Alla inlägg med taggen frälsning

Arvssynd och moraliskt ansvar

Postat februari 12, 2011 i Filosofi, Tro & Kyrka  |  2 kommentarer

En klassisk tanke i kristen tro är att alla människor (utom t.ex. Jesus) har någon form av ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, samt att denna ”defekt” är en konsekvens av den första människans synd. Läran om arvssynd har formulerats på olika sätt i olika traditioner (vissa använder ett annat namn för den), men det här kan nog sägas beskriva en tanke som är gemensam för de flesta.

Ett intuitivt villkor för moraliskt ansvar är emellertid följande:

En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.

Så, om jag syndar som ett resultat av att Adam (den första människan) syndade, hur kan jag då vara moraliskt ansvarig – och därmed klandervärd – för min synd?

Detta är enligt min mening en mycket viktig fråga och det förvånar mig att diskussioner av den tycks vara ovanliga, speciellt i kyrkan (kristendomskritiker brukar däremot referera till den mer frekvent).

Min hypotes om varför detta förhållande råder är att många inte ser implikationerna av att frälsningen är frälsning från något. Istället tänker de att Gud har gett oss ett erbjudande om frälsning, och att det är upp till mig att ta emot eller förkasta detta – och om jag förkastar det, då väljer jag att själv ta konsekvenserna av min synd. Jag är alltså, enligt detta sätt att tänka, klandervärd endast i kraft av att ha förkastat Guds frälsningserbjudande.

Detta sätt att resonera är dock problematiskt. Det jag blir frälst från är synden och Guds dom över densamma:

Jag måste alltså, genom min synd, förtjäna Guds dom innan och utan att Gud ger mig sitt frälsningserbjudande, annars finns det inget som jag behöver frälsas från!

Moraliskt ansvar för en viss handling förutsätter moraliskt ansvar vid tidpunkten då handlingen utförs. Jag kan inte vid ett senare tillfälle, exempelvis när jag blir konfronterad med Guds frälsningserbjudande, bli moraliskt ansvarig för tidigare handlingar. Antingen var jag moraliskt ansvarig vid handlingarnas utförande eller så var jag det inte och kan inte heller bli det.

Varför? Det kan helt enkelt inte, i efterhand, bli sant att jag kunde ha förhindrat handlingens utförande (och det senare är ju ett villkor för att jag ska kunna vara moraliskt ansvarig för handlingen i fråga) – och om någon frågar varför detta är så, då svarar jag som Louis Armstrong lär ha svarat när han fick frågan ”What is jazz?”:

If you gotta ask, you ain’t never gonnna know!

Frälsningen är också nära förknippad med förlåtelse av begångna synder, men om jag inte har varit moraliskt ansvarig för de onda handlingar jag har begått, då finns det inget att förlåta. Detta gäller även efter att jag har accepterat Guds frälsningserbjudande (om jag accepterar det), eftersom jag fortfarande dras med arvssyndens effekter.

Man kan formulera ytterligare argument (för att visa att hänvisningar till frälsningserbjudandet inte duger som förklaring till att jag är moraliskt ansvarig för mina handlingar trots min ”arvsyndsdefekt”) utifrån det faktum att frälsningen är oförtjänt, men jag menar att det som redan sagts räcker.

Så, hur kan det vara möjligt att jag är moraliskt ansvarig för min synd om jag inte kan undvika att synda? Är det inte Adam, snarare än jag själv, som är ansvarig för min synd?

Detta blir ämnet för nästa ett framtida blogginlägg. Ni får gärna tänka högt i kommentarsfältet. I alla fall om era tankar har med denna fråga att göra. :)

Taggar: , ,
2 kommentarer

Missuppfattningar om straffet, synden och nåden

Postat februari 8, 2011 i Tro & Kyrka  |  54 kommentarer

Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan i Borlänge, skriver följande i ett ganska färskt blogginlägg:

Den klassiska synen om ett evigt medvetet lidande som straff för människor bara för att de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt förkastar jag helt.

Jag vill säga ett par saker i anslutning till detta.

Jag förkastar också ett ”evigt medvetet lidande som straff för människor bara för att de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt”. Problemet med citatet ovan är att det – om det tas som en beskrivning av klassisk kristen lära – är en halmgubbe. Den klassiska synen är inte att människor straffas för att inte ha ”fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt”.

En sådan uppfattning som Elsander beskriver som ”den klassiska” är rätt och slätt otänkbar; det skulle innebära att en människa hålls ansvarig och straffas för någon annans bristande pedagogik eller uteblivna kommunikation. En sådan uppfattning är definitivt inte ”klassisk”.

Det är inte heller så att någon döms till ett evigt straff endast på basis av frånvaro av tro på Kristus. Den människa som blir dömd blir det på grund av sin synd och ondska; för att hon förtjänar det.

Enligt kristen tro blir den människa som blir räddad inte räddad för att hon förtjänar det, utan av nåd. Frälsningen är något oförtjänt. Alla människor har syndat och förtjänar därför att krossas under Guds heliga och rättfärdiga vrede.

(Detta är också bakgrunden mot vilken evangeliet framträder som sannerligen goda nyheter; evangeliets och korsets storhet är symmetriskt mot hur illa det är ställt med människan.)

Alla människor förtjänar alltså Guds vrede.

Så vad händer då om Gud väljer att skänka nåd endast till vissa människor? Innebär det att de som som Gud inte skänker nåd helt plötsligt upphör att förtjäna Guds vrede? Naturligtvis inte: Guds straffande av dem som inte benådas är precis lika välförtjänt och rättfärdigt som om Gud inte benådade en enda människa.

Rättfärdigheten i Guds straffande ligger inte i huruvida han benådar någon, utan i att den som straffas förtjänar det. Och det ”förtjänandet” förblir vad det är, oberoende av om Gud visar vissa människor nåd eller inte. Detta är en implikation av att frälsningen är av nåd, oförtjänt.

Samma sekund som man antyder att Gud på något sätt bör eller ”måste” rädda någon så kastar man ut konceptet oförtjänt nåd genom fönstret; det konceptet förutsätter att Gud med rätta hade kunnat förkasta oss alla.

Nu är det ju emellertid så att Bibeln beskriver Gud som att han älskade ”världen” så mycket ”att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

Paulus skriver: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8-9).

Varje människa som tror på Kristus blir alltså räddad undan domen, av nåd, utan att på något sätt ha förtjänat det.

Bibeln beskriver också hur Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Därför drar jag slutsatsen att frälsningen är principiellt tillgänglig för alla, även om Gud – om han ville, per implikation av nådkonceptet – hade kunnat erbjuda frälsningen endast till några. Jämför med vad Paulus skriver i Rom 9 (läs gärna hela kapitlet):

[Gud] säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. [...] Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? (vers 15, 18-20).

Ingen kan anklaga Gud för att vara orättfärdig och orättvis, på basis av att ett visst antal människor aldrig hör eller har hört talas om Jesus. Varför? Därför att frälsningen är något oförtjänt!

Nu tror jag, som sagt, att frälsningen är principiellt tillgänglig för alla. Detta tror jag dock på basis av bland annat 1 Tim 2:4 – inte för att Gud skulle vara orättvis och orättfärdig annars.

Angående frågan om huruvida frälsningen är praktiskt tillgänglig för alla så tänker jag så här: Det är åtminstone möjligt att Gud har skapat världen sådan att alla – eller åtminstone så många som möjligt – av de människor som skulle ta emot frälsningen om tillfälle gavs, också vid någon tidpunkt under livet får ett sådant tillfälle.

Detta, i kombination med att frälsningen är frivillig, räcker för att visa att Guds vilja att ”alla ska blir frälsta” inte är oförenlig med att vissa aldrig hör talas om Jesus. (Man ska inte heller ignorera möjligheten för Gud att uppenbara sig för någon på ett mer direkt sätt, utan att denne möter en kristen.)

Gud har dock ingen som helst skyldighet att se till att någon hör talas om eller på annat sätt möter Jesus och evangeliet – att han gör det beror helt och hållet på hans nåd.

Tillbaka till det inledande citatet. Att människor blir dömda på grund av att ”de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt” är rätt och slätt fel eftersom domen gäller synden och ondskan. Men det är också fel av en annan orsak, nämligen att det antyder att förklarandet av evangeliet ”på ett bra sätt” för en människa är ett nödvändigt och tillräckligt villkor för den människans frälsning.

Detta är i sin tur fel av minst två skäl: För det första så är frälsningen frivillig. För det andra så implicerar det att Jesus inte lyckades förklara evangeliet ”på ett bra sätt” eftersom inte alla som lyssnade på honom ville följa honom (se t.ex. Joh 6).

Till sist, kärleken då? Paulus skriver att ”[...] Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Det fantastiska i Guds kärlek  till oss är alltså också det symmetriskt till hur illa det egentligen är ställt med oss. Att vi förtjänar att krossas under Guds heliga vrede, och att Gud trots detta, för att han älskar oss, väljer att ta vårt rättmätiga straff på sig själv, för att vi oförtjänt ska kunna förklaras rättfärdiga - det säger allt om hur mycket Gud älskar!

C.S. Lewis får avsluta:

Christ died for men precisely because men are not worth dying for; to make them worth it.

Taggar: , , ,
54 kommentarer

Nådens obehagliga(?) implikationer

Postat februari 10, 2010 i Tro & Kyrka  |  24 kommentarer

Nåd är ett centralt begrepp i kristen tro, men vad betyder det egentligen? Ibland hör jag märkliga uttalanden som tycks bygga på en haltande förståelse av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd. Det kan förstås vara jag som är ute och cyklar och i så fall hoppas jag att någon korrigerar mig så snabbt det bara går. Förståelsen av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd verkar nämligen ha konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor.

Ibland hör jag påståenden i stil med ”Om Gud inte räddar oss, då är Gud inte god!” eller ”Om Gud inte räddar alla människor, då är Gud orättvis!” Jag vill påstå att dessa – och liknande påståenden – inte går att förena med nåden. Varför? Helt enkelt därför att om Gud på något sätt är ålagd att rädda oss, om Gud är skyldig att rädda oss, då blir vi inte räddade av nåd, utan snarare av nödvändighet.

Att bli räddad/frälst av nåd innebär att bli räddad trots att man inte förtjänar det, trots att Gud med rätta hade kunnat låta bli och istället förkasta oss människor. Detta motsäger idén om att Guds godhet på något sätt med nödvändighet medför att Gud frälser.

För att nåden ska vara nåd så måste det vara så att Gud hade kunnat förkasta oss alla och ändå vara god och rättfärdig.

Det här verkar dock, för många, inte vara någon lättköpt tanke, vilket jag har viss förståelse för. Det verkar dock inte finns något sätt att undvika den utan att förvandla nåden till något annat än nåd. Storheten i Guds nåd ligger just precis i att den är oförtjänt. Gud väljer att frälsa trots att vi inte förtjänar det och trots att han inte måste göra det.

Nu kommer vi till en annan potentiellt obehaglig tanke.

Om Gud inte var skyldig att rädda någon enda av oss, då är han heller inte skyldig att rädda tio för att han räddar en eller hundra för att han räddar tio.

Ingen av oss förtjänar att räddas och därför kan det inte vara så att någon helt plötsligt börjar förtjäna att räddas, bara för att Gud räddar någon eller några. Nu tror jag emellertid att Gud erbjuder frälsningen till alla människor (och att Gud frälser alla som inte förkastar den), men detta är inget som Gud på något sätt måste göra. Inte heller är det så att Gud måste ge oss ett val när det gäller frälsningen (även om jag är av uppfattningen att Gud de facto ger oss ett val därför att han vill ge oss ett val).

I första stycket skrev jag att detta har konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor. Ett exempel på en sådan fråga är det jag kallar arvssyndsparadoxen: På grund av arvssynden kan jag inte låta bli att synda, men ändå hålls jag ansvarig för mina synder. Det senare strider mot vår intuitiva idé om moraliskt ansvar; att vi inte kan klandra någon för något som ligger utanför dennes kontroll. Vi skulle t.ex. inte hålla en förlamad man ansvarig för att denne inte springer över vägen och räddar ett barn från att bli överkört av en buss, men en fullt frisk person, som kunde ha räddat barnet utan någon egentlig fara för sitt eget liv (vi kan anta att bussen befinner sig långt bort), denne skulle vi hålla ansvarig (vi kan anta att det är vår plikt att rädda liv när vi kan göra detta utan fara för vårt eget eller andras liv).

Hur kan det då vara så att jag är ansvarig för mina synder om dessa ligger utanför min kontroll (dvs. jag kan inte låta bli att synda)? Denna fråga har av vissa besvarats med att Gud inte dömer mig för de synder som ligger utanför min kontroll, utan att Gud snarare dömer mig utifrån hur jag, av fri vilja, har tagit ställning till Jesus.

Detta svar är dock oförenligt med nåden, eftersom det förutsätter existensen av frälsning av nåd för att Gud ska kunna döma oss rättfärdigt, men om nåden ska vara nåd, då kan detta inte förutsättas; Gud måste kunna döma oss med rätta även om det var så att någon frälsning av nåd inte existerade.

Hur det jag kallar arvssyndsparadoxen ska lösas tänker jag inte gå in på här och nu. Jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte har bestämt mig för vilken lösning som är rimligast; just nu står det mellan två modeller som båda verkar vara koherenta. Det är fritt fram att dela med sig av lösningsförslag, så om du har något på lager… shoot! Detsamma gäller förstås kommentarer angående nåden.

Taggar: , , , , , ,
24 kommentarer

Guds allvetande, Guds godhet och existensen av icke-troende människor – hur går det ihop?

Postat december 4, 2009 i Apologetik, Filosofi, Tro & Kyrka  |  33 kommentarer

Nu har jag äntligen tid att skriva ett par rader om en intressant frågeställning som dök upp i en kommentar till ett tidigare inlägg:

Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?

Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.

Notera att denna frågeställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande fråga om onda människor. Nu är det emellertid så att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltså alla onda – och hade Gud låtit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, då hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig någonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sådant scenario skulle kunna realiseras av Gud, eftersom att människans val trots allt är upp till henne själv. (Gud kan inte tvinga fria varelser att aldrig välja det onda – det är logiskt omöjligt.) Nog om detta. Låt oss återgå till den ursprungliga frågan.

Hur kan man som kristen förklara Guds skapande av människor som han vet inte kommer att tro på Jesus? Är inte detta något som leder till slutsatsen att Gud inte kan vara allvetande och allgod? Eller åtminstone att Gud – om Gud är allvetande och vill att alla ska tro på Jesus – bör låta bli att skapa icke-troende människor?

Jag tror att följande resonemang visar på ett möjligt svar, en möjlig förklaring. En möjlig förklaring är också allt som behövs för att visa att det inte nödvändigtvis föreligger någon motsägelse här. Följande resonemang ska således inte ses som ett anspråk på en säker kunskap om hur det verkligen förhåller sig. Jag ser dock inga motsättningar mellan följande och den bibliska uppenbarelsen, snarare är det så att Bibelns innehåll styrker och/eller bekräftar vissa av premisserna.

(1) Guds primära intention är att så många som möjligt ska lära känna honom. (Troende människor = människor som har lärt känna honom.)

(2) Människan har fri vilja och Gud bestämmer således inte över människors val. Det Gud kan göra är att låta bli att realisera vissa individers existens.

(3) En viss individs existens är beroende av en multitud av faktorer: Orsakskedjan som ledde fram till en viss människas födelse är oerhört komplex och innefattar bland annat både andra individers existens och deras handlingar, samt världens allmänna beskaffenhet.

Från detta kan vi dra följande slutsats: Det är möjligt att Gud, genom att låta bli att realisera alla icke-troende människors existens, samtidigt, genom detta, indirekt skulle omöjliggöra en viss mängd troende människors existens. Det är möjligt att det antal troende människor som skulle ”försvinna” genom detta är mycket stort. Det är möjligt att det inte finns någon realiserbar värld där proportionen mellan antalet troende och antalet icke-troende är så bra/önskvärd som det är i den här världen.

Vi kan lägga till ytterligare en premiss:

(4) Om en människa kommer att vara troende eller icke-troende beror på mer än att just hon existerar; det beror också på vilka omständigheter hon möter genom livet. (Notera att detta inte motsäger existensen av fri vilja, eftersom fri vilja inte förutsätter att valmöjligheterna är obegränsade eller att en viss individ väljer på samma sätt oberoende av omständigheterna. Inte heller motsäger det tanken om att alla människor har tillgång till den så kallade allmänna uppenbarelsen i naturen och att de därigenom har möjlighet att erfara och erkänna Guds existens.)

Nu kan vi även dra följande slutsats: Det är möjligt att existensen av icke-troende människor förverkligar de omständigheter som är nödvändiga för att ett visst antal existerande människor ska bli troende. (”Existerande människor” = människor som skulle existera även om vissa icke-troende människor inte existerade, men som då inte skulle vara troende.)

Sammanfattningsvis kan man, om allt detta, helt säkert säga att vi inte befinner oss i en epistemisk situation som tillåter oss att säga att Gud inte kan ha goda skäl att realisera en värld i vilken det finns icke-troende människor. Det är möjligt att Gud har sådana skäl, och således föreligger ingen nödvändig motsägelse i den kristna förståelsen av Gud.

Taggar: , , ,
33 kommentarer
 
Filosofi/Religion