Alla inlägg med taggen äktenskap

Samkönade äktenskap, rättigheter och diskriminering

Postat november 12, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Allt & Inget  |  Inga kommentarer

Notera begreppet samkönade äktenskap. Det avser konstellationer bestående av två personer av samma kön, som Svenska kyrkan i dagarna har valt att inkludera under rubriken ”äktenskap”, givet att två personer i en sådan konstellation önskar detta.

Att tala om homosexuella äktenskap i relation till denna förändring, och den tidigare juridiska förändringen, är inte korrekt. Varför? Helt enkelt för att det inte finns varken krav på eller kontroll av att de två personerna har en viss sexuell läggning. Det struntar både svensk lag och Svenska kyrkan fullständigt i – den senare åtminstone i praktiken. Två män (eller kvinnor) kan gifta sig med varandra utan att det finns något krav på att dessa måste genomgå något sorts homosexualitetstest. Och på samma sätt kan två personer av olika kön, men som har en homosexuell läggning, gifta sig med varandra utan att någon kräver ett heterosexualitetstest. Trots detta tycker media (och andra) om att prata om homosexuella äktenskap.

Är det så farligt då? Nej, farligt är det inte. Det innebär dock en viss skillnad. De som motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp anklagas ofta för diskriminering och ”homofobi”. Att man motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp behöver dock inte ha någonting med homosexualitet att göra överhuvudtaget. Det finns ingen nödvändig koppling mellan dessa två företeelser.

Piteå-Tidningen skrev för en dryg vecka sedan om att ett ”20-tal personer i Piteå har begärt utträde ur kyrkan sedan beslutet togs. Vissa för att samkönade äktenskap tillåts. Andra för att en del präster vägrar viga personer av samma kön.” Denna beskrivning är oproblematisk, men artikelns rubrik var däremot inte oproblematisk: ”Homovigslar får folk att lämna kyrkan”

Rubriken säger alltså något helt annat. Den påstår att orsaken till att vissa har lämnat kyrkan har något med den sexuella läggningen hos de personer som vigs i kyrkan att göra. Detta är förstås långt ifrån självklart – och långt ifrån samma sak som att lämna kyrkan på grund av att den valt att bejaka och välsigna samkönade äktenskap.

En tänkbar orsak till att media tycker om att prata om homoäktenskap, homosexuella äktenskap eller liknande, är att det ger sken av att frågan skulle handla om homosexuellas rättigheter. Att det skulle handla om det är dock ett misstag. Vilka rättigheter man har i samhället beror inte på vilken sexuell läggning man har. Våra rättigheter kan påverkas av andra saker (som exempelvis ålder), men sexuell läggning är inte relevant för våra rättigheter. Ingenstans avkrävs vi ett svar på frågan om vilken sexuell läggning vi har innan vi får del av det man har rätt till som människa och medborgare.

Om det var så att ens sexuella läggning avgjorde var man fick sitta på bussen, vilket sjukhus man fick uppsöka vid vårdbehov, eller vilken del av stan man fick bosätta sig i, då skulle vi kunna prata om diskriminering på grund av sexuell läggning och att vilka rättigheter man har är beroende av vilken läggning man har. Så är dock inte fallet.

Notera att jag inte på något sätt förnekar att det förekommer brott mot – och annan moralvidrig behandling av -  människor på grund av deras sexuella läggning. Sådant är förstås fruktansvärt och bör bekämpas, men det har inget att göra med att de drabbade skulle sakna rättigheter – problemet är ju snarare att deras rättigheter som människor och medborgare kränks.

Från medias (och andras) sida verkar det som att man vill göra frågan om samkönade äktenskap till en känslofråga, snarare än en fråga som ska avgöras med hjälp av förnuft och argument. Att göra det hela till en känslofråga låter sig dock inte göras. Eller… det är ju inte så att det är principiellt omöjligt, men är det förnuftigt? Ledtråd: Inte alls.

(Kommentarer är som vanligt välkomna, men eftersom ämnet är lite av en trollmagnet så vill jag påpeka följande: Internettroll och andra osaklighetsivrare behöver inte tro att deras kommentarer varken kommer att publiceras eller bemötas.)

Taggar: ,
Inga kommentarer

Bröllop, begreppsförskjutning och upplevelsefokusering

Postat september 4, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi, Tro & Kyrka  |  3 kommentarer

Jag har flera gånger det senaste året uppmärksammat en, i mina ögon, tämligen irriterande begreppsförskjutning vad gäller bröllop. Begreppen bröllop och äktenskap hänger förstås ihop i och med att det ena implicerar det andra. Märkligt nog så verkar dock bröllop nästan ha uppnått en sorts ”självexistens”; bröllop verkar i princip ha fått ett egenvärde som det inte haft tidigare. Det är åtminstone så jag uppfattar det; att bröllop tidigare, om än inte helt och hållet, så åtminstone i större utsträckning, handlade om äktenskap.

Vigseln, som logiskt sett är den viktigaste delen av ett bröllop (utan den är det vara svårt att motivera vad man firar på festen), där parterna lovar att älska varandra tills döden skiljer dem åt, innebär ingåendet av äktenskap. Detta, att en man och kvinna ingått äktenskap ansågs vara – och är fortfarande – något som är värt att fira, därav bröllopsfesten.

Idag, i vår kultur, verkar det som att bröllop i princip har blivit viktigare än äktenskap. Fokus tenderar att ligga mer på den upplevelse som ett bröllop innebär för brudparet (och gästerna), än på själva äktenskapet, som rimligtvis bör vara den egentliga poängen med alltihop.

Det har blivit extremt viktigt att allting är perfekt: Klänningen måste vara spektakulär, likaså sminket, och detsamma gäller förstås även brudgummens utstyrsel. Musiken under vigseln måste vara klockren. Efter vigseln ska brudparet transporteras till festlokalen i ett så häftigt fordon som möjligt. Festen måste vara i toppklass, med allt vad det innebär för mat, dukning, utsmyckning av lokalen. Och så vidare. Upplevelsen är det viktigaste, för brudparet i första hand, men också för gästerna.

Vad man skulle kunna benämna bröllopsångsest är inte direkt ovanligt. Kanske inte för att det är en stor grej att lova någon livslång trohet (vilket det är!), utan snarare för att man oroar sig för att allt inte ska fungera som planerat.

Kommer jag att stamma i kyrkan? Tänk om jag ser konstig ut? Tänk om den vattenfasta ögonskuggan ändå börjar rinna? Tänk om kantorn spelar fel ingångsmusik? Och så vidare.

En konsekvens av att fokus ligger på upplevelsen är att bröllop har blivit dyrt. Riktigt dyrt. Man kan spara pengar i flera år för att ”ha råd att gifta sig”. Man måste ju vänta tills man har råd. Att det egentligen är gratis att gifta sig, att ingå äktenskap, verkar det vara få som bryr sig om. Upplevelsen! …till varje pris.

Att det har blivit såhär i en sekulariserad kultur, där äktenskap inte har någon speciell moralisk status, det kan jag förstå. Där är ju i princip allt som återstår själva upplevelsen. Den romantiska, underbara upplevelsen. Vad jag däremot inte kan förstå är att samma tendens finns hos kristna.

(Okej, jag kan nog förstå det, och jag har vissa hypoteser om hur det har blivit så, men min poäng är förstås att det inte bör vara så.)

Den klassiskt kristna synen på äktenskapet är kortfattat att det är Guds tanke och ramen inom vilken en man och en kvinna ska dela livet och sexualiteten tillsammans, samt ta hand om och uppfostra de barn som följer av deras förening.

Lika lite som själva äktenskapet kan reduceras till en upplevelse kan ingåendet av äktenskap reduceras till en upplevelse, givet ett kristet perspektiv. Detta utesluter dock inte på något sätt att ingåendet av äktenskap är något som är värt att fira och att en fest därmed är på sin plats. För givetvis är det värt att fira att två personer hittat varandra och vill dela resten av livet tillsammans. Och givetvis kan man därför se till att bröllopsdagen blir något utöver det vanliga, och dela den med familj och vänner, bjuda på god mat och allt sådant. Detta är dock inte det viktiga – och det är definitivt inte någon nödvändighet att allt är perfekt (eller ens i närheten av perfekt).

Det är tragiskt att också kristna människor har socialiserats in i upplevelsefokuseringen, så att de också i betydande utsträckning betraktar bröllopet som en upplevelse och därmed inte ser vad det egentligen handlar om. Det mest tragiska konkreta exemplet är när kristna människor som inte är gifta, men som ändå lever som om de vore gifta, motiverar detta med ett ”vi har inte råd att gifta oss än” (eller något liknande).

Taggar: , , ,
3 kommentarer

Semantik och ontologi i äktenskapsfrågan

Postat oktober 25, 2008 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  6 kommentarer

Många påstår att det innebär diskriminering mot homosexuella att termen ‘äktenskap’ endast rymmer par av olika kön. Därför måste lagstiftningen förändras, menar man. Jag menar att det är en logiskt kullerbytta på flera plan.

För det första så är det inte diskriminerande (i negativ bemärkelse) att betrakta två olika saker som just två olika saker. En samlevnadskonstellation bestående av en man och en kvinna är inte ekvivalent med en samlevnadskonstellation bestående av en man och en man eller en kvinna och en kvinna. Att de olika samlevnadskonstellationerna inte är ekvivalenta, det är inget konstigt. Tvärtom är det ju precis därför som man föredrar det ena framför det andra.

För det andra så gäller samma lagstiftning alla människor. Det är t.ex. juridiskt möjligt för en heterosexuell man att ingå partnerskap med en annan man. Att denne förmodligen inte vill ingå partnerskap med en annan man, det är en annan sak. På samma sätt är det också juridiskt möjligt för en homosexuell man att ingå äktenskap med en kvinna. Lagen struntar fullständigt i vad man har för sexuella preferenser. Därför kan vi inte säga att lagen diskriminerar någon på grund av dennes sexuella läggning/preferens.

För det tredje så ger partnerskapslagen, som existerat sedan 1995, samma juridiska skydd åt par i samkönade relationer (som ingått partnerskap) som äktenskapslagen ger åt par i olikkönade relationer (som ingått äktenskap). Oavsett vem du vill dela livet med så ger lagen samma juridiska skydd.

Så vad handlar det om då? Varför är det så viktigt att införa en könsneutral äktenskapslag? Något juridiskt kan det knappast handla om, eftersom att det juridiska skyddet redan finns. Nej, i slutändan tycks det endast handla om själva ordet – ‘äktenskap’.

Det handlar alltså om semantik.

Ett ord, vars betydelse är väl förankrad och allmänt vedertagen både nationellt och internationellt, det ska nu omdefinieras. Och orsaken verkar inte vara något annat än att man helt enkelt vill använda ordet ‘äktenskap’ om fler samlevnadskonstellationer än den olikkönade. Jag förstår inte poängen. Det är ungefär som att säga: ”Definitionen av ordet ‘rik’ borde ändras, så att även de med inga eller få materiella tillgångar kan få vara ‘rika’!”

En semantisk förändring medför inte en ontologisk förändring; att förändra definitionen av ett ord förändrar inte verkligheten. Det borde vara ganska självklart. En fattig får inte mer materiella tillgångar för att definitionen av ordet ‘rik’ vidgas. På samma sätt fortsätter samkönade relationer att vara exakt samma typ av relationer, även om definitionen av ordet ‘äktenskap’ vidgas. Så vad är poängen?

Länkar: Dagen (II, III), SvD, SR, DN

(Kommentarer är som vanligt välkomna. Känsloutbrott, osakligheter och allmänna otrevligheter kommer dock inte att publiceras.)

Taggar: ,
6 kommentarer

Vad har högerextrema kristna terrorister, SEA och Livets Ord gemensamt?

Postat november 9, 2007 i Allmänna åsikter & funderingar, Tro & Kyrka  |  6 kommentarer

Svar: I Guds namn, en ny, halvbra Beckfilm. (Grannen är i alla fall bra, som vanligt!)

Jag hade tänkt skriva några rader om det här precis efter jag hade sett filmen, men det blev inte av. Nu har i alla fall Dagen publicerat en artikel om saken, och det är ju som bekant bekvämare att citera än att skriva själv:

Nu skildras frikyrkan på film. Men det är ingen smickrande bild som ges. I en ny Beckfilm kopplas Livets ord och Svenska Evangeliska Alliansen till terror mot homosexuella.

[...]

Denna gång är det inte några vanliga brottslingar han [Beck] har att tampas med utan högerextrema kristna terrorister. Det visar sig nämligen att pastorn i inledningen, Erik Gindorf, leder organisationen Lots brödraskap som bland annat ser som sin uppgift att döda homosexuella.

I filmen förklarar en polisexpert läget för Martin Beck. Experten säger att det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger med förebild från USA.

Nu har en rad olika samfund slutit sig samman, över olika trosgränser, allmänt accepterade samfund, och så finns en mer våldsrinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.

När Beck undrar vilka samfund det rör sig om svarar experten att det dels är de mer etablerade, som Livets ord och Svenska evangeliska alliansen, och sedan en hel radda mer eller mindre sekteristiska rörelser som ser sig som Guds terrorister. Målet för dessa, är enligt experten:

- De är mot aborter, de hatar HBT-människor, de hatar invandrare, de är för kristna friskolor. Det är en rätt grumlig sörja.

Jag gapskrattade när jag såg filmen. Det är uppenbart att författarna inte har gjort sin research ordentligt. Det finns dock ett tragiskt element i detta, nämligen att det med största sannolikhet finns många dåligt pålästa människor som ser filmen och köper vad som sägs rakt av. Och det är i allra högsta grad olyckligt.

Stefan Gustavsson håller med… eller så är det jag som håller med honom – välj själva:

Även Svenska Evangeliska Alliansen kommer att diskutera hur man ska agera. Generalsekreteraren Stefan Gustavsson ser filmen som en del i en allmän smutskastning av kristna.
- Det är farligt att man behandlar en stor grupp i samhället på det här sättet. Det är en del i utstämplingen av kristna, säger han.
Han tycker påståendena i filmen är helt befängda.
- Det är få sammanhang där det finns ett så stort engagemang för invandrare som hos våra medlemmar, säger han.
Finns det något ni hade kunnat göra annorlunda i er kommunikation för att ni inte ska kopplas till homofobi?
- Det är självklart att man alltid ska vara självkritisk, men om vi tittar på det vi sagt och gjort finns där inte minsta uttryck för homofobi, eller något av det man beskyller oss för, säger han.
Han är orolig för att många som bara har grunda kunskaper om frikyrkan kommer att se ”I Guds namn” som fakta.

Haggaj har också kommenterat saken:

Vad skall man säga om nya Beckfilmen? Dagen berättar att skurkarna är hämtade från Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Naturligtvis är det homofobi som är drivkraften hos skurkarna, som enligt uppgift påminner om Åke Green.

Det enda jag kommer på är att ställa mig i kön bakom Kristofer och Mackan som uppmanar de kristna att ”släppa skyltarna”. ”Måste vi kristna alltid bedriva kampanjer? Och med skyltar?” frågar sig Mackan. Med det avsåg han Svenska Evangeliska Alliansens kampanj Mamma, Pappa, Barn.

Om jag tolkar ovanstående rätt så får kristna som offentliggör sina åsikter om t.ex. äktenskapslagstiftningen i princip skylla sig själva. För att komma tillrätta med problemet med missuppfattade kristna så ska vi uppmana dessa att ”släppa skyltarna”. Det är inte det att dessa kristna har fel i sak, men för att folk i allmänhet inte – på grund av okunskap – ska associera kristna till högerextremister eller tänka negativa tankar om kristen tro, så ska vi uppmana dessa att hålla tyst. Eller åtminstone dämpa sig.

Det här är, förutsatt att jag har förstått det rätt, ett märkligt resonemang. Själv är jag av motsatt uppfattning: Den missuppfattade kristna tron är just missuppfattad. Problemet är alltså inte att den är uppfattad, utan att den är missuppfattad. Lösningen är rimligtvis inte att dämpa och tona ner, utan att tala tydligare, så att missuppfattningarna blir färre. Vad sedan folk tycker om kristen tro, så som den faktiskt ser ut, det är av underordnad betydelse i det här sammanhanget. Det viktigaste är att det som gillas – eller ogillas – är ”the real deal”.

Taggar: , , ,
6 kommentarer

Mer om affischerna i tunnelbanan

Postat oktober 28, 2007 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  Inga kommentarer

RFSL Stockholm för fram ett ganska märkligt argument angående ”Bevara äktenskapet”-affischerna:

I Stockholms tunnelbana pågår just nu en kampanj med devisen ”Bevara äktenskapet.nu”. Bakom denna annonskampanj står Evangeliealliansen med syfte att bevara kärnfamiljen och det traditionella äktenskapet som det ser ut idag. Parollen är ”mamma, pappa, barn”. Annonsfirman tycker att det är helt OK att ha åsiktsreklam av detta slag. Det tycker inte RFSL Stockholm!

Hur skulle det uppfattas till exempel med åsiktsreklam om judar, om muslimer etc? Anmärkningsvärt är dessutom att SL kan tillåta denna typ av kampanj! Är inte tunnelbanan till för alla???

Notera frasen ”det traditionella äktenskapet som det ser ut idag”. Vad är det traditionella äktenskapet? Svar: Det är äktenskapet såsom det har sett ut i historien: man och kvinna, och i de flesta fall också barn. Även om vi beslutar oss för att definiera om äktenskap till att betyda något annat än vad det idag betyder, så fortsätter likväl det traditionella äktenskapet att vara precis vad det är (under lång tid framöver). Och orsaken är ganska enkel: vi kan inte förändra historien.

Åsiktsreklam om judar eller muslimer? Det beror helt på vad man menar med det. En fungerande jämförelse skulle vara om någon t.ex. satte upp affischer med ett budskap om att begreppet judar även fortsättningsvis ska avse etniska eller religiösa judar. Sådan reklam skulle jag inte ha något emot, trots att jag själv är icke-jude och inte har något av de epitet som krävs för att jag ska kallas jude. Förresten, visst är det otroligt diskriminerande och kränkande att jag inte kan kallas jude, bara för att jag är icke-jude?

Huruvida tunnelbanan är till för alla eller inte, det är knappast relevant. Eller är det så att RFSL skulle reagera annorlunda om tunnelbanan bara var till för en viss grupp av befolkningen? Jag tror inte det. Att prata om att tunnelbanan är till för alla är i sammanhanget bara en del av retoriken: köp våra åsikter, annars säger du att tunnelbanan inte är till för alla!

RFSL förutsätter alltså att det finns en motsättning mellan att tunnelbanan är till för alla och affischer med texten ”bevara äktenskapet – mamma pappa barn”. Men var finns den motsättningen? Affischen säger inte ”Du är inte lika mycket värd!” eller ”Du får inte vara här om du inte lever i ett äktenskap!”. Vad affischen handlar om är begreppet äktenskap och hur det definieras, inget annat.

Lukas Romson skriver följande på sin blogg:

Att utmåla kärnfamiljen med mamma-pappa-barn som det enda rätta och motverka en lagstiftning med lika rättigheter även för samkönade familjer, det kan tydligen inte ses som ”sårande för en viss folkgrupp”. Inte enligt SL i alla fall, trots att en hel del protester visar att folk känner sig kränkta.

På vilket sätt utmålar affischerna kärnfamiljen som ”det enda rätta”? Det enda affischerna ”utmålar” är ju att äktenskapet även fortsättningsvis bör definieras som en relation mellan man och kvinna.

Om jag inte är felinformerad så innebär ett registrerat partnerskap i Sverige samma rättigheter och skyldigheter som ett äktenskap. Vad det handlar om är således inte rättigheter, utan semantik. Någon får gärna förklara för mig varför ett ord o, som innebär x, ska omdefinieras så att det även innebär y. Vad är poängen? Vi är ju, hoppas jag, överens om att x och y inte är identiska.

Lukas skriver vidare:

[...] det är rätt extremt i dagens Sverige att vilja tvinga sin egen samlevnadsmoral på hela samhället, och dessutom göra det med religiösa argument. Ingen begär att Stefan Gustavson ska ingå samkönat äktenskap, då borde han hålla fingrarna borta från hur andra familjer lever.

Det är löjligt att påstå att Stefan Gustavsson (eller SEA) skulle vilja tvinga sin samlevnadsmoral på hela samhället. Bara för att SEA framför en åsikt betyder inte det att dom vill tvinga någon till något. RFSL vill väl inte tvinga sin samlevnadsmoral på mig, bara för att dom framför sina åsikter… eller? Bör jag kanske också gnälla över att någon vill tvinga sin samlevnadsmoral på mig?

Taggar: , , ,
Inga kommentarer

Bevara äktenskapet, yttrandefrihet och tolerans

Postat oktober 25, 2007 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  Inga kommentarer

Jag brukar inte bry mig om så kallade upprop. Och jag har hittills inte brytt mig om Bevara äktenskapet-uppropet. Jag antar att det beror på min något pessimistiska inställning till dylika saker. Ett namn på en lista gör väl ingen skillnad, eller?

Men nu har jag faktiskt skrivit på. Efter att ha läst en massa irrationella, ogenomtänkta och rent av riktigt dumma kommentarer angående affischkampanjen på tunnelbanan kunde jag inte låta bli.

Jerry Adbo, RFSL, säger t.ex. att det är ”osmakligt” och att det är ”förskräckligt att den här typen av kampanj tillåts i det offentliga rummet.” Och ett antal bloggare har också, med några glädjande utantag, förfasat sig med samma entuiasm. Ni vet, Sverige är ju ett demokratiskt och fritt land, och därför ska minsann bara vissa åsikter tillåtas!

Affischerna innehåller texten ”Bevara äktenskapet” samt ”Mamma Pappa Barn”, vilket naturligtvis är oerhört stötande! När jag själv upptäckte att mina förändrar var just mamma och pappa, då höll jag på att bryta ihop. Det kan väl ändå inte finnas en naturlig biologisk koppling mellan mamma, pappa och barn? Vi borde i så fall lagstifta bort den med detsamma!

Vi borde åtminstone inte ge något särskilt stöd åt en sådan familjeform. Och det faktum att barn mår bäst av att växa upp i en familj med en mamma och en pappa, det kan vi säkert mörka med hjälp av lite lobbande. Den politiska korrekhetens magi är ju lyckligtvis stark i Sverige!

Förhoppningsvis är ironin i styckena ovan lättidentifierad. Och förhoppningsvis förstår man min poäng: Det är makabert att någon, genom att utnyttja yttrandefriheten, uttrycker sin upprördhet över att andra får utnyttja samma yttrandefrihet. Yttrandefriheten är uppenbarligen bra… när den gynnar RFSL:s syften! Annars är den tydligen inte mycket att ha, för det är ju trots allt ”förskräckligt att den här typen av kampanj tillåts i det offentliga rummet.”

Man kan lätt frestas till att spekulera i hur rationellt en sådan människas tänkande egentligen är. Men oavsett hur det står till med den saken så är det helt klart att alla ska ha samma yttrandefrihet – inte bara de som tycker rätt.

Det är vidare fantastiskt märkligt att de som skriker mest om tolerans verkar vara de som är minst toleranta. Samma princip verkar gälla även där: tolerans är bra när det gynnar mina egna syften, inte annars.

Taggar: , , , , ,
Inga kommentarer
 
Filosofi/Religion