Är man, som jag, hyfsat luthersk i sin teologi och dessutom nybliven förälder, då är sannolikheten stor att man på ett eller annat sätt konfronteras med följande frågeställning:
När ska barnet döpas?
Frågan har, när vi (jag och min fru) har fått den, inte handlat om vid vilken ålder det är lämpligt med dop, utan den har snarare förmedlat en önskan om att tidpunkten för dopet ska vara sådan att den passar vederbörandes kalendrar. Detta har fått mig att fundera både en och två gånger på varför vi ska låta döpa vår dotter (vilket vi ska).
Jag har kommit fram till att jag inte kan motivera varför vi skulle vara ålagda att ta hänsyn till vilken tidpunkt som passar folks kalendrar.
För dopets skull är det irrelevant om tidpunkten för dopet passar faster Agdas kalender.
Dopets sakrament är inte beroende av att faster Agda är närvarande. (Jag har ingen faster som heter Agda, men ni förstår poängen.)
Det är förstås så att jag betraktar dopet som ett sakrament och inte som en ursäkt att ordna ett nu-ska-vi-visa-upp-vårt-barn-släktkalas. För många föräldrar som låter döpa sitt barn tycks det dra mer åt det senare: Dopet är en fin grej och en trevlig tillställning. En sorts välkomstfest.
Själv tycker jag det är snudd på vidrigt att något som egentligen är ett sakrament förvandlas till släktjippo. Om man tror att något positivt händer i dopet som objektivt påverkar barnets relation till Gud, då kan man naturligtvis säga att det föreligger något som är värt att fira (och på så vis motivera tårta och annat som förknippas med firande).
Men om man tror detta, då är man rimligtvis också medveten om att det är det som föranleder firandet (dvs. dopet) som är det viktiga – och inte själva firandet i sig.
Och då inser man rimligtvis också att det är av underordnad betydelse om tidpunkten passar ens egen kalender; att firandet är av underordnad betydelse.
Jag misstänker emellertid att själva firandet för många är det som hamnar i fokus. Vi svenskar är ju ganska duktiga på ”tomt firande” – att fira för firandets skull.
