud är ju bara Gud i så fall.

Man kan säga mycket om det här, men jag tror inte man behöver säga så mycket för att visa att frågeställningen bygger på ett missförstånd. Det är inte så, vilket Sturmarks fråga ger sken av, att den kristna moralen påstår att normen för det goda är Gud på så sätt att vi när vi använder ordet gott lika gärna skulle kunna använda ordet Gud.

Gott är inte ekvivalent med Gud. Och det påstår inte heller den kristna moralen. Däremot påstår den att normen för det goda finns i Guds natur. Och nu pratar vi förstås ontologiskt. Tänker man utifrån det att gott då minsann är ekvivalent med Guds natur och att vi därför kan använda begreppet Guds natur synonymt med begreppet gott, då har man förväxlat ontologi (verklighetens beskaffenhet) med semantik (språklig betydelse).

Den språkliga betydelsen av gott är exempelvis kärlek och rättvisa – och normen för vad som är gott är ontologiskt förankrad i Guds natur. Det innebär att allt inte är gott; att vad som inbegrips i begreppet gott är begränsat. Det innebär också att normen för gott är objektiv, eftersom den är förankrade i det högsta tänkbara och inte påverkas av människors föreställningar. Och det innebär också att vad som är gott inte förändras; att det goda inte är godtyckligt.

Till skillnad från evolutionen utgör Gud alltså en fungerande grund för objektiv moral.

Har Sturmark missat Guds självexistens?

Jag vet inte om ni följer debatten mellan Stefan Gustavsson och Christer Sturmark i CredoAkademins forum. Jag gör i alla fall det. Med stort intresse dessutom. I sitt senaste inlägg skriver Sturmark något som förvånade mig:

Du [Gustavsson] frågar retoriskt: ”Hur kan något av sig själv bli till? Kräver inte övergången från icke-existens till existens en orsak?”, och hänvisar till Kalam-argumentet. Detta håller inte. Om något kallat ”Gud” orsakade världen (till exempel genom Big Bang), så uppstår omedelbart följdfrågan: Vad orsakade Gud? Och vad orsakade det som orsakade Gud? Grundproblemet flyttas bara bakåt i orsakskedjan, och resonemanget saknar därmed förklaringsvärde.

Sturmark har tydligen inte teologisk/religionsfilosofisk koll i den utsträckning jag trodde. Åtminstone verkar det inte så med tanke på ovanstående. Läran om Guds självexistens är ju, tänker jag mig, ganska grundläggande. Men att Sturmark frågar ”Vad orsakade Gud?” och hävdar att den frågan slår hål på Kalam visar att han menar något annat när han använder ordet ”Gud” än vad som förutsätts i Kalam-argumentet. En självexisterande entitet har per definition ingen början, och därför är det meningslöst att fråga vad som orsakade att en sådan entitet började existera. Dessutom leder kravet på en förklaring av förklaringen till oändliga regresser även när det gäller andra saker än Gud.

Greg Koukl vs Deepak Chopra

Jag råkade hitta en debatt mellan Greg Koukl (kristen) och Deepak Chopra (new age-religionsrelativismflummare) på Google Video. 1-0 till Koukl. (Varför någon har råkat skriva dit ”William Lane Craig” i introtexten vet jag inte.)

 
Filosofi/Religion