Svar: I Guds namn, en ny, halvbra Beckfilm. (Grannen är i alla fall bra, som vanligt!)
Jag hade tänkt skriva några rader om det här precis efter jag hade sett filmen, men det blev inte av. Nu har i alla fall Dagen publicerat en artikel om saken, och det är ju som bekant bekvämare att citera än att skriva själv:
Nu skildras frikyrkan på film. Men det är ingen smickrande bild som ges. I en ny Beckfilm kopplas Livets ord och Svenska Evangeliska Alliansen till terror mot homosexuella.
[...]
Denna gång är det inte några vanliga brottslingar han [Beck] har att tampas med utan högerextrema kristna terrorister. Det visar sig nämligen att pastorn i inledningen, Erik Gindorf, leder organisationen Lots brödraskap som bland annat ser som sin uppgift att döda homosexuella.
I filmen förklarar en polisexpert läget för Martin Beck. Experten säger att det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger med förebild från USA.
Nu har en rad olika samfund slutit sig samman, över olika trosgränser, allmänt accepterade samfund, och så finns en mer våldsrinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.
När Beck undrar vilka samfund det rör sig om svarar experten att det dels är de mer etablerade, som Livets ord och Svenska evangeliska alliansen, och sedan en hel radda mer eller mindre sekteristiska rörelser som ser sig som Guds terrorister. Målet för dessa, är enligt experten:
- De är mot aborter, de hatar HBT-människor, de hatar invandrare, de är för kristna friskolor. Det är en rätt grumlig sörja.
Jag gapskrattade när jag såg filmen. Det är uppenbart att författarna inte har gjort sin research ordentligt. Det finns dock ett tragiskt element i detta, nämligen att det med största sannolikhet finns många dåligt pålästa människor som ser filmen och köper vad som sägs rakt av. Och det är i allra högsta grad olyckligt.
Stefan Gustavsson håller med… eller så är det jag som håller med honom – välj själva:
Även Svenska Evangeliska Alliansen kommer att diskutera hur man ska agera. Generalsekreteraren Stefan Gustavsson ser filmen som en del i en allmän smutskastning av kristna.
- Det är farligt att man behandlar en stor grupp i samhället på det här sättet. Det är en del i utstämplingen av kristna, säger han.
Han tycker påståendena i filmen är helt befängda.
- Det är få sammanhang där det finns ett så stort engagemang för invandrare som hos våra medlemmar, säger han.
Finns det något ni hade kunnat göra annorlunda i er kommunikation för att ni inte ska kopplas till homofobi?
- Det är självklart att man alltid ska vara självkritisk, men om vi tittar på det vi sagt och gjort finns där inte minsta uttryck för homofobi, eller något av det man beskyller oss för, säger han.
Han är orolig för att många som bara har grunda kunskaper om frikyrkan kommer att se ”I Guds namn” som fakta.
Haggaj har också kommenterat saken:
Vad skall man säga om nya Beckfilmen? Dagen berättar att skurkarna är hämtade från Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Naturligtvis är det homofobi som är drivkraften hos skurkarna, som enligt uppgift påminner om Åke Green.
Det enda jag kommer på är att ställa mig i kön bakom Kristofer och Mackan som uppmanar de kristna att ”släppa skyltarna”. ”Måste vi kristna alltid bedriva kampanjer? Och med skyltar?” frågar sig Mackan. Med det avsåg han Svenska Evangeliska Alliansens kampanj Mamma, Pappa, Barn.
Om jag tolkar ovanstående rätt så får kristna som offentliggör sina åsikter om t.ex. äktenskapslagstiftningen i princip skylla sig själva. För att komma tillrätta med problemet med missuppfattade kristna så ska vi uppmana dessa att ”släppa skyltarna”. Det är inte det att dessa kristna har fel i sak, men för att folk i allmänhet inte – på grund av okunskap – ska associera kristna till högerextremister eller tänka negativa tankar om kristen tro, så ska vi uppmana dessa att hålla tyst. Eller åtminstone dämpa sig.
Det här är, förutsatt att jag har förstått det rätt, ett märkligt resonemang. Själv är jag av motsatt uppfattning: Den missuppfattade kristna tron är just missuppfattad. Problemet är alltså inte att den är uppfattad, utan att den är missuppfattad. Lösningen är rimligtvis inte att dämpa och tona ner, utan att tala tydligare, så att missuppfattningarna blir färre. Vad sedan folk tycker om kristen tro, så som den faktiskt ser ut, det är av underordnad betydelse i det här sammanhanget. Det viktigaste är att det som gillas – eller ogillas – är ”the real deal”.
