Alla inlägg med taggen Apologetik

Nej, det räcker inte med bibelstudier!

Har avverkat två seminariepass på Tejp Norr 2012 med rubriken ”Kristen tro, vetande och vetenskap”. Rubriken känns igen från mitt tidigare seminarium på Livskraft Polar. Innehållet också – i alla fall delvis.

Seminariebeskrivningen löd som följer:

Vetenskap och gudstro framställs ofta som två parter i konflikt med varandra, där den förstnämnda är det enda möjliga alternativet för en tänkande människa. Men hur är det egentligen? Vad innebär det att veta? Vad är vetenskap? Och hur förhåller sig gudstro till dessa saker? Här reder vi ut begreppen. Ligger konflikten verkligen mellan vetenskap och gudstro?

I vilket fall som helst var det riktigt kul att, åter igen, prata om kristen tro i relation till kunskaps- och vetenskapsteori (inklusive två argument för Guds existens, ett argument för Jesu uppståndelse samt en kort genomgång av det evolutionära argumentet mot naturalism).

Något jag upptäcker varje gång jag gör något liknande är hur komprimerat det blir. Det är mycket som ska avhandlas på väldigt kort tid. Och det känns som att det hade varit bra att kunna stanna inför vissa frågeställningar längre än vad tiden ofta tillåter. Det dyker upp trådar som jag tror behöver nystas i, men som måste lämnas.

Kontentan av detta blir att apologetik, filosofi, (analytisk) teologi och noggrant tänkande får alldeles för lite utrymme i den vanliga kyrkliga verksamheten.

Nej, det räcker inte med bibelstudier! Många yngre människor i kyrkan saknar en stabil och substantiell kristen världsbild, vilket de facto underminerar mycket av det som sägs både från talarstolarna och i andakterna på diverse samlingar för yngre människor.

Vill göra något åt detta, men vad?

Är det nödvändigt att använda ord?

Ni kanske har hört det förmodade Franciskus-citatet ”Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord” (eller någon variant av det). (Franciskus av Assisi lär ha sagt något sådant, men någon säker källa känner jag dock inte till.) Detta förmodade citat, eller någon variant av det, brukar användas, bland annat, när man vill säga att det inte är så viktigt vad en kristen säger, utan att det viktiga är att ”leva evangeliet”.

Nu kan man naturligtvis förstå detta på flera sätt. Man kan t.ex. förstå det som att kristna inte bara ska syssla med ”snack”, utan också med ”verkstad”, vilket förstås är helt riktigt. Man kan också förstå det som att vad man säger – orden - inte alls är viktiga, utom i nödfall; att en kristen inte behöver bry sig så mycket om att förstå, förklara och försvara kristen tro; att det bästa nästan är att vara intellektuellt nollad och i övrigt bara fokusera på att handla Jesuslikt. Detta tycks vara den mest naturliga tolkningen av det förmodade citatet.

Denna idé, oavsett den kommer från det förmodade citatet eller från annat håll, är ytterst problematisk. Det största och det i mina ögon mest uppenbara skälet till detta är att Jesus själv inte gjorde så. Evangelierna berättar om en Jesus som pratar en hel del. Och när hans kritiker försöker sätta dit honom exempelvis genom att ställa knepiga frågor, då är han allt annat än tyst. Inte heller ger han halvdana och inkoherenta svar. Tvärtom uppvisar Jesus prov på intellektuell skärpa.

Att följa Jesus kan därför aldrig betyda att ignorera orden, att bara vara tyst, att inte bry sig så mycket om vad Jesus sa och hur det ska förstås, eller att inte lägga så stor vikt vid vad man själv säger och hur man säger det. Ett sådant efterföljande blir bara halvt.

Man kan inte ”leva evangeliet” och samtidigt ignorera orden, reflektionen och tänkandet. Åtminstone inte om vi förutsätter att Jesus själv visade vad det innebär att ”leva evangeliet”.

Det är naturligtvis så att vi alla har olika gåvor; vi har alla fått ett visst ”pund” att förvalta (Luk 19). Alla har inte samma förutsättningar när det gäller den intellektuella biten av kristen tro. Jag säger således inte att alla måste åstadkomma samma sak. Se bara till att förvalta det som du har fått att förvalta.

C.S. Lewis får avsluta:

To be ignorant and simple now – not to be able to meet the enemies on their own ground – would be to throw down our weapons, and to betray our uneducated brethren who have, under God, no defence but us against the intellectual attacks of the heathen. Good philosophy must exist, if for no other reason, because bad philosophy needs to be answered.

(C.S. Lewis, Learning in War-Time, In: The Weight of Glory, Macmillan Publishing Company, New York, 1980, p. 28.)

”Nej, det är klart, har man en levande tro så…”

För ett par veckor sedan befann jag mig i ett intressant samtal. Jag fick ett par frågor om mina teologistudier, hur det gick och så vidare. Jag berättade att jag skulle plugga filosofi under detta läsår, och att jag utöver det skulle läsa en teologikurs jag missade förra hösten. Jag berättade också varför det känns helt rätt att läsa filosofi:

Jag värderar noggrant tänkande högt och vill utveckla mitt tänkande ännu mer, inte minst för att med större precision kunna försvara och förklara kristen tro, en disciplin som – och nu känner jag mig tjatig – med få undantag lyser med sin frånvaro i kyrkan idag.

Någonstans efter det, om jag kommer ihåg rätt, så halkade samtalet in på att alla universitetskurser är ”konfessionsneutrala” och vad det kan innebära för troende kristna som läser teologi. Jag sa att jag har full förståelse för att kristna kan uppleva det ibland övertydliga naturalistiska perspektivet som jobbigt, exempelvis då Bibelns historia ska förklaras med utgångspunkten att ingen övernaturlig entitet har varit inblandad i historien, eller då religiösa upplevelser ska förklaras i psykologiska termer.

Jag sa också att jag själv inte upplevde några sådana jobbigheter och pekade kortfattat på en rimlig orsak: Invändningar mot kristen tro var inget främmande för mig, eftersom jag under lång tid varit intresserad av just sådana, och vederläggning av dessa, något som lett mig in i otaliga diskussioner med meningsmotståndare från olika läger.

När jag sagt detta fick jag följande kommentar:

- Nej, det är klart, har man en levande tro så…

Jag har i efterhand funderat en del på den där kommentaren. Vadå ”levande tro”? Jag vet ju att det går hur bra som helst att komma till universitetet med en levande tro och gå därifrån som agnostiker/ateist, eller åtminstone med en i varierande grad naturalismanpassad tro. Problemet verkar alltså inte vara att de kristna som läser teologi, vars tro påverkas negativt, inte skulle ha en levande klassisk kristen tro när de kommer till universitetet. Problemet är snarare att de inte har det när de kommer därifrån.

Kommentaren jag fick säger en del om det (åtminstone hos vissa) rådande tänket: Om någon förlorar tron, då var det tron (eng. faith) det var fel på, som då inte var tillräckligt stark och levande. Felet satt naturligtvis i hjärtat, i motsats till huvudet. Dvs, det enda som är viktigt är en känslomässig tro – hjärtats tro. Om huvudet och förnuftet inte hänger med spelar mindre roll.

I vissa extremfall tenderar man nästan att lovorda något som bäst kan liknas med ”tro mot bättre vetande” – och det bästa som kunde hända verkar i princip vara att allt skulle peka på att Gud inte finns och att Jesus är påhittad, för då skulle man verkligen få visa hur mycket tro man har!

Jag vågar påstå att kristen tro inte är ämnad att vara sådan. Med ett sådant förhållningssätt, där intellektet i varierande grad utelämnas eller i värsta fall målas upp som en fiende till tron, då blir det kristna livet halvt och stapplande – och det är faktiskt inte så konstigt om det hela kraschar (exempelvis i mötet med högre utbildning). Jag känner mig tjatig igen, men kristna människor måste lära sig tänka – och uppskatta tänkandet.

Är du kristen så är du faktiskt kallad att också älska Gud ”av hela ditt förstånd” (Matt 22:37) – och med tanke på det så är den kristna antiintellektualismen ganska märklig…

Jag återkommer (förhoppningsvis snart) med ett relaterat inlägg om upplevelser kontra argument.

En intressant debatt

Vad händer om man slänger in Christopher Hitchens (författare till bl.a. ”God is not Great: How Religion Poisons Everything”) tillsammans med William Lane Craig, Lee Strobel, Douglas Wilson och Jim Denison? Svar: Man får en väldigt intressant debatt.

Ämnet är: ”Does the God of Christianity exist, and what difference does it make?

”Men vi har ju den helige ande!”

Ibland när jag kollar TV-nyheterna eller råkar snegla lite på något morgonprogram och det är någon expert som intervjuas i någon fråga, då händer det att den utvalda experten slänger ur sig saker som jag anser är helt felaktiga. Det är förstås i sig självt inte konstigt alls. Jag menar, min världsbild (den kristna) är ju inte direkt i majoritet, speciellt inte bland experterna – och inte i Sverige i alla fall. Men det är precis det jag tycker är ungefär hur dumt som helst.

Min ödmjuka analys av det hela är att vi kristna får skylla oss själva.

Det är förstås önskvärt för vem än som vill påverka samhället att ”nyckelpositioner” innehas av sådana som omfattar de uppfattningar man själv bär på. Det är inget märkligt med det. Här måste man dock konstatera att vi kristna inte har lyckats så bra.

Jag tror att förklaringen (åtminstone delvis) ligger i den antiintellektualism som tyvärr finns bland kristna – visserligen i varierande utsträckning, men ändå. Vi behöver inte utbilda oss eller söka klarhet i tanken. Vi har ju den helige ande! Vi behöver inte några akademiska erkännanden, för vi har ju den helige ande! Vi behöver inte några långsiktiga planer för att förbättra våra möjligheter att påverka samhället, för… jo, just det, vi har ju den helige ande! Vi kan tydligen upplåta de effektivaste plattformarna till våra meningsmotståndare, för vi har ju faktiskt – åter igen – den helige ande!

Det är egentligen ganska märkligt. Vi pratar gärna om att Gud behöver oss i olika funktioner eftersom han har valt att använda människor för att förverkliga (vissa av) sina syften. Men att Gud skulle behöva kunniga och pålästa människor, den tanken verkar ha passerat obemärkt. Detsamma gäller att Gud skulle kunna ha användning av duktiga tänkare. Så långt verkar vi inte ha tänkt. Eller? Visa gärna att jag har fel.

I höstas lyssnade jag på Stefan Gustavsson, som enligt min mening presenterade ett fenomenalt case för apologetikens nödvändighet. Efteråt var det Q&A och som ett brev på posten dök den invändning upp som alltid dyker upp när någon talar för apologetik och att vi kristna behöver (lära oss att) förklara och försvara tron. Ni kanske kan gissa vad den invändningen handlade om.

- Men vi har ju den helige ande!

Som om det skulle föreligga en motsättning mellan det och att eftersträva klarhet i tanken och att försvara tron intellektuellt.

En känga till kyrkan och ett ‘case’ för apologetik

Stefan Gustavsson träffar mitt i prick angående Dawkins och den nya ateismen, men precis lika träffsäker är kängan till kyrkan:

Här finns det anledning till självkritik för oss som är kristna, som i hög grad abdikerat från det intellektuella samtalet och låtit naturalismen ta plats som den självklara utgångspunkten i vår kultur. Abdikationen har skett på flera sätt. Ett sätt har varit att anpassa tron till naturalismen. Den liberala teologin, som förnekar så mycket av det övernaturliga, är exempel på det. Ett annat sätt har varit att ignorera frågorna. Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.

Den välkände teologen Pannenberg säger i ett sammanhang:

Sekulariseringens största triumf ligger i den vitt spridda demoraliseringen bland präster och teologer, vilka förväntas proklamera och uttyda evangeliets sanning men som bedrar sig själva och menar att de uppnår det syftet genom att anpassa kristen tro och kristet liv till sekulariseringens krav.

Vad situationen kräver, enligt min övertygelse, är precis det motsatta till sådana okritiska anpassningar.

Notera speciellt: Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.

Tragiskt, men sant! Och den som påtalar detta riskerar att bli anklagad för att vara minde andlig, inte lita på Guds ande, osv. Vissa tänker sig nämligen att Gud på något sätt ska ingripa och programmera om människors världsbild med övernaturliga medel, och då räcker det väl med att knäppa händerna i två minuter, säga ”Jesus dog för dina synder” åt någon, och sedan ska denne någon bli övernaturligt omprogrammerad och ”frälst”. Visst är det fantastiskt?

Problemet är bara att det inte fungerar så. Och även om det fungerade så, skulle det vara önskvärt? Det finns säkert någon som svarar ja på den frågan av bekvämlighetsskäl. För om det var så, då skulle vi ju t.ex. slippa sätta oss in i den rådande ”ismen” och fundera på hur vi på bästa sätt visar evangeliets sanning i den kontexten. Men jag är själv tveksam till att det skulle vara önskvärt, jag föredrar nämligen att den fria viljan får vara inblandad i vägen från icke-troende till troende (och jag menar också att Bibeln stöder den tanken).

…och det här är intressant! Det verkar som om väckelsekristna (kristna i väckelserörelserna, ursäkta mig om jag generaliserar för mycket) i regel betonar just den fria viljan, men samtidigt förväntar man sig att Gud ska programmera om medvetandet hos den människa som ska bli kristen. Detta är förstås motsägelsefullt. Om Gud var intresserad av att programmera om människors medvetanden, då skulle han ovillkorligen göra det med varje människa han önskar rädda. Det senare är en möjlig syn på saken, och den reformerta kyrkan ser det ungefär så. Konsekvensen blir förstås att Gud inte önskar rädda alla människor, vilket varken jag eller väckelsekristna håller med om (nu generaliserar jag igen). Vi tror ju att Gud vill rädda alla, men att den frihet Gud har skapat människan med gör att hon tillåts välja bort Gud, även när Gud aktivt söker henne.

Men om vi nu tror att människan har sådan frihet, då kan vi inte förvänta oss att Gud ska programmera om människors medvetanden så att dom blir kristna. Notera att betoningen ligger på programmera. Att Gud är inblandad i människors frälsning är solklart – men han programmerar inte. Läser man Bibeln så är detta tydligt. Det finns gott om exempel i den bibliska historien där Gud använder väldigt kreativa metoder för att nå fram och dra människor till sig.

När t.ex. kung David har snott en annan mans fru, gjort henne gravid, och dessutom indirekt dödat mannen (2 Sam 11), då skickar Gud profeten Natan till David (2 Sam 12). Profeten berättar en allegorisk historia för David. Historien handlar om en man som var väldigt rik men ändå snodde allt en fattig man ägde i matväg, ett enda litet lamm, när den rike mannen fick matfrämmande. Natan berättar denna historia, varpå följande ordväxling följer:

D: – Så sant HERREN lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden! Lammet skall han ersätta fyradubbelt, för att han gjorde detta och var så obarmhärtig.
N: – Du är den mannen! [...]
D: – Jag har syndat mot HERREN. [...]
(2 Sam 12:5-7, 13)

Här är det uppenbart att Gud inte programmerar, utan interagerar! Och skillnaden är total! Gud älskar och respekterar människan och har inget intresse av att ”robotisera” henne. Tvärtom! Gud önskar uppenbarligen interaktion med oss människor. Det är den enda rimliga förklaringen till både Bibelns skildringar och vår egen erfarenhet. Varför skulle vi då tro att Gud agerar annorlunda idag, när det gäller människors frälsning?

När Paulus promenerade omkring i Athen (Apg 17) tittade han på de olika avgudabilder som fanns i staden. Och när han sedan står på Areopagen och filosoferna frågar honom vad det är för ny lära han förkunnar, då svarar han:

Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. [...]
(Apg 17:22-32)

Paulus förutsätter inte att Gud ska programmera någon, utan lägger energi på att förstå den kultur han vill presentera budskapet för, och sedan presenterar han budskapet på ett mycket kreativt sätt i den aktuella kontexten. I ett av breven till församlingen i Korint pratar Paulus om att han har blivit ”som en jude” för judarna och ”som den som är utan lag” för dem som är utan lag, dvs icke-judar (1 Kor 9:20-22).

Observera dock att det förstås inte handlar om att förändra budskapet så att det på något sätt ska passa åhörarnas befintliga uppfattningar. Utan vad det handlar om är att kommunicera budskapet på ett sätt som gör det begripligt för den som lyssnar, samt ge åhörarna skäl att tro att budskapet är sant.

Detta efterlyser jag i svensk kristenhet; ett tydligt evangelium ackompanjerat av goda argument för evangeliets sanningsanspråk. Det betyder inte att man sätter Gud på åskådarplats bara för att man inte beter sig som om man förväntar sig att Gud ska programmera. Inte alls! Tvärtom. Eftersom att Gud är intresserad av att interagera så behöver vi också vara det – och vi kan i allra högsta grad förvänta oss att Gud är med när vi interagerar med människor.

Egentligen är det ganska logiskt. Om kyrkans uppgift hade varit att uttala en magisk ramsa, varpå Gud sedan trollar med människors medvetanden, då hade kyrkans uppgift antingen saknat egenvärde (= onödig) eller varit av dikterande karaktär (= kontrollerat Gud). Inget av dessa alternativ är acceptabla. Om kyrkans uppgift däremot är att interagera å Guds vägnar, då finns det ett ömsesidigt beroende. Detta menar jag är den bibliska synen. Kyrkan är förlängningen av den interaktion Gud drog igång när han blev människa.

Jesus utgick alltid från människors situation och mötte dem där. Och det gäller inte bara de svaga och sjuka! De som försökte sätta dit honom med kluriga intellektuella frågor och resonemang svarade han med en sällan skådad intellektuell skärpa. Vi kanske borde följa honom?

”To my mind, Jesus was the greatest thinker who ever lived. And while he did not come to develop a theory about logic or to teach logic as a field of study, it is clear that he was adept at employing logical forms and laws in his thinking and reasoning. We who are his followers should go and do likewise.”
- J.P. Moreland (källa)

For the record: Jag menar inte att Gud bara använder ”naturliga medel” för att nå människor, utan jag tror i allra högsta grad att Gud också påverkar på ett andligt plan och kan sägas söka människan långt innan hon söker Gud. Människan är från födseln ”andligt död” och har därför inte någon möjlighet att ens tänka på Gud (annat än som en livlös idé) utan att Gud först ingriper, men Guds ingripande är inte synonymt med en ”tvingande frälsning”. Dvs, Gud programmerar inte någon att bli kristen. Gud interagerar!

 
Filosofi/Religion