Jag vill göra tre påståenden i anslutning till detta: (1) Upplevelser är inte säkrare än argument; (2) Upplevelser är inte andligare än argument; (3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud.

Jag är medveten om att inlägget består av ~1450 ord, så jag vill tipsa om att det går bra att hoppa till och läsa valfri punkt. Punkt (2) är kortast, men punkt (3) innehåller enligt min mening de viktigaste poängerna i inlägget.

(1) Upplevelser är inte säkrare än argument. Dvs. religiösa upplevelser ger inte en säkrare grund för gudstro än argument (för Guds existens). Religiösa upplevelser kan ges psykologiska förklaringar; det går alltid ifrågasätta att en religiös upplevelse har en övernaturlig orsak.

Låt mig ge ett exempel: Jag sitter i kyrkbänken och lyssnar på en predikan. Plötsligt upplever jag hur orden i predikan tycks vara riktade speciellt till mig. Orden berör och det känns på ett väldigt speciellt sätt. Jag attribuerar denna upplevelse till Gud; jag antar att orsaken till min upplevelse är att Gud är verksam i mig.

Min attribuering till Gud kan ske medvetet eller omedvetet. Oavsett vilket så är det faktum att jag attribuerar upplevelsen till Gud inget som garanterar att upplevelsen verkligen orsakades av Gud. Man kan uttrycka det så här: Jag gör en tolkning av upplevelsen (mina intryck). Själva upplevelsen (mina intryck) råder det ingen tvekan om att jag erfarit. Vilken som är den rätta tolkningen av upplevelsen är dock en annan fråga – och där finns det utrymme för ifrågasättande.

Hur vi tolkar en viss upplevelse (vissa intryck) beror på vilka föreställningar vi redan har. Ett trivialt exempel är följande: Den bilförare som tror att det finns gott om älgar längst vägen kommer att se fler älgar – även älgar som inte finns (alltså stenar och annat, som speciellt i skymningen kan påminna om älgar) - än en bilförare som tror att det inte finns några älgar längst vägen.

En person som gör en upplevelse, som denne själv beskriver som en ”oerhört stark gudsupplevelse”, kan senare i livet ifrågasätta tolkningen av upplevelsen; dvs. ifrågasätta huruvida upplevelsens orsak verkligen var Gud. På samma sätt kan någon, som nyligen börjat tro på Gud, i efterhand attribuera vissa upplevelser till Gud, trots att personen i fråga tidigare inte hade en tanke på att det skulle vara Gud som var verksam.

En person som har goda skäl (argument) för sin gudstro kan naturligtvis ändå, i ett senare skede, ifrågasätta och förkasta argumenten – de förnuftsmässiga skälen. Detta låter sig göras även om argumenten är hållbara. Människor är långt ifrån alltid rationella, och argument och förnuftsskäl, även goda sådana, är till sin natur inte tvingande.

Om vi återgår till tolkning av upplevelser och frågan om vilken tolkning som är den rimligaste så verkar det förhålla sig på följande sätt: Vilken tolkning som är rimligast är en fråga som vi avgör med argument. Av detta verkar det följa att religiösa upplevelser, dvs. upplevelser som vi ger en religiös tolkning, inte kan vara en säkrare grund för gudstro än de skäl (argument) som finns i botten.

Hur blir det då med en person som (mer eller mindre) bara går på känslor? En sådan person kan väl bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse? För en sådan person går väl övertygelsen inte tillbaka på argument? Nej, visst är det så. En sådan person kan absolut bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse.

Problemet med ett sådant, oreflekterat förhållningssätt är att samma person kan övertygas åt andra hållet av en upplevelse som tolkas i motsatt riktning – oavsett i vilken riktning sanningen ligger.

(För att undvika missförstånd vill jag dock säga att jag inte menar att gudstro nödvändigtvis kräver varken argument eller religiösa upplevelser. Jag tillhör dem som tror att gudstro kan vara lika grundläggande som andra försanthållanden för vilka inga argument behövs, exempelvis försanthållandet att världen inte skapades för fem minuter sedan med sken av att vara gammal.)

(2) Upplevelser är inte andligare än argument. Dvs. det är inte mer ”kristet” att uppleva Gud än att tänka på och om honom.

Man är inte mer andlig (i biblisk bemärkelse) om man i ett euforiskt tillstånd viftar med händerna och sjunger lovsång än om man lugnt och sansat anstränger sig för att tänka och tala sant om Gud. Inte heller är man mer andlig för att man har tagit steget till gudstro efter en viss upplevelse än om man har gjort det efter ett intellektuellt övervägande av argumenten.

Här ska det också sägas att jag inte vill ställa upplevelser mot argument och tänkande. Snarare ingår båda två i det kristna livet. Eller: De bör åtminstone ingå båda två. (Tyvärr finns det som bekant tendenser till antiintellektualism i vissa kristna kretsar – trots att nya testamentet ger många exempel på intellektuell skärpa, inte minst från Jesus själv.)

(3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud. Dvs. inget av detta räcker för att föra en människa till tro på – och in i gemenskap med – Gud.

Jag hör ganska ofta påståenden i stil med följande: ”Argument och bevis är kanske bra på sitt sätt, men man kan inte argumentera någon in i Guds rike!”

Samma personer säger ofta även något i stil med detta: ”Det enda sättet att föra människor in i Guds rike är att visa dem Jesu kärlek!”

(De som menar att religiösa upplevelser är nyckeln har jag redan nämnt.)

Hur förhåller det sig då med detta? Svar: Inget av det ovan nämnda räcker! Ingen av dessa saker räcker för att föra människor till Gud.

Det spelar ingen roll hur många goda argument en människa hör. Eller hur mycket kärlek någon möter från kristna människor. Eller hur många subjektiva upplevelser någon har. Inget av det räcker!

Håll i hatten nu: Inte ens predikan av det enkla, klara evangeliet räcker!

Det finns en sak som är absolut nödvändig för att en människa ska föras in i gemenskap med Gud. Nämligen att Gud själv drar människan till sig, att Gud själv verkar i den människan. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom …” (Joh 6:44).

Man kan säga så här: Utan att Gud är verksam fungerar ingenting, men när Gud är verksam fungerar många saker. (Inklusive upplevelser, argument, kärlek, etc!)

Detta är dock inte samma sak som att säga att vad som helst fungerar på vem som helst. Man kan uttrycka det så här: Gud använder olika nycklar till olika lås. Se t.ex. hur Paulus talar till olika människor på olika sätt. Paulus säger själv, om sig själv:

För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Gudslag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. (1 Kor 9:20-22)

Att många saker fungera när Gud är verksam betyder alltså inte att vi därför kan strunta i vad vi gör och säger. Samma sak fungerar inte för alla.

Själv är jag övertygad om att det finns många människor som befinner sig i situationer där det föreligger intellektuella hinder för gudstro, samt att dessa hinder inte kan undanröjas med kärleksfulla handlingar eller något liknande. Det är enligt min mening rimligt att intellektuella problem ska ges intellektuella lösningar.

Jag vill dock poängtera att jag också är övertygad om att många som säger sig ha intellektuella problem med Gud egentligen har emotionella problem med Gud; man vill helt enkelt inte att Gud ska vara verklig (det har ju trots allt en del ”jobbiga” konsekvenser, bland annat på grund av att vi gärna vill vara våra egna gudar) och använder (skenbara) intellektuella skäl som ursäkt.

Jag är, till sist, också fullt medveten om att Gud ibland (ofta?) använder de mest otippade synliga medlen för att föra människor till gemenskap med honom. Jag känner till flera exempel på sådant. Detta betyder dock, åter igen, inte på något sätt att vi inte ska vara strategiska i hur vi presenterar, förklarar och försvarar kristen tro.

Jesus själv var strategisk – och vi bör rimligtvis försöka följa hans exempel även på den punkten.

Notera: "Upplevelser eller argument? Inget av det räcker!" är ett inlägg från myenemy.se

Till saken nu. När vi i kristenheten tänker på mission, då tänker vi – tror jag – främst på mission i utlandet. Gärna bland ett folk som saknar etablerade kyrkor. Och när vi tänker på de missionärer som ska åka till detta folk för att missionera, då framstår det inte alls som något varken konstigt eller onödigt att dessa missionärer behöver förbereda sig innan de åker, så att de är så beredda som möjligt på att möta målgruppen och dess kultur.

Inte heller tycker vi det är konstigt eller onödigt att dessa missionärer kan behöva leva bland målgruppen under viss tid innan de börjar predika det kristna budskapet. Orsaken till detta kan vara att missionärerna behöver lära känna den främmande kulturen, språket och människorna, för att – beroende på situation – överhuvudtaget kunna kommunicera budskapet, alternativt för att kunna kommunicera budskapet så effektivt som möjligt. Ett inte helt osannolikt scenario är att målgruppens språk inte ens har ord för entiteter som Gud, vilket rimligtvis innebär mycket högt ställda krav på de tänkta missionärernas förmåga att förstå och lära känna kulturen.

Det ovan beskrivna kan vi kalla strategiska nödvändigheter. Det fungerar inte att bara ställa sig på en låda och proklamera ”Jesus har dött för – och vill förlåta – era synder, tro på honom!” Åtminstone inte om målet är att målgruppen ska förstå budskapet. Och detta tycker vi inte är konstigt.

Ingen verkar protestera mot att en genomtänkt strategi är nödvändig för effektiv mission i ett sådant sammanhang. Men om vi istället riktar blicken mot vår egen kultur och vårt eget land, då tycker vi helt plötsligt att den som påtalar behovet av en genomtänkt strategi stoppar in Gud i en låda och räknar bort Anden.

Varför är det så? Uppenbarligen tänker vi inte att Anden är overksam i utlandsmissionen, trots genomtänkta strategier. Detta leder till följande fråga: Tror vi verkligen att vår kultur (som inte är speciellt enhetlig, utan tvärtom komplex och mångfasetterad) är så väldigt olik ”utlandskulturen” (såsom vi föreställer oss den) när det gäller behovet av genomtänkta och kommunikationsmöjliggörande strategier, så att det sistnämnda inte behövs?

Tyvärr så tror jag att det är just det vi tror. Sverige är ju ett kristet land, eller hur? Jättekristet! Ursäkta ironin, men det verkar vara det vi tror.

Jag tror det är dags att öppna ögonen och inse att genomtänkta strategier är nödvändiga även för mission i vårt eget land; att det faktiskt är fullt möjligt – och till och med sannolikt – att det finns saker vi behöver göra (och säga) innan vi slentrianmässigt slänger ur oss ett par ord om Jesus.

Ett par stapplande steg i rätt riktning kan kanske vara att uppdatera vår förståelse av vårt samhälles kultur och fundera på hur vi kan visa att Jesus är relevant även för människor utanför våra sammanhang. Vad gäller det senare så är det knappast ett hållbart alternativ att försöka göra den kristna tron attraktiv genom att skala av sådant som kan vara ”obekvämt” i det kristna budskapet. Istället bör vår målsättning vara att visa att den kristna tron är sann. För om den är sann, då är den också relevant.

Notera: "Mission och att stoppa in Gud i en låda" är ett inlägg från myenemy.se

Jag menar – och egentligen är det inte så komplicerat – att speciellt ett stycke träffade, utmanade och nästan slog undan benen under mig. Jag blev nästan lite chockad när jag insåg att jag faktiskt tenderar att göra precis vad Craig menar att man inte ska göra. Och inte blir det direkt bättre av att jag själv funderat över just det här och kommit fram till en liknande slutsats, men sedan av någon orsak förträngt det.

Eller vänta nu… Av någon orsak? Jamen tjenare! Jag vet ju exakt vad orsaken är, och det är nästan pinsamt att säga det. Nej, det är pinsamt. Orsaken är en övertro på det intellektuella och rationella försvaret av tron som den ultimata evangelisationsmetoden. Så. Då var det sagt. Och här sitter jag och skäms. Nyttigt är vad det är.

Nu kan man kanske tro att jag skulle glömma att citera det aktuella stycket, så att mitt högtänkande ovan ska förbli obegripligt. Men icke! Här kommer citatet (arrgh, det svider!):

There is a danger in that evangelism we may focus our attention on the argument instead of on the unbeliever. In doing evangelism we must never let apologetics distract us from our primary aim of communicating the gospel. Indeed, I’d say that with most people there’s no need to use apologetics at all. Only use rational argumentation after sharing the gospel and when the unbeliever still has questions. If you tell him, “God loves you and has a wonderful plan for your life,” and he says he doesn’t believe in God, don’t get bogged down at that point in trying to prove the existence of God to him. Tell him, “Well, at this point I’m not trying to convince you that what the Bible says is true; I’m just trying to share with you what the Bible says. After I’ve done that, then perhaps we can come back to whether there are good reasons to believe that what it says is true.” Remember our primary aim in evangelism is to present Christ.

(Reasonable Faith, 3:e upplagan, s. 57)

Notera: "Apologetik och evangelisation – en känga till mig själv" är ett inlägg från myenemy.se