För ett par månader sedan hörde jag någon besvara frågan ”Kan man bevisa Gud?” med något i stil med ”Nej, Gud måste upplevas!” Svaret var en del av en predikan vars poäng tycktes vara att det enda sättet, på vilket tro på Gud (vilket inkluderar försanthållandet ”Gud existerar”) kan uppstå, är genom religiösa upplevelser. Religiösa upplevelser målades upp som grundförutsättningen för en stabil gudstro.
Jag vill göra tre påståenden i anslutning till detta: (1) Upplevelser är inte säkrare än argument; (2) Upplevelser är inte andligare än argument; (3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud.
Jag är medveten om att inlägget består av ~1450 ord, så jag vill tipsa om att det går bra att hoppa till och läsa valfri punkt. Punkt (2) är kortast, men punkt (3) innehåller enligt min mening de viktigaste poängerna i inlägget.
(1) Upplevelser är inte säkrare än argument. Dvs. religiösa upplevelser ger inte en säkrare grund för gudstro än argument (för Guds existens). Religiösa upplevelser kan ges psykologiska förklaringar; det går alltid ifrågasätta att en religiös upplevelse har en övernaturlig orsak.
Låt mig ge ett exempel: Jag sitter i kyrkbänken och lyssnar på en predikan. Plötsligt upplever jag hur orden i predikan tycks vara riktade speciellt till mig. Orden berör och det känns på ett väldigt speciellt sätt. Jag attribuerar denna upplevelse till Gud; jag antar att orsaken till min upplevelse är att Gud är verksam i mig.
Min attribuering till Gud kan ske medvetet eller omedvetet. Oavsett vilket så är det faktum att jag attribuerar upplevelsen till Gud inget som garanterar att upplevelsen verkligen orsakades av Gud. Man kan uttrycka det så här: Jag gör en tolkning av upplevelsen (mina intryck). Själva upplevelsen (mina intryck) råder det ingen tvekan om att jag erfarit. Vilken som är den rätta tolkningen av upplevelsen är dock en annan fråga – och där finns det utrymme för ifrågasättande.
Hur vi tolkar en viss upplevelse (vissa intryck) beror på vilka föreställningar vi redan har. Ett trivialt exempel är följande: Den bilförare som tror att det finns gott om älgar längst vägen kommer att se fler älgar – även älgar som inte finns (alltså stenar och annat, som speciellt i skymningen kan påminna om älgar) - än en bilförare som tror att det inte finns några älgar längst vägen.
En person som gör en upplevelse, som denne själv beskriver som en ”oerhört stark gudsupplevelse”, kan senare i livet ifrågasätta tolkningen av upplevelsen; dvs. ifrågasätta huruvida upplevelsens orsak verkligen var Gud. På samma sätt kan någon, som nyligen börjat tro på Gud, i efterhand attribuera vissa upplevelser till Gud, trots att personen i fråga tidigare inte hade en tanke på att det skulle vara Gud som var verksam.
En person som har goda skäl (argument) för sin gudstro kan naturligtvis ändå, i ett senare skede, ifrågasätta och förkasta argumenten – de förnuftsmässiga skälen. Detta låter sig göras även om argumenten är hållbara. Människor är långt ifrån alltid rationella, och argument och förnuftsskäl, även goda sådana, är till sin natur inte tvingande.
Om vi återgår till tolkning av upplevelser och frågan om vilken tolkning som är den rimligaste så verkar det förhålla sig på följande sätt: Vilken tolkning som är rimligast är en fråga som vi avgör med argument. Av detta verkar det följa att religiösa upplevelser, dvs. upplevelser som vi ger en religiös tolkning, inte kan vara en säkrare grund för gudstro än de skäl (argument) som finns i botten.
Hur blir det då med en person som (mer eller mindre) bara går på känslor? En sådan person kan väl bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse? För en sådan person går väl övertygelsen inte tillbaka på argument? Nej, visst är det så. En sådan person kan absolut bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse.
Problemet med ett sådant, oreflekterat förhållningssätt är att samma person kan övertygas åt andra hållet av en upplevelse som tolkas i motsatt riktning – oavsett i vilken riktning sanningen ligger.
(För att undvika missförstånd vill jag dock säga att jag inte menar att gudstro nödvändigtvis kräver varken argument eller religiösa upplevelser. Jag tillhör dem som tror att gudstro kan vara lika grundläggande som andra försanthållanden för vilka inga argument behövs, exempelvis försanthållandet att världen inte skapades för fem minuter sedan med sken av att vara gammal.)
(2) Upplevelser är inte andligare än argument. Dvs. det är inte mer ”kristet” att uppleva Gud än att tänka på och om honom.
Man är inte mer andlig (i biblisk bemärkelse) om man i ett euforiskt tillstånd viftar med händerna och sjunger lovsång än om man lugnt och sansat anstränger sig för att tänka och tala sant om Gud. Inte heller är man mer andlig för att man har tagit steget till gudstro efter en viss upplevelse än om man har gjort det efter ett intellektuellt övervägande av argumenten.
Här ska det också sägas att jag inte vill ställa upplevelser mot argument och tänkande. Snarare ingår båda två i det kristna livet. Eller: De bör åtminstone ingå båda två. (Tyvärr finns det som bekant tendenser till antiintellektualism i vissa kristna kretsar – trots att nya testamentet ger många exempel på intellektuell skärpa, inte minst från Jesus själv.)
(3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud. Dvs. inget av detta räcker för att föra en människa till tro på – och in i gemenskap med – Gud.
Jag hör ganska ofta påståenden i stil med följande: ”Argument och bevis är kanske bra på sitt sätt, men man kan inte argumentera någon in i Guds rike!”
Samma personer säger ofta även något i stil med detta: ”Det enda sättet att föra människor in i Guds rike är att visa dem Jesu kärlek!”
(De som menar att religiösa upplevelser är nyckeln har jag redan nämnt.)
Hur förhåller det sig då med detta? Svar: Inget av det ovan nämnda räcker! Ingen av dessa saker räcker för att föra människor till Gud.
Det spelar ingen roll hur många goda argument en människa hör. Eller hur mycket kärlek någon möter från kristna människor. Eller hur många subjektiva upplevelser någon har. Inget av det räcker!
Håll i hatten nu: Inte ens predikan av det enkla, klara evangeliet räcker!
Det finns en sak som är absolut nödvändig för att en människa ska föras in i gemenskap med Gud. Nämligen att Gud själv drar människan till sig, att Gud själv verkar i den människan. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom …” (Joh 6:44).
Man kan säga så här: Utan att Gud är verksam fungerar ingenting, men när Gud är verksam fungerar många saker. (Inklusive upplevelser, argument, kärlek, etc!)
Detta är dock inte samma sak som att säga att vad som helst fungerar på vem som helst. Man kan uttrycka det så här: Gud använder olika nycklar till olika lås. Se t.ex. hur Paulus talar till olika människor på olika sätt. Paulus säger själv, om sig själv:
För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Gudslag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. (1 Kor 9:20-22)
Att många saker fungera när Gud är verksam betyder alltså inte att vi därför kan strunta i vad vi gör och säger. Samma sak fungerar inte för alla.
Själv är jag övertygad om att det finns många människor som befinner sig i situationer där det föreligger intellektuella hinder för gudstro, samt att dessa hinder inte kan undanröjas med kärleksfulla handlingar eller något liknande. Det är enligt min mening rimligt att intellektuella problem ska ges intellektuella lösningar.
Jag vill dock poängtera att jag också är övertygad om att många som säger sig ha intellektuella problem med Gud egentligen har emotionella problem med Gud; man vill helt enkelt inte att Gud ska vara verklig (det har ju trots allt en del ”jobbiga” konsekvenser, bland annat på grund av att vi gärna vill vara våra egna gudar) och använder (skenbara) intellektuella skäl som ursäkt.
Jag är, till sist, också fullt medveten om att Gud ibland (ofta?) använder de mest otippade synliga medlen för att föra människor till gemenskap med honom. Jag känner till flera exempel på sådant. Detta betyder dock, åter igen, inte på något sätt att vi inte ska vara strategiska i hur vi presenterar, förklarar och försvarar kristen tro.
Jesus själv var strategisk – och vi bör rimligtvis försöka följa hans exempel även på den punkten.
