Fredrik på Ateistbloggen har kommenterat socialdemokraten Adrian Kabas blogginlägg om skolskjutningen i Finland. I Fredriks kommentar finns ett par påståenden jag vill kommentera.
Den socialdemokratiske Malmöpolitikern Adrian Kaba frågar om dådet var “Socialdarwinistisk terrorism?” och försöker på något sätt göra Humanisterna ansvariga för spridningen av denna anti-Humanistiska människosyn.
[...]
Kaba försöker också göra ateismen ansvarig på något vänster, och hävdar att ateismen är ansvarig för nazismen och kommunismen. Han för här samma osakliga argumentation som man annars mest ser från fundamentalistiskt kristet håll. Sanningen är ju den att nazismen var en kristen lära som förespråkade en “positiv kristendom” i sitt partiprogram och att Adolf Hitler skydde såväl ateismen som materialismen som pesten.
Det här är intressant. När vissa element i den Humanistiska ideologin dyker upp i ett negativt sammanhang, i det här fallet i Pekka-Erics (mördarens) världsbild och människosyn, då ligger fokus på skillnaderna. Pekka-Erics människosyn var förstås anti-Humanistisk på grund av dessa skillnader.
Men när vissa element i kristendomen dyker upp i ett negativt sammanhang, då ligger fokus på likheterna. För sanningen är ju att nazismen var en kristen lära, eller hur? Behöver jag påpeka hur inkonsekvent detta är? Fredrik gör sig skyldig till precis samma osakliga argumentation som han anklagar Kaba för.
Hitler för precis samma argumentation som dessa kristna, och hävdar att ett gudlöst samhälle leder till förfall – religionen behövs, inte som ett opium för folket, utan mer som ett kitt som håller ihop samhället till en enhet. När Hitler ska beskriva judarna som mest avskyvärda är det just materialism, gudlöshet och brist på andlig förmåga som han beskyller dem för. Så vem är det egentligen som har mest likheter med Hitlers syn på religion?
Jag är inte övertygad om att jämförelsen är korrekt, men låt oss säga att den är det, att Hitler förde fram snarlika argument vad gäller religion. Vad spelar det för roll? Ett argument är inte vare sig bra eller dåligt bara för att det kan associeras till Hitler. Jag är så trött på denna typ av Guilt By Association-retorik. Fredriks resonemang ger intryck av att han hellre plockar retoriska poäng än för fram ett sakligt resonemang.
Man får inte heller glömma att nazisternas förbrytelser begicks av det tyska folket, som på den tiden bestod av över 80% av katoliker och protestanter, alltså kristna: Martin Luthers lära genomsyrades av antisemitism och lydnad inför överhögheten. [...] Majoriteten av de som stödde Hitler var inte ateister utan kristna, så vad har ateismen med saken att göra?
Det är korrekt att man inte kan skylla nazismen på ateism, men det innebär också en grov simplifiering att skylla den på kristna – som om klassisk kristendom bar ansvaret. Det här motiverar frågan om vad som krävs för att en person ska kunna kallas kristen. Jag hör fortfarande påståenden som ”jag är döpt, alltså är jag kristen” och ”Sverige är ju ett kristet land”. Och om man använder ordet ”kristen” på ett sådant vagt kulturellt sätt, då ryms förstås i princip vad som helst i begreppet. Om man å andra sidan definierar ”kristen” som en person som tror på och följer den lära som Jesus från Nasaret förkunnade, då blir det annorlunda.
Om man godtar den senare definitionen, då blir det svårt att säga att majoriteten av de som stödde honom var konsekventa kristna. Det Jesus förkunnade är nämligen helt oförenligt med nazismen. Ett bevis på detta är den ombearbetning av kristendomen som gjordes för att få den att passa den nazistiska ideologin: Positives Christentum. Hade Jesu lära varit kompatibel med nazismen hade denna aldrig behövts.
Vad gäller Martin Luther så var hans senare skrifter klart antisemitiska, inte minst Om judarna och deras lögner. Det finns dock en viktig skillnad på nazisternas antisemitism och Luthers. Luthers förespråkande av kraftig särbehandling och förnedring av judarna hade religiösa skäl – de ville inte tro på Jesus. Detta gör förstås inte Luthers antisemitism till något gott, men det är viktigt att notera skillnaden jämfört med nazisterna, som ville utrota (etniska) judar på basis av rastillhörighet oberoende av deras religiösa tro.
För att undvika missförstånd: Jag försvarar inte Luthers antisemitism och jag försöker inte förmildra det faktum att Luther mot slutet av sitt liv barkade iväg ordentligt. Inte heller förnekar jag att det Luther åstadkom – eller åtminstone drog igång – tidigare under sitt liv (reformationen) gav honom en stor auktoritet, som tragiskt nog medförde att hans senare idioti om judarna sannolikt fick betydligt större genomslag i historien än vad samma idioti annars hade fått.
Det är helt sant att mördaren i det här fallet var ateist, men det är ungefär lika relevant som att han inte hade mustasch. Ateismen är ingen lära som föreskriver några regler om vare sig livet eller etik och moral. [...] I avsaknad av gudstro får man helt enkelt hitta en bättre, mänsklig, grund för moralen. Något som den här mördaren misslyckades med.
Att ateismen inte ger någon grund för vilka handlingar som är onda respektive goda, i någon meningsfull bemärkelse, det är ju precis det som är problemet med ateismen – om man nu anser att vissa handlingar verkligen är onda. (Den som inte anser att vissa handlingar verkligen är onda, oavsett vad den som utför dem tycker, kan sluta läsa här.)
Hur kan man, med ateismen som utgångspunkt, komma fram till något sådant som att vissa handlingar verkligen är onda? Varför ska någon, som t.ex. Pekka-Eric, utifrån en ateistisk världsbild, inte gå till skolan och skjuta om det är det han vill göra? Om Pekka-Eric tycker att han handlar rätt och någon annan tycker motsatsen, hur ska vi då veta vem som tycker rätt (givet en ateistisk världsbild)?
Fredrik skriver att man utan gudstro får hitta en ”bättre, mänsklig, grund för moralen” och att Pekka-Eric misslyckades med detta. Hur ska man, givet en ateistisk världsbild, kunna säga vad som är en ”bättre” moral och att Pekka-Eric misslyckades med att hitta en sådan? Man kan förstås säga att en bättre moral främjar mänskligt liv, men vad är det som säger att främjandet av mänskligt liv är moraliskt bättre än motsatsen? Att någon tycker det?
Det är dock lyckligtvis så att de allra flesta ateister agerar utifrån sin moraliska intuition att vissa handlingar faktiskt är onda – även om deras världsbild inte ger rationell grund för sådana, verkliga moraliska värden.
