Jag hade tänkt kommentera Lena Anderssons sommarpratande i P1 samma dag som jag hörde programmet, men jag kom av mig och tänkte att det kanske inte var värt det eftersom ingen utom jag verkade ha lagt märke till programmet. Såhär i efterhand kan jag lätt konstatera att jag hade helt fel. Fler än 1000 lyssnare ska ha hört av sig efter programmet, vilket tydligen är väldigt många – eller åtminstone tillräckligt många för att det ska uppmärksammas i media. Här följer min reaktion och mina kommentarer.
Lena Andersson säger själv följande om sitt program:
”Mitt program kommer att vara en ateists predikan om och med Jesus. Jesu handlingar ska undersökas ur ett moraliskt och existentiellt perspektiv.”
Så långt är det intressant, och jag ser faktiskt fram emot att höra hur en ateist undersöker Jesu handlingar ”ur ett moraliskt och existentiellt perspektiv”.
Ungefär nu kan vi säga att jag börjar lyssna. Jag kommer inte att kommentera eller citera allt Andersson säger, utan endast det jag ur mitt perspektiv anser vara nödvändigt. Läs vidare eller låt bli.
”När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ‘Mitt barn, dina synder är förlåtna. Stig upp, ta din bädd och gå hem.’ Men mannen svarade, så tyst att evangelisten som skrev ner det inte hörde: ‘Jag har inte syndat mer än någon annan, jag är lam ändå.’”
Så tyst att evangelisten som skrev ner det inte hörde? Andersson borde väl – om hon har tillräcklig kunskap i ämnet för att göra uttalanden i detsamma – känna till att evangelisten som skrev ner det med största sannolikhet inte själv var ögonvittne till händelsen (utan fick sin information från andra ögonvittnen).
Med detta i åtanke blir Anderssons uttalande ovan endast ett retoriskt knep, där sakinnehållet helt saknar förankring i verkligheten. Bra början?
”Ateismen är okreativ till sin natur, den river ner. Ateismen betraktas av en del som religiöst tänkande, att ateismen skulle vara en tro den också, men det är en missuppfattning. Ateismen är en motståndshandling, den är reaktiv. En religion måste vara aktiv. Tro gör man aktivt. Man skapar förklaringar och modeller åt sig, ledargestalter och ord att ty sig till. Ateismen har inget sådant. Den reagerar på förklaringarna, modellerna, ledargestalterna och orden att ty sig till. Men den erbjuder inga egna.”
Om ateismen inte erbjuder egna förklaringar, modeller, osv, då skulle sannolikt ingen välja en ateistisk hållning framför en teistisk. Teismen ger, precis som Andersson säger, en hel del förklaringar och modeller, och om man avlägsnar theos (Gud) från dessa så faller de platt till marken och man måste hitta alternativa förklaringar. Detta för att inte många tänkande människor vill leva utan förklaringar, allra minst förklaringar som rör vår existens.
Huruvida ateismen är en religion eller inte kan diskuteras och jag vill påstå att det i huvudsak rör sig om en definitionsfråga. Det är dock inte märkligt att en ateist inte vill bli kallad religiös då det är just religion (eller åtminstone teism) som denne menar sig icke-tro på.
”Det jag frågar mig är: Vad är det Jesus gör som är så moraliskt och kärleksfullt? [...] Eftersom att Jesus så flitigt används för att vägledan människor moralfilosofiskt, en del anser till och med att Jesus är den förste socialisten, är liknelsen om talenterna intressant. Det måste vara den som gett upphov till orspråket ‘att förvalta sitt pund’, att ta vara på sin talang, ‘talent’ på engelska. Talent var ett viktmått och en myntenhet på Jesu tid.
Jesus berättar följande historia, folket till uppbyggelse:
Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ‘Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Herren lovade att han skulle komma till himmelriket. Den som hade fått två talenter lämnade på samma sätt fram fyra talenter, och hans herre lovade att han skulle komma till himmelriket.
Så steg den som hade fått en enda liten talent fram och sa: ‘Herre, jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.?’
Då svarar Herren, och Jesus står bakom detta svar: ‘Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’
Det här var alltså inte en historia från Wall Street, utan från Bibeln. Den tjänare som är rädd för sin herres hårdhet och vrede, och som fått minst för att hans förmåga är sämst, han bestraffas hårt och det han har ges till den rike. Den som tänkt att Jesu moral är den sociala utjämningens måste nog tänka om.”
Andersson blandar, i det andra stycket i citatet ovan, bibelcitat med egna meningar. Detta gör hon på ett sätt, som för den som inte har någon bibelkunskap, sannolikt medför att denne antar att även Anderssons egna meningar är hämtade från Bibeln. Därför har jag kursiverat det som verkligen är hämtat från Bibeln i styckena ovan.
Vad Andersson försöker göra är tämligen uppenbart. Hon vill, genom att presentera vissa verser ur Bibeln på det sätt som hon gör ovan, framställa Jesus som om han förespråkar någon sorts ta-från-fattiga-och-ge-till-rika-filosofi. Andersson missar dock helt och hållet den verkliga innebörden i liknelsen om talenterna. Vilket inte är så konstigt när man läser ett stycke ur Bibeln utan att ta hänsyn till kontexten.
För det första så måste man förstå att det är just en liknelse, dvs en historia som berättas för att tydliggöra en poäng (som inte nödvändigtvis har med liknelsens sakinnehåll att göra). För det andra så måste man förstå att texten inte nödvändigtvis ger all sidoinformation som är nödvändig för att vi, som lever 2000 år senare, ska kunna förstå innebörden utan att behöva tänka lite längre än när vi läser en dagstidning.
När jag läser texten – och nu fokuserar jag i huvudsak på den tredje tjänaren – så lägger jag märke till följande:
1. Tjänarnas herre (H) var bort en ”lång tid” och det framgår inte när den tredje tjänaren (T) grävde ner talenten.
2. (T) hanterar talenten på ett sätt som a) gör det möjligt för honom att själv behålla talenten om (H) inte skulle komma tillbaka. Om (T) till exempel skulle ha satt in talenten på banken så att (H) hade fått ränta, då hade (T) inte kunnat ta talenten själv ifall (H) inte kom tillbaka.
3. Det finns inget i texten som antyder att det (T) säger när (H) kommer tillbaka inte bara är en dålig bortförklaring. Det är alltså inte nödvändigtvis synd om den stackars rädde tjänaren, vilket Andersson antyder.
Utifrån detta, och texten i övrigt, så drar jag följande slutsats: Den tredje tjänaren förvaltade inte talenten eftersom a) han var lat och ville inte arbeta när hans herre var borta, och/eller b) han ville kunna behålla talenten om hans herre inte kom tillbaka. Detta tyder på bristande lojalitet, vilket gör honom till en högst oduglig tjänare. Så nej, Andersson, liknelsen motsäger på inget sätt ”social utjämning”.
Andersson fortsätter på ungefär samma sätt genom hela programmet: Genom att rycka verser och stycken ur deras sammanhang så försöker hon framställa Bibelns Jesus som en motsats till bilden av den kärleksfulle Jesus som kyrkan har målat upp. Jag har varken tid eller ork att citera och kommentera hela programmet, utan det får räcka såhär.
Jag är övertygad om att alla som har hyfsade kunskaper om och i Bibeln, samt tolkning av densamme, med lätthet kan genomskåda Anderssons försök att svartmåla Jesus. Jag måste dock tillägga att jag på ett sätt, åtminstone till ett par promille, instämmer med Andersson: Bibelns Jesus är inte bara en kramgo Bamsefigur som aldrig blir arg och aldrig gör något för att stötas med människor. Bibelns Jesus är inte den mjäkjesus som somliga vill framställa honom som… men han är inte heller den hitlerjesus som Ansersson vill framställa honom som.
