Alla inlägg med taggen antiintellektualism

För mycket kunskap?

Jag lyssnade nyligen på en predikan med rubriken ”Uppdraget att radera kunskap” (MP3) av Simon Jonsson, pastor i Kustkyrkan. Här följer ett par kommentarer på den.

Vad är utmaningen och vilka frågor är viktiga?

Simon säger följande:

Problemet som vi har egentligen, det är att omvandla den kunskap som vi har till handling. Det är det som är det svåra, vår utmaning. Det är inte att vi ska kunna mer saker. Det är inte att vi ska kunna förklara treenigheten på ett ännu bättre sätt eller att vi ska kunna lösa teodicéproblemet. Eller att vi ska veta, som jag sa till bibelskolan i onsdags, om det är gator av guld i himlen eller om det inte är det. Utan [den] stora utmaningen för oss som kristna [...] i vårt land, det är att vi ska omsätta den kunskap vi har i praktisk handling.

Ett tydligt tema i det Simon säger är att den (teologiska) ”kunskap” vi har inte får några praktiska konsekvenser. Att detta är ett problem håller jag med om till fullo. Jag menar dock att Simon är helt fel ute i sin analys av orsakerna till detta. Mer om detta senare.

I citatet ovan nämns frågan om treenigheten, teodicéproblemet och huruvida det finns gator av guld i himlen. Det sistnämnda är en väldigt perifer och trivial fråga i sig. (Som en fråga som får belysa bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är den dock inte alls trivial. Eller rättare sagt, det som den frågan kan belysa i fråga om bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är långt i från oviktigt. Detta ligger dock utanför vad jag tänkte behandla här.)

De två förstnämnda frågorna är i vilket fall som helst långt ifrån perifera och triviala. Läran om treenigheten är en oerhört central i kristen tro och teologi. Den genomsyrar exempelvis förståelsen av korset och försoningen. Teodicéproblemet eller tankegångar som liknar det är förmodligen det absolut vanligaste argumentet mot kristen gudstro.

Att måla förmågan att presentera lösningar på teodicéproblemet som något som inte tillhör utmaningen för kristna i Sverige är ett skott i foten på kristi kropp.

I Sverige så är kristen gudstro för många ett lika intellektuellt (o)acceptabelt alternativ som tro på jultomten. Sverige hamnar således rimligen högt upp på listan över länder som är i behov av en klartänkt och intellektuellt trovärdig kristendom.

(Detta ska på inget sätt betraktas som en motsats till en sund karismatik och praktiserandet av de saker som hör till gudsriket! Det är en falsk dikotomi.)

Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge?

Låt oss gå vidare.

Jesus har aldrig bett oss om att bli kristna. Han har bett oss att bli lärjungar.

Detta är en uppdelning som jag har svårt att förstå. Simon tycks mena att ”kristen” är något man är för att man hyser vissa trosföreställningar, medan ”lärjunge” är något man är om man omsätter tron i praktisk handling. Med sådana definitioner så är det helt korrekt, men varför ska vi definiera orden på det sättet? Varför kan vi inte se lärjungaskapet som en essentiell del av vad det innebär att vara kristen?

Simon ställer frågan: Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge? För att besvara den frågan refererar han till Markus 1:16 och de följande verserna. Simon säger:

Där är rubriken just ‘Jesu första lärjungar’, så det här lär ju vara en viktig text om man ska svara på frågan ‘Hur mycket kunskap behöver jag för att vara en lärjunge?

Rubrikerna finns emellertid inte med i grundtexten, så de är knappast relevanta när vi ska bedöma om en text är viktig eller inte när det gäller att besvara en viss frågeställning.

Simon säger vidare att de personer som nämns i texten blev lärjungar när de släppte näten och att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”. Detta antagande saknar dock stöd i texten. Texten är fattig på detaljer och berättar inte vilken tidsperiod som avsnittet spänner över. Slutsatsen att de lämnade allt de hade efter att ha träffat Jesus i fem minuter (eller en mycket kort tidsperiod) är inte motiverad utifrån den faktiska texten.

Låt oss ändå, för resonemangets skull, anta den mycket tveksamma tolkningen att de lämnade allt de hade och blev Jesu lärjungar väldigt fort utan att Jesus redan hade undervisat dem i någonting. Låt oss anta att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”.

Vad säger detta oss? Innebär det att idealet för en lärjunge är att sakna kunskap? Innebär det att lärjungaskapet kan fortgå utan ökad kunskap? Naturligtvis inte!

Även om det skulle vara korrekt att man kan bli en lärjunge ”utan en enda kunskap” så innebär det inte att man kan fortsätta ”utan en enda kunskap”.

Det vore intressant att höra vad Simon säger om:

  • Den första delen i det man brukar kalla det dubbla kärleksbudet: ”[...] du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark 12:30)
  • Hebreerbrevet 5, där författaren beklagar sig över församlingens intellektuella undermålighet: ”Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda.” (vers 12)
  • 1 Petr 3:15: ”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.

För mycket kunskap?

Simon berättar om en indier som i princip saknar teologisk kunskap, men som ändå ”praktiserar” med resultat, och använder detta exempel som ett argument för att vårt problem är att vi har för mycket kunskap.

Jag menar att denna analys är helt felaktig. Vårt problem är inte att vi har för mycket kunskap. Vårt problem är (bland annat) att vi kristna inte har kunskap om Gud i egentlig mening.

Vi har kunskap om vad den kristna kyrkan tror om Gud. Vi har kunskap om vad det står om Gud i Bibeln. Detta är dock inte detsamma som att ha kunskap om Gud, om vi med ‘Gud’ avser en faktiskt existerande entitet.

Att ha kunskap om Gud, snarare än kunskap om vad någon/något säger om Gud, kräver mycket mer än att känna till vad den kristna kyrkan tror eller vad som står i Bibeln.

Kunskap är (enligt den traditionella analysen) sann, berättigad tro. Om jag har kunskap om att Paris ligger i Frankrike så innebär det kortfattat att:

  1. Jag tror att Paris ligger i Frankrike.
  2. Det är sant att Paris ligger i Frankrike.
  3. Jag har goda skäl att tro att Paris ligger i Frankrike.

För att en trosföreställning om Gud ska vara kunskap så krävs alltså att den trosföreställningen är sann och att jag har goda skäl att hålla den för sann.

Det ligger således rimligen i sakens natur att verklig, robust kunskap om Gud påverkar mitt handlande och mitt liv i mycket högre utsträckning än vad trosföreställningar om Gud som inte kvalificerar som kunskap om Gud gör.

Vi behöver återerövra kristen teologi som en robust kunskapstradition. Inte odla kunskapsfientliga attityder förklädda som något ”andligt”.

En kompartmentaliserad tro

Ett annat problem som vi kristna har är att vi, mer eller mindre lurade av religionsbegreppet, har kompartmentaliserat vår tro.

På ren svenska betyder det att vi har kommit att (medvetet eller undermedvetet) betrakta religion som en separat företeelse eller separat beståndsdel i och av livet.

Religion är något vi sysslar med på söndagarna (även om vi inte gärna vill kalla det religion). Och på söndagarna kan vi vara väldigt hängivna och ”brinnande”. Sedan får det inget större genomslag för hur vi tänker och handlar resten av veckan.

Vi har också köpt idén om att religion är och ska vara något privat, vilket också bidrar till att vi flyttar den del av livet vi har vigt åt ”det religiösa” till en privat och isolerad sfär. Vår tro blir på så sätt i stor utsträckning verknings- och konsekvenslös för ”resten av livet”.

Jag skriver ”vi” och generaliserar. Det är medvetet, och jag är fullt medveten om att detta inte gäller alla och att graden av kompartmentalisering varierar. Likväl är det ett problem.

(Här skulle det kanske vara på sin plats att ta upp relativiseringen av sanningsbegreppet, religion och moraliska värden, som är ett relaterat problem. Det här är dock redan ganska långt, så jag nöjer mig med att nämna det i denna parentes.)

Vad är då lösningen? Jag har ingen enkel lösning, men jag tror att åtminstone en del av lösningen är att vi börjar prata om världsbildsfrågor.

Den personliga berättelsen

Simon lyfter vidare fram det personliga vittnesbördet ”bättre än varje berättelserna i den här boken [Bibeln]”. Jag tror också att det personliga vittnesbördet är viktigt, men den personliga berättelsen handlar om en upplevelse, och berättelser om och upplevelser i sig kan tolkas på olika sätt och åhörarens världsbild är en viktig faktor när det gäller hur en sådan berättelse tolkas.

Jämför exempelvis hur du (om du är kristen) tolkar det personliga vittnesbördet från någon som tillhör en annan religion. Eller jämför med hur du tolkar det personliga vittnesbördet från en ateist som berättar hur skönt det var att lämna tron bakom sig.

Du inser förhoppningsvis att tolkningen av en personlig berättelse i princip avgörs av åhörarens världsbild.

Tyvärr så uppvisar Simon i sin predikan inte minsta lilla tecken på insikt om att argument för den kristna trons sanningsanspråk kan vara nödvändiga. Om detta reflekterar Simons faktiska inställning så är det oerhört bekymmersamt.

Simon pratar om att bli lik Jesus och om att exempelvis ha ”Jesu öron”.

Frågan är: Varför inte lägga till Jesu intellekt till bli-lik-Jesus-listan?

Jesus botade sjuka OCH uppvisade OCKSÅ en stor intellektuell skärpa. Dessa två är inte på något sätt varandras motsatser.

Om tänkande, vetenskap, Bibeln och antiintellektualism – svar på en kommentar

Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg igår som jag tänkte svara på i formen av ett nytt inlägg. Detta inlägg får också fungera som platsen för vidare diskussion av detta. Läs gärna kommentaren i sin helhet (den är inte så lång). Jag kommer att citera delar från den.

Liene (som är mycket välkommen hit till bloggen) skriver:

Vet du varför filosofisk tänkande får för lite utrymme hos kristna? för att ens egna tankar leder en fel. Man ska lyssna bara på den heliga anden.

Om du inte kan lita på dina egna tankar, hur kan du då veta att ”ens egna tankar leder en fel”? Påståendet att ”ens egna tankar leder en fel” är ju just dina tankar. Även om det är någon annan som är förmedlat det påståendet till dig så är det ofrånkomligt att dina egna tankar (ditt tänkande) är inblandade, exempelvis när du tar ställning till om påståendet är hållbart eller när du bestämmer dig för att förmedla påståendet vidare till mig.

Ditt påstående underminerar sig självt. Om ditt påstående är sant, då har du inget skäl att tro att det är sant, eftersom att du då inte kan lita på dina egna tankar om påståendet.

Påståendet att man endast ska ”lyssna på den helige anden” och inte lägga någon vikt vid sina egna tankar är också det djupt problematiskt. Hur ska du kunna avgöra vad som kommer från Anden och vad som inte kommer från Anden om du inte kan lita på dina egna tankar och ditt eget tänkande?

Paradoxalt nog så kräver ditt påstående (om att man endast ska ”lyssna på den helige anden”) att mitt tänkande inte leder mig fel.

Om mitt tänkande leder mig fel, om jag exempelvis tar miste på vad som är Anden, då kan jag omöjligt lyckas med att endast ”lyssna på den helige anden”.

Jag har uppfattat kristet tro på det viset att vi ska sprida kärlek, glädje och sprida kunskap om frälsningen, och inte leda folk i ännu mer mörker och förvirring. Man kan inte lyssna på 1000 sanningar om det finns bara en enda sanning och den ska vi hålla oss till.

Menar du att en genomtänkt kristen tro och världsbild är vad som leder till ”mer mörker och förvirring”? Jag skulle snarare påstå att det är det ogenomtänkta och antiintellektuella perspektivet som leder till mer mörker och förvirring. Det leder till en överbetoning av känslor och upplevelser som i princip alltid leder fel.

Bibeln räcker visst. Den innehåller precis allt! och jo, vetskap skulle nog gå ihop med Bibeln, kanske, men man kan inte utmana sig själv kompromissa med världens ande. [...] Även om vi vet mycket om vetskapen så leder den oss till inget alls! Världen kommer ändå gå under. Bara Gud består. Dom som är i Gud också förstår jag.  [...] Varför så mycket snack om vetskapen egentligen? Vi ska ju tro på Gud. Räcker det inte?

För tydlighetens skull: Jag har inte påstått att Bibeln är otillräcklig för den funktion som Bibeln är tänkt att fylla. I det ursprungliga inlägget skrev jag att det inte räcker med bibelstudier för att utveckla en solid kristen världsbild. Detta är inte på något sätt detsamma som att påstå att Bibeln är bristfällig i relation till den funktion som Bibeln är tänkt att fylla.

Påståendet att Bibeln ”innehåller precis allt” är uppenbart falskt. Bibeln innehåller exempelvis ingenting om att en typ-2-diabetiker lider av insulinresistens. Bibeln innehåller inte heller något om att vatten består av H2O-molekyler.

Jag är osäker på vad du menar med att ”kompromissa med världens ande”. Du får gärna förtydliga det, om du vill.

Jag antar att du menar vetenskap när du skriver ”vetskap”. Du har helt rätt i att vetenskap (eller några andra av våra förehavanden) inte kommer att kunna rädda oss från ”världens undergång”. Om Gud inte existerar så är människans framtid helt klart hopplös. Entropin i universum ökar och universum rör sig mot den så kallade värmedöden. Om Gud inte existerar så är livet något av en minimal gnista i ett evigt mörker.

Om Gud å andra sidan existerar och är sådan som han beskrivs vara i Bibeln; då kommer Gud inte att låta den värld som Gud har skapat gå under, då är våra förehavanden – inklusive vetenskap - inte meningslösa. Att hålla på med vetenskap och undersöka världen blir då att undersöka det som Gud har skapat.

En klassisk kristen tanke är att Gud har uppenbarat sig i två ”böcker” – Bibeln och naturen. Detta innebär att vi kan lära oss saker om Gud genom att studera naturen. Att utmåla vetenskap som en sorts motsats till tro på Gud är därför ett stort misstag.

Räcker det inte med att tro på Gud? Tja, nästa gång du ska passera en vältrafikerad väg så kan du ju testa att hålla för öronen och blunda och istället bara gå och ”tro på Gud”, snarare än att tro på dina ögon och öron…

Jag tror inte att du testar detta. Du inser nog, hoppas jag, att det är en livsfarlig grej att göra. Det finns dock ytterligare ett skäl till varför det är en dålig idé: Gud har gett dig ögon och öron för att du ska använda dem. Så nej, det räcker inte att ”tro på Gud” – och Gud har inte heller tänkt att det ska räcka.

På samma sätt som att Gud har gett dig dina sinnen så har Gud även gett dig ditt förnuft och ditt tänkande. Verkar det då inte rimligt att använda även förnuftet?

Allt jag säger kanske inte är perfekt, men jag vet att Gud har de sanna orden ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” – Matt. 6.33

Jesus sa också: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” (Matt 22:37)

Unga kristna och alla kristna ska läsa Bibeln. Kanske inte hålla för många diskussioner. Om du får den heliga anden uppfattar du saker rätt ganska fort om inte på en gång. Folk ska leta den heliga anden som är en gåva från Gud. Ingen annan kan ge det, inga diskussioner kan ge det, inga tankar kan ge det. Man kan bara önska eller be om det, om man verkligen vill.

Du har rätt i att Anden är en gåva från Gud och inte något som vi kan trixa fram själva. Du har däremot helt fel i att Anden garanterar att man uppfattar saker rätt. Det finns inget stöd i Bibeln för något sådant. Det är vidare en väldigt farlig sak att tro, eftersom att man då tror sig ha rätt utan att behöva några skäl eller motiveringar för att det man tror är korrekt.

Om jag tror att Anden garanterar att jag uppfattar saker rätt, då har alla som inte håller med mig fel. Och när någon inte håller med mig, då beror det på att denne någon inte har Anden.

Med det perspektivet kan jag hitta på vilka tokigheter som helst och ändå tro att jag har rätt. Det är, som sagt, en väldigt farlig sak att tro. Och det är inte heller bibliskt.

(Det känns som att det här blev ganska långt, trots att jag ändå inte har uttryckt mig med den precision som potentiellt krävs för att undvika missförstånd, men det får duga ändå.)

Är det nödvändigt att använda ord?

Ni kanske har hört det förmodade Franciskus-citatet ”Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord” (eller någon variant av det). (Franciskus av Assisi lär ha sagt något sådant, men någon säker källa känner jag dock inte till.) Detta förmodade citat, eller någon variant av det, brukar användas, bland annat, när man vill säga att det inte är så viktigt vad en kristen säger, utan att det viktiga är att ”leva evangeliet”.

Nu kan man naturligtvis förstå detta på flera sätt. Man kan t.ex. förstå det som att kristna inte bara ska syssla med ”snack”, utan också med ”verkstad”, vilket förstås är helt riktigt. Man kan också förstå det som att vad man säger – orden - inte alls är viktiga, utom i nödfall; att en kristen inte behöver bry sig så mycket om att förstå, förklara och försvara kristen tro; att det bästa nästan är att vara intellektuellt nollad och i övrigt bara fokusera på att handla Jesuslikt. Detta tycks vara den mest naturliga tolkningen av det förmodade citatet.

Denna idé, oavsett den kommer från det förmodade citatet eller från annat håll, är ytterst problematisk. Det största och det i mina ögon mest uppenbara skälet till detta är att Jesus själv inte gjorde så. Evangelierna berättar om en Jesus som pratar en hel del. Och när hans kritiker försöker sätta dit honom exempelvis genom att ställa knepiga frågor, då är han allt annat än tyst. Inte heller ger han halvdana och inkoherenta svar. Tvärtom uppvisar Jesus prov på intellektuell skärpa.

Att följa Jesus kan därför aldrig betyda att ignorera orden, att bara vara tyst, att inte bry sig så mycket om vad Jesus sa och hur det ska förstås, eller att inte lägga så stor vikt vid vad man själv säger och hur man säger det. Ett sådant efterföljande blir bara halvt.

Man kan inte ”leva evangeliet” och samtidigt ignorera orden, reflektionen och tänkandet. Åtminstone inte om vi förutsätter att Jesus själv visade vad det innebär att ”leva evangeliet”.

Det är naturligtvis så att vi alla har olika gåvor; vi har alla fått ett visst ”pund” att förvalta (Luk 19). Alla har inte samma förutsättningar när det gäller den intellektuella biten av kristen tro. Jag säger således inte att alla måste åstadkomma samma sak. Se bara till att förvalta det som du har fått att förvalta.

C.S. Lewis får avsluta:

To be ignorant and simple now – not to be able to meet the enemies on their own ground – would be to throw down our weapons, and to betray our uneducated brethren who have, under God, no defence but us against the intellectual attacks of the heathen. Good philosophy must exist, if for no other reason, because bad philosophy needs to be answered.

(C.S. Lewis, Learning in War-Time, In: The Weight of Glory, Macmillan Publishing Company, New York, 1980, p. 28.)

Är djupare teologisk kunskap bara ”onödiga hårklyverier”?

Jag tillhör, som många säkert redan vet, den gruppen kristna som anser att det är viktigt med djupare teologisk kunskap. Jag menar att det är viktigt att inte bara ha en ytlig kunskap om Gud, inkarnationen (Jesus), försoningen (vilket inkluderar människans situation och lösningen på hennes problem), samt bibelsyn (vilket inkluderar sådant som rör Bibelns natur, historia och trovärdighet). Det finns såklart fler viktiga teologiska områden, men dessa tror åtminstone jag är de viktigaste.

Något som jag noterat är att oroväckande många verkar tycka att det räcker med en ytlig och mycket grundläggande förståelse av dessa saker och att allt utöver det är ”onödiga hårklyverier”. Evangeliet är ju så enkelt att till och med ett barn förstår det, så varför krångla till det?

Ungefär så kan det låta, men det handlar förstås inte om att ”krångla till det” – som om själva ”krångligheten” skulle vara målet.

Att djupare teologisk kunskap kräver mer tankearbete är inget konstigt. Så är det ju med allt. Att trycka på datorns strömbrytare, starta och skriva i Word, det kräver bara en ytlig kunskap om datorer. Att hantera problem som kan dyka upp eller att själv tillverka mjukvaror som t.ex. Word, det kräver dock mer – ibland väldigt mycket mer. Nu är ju förstås datorer något som fortfarande är ganska ”nytt”, åtminstone för många äldre. Något som dock är helt säkert, det är att i princip alla vuxna människor har djupare kunskap inom åtminstone något område – sannolikt flera – även om det inte gäller just datorer.

Min morfar var snickare, och det fanns nog egentligen inget inom det området som han inte kunde. Om någon hade problem med låt oss säga stabiliteten hos en träkonstruktion, då hade han garanterat ett förslag på lösning. Själv kommer jag ihåg att jag, när jag var betydligt yngre, tyckte att jag vara ganska duktig när jag lyckades snickra till en smörkniv. I och med det tyckte jag nog att jag hade visat att jag kunde snickra.

Att kunna använda alla till synes tusentals verktyg som min morfar hade i sin verkstad, det såg jag nog inget större behov av. Och att lära mig alla krångliga namn på alla verktyg, det var knappast aktuellt. Jag tyckte nog snarare att det verkade onödigt att ha en massa olika namn på verktyg som såg likadana ut. Att de olika namnen var till för att underlätta när man skulle kommunicera exakt vilket verktyg man behövde eller liknande, det förstod jag inte. Jag tyckte snarare att det bara var onödiga krångligheter. Jag kunde ju minsann snickra ändå!

Det här fungerar ganska bra som analogi till teologisk kunskap. Djupare kunskap om snickrande är värdefullt därför att det innebär att man kan göra mer. En duktig snickare kan göra betydligt mer avancerade konstruktioner än smörknivar. På samma sätt förhåller det sig med djupare teologisk kunskap. Den som har en djupare teologisk kunskap kan göra mer. Visserligen handlar det (såklart!) inte om fysiska konstruktioner då, men väl om abstrakta sådana. Sådan kunskap innebär att man kan hantera frågor och problem på ett helt annat sätt, vilket naturligtvis är värdefullt. Dessutom innebär sådan kunskap en större förståelse av vem Gud är.

Fördjupad kunskap är alltså något som alla människor skaffar sig inom ett eller flera områden – och kristna människor utgör förstås inget undantag. Det märkliga är dock att kristna människor ändå verkar nöja sig med ytlig kunskap när det gäller kristen tro.

Exakt varför det förhåller sig på detta sätt vet jag inte, men jag tror nog att präster, pastorer och predikanter ska ha sig en släng av sleven. Undantag finns såklart, och jag kan (eftersom jag inte gjort någon enkätundersökning eller liknande) bara tala utifrån egen erfarenhet.

Min erfarenhet är att många predikningar består av substanslösa poetiska betraktelser, ytliga versioner av kristna läror, öronkittlande historier, eller upprepningar av sådant som den som varit kristen i mer än en vecka redan bör känna till (alternativt en kombination av dessa och andra, liknande saker). Gemensamt för dessa predikningar är att de inte är inriktade på att förmedla någon djupare kunskap. De ger så gott som ingen fördjupning – och definitivt ingen tankemässig utmaning. Det tycks som att allt ska vara enkelt och lättsmält – så kallade ”hårklyverier” ska undvikas.

(Notera att jag ovan inte säger att upprepning per se ska undvikas. Upprepning är generellt något bra, men inte om samma saker upprepas gång på gång, hela tiden. Då står man bara och stampar på samma ställe och tar sig inte vidare.)

Resultatet då? En ganska stor samling kristna människor som inte ens tycks kunna skilja den klassiska treenighetsläran från modalism och andra avarter. En ganska stor samling kristna som inte ens tycks kunna förklara vad det betyder att Gud är allsmäktig eller hur det kan vara möjligt att Gud är god samtidigt som det finns så mycket ondska i världen.

Det är förstås, för frälsningens skull, inte nödvändigt att ha sådan kunskap. Det är möjligt att för egen del nöja sig så och bara sitta av tiden i kyrkbänken och invänta livet efter detta.

Men för andra människors skull, för att kunna möta människor som tänker ett steg längre och därför har frågor som rör sig på ett djupare plan, för dessa människors skull kan det vara nödvändigt att också själv tänka till lite. Så att man kan hjälpa den som ser problem i kristen tro, den som i värsta fall uppfattar kristen tro som lika orimlig som en fyrkantig triangel.

Något av det mest frustrerande jag vet, det är när människor förkastar kristen tro utan att egentligen veta vad det är de förkastar. Många som förkastar kristen tro lutar sig mot mycket bristfälliga argument. Att dessa människor är osofistikerade i sitt tänkande skulle inte vara ett så stort problem, om det inte vore för att så många kristna är precis lika osofistikerade.

Följande är två exempel på argument som antas visa på motsägelser i det kristna konceptet ”Gud” (vilket, om det var sant, skulle innebära att Guds existens är omöjlig), men som i själva verket baseras på bristfällig teologisk kunskap:

(1) Gud är, om han finns, allsmäktig. Kan Gud då skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den? Om han kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den, då finns det något som Gud inte kan göra, nämligen lyfta stenen. Om han å andra sidan inte kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan kan lyfta den, då finns det även då något som Gud inte kan göra, nämligen skapa stenen. I båda fallen finns det något som Gud inte kan göra, alltså kan inte Gud vara allsmäktig och således finns inte Gud.

(2) Gud är, om han finns, allvetande. Michael Jackson visste ”Jag är Michael Jackson”. Gud kan däremot inte veta ”Jag är Michel Jackson”, eftersom att endast Michael Jackson kan veta det. Således hade Michel Jackson kunskap som Gud inte har. Alltså kan Gud inte vara allvetande och således finns inte Gud.

Man kan också ge exempel på argument som antas visa på motsägelser mellan det kristna konceptet ”Gud” och andra (kristna) koncept. Följande är ett sådant exempel:

(3) Gud är, om han finns, allvetande. Människan har fri vilja och väljer själv hur hon ska handla. Om Gud är allvetande så vet han att person P kommer att göra X imorgon kl 17.15. Om Gud vet en sak så kan han inte ha fel, eftersom att han är allvetande. Alltså, om Gud vet att P kommer att göra X imorgon kl 17.15, då kan inte P undvika att göra X. Alltså är det förutbestämt att P ska göra X, vilket innebär att P inte har fri vilja. Slutsats: Antingen är inte Gud allvetande eller så har människan inte fri vilja. Om vi håller för sant att människan har fri vilja, då måste vi förneka Guds allvetande, och således förnekar vi också det kristna konceptet ”Gud”. När en kristen säger ”Gud finns” är detta därmed inte sant; Gud finns alltså inte!

Om du är kristen och inte kan visa att argumenten ovan är ohållbara, då kanske du ska ta det som en indikation på att du bör spendera mindre tid i TV-soffan och mer tid på att tänka igenom din tro?

Notera att jag inte säger att alla måste bli experter eller att alla ens måste kunna vederlägga argumenten ovan. Det finns exempelvis människor som av en eller annan orsak inte har intellektuell kapacitet till det – och detta berör således inte dem. De som däremot har kapaciteten, men inte använder den, de kan betrakta det jag säger som en välbehövlig känga.

Bibeln uppmanar inte till intellektuell lathet. Snarare uppmanar den oss att älska Gud också med förståndet (Mark 12:30), och att vi alltid ska vara ”beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger” (1 Petr 3:15).

Notera att argumenten ovan endast utgör exempel. De ska alltså inte tas som ”det ultimata har-du-en-genomtänkt-tro-testet”. Att jag nämner just dessa argument har i första hand att göra med att varianter av dessa dyker upp då och då som invändningar mot kristen tro. Att sitta hemma för sig själv och vederlägga dessa argument har nog inget större värde om man inte själv upplever sådana argument som problem för tron. Förmågan att kunna hantera dylika invändningar är dock värdefull, eftersom en sådan förmåga innebär att vi kan ”svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger”.

”Men vi har ju den helige ande!”

Ibland när jag kollar TV-nyheterna eller råkar snegla lite på något morgonprogram och det är någon expert som intervjuas i någon fråga, då händer det att den utvalda experten slänger ur sig saker som jag anser är helt felaktiga. Det är förstås i sig självt inte konstigt alls. Jag menar, min världsbild (den kristna) är ju inte direkt i majoritet, speciellt inte bland experterna – och inte i Sverige i alla fall. Men det är precis det jag tycker är ungefär hur dumt som helst.

Min ödmjuka analys av det hela är att vi kristna får skylla oss själva.

Det är förstås önskvärt för vem än som vill påverka samhället att ”nyckelpositioner” innehas av sådana som omfattar de uppfattningar man själv bär på. Det är inget märkligt med det. Här måste man dock konstatera att vi kristna inte har lyckats så bra.

Jag tror att förklaringen (åtminstone delvis) ligger i den antiintellektualism som tyvärr finns bland kristna – visserligen i varierande utsträckning, men ändå. Vi behöver inte utbilda oss eller söka klarhet i tanken. Vi har ju den helige ande! Vi behöver inte några akademiska erkännanden, för vi har ju den helige ande! Vi behöver inte några långsiktiga planer för att förbättra våra möjligheter att påverka samhället, för… jo, just det, vi har ju den helige ande! Vi kan tydligen upplåta de effektivaste plattformarna till våra meningsmotståndare, för vi har ju faktiskt – åter igen – den helige ande!

Det är egentligen ganska märkligt. Vi pratar gärna om att Gud behöver oss i olika funktioner eftersom han har valt att använda människor för att förverkliga (vissa av) sina syften. Men att Gud skulle behöva kunniga och pålästa människor, den tanken verkar ha passerat obemärkt. Detsamma gäller att Gud skulle kunna ha användning av duktiga tänkare. Så långt verkar vi inte ha tänkt. Eller? Visa gärna att jag har fel.

I höstas lyssnade jag på Stefan Gustavsson, som enligt min mening presenterade ett fenomenalt case för apologetikens nödvändighet. Efteråt var det Q&A och som ett brev på posten dök den invändning upp som alltid dyker upp när någon talar för apologetik och att vi kristna behöver (lära oss att) förklara och försvara tron. Ni kanske kan gissa vad den invändningen handlade om.

- Men vi har ju den helige ande!

Som om det skulle föreligga en motsättning mellan det och att eftersträva klarhet i tanken och att försvara tron intellektuellt.

 
Filosofi/Religion