I torsdags arrangerade Elimkyrkan, Stockholm en debatt mellan Christer Sturmark, Humanisterna och Kjell-Axel Johanson, Elimkyrkan (intervju i Dagen). Debatten finns här (MP3) och här (video). Frågeställningen var: Ateism eller kristen tro: Vad är rationellt?
Jag vet inte om jag vill säga att frågeställningen egentligen besvarades tillfredsställande av någon av debattörerna. Debatten kom att handla om ganska mycket annat, som inte var direkt relaterat till frågeställningen (vilket dock inte innebär att debatten var ointressant). Jag tycker tyvärr inte att Johanson lyckades artikulera sitt ‘case’ – jag förstod vad han försökte säga, men jag tycker inte att det kom fram tillräckligt tydligt och med tillräcklig precision.
Jag gissar att man till viss del kan skylla på ”debattovana”. I en debattsituation kan man ju inte ta timeout och tänka efter, utan man måste formulera det man vill säga i princip i realtid. Dock med undantag för huvudanförandet, och där hade Johanson kunnat förbereda sig bättre, tror jag. Formen för debatten (med 10 minuters huvudanförande, vilket är kort tid) har sannolikt inte varit en hemlighet – och då måste man såklart förbereda sig noggrant så man kan kommunicera det man vill ha sagt på kort tid.
Johanson ska i vilket fall som helst ha en eloge för initiativet. Och jag tycker nog faktiskt att han skötte sig bättre än vad Ulf Ekman gjorde när han debatterade Sturmark (Ekman missade, kanske medvetet, flera hyfsade smashlägen).
Nu till vad jag egentligen tänkte kommentera; ett par av Sturmarks uttalanden under debatten.
1. Som svar på att det är ytterst osannolikt att universum av en slump bara råkade bli finjusterat för existensen av liv framför Sturmark följande invändning:
”Det finns ett matematiskt tankefel med det resonemanget, och det är att man konstruerar sannolikhetsresonemanget i efterhand. … Vi lever bara i detta universum, som är så som det är, och det är hundra procent sannolikt att det ser ut som det gör.”
Nu tror jag bestämt att det är Sturmark som begår ett tankefel. Visst kan jag gå med på att det i en mening är ”hundra procent sannolikt” att universum ser ut som det ser ut, att universum har de egenskaper det har. Det är lika ”sannolikt” som att en rund geometrisk figur är rund. Det är ”hundra procent sannolikt” (sant) per definition. Men finjusteringsargumentet säger i strikt mening inte att det är osannolikt att universum har de egenskaper som det har, utan att det är osannolikt att universum slumpmässigt fick de egenskaper som det har.
Om vi har 100 papperslappar med geometriska figurer på, varav endast en är rund, och vi slumpmässigt väljer en av de 100 papperslapparna, hur stor är sannolikheten då att vi väljer lappen med den runda figuren? Svaret är 1/100. Och om vi skulle konstruera sannolikhetsresonemanget i efterhand, efter att vi slumpmässigt har valt en av lapparna och tittat på den, då skulle sannolikheten för att figuren av en slump skulle vara rund fortfarande vara 1/100 (även om vi redan har sett att den valda figuren är rund).
Det är absolut inget märkligt med det. Sannolikheten handlar om ett slumpmässigt utfall, inte om sannolikheten för att ett redan observerat utfall är så som vi observerar det. Med andra ord, det är inte sannolikheten för vår observation av utfallet som är intressant, utan sannolikheten för utfallet. Sturmark verkar konstigt nog inte förstå skillnaden.
2. Sturmark menar att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral:
”Jag tror ju att det finns universella moraliska principer, men jag tror inte att de kommer från Gud. Jag tror att de kommer ur evolutionen. Jag tror att vi människor har utrustats med förmågan till moraliskt tänkande som en del av den evolutionära processen. … Jag tror att det finns vissa grundläggande moraliska principer som inte kan förändras … [och] som vi har utrustats med av evolutionen, därför jag tror att de till syvende och sist har haft ett överlevnadsvärde.”
Han menar alltså att det finns moraliska principer som inte förändras och som gäller för alla människor oberoende av vad människor eller grupper av människor anser om gott/ont och rätt/fel. Dessa moraliska principer är alltså inte subjektiva; ingen individ eller grupp kan komma undan genom säga ”Nej, jag/vi tror inte på det där” eller ”Nej, jag/vi har hittat på en ny moralisk princip som ersätter de gamla”. Dessa principer är alltså precis vad man brukar mena med begreppet objektiv moral.
Hur kan sådana principer komma ur evolutionen? Man kan förstås tänka sig att vissa beteenden ger överlevnadsfördel, t.ex. att samarbeta i grupp. Sådana beteenden kan vi ju observera i djurriket; djur hjälps åt, jagar tillsammans, osv. Det finns till och med djur som har ett självuppoffrande beteende. Och det beror förstås på att sådant beteende ger överlevnadsfördel (åtminstone för gruppen).
Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.
Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.
Kort sagt, evolutionen kan inte utgöra en grund för objektiva moraliska principer, även om den möjligen kan förklara varför vi upplever en illusion om att vissa handlingar är onda respektive goda (om det inte finns någon grund för moralen så måste den vara en illusion). För att objektiva moraliska principer ska kunna existera så måste det finnas en objektiv norm för vad som är gott och rätt. Föreställningar i våra hjärnor kan av ytterst uppenbara skäl inte utgöra en sådan objektiv norm – föreställningarna kan ju nämligen variera från hjärna till hjärna, och då är normen inte objektiv.
3. Sturmark invände mot den kristna moralen med att fråga: Om Gud är normen för det goda, hur kan du då bedöma att Gud är god? Gud är ju bara Gud i så fall.
Man kan säga mycket om det här, men jag tror inte man behöver säga så mycket för att visa att frågeställningen bygger på ett missförstånd. Det är inte så, vilket Sturmarks fråga ger sken av, att den kristna moralen påstår att normen för det goda är Gud på så sätt att vi när vi använder ordet gott lika gärna skulle kunna använda ordet Gud.
Gott är inte ekvivalent med Gud. Och det påstår inte heller den kristna moralen. Däremot påstår den att normen för det goda finns i Guds natur. Och nu pratar vi förstås ontologiskt. Tänker man utifrån det att gott då minsann är ekvivalent med Guds natur och att vi därför kan använda begreppet Guds natur synonymt med begreppet gott, då har man förväxlat ontologi (verklighetens beskaffenhet) med semantik (språklig betydelse).
Den språkliga betydelsen av gott är exempelvis kärlek och rättvisa – och normen för vad som är gott är ontologiskt förankrad i Guds natur. Det innebär att allt inte är gott; att vad som inbegrips i begreppet gott är begränsat. Det innebär också att normen för gott är objektiv, eftersom den är förankrade i det högsta tänkbara och inte påverkas av människors föreställningar. Och det innebär också att vad som är gott inte förändras; att det goda inte är godtyckligt.
Till skillnad från evolutionen utgör Gud alltså en fungerande grund för objektiv moral.
