Alla inlägg med taggen fri vilja

Är arvsynden förenlig med moraliskt ansvar?

Jag vill börja med att poängtera att många av tankarna i det här inlägget är ”work in progress”. Jag har inte tänkt klart. Det kan man väl egentligen aldrig säga att man har, men här känner jag mig lite extra ”oklar”. Jag vill också flagga för att det, åtminstone enligt min bedömning, bitvis kan bli ganska tekniskt.

Den som är uppmärksam noterar gissningsvis att jag nu använder mig av vad som tycks vara den vedertagna stavningen: arvsynd (med ett ”s”) istället för arvssynd (med två ”s”). (Stavningen med ett ”s” är den av svensk språkelit vedertagna stavningen. Stavningen med två ”s” ger dock ca 430 % fler sökträffar på Google.)

Läs gärna föregående inlägg om arvsynd och ansvar innan du läser vidare.

Moraliskt ansvar

Ett villkor för moraliskt ansvar skulle kunna vara följande:

(MA*) En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.

Detta villkor verkar prima facie (vid första anblick) vara rimligt. En lokförare på ett skenande tåg som inte kunde ha förhindrat att tåget spårade ur och kraschade rakt in i en skola kan knappast sägas vara moraliskt ansvarig för det inträffade och kan därför inte klandras för detta. Om samma lokförare kunde ha förhindrat urspårningen men valde att inte göra det, då är han däremot moraliskt ansvarig för det inträffade och kan rimligtvis klandras för detta.

Värt att notera innan vi går vidare är att MA* inte säger vid vilken tidpunkt det var möjligt för P att förhindra att H inträffar. MA* är således förenligt med att jag i en viss situation S är antingen externt (fysiskt) begränsad eller internt (mentalt) begränsad, så att jag i S inte kan förhindra H, givet att det hade varit möjligt för mig att (tidigare) förhindra detta sakförhållande som i S begränsar mig så att jag inte kan förhindra H.

MA* är alltså exempelvis förenligt med att min moraliska karaktär är sådan att jag i S inte kan förmå mig själv förhindra H, eftersom jag har en oövervinnerlig dragning till H, om jag själv, genom karaktärsformande fria val, har format min karaktär till vad den är.

Med andra ord: Är jag ansvarig för min onda karaktär så är jag också ansvarig och klandervärd för de onda handlingar som följer därav, även om denna ”följd” är determinerad av min karaktär. Och är jag ansvarig för min goda karaktär så är jag också ansvarig och berömvärd för de goda handlingar som följer därav, även om denna ”följd” är determinerad av min karaktär.

Detta innebär att Luther faktiskt kan berömmas (eller klandras, beroende på perspektiv) för sitt försvarstal inför riksdagen i Worms, även om hans berömda avslutande ord var bokstavligt sanna:

Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!

MA* verkar så långt oproblematiskt. Men låt oss återvända till lokföraren och det skenande tåget och se vad som händer om vi förändrar scenariot en aning.

Anta att skenande tåg av denna typ kan stoppas genom att man drar i en viss spak. Anta också att en ondskefull neurokirurg har stoppat in ett chip i huvudet på lokföraren som kommer att aktiveras om lokföraren börjar forma intentionen att dra i spaken. Effekten av att chipet aktiveras är att lokföraren inte drar i spaken (eftersom chipet intervenerar och hindrar intentionen att dra i spaken från att formas klart) och istället kanske sätter sig ner och håller händerna för ansiktet. Nu är det emellertid så att lokföraren aldrig börjar forma intentionen att dra i spaken eftersom lokföraren vill att tåget ska spåra ur. Chipet i fråga aktiveras alltså aldrig och har därmed inte någon effekt på lokförarens handlande.

Vad ska vi nu säga? Är lokföraren moraliskt ansvarig för urspårningen? Självklart! Lokförarens faktiska handlande är precis vad det skulle ha varit om chipet inte hade existerat, och chipets existens påverkade inte lokföraren på något sätt, eftersom det aldrig aktiverades. Samtidigt kvarstår det faktum att lokföraren inte kunde ha gjort något för att förhindra urspårningen, eftersom chipet skulle ha aktiverats om lokföraren hade börjat forma intentionen att dra i spaken.

Poängen med detta är att visa att ett villkor för moraliskt ansvar, hur intuitivt rimligt det än ter sig prima facie, senare ändå kan visa sig vara bristfälligt och ohållbart. Detta kan vara värt att ha i åtanke när man reflekterar över arvsynden i relation till moraliskt ansvar.

Med detta sagt vill jag presentera ett annat förslag på ett villkor för moralisk ansvar som kan hantera både Luther och det modifierade lokförarexemplet (och andra så kallade ”Frankfurt-style cases”):

(MA) P är moraliskt ansvarig för sakförhållande H endast om P orsakar H och P:s orsakande av H är frivilligt och inte kausalt determinerat av externa orsaker.

Jag vågar inte påstå att denna villkorsformulering är perfekt och att det inte kan finnas exempel som visar att den är problematisk, men denna villkorsformulering tycks åtminstone vara bättre än MA*.

Arvsynd

G.K. Chesterton skrev år 1908 följande:

Vetenskapens nutida mästare känner väl till att alla undersökningar måste utgå från ett faktum. Religionens gamla mästare visste också hur nödvändigt det är. De började med syndens faktum, ett faktum lika påtagligt som potatis. Om någon kunde renas i undergörande vatten eller ej är en sak, men att han ville renas finns det inga tvivel om. Men vad vissa religiösa ledare [...], alltså inte bara materialister, har börjat förneka är inte det tvivelaktiga vattnet utan den otvivelaktiga smutsen. En del nya teologer ifrågasätter synden ["original sin" i den engelska originaltexten], det enda i kristen teologi som verkligen kan bevisas.

(Chesterton, G.K., Ortodoxi, Artos & Norma förlag, Skellefteå, 2008, s. 20)

Det är ett svårförnekat faktum att människor syndar, men hur kommer sig detta (att alla människor syndar) egentligen?

Som jag nämnde i det föregående inlägget så har läran om arvsynd formulerats på olika sätt i olika traditioner (och vissa använder ett annat namn för den). Det finns, något förenklat, två huvudsakliga teser som förknippas med läran om arvsynd:

(AS1) Alla människor (utom tre eller fyra) lider av någon sorts ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, och denna ”defekt” är en konsekvens av Adams synd.

(AS2) Alla människor (utom tre eller fyra) är från födseln skyldiga i Guds ögon, och denna skuld är en konsekvens av Adams synd.

De flesta traditioner kan nog sägas hålla AS1 för sann. Vissa av dessa, som endast håller AS1 för sann (och inte AS2), vill inte kalla det för ‘arvsynd’ då de menar att den termen implicerar AS2. Andra menar att ‘arvsynd’ ska förstås som just AS1, inte AS2. Om de flesta traditioner håller AS1 för sann, så håller inte lika många AS2 för sann. Exakt hur många det rör sig om låter jag vara osagt.

Arvsynd och moraliskt ansvar

De praktiska aspekterna av AS1 kan knappast ifrågasättas. Även om vi utgår ifrån en sorts allmänmänsklig moraluppfattning (utan referenser till synd och det moraliskt onda/orätta som brott mot Guds vilja) och använder den som måttstock så är det ett påtagligt faktum att alla människor handlar moraliskt orätt.

Det är värt att notera att vi, trots den allmänt upplevda och uppenbara moraliska svagheten, anser att människor är moraliskt ansvariga för att de gör saker som är moralsikt orätta. Detta är rimligtvis problematiskt i samma grad som de praktiska aspekterna av AS1 (i relation till moraliskt ansvar). De praktiska aspekterna av AS1 är, i relation till moraliskt ansvar, alltså inte ett potentiellt problem endast för kristna.

AS2 är betydligt mer kontroversiell och framstår prima facie som (mer) svårförenlig med moraliskt ansvar givet villkoret MA. Det finns emellertid ingen explicit motsägelse mellan varken AS1 och MA eller AS2 och MA eller AS1 och AS2 och MA. För att en motsägelse ska uppstå måste vi lägga till ytterligare premisser, exempelvis:

(D1) Att alla människor (utom tre eller fyra) syndar är kausalt determinerat av Adams synd och ingen av dessa människor är moraliskt ansvariga för Adams synd.

(D2) Att alla människor (utom tre eller fyra) föds skyldiga i Guds ögon är kausalt determinerat av Adams synd och ingen av dessa människor är moraliskt ansvariga för Adams synd.

(MS) Moralisk skuld för X förutsätter moraliskt ansvarig för X.

D1 är oförenlig med MA och AS1. D2 är oförenlig med MA, MS och AS2.

Vad ska man då säga om detta? Det skulle kunna vara så att MA helt enkelt är felaktigt och att moraliskt ansvar är mer komplext än vad som uttrycks i MA (eller MA*), och att ett korrekt villkor för moraliskt ansvar kan vara förenligt med AS1 och D1 respektive MS, AS2 och D2. Det är också möjligt att MS är felaktigt; att ett nödvändigt villkor för moralisk skuld för X inte nödvändigtvis innefattar moraliskt ansvar för X. I följande diskussion kommer jag dock att utgå ifrån att både MS och MA är riktiga.

Frågeställningen är: Finns det någon arvsyndsmodell som bibehåller MA (och MS) och AS1/AS2 men inte D1/D2? Jag kommer att diskutera två sådana möjliga modeller. Den första av dessa kommer jag endast att diskutera kortfattat.

Augustinus realism

En typ av modeller som bibehåller MA och AS1/AS2 men inte D1/D2 är Augustinus realism och modeller som liknar den. Enligt en sådan modell så var hela mänskligheten, Adams avkomma, på ett reellt sätt närvarande i Adam när Adam syndade; hela mänskligheten är en metafysisk enhet som närvarade i Adam.

Detta kan förstås som att ingen människa som föds post-Adam börjar existera ur intet och att varje människa post-Adam istället är resultatet av att Adam genomgår en fission, en individualisering. På så sätt är mänskligheten en metafysisk enhet, närvarande i Adams synd. Därmed faller D1 och D2: Jag är moraliskt ansvarig för Adams synd eftersom jag i en reell mening var Adam – och Adam syndade frivilligt utan att vara kausalt determinerad att göra det (vilket innebär att jag i någon mening syndade frivilligt).

Denna typ av modell är knappast oproblematisk. Man kan exempelvis invända med att det är svårt att se varför jag endast är moraliskt ansvarig för den första synden på det här sättet. Varför är jag inte också ansvarig för alla andra synder som Adam eller andra av mina andra förfäder har begått? Ett möjligt svar är att jag endast står i en identitetsrelation till det temporala ”steg” av Adam som begick den första synden. Vad detta i sin tur beror på kan förstås diskuteras. Kanske har det att göra med att det var just den första synden, att den är den enda synd som förändrade (skadade) människans natur?

I vilket fall som helst så är detta en möjlig (typ av) modell. Min intention är dock inte att försvara dess plausibilitet, och därför tänker jag inte säga något mer om denna (typ av) modell.

En alternativ modell

I det följande kommer jag att skissa på ett annat möjligt sätt att förstå arvsynden i relation till MA. Jag börjar med AS1 och diskuterar därefter AS2.

(AS1) Alla människor (utom tre eller fyra) lider av någon sorts ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, och denna ”defekt” är en konsekvens av Adams synd.

AS1 innebär inte nödvändigtvis att synden är nödvändig, även om den är universell. Dvs. bara för att det är ett faktum att alla människor post-Adam (utom en eller två) syndar så innebär det inte att orsaken till detta sakförhållande är att alla människor post-Adam (utom en eller två) är kausalt determinerade att synda. Att jag, som en konsekvens av Adams synd, lider av en ”defekt” som gör det oundvikligt att jag syndar innebär inte att det faktum att jag syndar är kausalt determinerat av denna ”defekt” (eller av Adams synd).

Nu kanske någon tänker att det faktum att något är oundvikligt implicerar att detta något är kausalt determinerat. Det är en förståelig tanke, men stämmer den?

Anta att det är sant att en viss person P nästa månad kommer att utföra en viss handling H. Dvs. propositionen att P nästa månad kommer att utföra H är sann. Att denna proposition är sann innebär med nödvändighet att P kommer att utföra H. Med andra ord är det oundvikligt att P kommer att utföra H. Skulle P inte utföra H så skulle det helt enkelt inte vara sant att P kommer att utföra H – men det är sant.

Inget av detta innebär dock att P:s utförande av H är kausalt determinerat. P är fri att låta bli att utföra H, men skulle P låta bli så skulle det, som sagt, inte vara sant att P kommer att utföra H. Sanningsvärdet för propositionen att P kommer att utföra H bestäms av huruvida P de facto kommer att utföra H. Det är med andra ord inte så att P:s utförande av H determineras av propositionens sanningsvärde.

Den ”defekt” som människan (post-Adam) lider av måste alltså inte alls vara sådan att den kausalt determinerar människan att synda, bara för att denna ”defekt” garanterar (gör det oundvikligt) att människan syndar.

En konsekvens av Adams synd kan sägas vara följande:

(T1) Att människans livssituation påverkas på ett visst sätt (där ‘livssituation’ kan syfta på en förändring hos människan själv och/eller i hennes omgivning.)

”Defekten” i sig kan förstås som ett tillstånd som realiseras av T1 och innefattar följande:

(T2) Att den människa som befinner sig i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, utan att vara kausalt determinerad att göra det.

Dvs. min ”defekt” är att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt. Om det är sant att jag lider av denna ”defekt” så är det sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, och om det är sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt så garanterar det (gör det oundvikligt) att jag kommer att synda i den påverkade livssituationen (annars skulle det inte vara sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, i vilket fall det inte skulle vara sant att jag lider av ”defekten”).

Om detta är fallet så kan människan vara moraliskt ansvarig (MA) för att hon syndar, trots att hon post-Adam lider av ”defekten” som garanterar (gör det oundvikligt) att hon syndar. D1 är således falsk.

Hur är det då med AS2?

(AS2) Alla människor (utom tre eller fyra) är från födseln skyldiga i Guds ögon, och denna skuld är en konsekvens av Adams synd.

Innan jag säger något mer om AS2 vill jag påpeka att AS2 knappast måste betraktas som en nödvändig del av kristen tro. Jag kan själv inte se att bibeltexterna skulle ”kräva” ett försanthållande av AS2. Så ifall det visar sig vara svårt att förena AS2 med moraliskt ansvar så kanske detta inte måste innebära någon större katastrof?

Ett sätt att förena AS2 med MA (och MS) är följande: Den skuld jag föds med är direkt relaterad till ”defekten” jag föds med. Jag är skyldig till att ha denna  ”defekt”. Att jag har denna ”defekt” är dock inte kausalt determinerat; ett villkor för att jag ska ha denna ”defekt” är att jag de facto frivilligt syndar. Att jag föddes skyldig i Guds ögon är således inte kausalt determinerat av Adams synd, vilket innebär att D2 är falsk.

En uppenbar, möjlig invändning är att detta tycks förutsätta att alla människor lever tillräckligt länge för att de ska hinna synda och således realisera att de föds med ”defekten”. De som exempelvis dör strax efter födseln kan knappast sägas hinna synda, och i så fall kan de inte heller sägas födas med ”defekten” och kan därför inte heller sägas födas med någon skuld (för ”defekten”).

Här kan det vara lämpligt att ta in Transworld Depravity (TD) in i bilden. TD är ett tillstånd som kort sagt (och något oprecist, men i det här sammanhanget tillräckligt) innebär att den agent som lider av TD frivilligt kommer att handla moraliskt fel oavsett vilken (av Gud realiserbar) värld agenten skapas i, givet att agenten får tillfälle att utföra vissa moraliskt signifikanta handlingar. I den här kontexten kan vi prata om villkorlig TD (VTD), där T1 är villkoret. Dvs. givet att T1 realiseras så kommer den människa för vilken T1 realiseras att lida av TD. Och för den människa som lider av villkorlig TD gäller att T1 i alla (av Gud realiserbara) världar leder till T2.

Om ”defekten” förstås som TD så lider jag alltså av ”defekten” från födseln även om jag dör en timme efter födseln.

Nu kan man ju fråga sig: Är det inte lite Minority Report-varning över det hela? ”Defekt”-resonemanget ovan liknar dock inte alls scenariot i Minority Report. Min skuld för ”defekten” handlar inte om skuld för potentiella synder. Det är inte så att jag är skyldig till synder som jag kommer att begå i framtiden eller skulle ha begått i framtiden om världen hade varit annorlunda beskaffad. Det jag är skyldig till är att jag lider av VTD; att det är sant om mig att jag skulle synda i varje (av Gud realiserbar) värld där T1 realiseras och jag får tillfälle att utföra vissa moraliskt signifikanta handlingar. Jag är dock inte skyldig till att ha begått dessa synder, förutsatt att jag de facto inte har begått dem.

Det finns antagligen många fler möjliga (och rimliga) invändningar, och jag håller det inte för omöjligt att någon av dessa kan slå hål på den här AS2-modellen. Som jag sa, det här är ”work in progress”. AS1-modellen har jag däremot mer förtroende för.

Ni får i vilket fall som helst gärna bidra med tankar, frågor och invändningar. Och har ni andra förslag på hur man kan tänka kring arvsynd och moraliskt ansvar så vore det extra kul. Jag törs dock inte lova att jag har tid att svara på alla kommentarer – i alla fall inte just nu.

Fler tankar om universalism

Jag skrev för ett par månader sedan ett kort inlägg om fri vilja och universalism, där jag hävdade att det inte på något sätt är säkert att Gud kan få alla människor att vilja ha med honom att göra, samt att det för Gud inte är önskvärt att tvinga någon människa att spendera evigheten med honom.

Detta anser jag fortfarande är ett stort (filosofiskt) problem för universalismen. Det verkar inte finnas någon som helst rimlig orsak att tro att varenda människa förr eller senare skulle vilja ha med Gud att göra (och därmed omvända sig från sitt uppror). Det finns liksom ingen ”tvingande princip” som kommer att få människor att välja på ett visst sätt (det skulle motsäga existensen av människans fria vilja).

Inte heller verkar det finnas någon – varken filosofisk eller teologisk – orsak att tro att Gud på något sätt skulle vara ålagd att inte tidsbegränsa erbjudandet om förlåtelse. Bibeln ger intrycket av att erbjudandet är just tidsbegränsat – och ingen av Guds egenskaper kräver att det skulle vara något annat än tidsbegränsat. Men även om erbjudandet inte skulle vara tidsbegränsat så är den fria viljan en ”defeater” för universalismens påstående att alla till slut ändå hamnar i det vi kallar himlen.

Det är vidare inte med den fria viljan som med slumpen. Vad menar jag? Jo, om människans val var slumpbaserade, då skulle det vara rimligt att anta att alla ”väljer” q givet ett potentiellt oändligt antal upprepade valsituationer där q är ett möjligt alternativ. Men om människans val inte är slumpbaserade, då finns det ingen orsak att tro att alla till slut väljer q.

Jag tror alltså att C.S. Lewis har ganska rätt i att dörren till helvetet är låst från insidan.

Stefan Gustavsson vs Christer Sturmark

Stefan Gustavsson vs Christer Sturmark, 25:e april 2007. MP3-filer finns fanns här.

Jag har tydligen lyckats missa det faktum att en inspelning av debatten finns på nätet (precis som det ska vara), så jag har inte lyssnat på den tidigare. Det är fullt möjligt att fler kanske också har lyckats missa den här debatten, därav denna post.

Jag noterade något förvånat (snart förvånar det mig inte längre) att Sturmark till synes inte ens försökte motivera existensen av människovärde, moral och fri vilja, givet hans världsbild. Detta trots direkta frågeställningar om just detta.

Det enda han gör är att hävda att ”teologin relativiserar människovärdet”, som om det påståendet skulle hjälpa till att bevisa hans egen utgångspunkt. Sedan säger han att han är agnostiker i frågan om ”moralens väsen och den fria viljans väsen” och vilken ”karaktär” dessa har. Han ställer också frågan, ”Upptäcker vi ett matematiskt teorem eller uppfinner vi ett matematiskt teorem?”, och menar att samma fråga kan ställas om moralen. Och till den frågan förhåller han sig agnostiskt.

Detta var förstås i april 2007, och i debatten mot Johanson (oktober 2008) så säger han att han tror att det finns ”universella moraliska principer” (dock utan att motivera detta påstående tillfredsställande). Betyder det att Sturmark har slutat vara agnostisk i frågan om moralens väsen?

I vilket fall som helst är det intressant att Sturmarks humanism till synes vilar på ganska svaga grunder; det verkar inte rimligt att vara humanist utan god motivering av existensen av människovärde, moral och fri vilja. Åtminstone inte om man påstår sig ha en förnuftsbaserad livsåskådning. Precis som Stefan Gustavsson säger i sin kommentar så verkar det som att Sturmark tror på saker utan bevis, något som Sturmark annars är ganska duktig på att anklaga gudstroende för.

Fri vilja och universalism

Det här blir ett kort inlägg så jag går direkt till mitt påstående: Fri vilja och universalism (alla människor blir räddade till slut) är svåra att förena. Här följer det något oslipade argumentet:

(1) Varelser med fri vilja kan välja att förkasta Gud; det ligger i frihetens natur att det är möjligt för dem att inte vilja ha med Gud att göra.

(2) Människor har fri vilja.

(3) Det är inte önskvärt för Gud att tvinga någon människa, som inte vill ha med honom att göra, att spendera evigheten tillsammans med honom.

(4) Universalism, om den är sann, innebär pga (2) och (3) att alla människor till slut vill ha med Gud att göra.

Här skymtar jag ett problem. Vad har vi för orsak att tro att alla människor till slut vill ha med Gud att göra? Givet mänsklig frihet (fri vilja) så är det långt ifrån självklart att det skulle vara så, men om universalismen är sann, då måste det vara så.

Men vad har vi egentligen för orsak att tro att det skulle vara så, att Gud på något sätt kan få alla människor att frivilligt söka sig till honom? Givet mänsklig frihet ligger ju det valet hos människan.

Mer om fri vilja

Jag ramlade över ett blogginlägg idag som handlar om den fri viljan. Eller, tja, snarare om den ofria viljan eftersom att författaren menar att den fria viljan är en illusion. Även om jag inte håller med, vilket jag snart kommer till, så är det väldigt kul att se att det finns folk som drar konsekventa slutsatser utifrån den världsbild dom bejakar.

Vad skulle då ”fri vilja” innebära i praktiken? På grundläggande, fysikalisk nivå? Jo, det skulle innebära att vår vilja eller vårt medvetande kan ändra på de fysikaliska lagarna. Hur menar jag då? Jo, vi upplever i vårt medvetande att vi har en mängd olika val vi kan göra. Tänker vi efter så känns det som vi kan göra precis vad vi vill. Men hjärnan är en fysikalisk tillståndsmaskin. Den kan inte göra något som inte är summan av de ingående delarna.

Det här är intressant. Jag håller förvisso med om att vi, om vårt medvetande endast sitter i hjärnan, inte kan ha någon verklig fri vilja. Men det intressanta är hur man når den slutsatsen. Hur vet vi att hjärnan är en fysikalisk tillståndsmaskin? Svar: Den är fysisk och följer således fysiska naturlagar. Hur vet vi att fysiska ting följer de fysiska naturlagarna? Svar: Erfarenhet. Hur får vi erfarenhet? Svar: Genom att iaktta olika fenomen. Hur iakttar vi? Svar: Genom det vi upplever oss se, höra, känna och så vidare.

Slutsatsen att hjärnan är en ”fysikalisk tillståndsmaskin” bygger i grund och botten på något som vi upplever. Om upplevelsen av den fria viljan är falsk endast på grund av en annan upplevelse, hur kan vi då vara säkra på att den verkligen är falsk? Hur kan vi vara säkra på att det är just den upplevelsen som är felaktig och inte den andra?

Jag menar att den bästa förklaringsmodellen för det vi erfar givetvis måste vara en modell som är kompatibel med en så pass direkt erfarenhet som erfarenheten av att vi är fria att välja.

Så, vår fria vilja är en illusion, en intrikat fram-evolverad mekanism som får oss att känna oss som herrar(eller damer) över vår vardagliga situation.

Vad finns det för orsak att tro att den antagna illusionen av den fria viljan är en produkt av evolutionen? Har vi någon orsak att tro att en illusion ger överlevnadsfördel? Och i så fall, då kan även det andra vi erfar, som ligger till grund för det vi tror att vi vet om verkligheten, vara en illusion.

Detta får mig att tänka på en annan fråga: Hur kan vi vara säkra på att det naturliga urvalet främjar förmågan att göra sanna erfarenheter av verkligheten? Det enda intressanta för överlevnad, det är just överlevnad – inte förmåga att dra sanna (korrekta) slutsatser om verkligheten eller i allmänhet resonera på ett sätt som ger sanna slutsatser. Jag kan inte se någon nödvändig koppling mellan överlevnad och sann erfarenhet av verkligheten. Nåja, det var bara en parentes.

Dualism leder till vansinne, vågar jag postulera här. Förutom att det leder till vansinne, så är det, I Daniel Dennetts ord, att ge upp. Det är att ge tappt, eftersom vi rycker på axlarna och säger ”Öh, gud.” eller, kanske lite mer nyanserat ”Vi kan inte mäta eller väga den immateriella tingest som är vår själ, så vi bara säger att den finns, för det får oss att känna oss varma och gudiga inombords”.

Dualism är en förklaringsmodell som kan hantera det vi direkt erfar utan att vara tvungen att bortförklara fri vilja som en illusion. Att tro att människan är både materiell och immateriell, det är inte detsamma som att säga ”Öh, gud” så fort något oförklarligt dyker upp.

Att vi kan mäta eller väga någonting överhuvudtaget är en slutsats baserad på något vi erfar, men om vi inte kan lita på vad vi erfar, då är vad vi tror oss kunna mäta eller väga knappast relevant. Vidare så är tesen ”Om vi inte kan mäta eller väga det, då finns det inte”, som jag anar i resonemanget ovan, självmotsägande. Kan vi mäta eller väga den tesen? Svar: Nej. Och således faller tesen på eget grepp.

Dualismen leder till vansinne, eftersom den enkla frågan ”Hur interagerar något immateriellt med något materiellt?” enbart kan besvaras med fler ”Öh, gud”-svar. Nej, dualismen måste bort. Den är oacceptabel, på rent uppenbara resonemangsmässiga grunder.

Den ”enkla frågan” innehåller en dold premiss, att förklaringen måste vara naturlig (materiell), men med den premissen blir frågeställningen motsägelsefull. Någon naturlig förklaring kan inte ges som svar på den frågan, eftersom att den förutsätter att det som ska förklaras är övernaturligt (immateriellt). Det är således den ”enkla frågan” som är ”oacceptabel, på rent uppenbara resonemangsmässiga grunder”, inte dualismen.

Mänsklig frihet och gudomlig förkunskap

Om Gud är allvetande och därmed också har ofelbar kunskap om framtiden, kan vi verkligen ha fri vilja då? Med att människan har fri vilja avses att hon ensam orsakar sina val och att inget tvingar henne att välja som hon väljer. Är dessa två ting, ofelbar kunskap om framtiden (härefter kallad gudomlig förkunskap) och fri vilja, förenliga med varandra?

Om Gud vet att Kalle den 30:e mars kommer att råna en bank, då kommer Kalle att råna en bank den 30:a mars. Alltså är det redan bestämt vad Kalle ska göra och således har Kalle inte någon fri vilja, eller?

Argumentet ser ut ungefär så här:

(1) Om Gud vet att k kommer att göra x, då kommer k att göra x
(2) Gud vet att k kommer att göra x
(3) Alltså måste k göra x

Om k måste göra x, då är k oundvikligt. Och om det handlar om Kalle som måste råna banken, då kan inte Kalle undvika att råna banken. Kalle har således ingen frihet, utan hans handlingar är förutbestämda.

De som resonerar så här gör ett logiskt misstag, menar jag. Premisserna, (1) och (2), leder omöjligt fram till slutsatsen (3). Felet ligger i att man utifrån (1), kommer k att göra x, drar slutsatsen alltså måste k göra x. Man gör felaktigt ett kommer till ett måste.

Den korrekta slutsatsen är:

(3) Alltså kommer k göra x

Vad är skillnaden? Betyder det inte precis samma sak, fast med andra ord? Nej. Förvisso kommer Kalle att göra x, men den avgörande frågan är varför? Varför kommer Kalle att göra x? Svaret är: Kalle kommer att göra x därför att han frivilligt väljer att göra x, inte för att han måste göra x.

Det är väldigt viktigt att lägga märke till hur den logiska följden skiljer sig från den kronologiska följden i argumentet ovan. Guds vetande av att Kalle frivilligt kommer att göra x ligger logiskt efter att Kalle frivilligt gör x, men kronologiskt före.

Logiskt: Kalle gör x, sedan Gud vet att Kalle gör x
Kronologiskt: Gud vet att Kalle gör x, sedan Kalle gör x

Nu kan man givetvis fråga sig hur Gud kan veta något om framtiden, men hur är inte viktigt för argumentet. Det är för argumentets skull inte ens viktigt att Gud existerar. Gud kan bytas ut mot vilken allvetande entitet som helst och argumentet fungerar ändå. Allt argumentet visar är ju att mänsklig frihet och säker kunskap om framtiden är kompatibla med varandra. Inget av dessa två ting behöver alltså existera i verkligheten för att slutsatsen att det inte finns någon logisk motsättning ska kunna nås.

Det ska dock sägas att inte alla kristna grupper håller med om att människan har fri vilja, åtminstone inte i den form jag kort beskriver i inledningen. Den mest kända teologi som inte menar att människan har fri vilja är kalvinismen. Katolska Kyrkan och många av de protestantiska kyrkorna och samfunden menar dock att människan har fri vilja.

 
Filosofi/Religion