Stefan Gustavsson träffar mitt i prick angående Dawkins och den nya ateismen, men precis lika träffsäker är kängan till kyrkan:
Här finns det anledning till självkritik för oss som är kristna, som i hög grad abdikerat från det intellektuella samtalet och låtit naturalismen ta plats som den självklara utgångspunkten i vår kultur. Abdikationen har skett på flera sätt. Ett sätt har varit att anpassa tron till naturalismen. Den liberala teologin, som förnekar så mycket av det övernaturliga, är exempel på det. Ett annat sätt har varit att ignorera frågorna. Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.
Den välkände teologen Pannenberg säger i ett sammanhang:
Sekulariseringens största triumf ligger i den vitt spridda demoraliseringen bland präster och teologer, vilka förväntas proklamera och uttyda evangeliets sanning men som bedrar sig själva och menar att de uppnår det syftet genom att anpassa kristen tro och kristet liv till sekulariseringens krav.
Vad situationen kräver, enligt min övertygelse, är precis det motsatta till sådana okritiska anpassningar.
Notera speciellt: Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.
Tragiskt, men sant! Och den som påtalar detta riskerar att bli anklagad för att vara minde andlig, inte lita på Guds ande, osv. Vissa tänker sig nämligen att Gud på något sätt ska ingripa och programmera om människors världsbild med övernaturliga medel, och då räcker det väl med att knäppa händerna i två minuter, säga ”Jesus dog för dina synder” åt någon, och sedan ska denne någon bli övernaturligt omprogrammerad och ”frälst”. Visst är det fantastiskt?
Problemet är bara att det inte fungerar så. Och även om det fungerade så, skulle det vara önskvärt? Det finns säkert någon som svarar ja på den frågan av bekvämlighetsskäl. För om det var så, då skulle vi ju t.ex. slippa sätta oss in i den rådande ”ismen” och fundera på hur vi på bästa sätt visar evangeliets sanning i den kontexten. Men jag är själv tveksam till att det skulle vara önskvärt, jag föredrar nämligen att den fria viljan får vara inblandad i vägen från icke-troende till troende (och jag menar också att Bibeln stöder den tanken).
…och det här är intressant! Det verkar som om väckelsekristna (kristna i väckelserörelserna, ursäkta mig om jag generaliserar för mycket) i regel betonar just den fria viljan, men samtidigt förväntar man sig att Gud ska programmera om medvetandet hos den människa som ska bli kristen. Detta är förstås motsägelsefullt. Om Gud var intresserad av att programmera om människors medvetanden, då skulle han ovillkorligen göra det med varje människa han önskar rädda. Det senare är en möjlig syn på saken, och den reformerta kyrkan ser det ungefär så. Konsekvensen blir förstås att Gud inte önskar rädda alla människor, vilket varken jag eller väckelsekristna håller med om (nu generaliserar jag igen). Vi tror ju att Gud vill rädda alla, men att den frihet Gud har skapat människan med gör att hon tillåts välja bort Gud, även när Gud aktivt söker henne.
Men om vi nu tror att människan har sådan frihet, då kan vi inte förvänta oss att Gud ska programmera om människors medvetanden så att dom blir kristna. Notera att betoningen ligger på programmera. Att Gud är inblandad i människors frälsning är solklart – men han programmerar inte. Läser man Bibeln så är detta tydligt. Det finns gott om exempel i den bibliska historien där Gud använder väldigt kreativa metoder för att nå fram och dra människor till sig.
När t.ex. kung David har snott en annan mans fru, gjort henne gravid, och dessutom indirekt dödat mannen (2 Sam 11), då skickar Gud profeten Natan till David (2 Sam 12). Profeten berättar en allegorisk historia för David. Historien handlar om en man som var väldigt rik men ändå snodde allt en fattig man ägde i matväg, ett enda litet lamm, när den rike mannen fick matfrämmande. Natan berättar denna historia, varpå följande ordväxling följer:
D: – Så sant HERREN lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden! Lammet skall han ersätta fyradubbelt, för att han gjorde detta och var så obarmhärtig.
N: – Du är den mannen! [...]
D: – Jag har syndat mot HERREN. [...]
(2 Sam 12:5-7, 13)
Här är det uppenbart att Gud inte programmerar, utan interagerar! Och skillnaden är total! Gud älskar och respekterar människan och har inget intresse av att ”robotisera” henne. Tvärtom! Gud önskar uppenbarligen interaktion med oss människor. Det är den enda rimliga förklaringen till både Bibelns skildringar och vår egen erfarenhet. Varför skulle vi då tro att Gud agerar annorlunda idag, när det gäller människors frälsning?
När Paulus promenerade omkring i Athen (Apg 17) tittade han på de olika avgudabilder som fanns i staden. Och när han sedan står på Areopagen och filosoferna frågar honom vad det är för ny lära han förkunnar, då svarar han:
Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. [...]
(Apg 17:22-32)
Paulus förutsätter inte att Gud ska programmera någon, utan lägger energi på att förstå den kultur han vill presentera budskapet för, och sedan presenterar han budskapet på ett mycket kreativt sätt i den aktuella kontexten. I ett av breven till församlingen i Korint pratar Paulus om att han har blivit ”som en jude” för judarna och ”som den som är utan lag” för dem som är utan lag, dvs icke-judar (1 Kor 9:20-22).
Observera dock att det förstås inte handlar om att förändra budskapet så att det på något sätt ska passa åhörarnas befintliga uppfattningar. Utan vad det handlar om är att kommunicera budskapet på ett sätt som gör det begripligt för den som lyssnar, samt ge åhörarna skäl att tro att budskapet är sant.
Detta efterlyser jag i svensk kristenhet; ett tydligt evangelium ackompanjerat av goda argument för evangeliets sanningsanspråk. Det betyder inte att man sätter Gud på åskådarplats bara för att man inte beter sig som om man förväntar sig att Gud ska programmera. Inte alls! Tvärtom. Eftersom att Gud är intresserad av att interagera så behöver vi också vara det – och vi kan i allra högsta grad förvänta oss att Gud är med när vi interagerar med människor.
Egentligen är det ganska logiskt. Om kyrkans uppgift hade varit att uttala en magisk ramsa, varpå Gud sedan trollar med människors medvetanden, då hade kyrkans uppgift antingen saknat egenvärde (= onödig) eller varit av dikterande karaktär (= kontrollerat Gud). Inget av dessa alternativ är acceptabla. Om kyrkans uppgift däremot är att interagera å Guds vägnar, då finns det ett ömsesidigt beroende. Detta menar jag är den bibliska synen. Kyrkan är förlängningen av den interaktion Gud drog igång när han blev människa.
Jesus utgick alltid från människors situation och mötte dem där. Och det gäller inte bara de svaga och sjuka! De som försökte sätta dit honom med kluriga intellektuella frågor och resonemang svarade han med en sällan skådad intellektuell skärpa. Vi kanske borde följa honom?
”To my mind, Jesus was the greatest thinker who ever lived. And while he did not come to develop a theory about logic or to teach logic as a field of study, it is clear that he was adept at employing logical forms and laws in his thinking and reasoning. We who are his followers should go and do likewise.”
- J.P. Moreland (källa)
For the record: Jag menar inte att Gud bara använder ”naturliga medel” för att nå människor, utan jag tror i allra högsta grad att Gud också påverkar på ett andligt plan och kan sägas söka människan långt innan hon söker Gud. Människan är från födseln ”andligt död” och har därför inte någon möjlighet att ens tänka på Gud (annat än som en livlös idé) utan att Gud först ingriper, men Guds ingripande är inte synonymt med en ”tvingande frälsning”. Dvs, Gud programmerar inte någon att bli kristen. Gud interagerar!
