Alla inlägg i Tro & Kyrka

Trosföreställningar har konsekvenser

Jag läste för ett par dagar sedan en insändare i Dagen med rubriken ”Den farligaste typen av ateism” som jag inte har haft tid att kommentera förrän nu.

Författaren nämner teoretisk och praktisk ateism. Den så kallade nyateismen placeras i facket teoretisk ateism och författaren anser att de (kristna) som målar upp denna som ett ”nytt och allvarlig hot [...] gör det lite väl enkelt för sig”. De ser inte att problemet – eller hotet – snarare finns i den praktiska ateismen som kommer till uttryck i att ”[...] till och med kyrkan, är full av människor som med sin mun säger att de tror, men lever sina liv som om Gud aldrig funnits”.

Jag menar emellertid att författaren till insändaren (också) gör det lite väl enkelt för sig.

Människors uppfattningar tycks påverka deras handlande i olika hög grad. Människor som språkligt ger uttryck för en uppfattning eller trosföreställning handlar inte alltid konsekvent mot denna. Detta gäller både de som säger sig tro på Gud och de som säger sig inte tro på Gud.

För det mesta har dock våra trosföreställningar och uppfattningar praktiska konsekvenser. Hur jag behandlar andra människor påverkas t.ex. av mina trosföreställningar och uppfattningar om hur jag bör behandla dem.

Det är naturligtvis ett problem om människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits”. Jag tror dock att det är ett misstag att säga att detta fenomen beror på en sorts diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, mellan trosföreställningar och handlandet.

En rimligare förklaring tycks vara att handlandet påverkas av fler trosföreställningar än de trosföreställningar som (mer eller mindre) i sig själva borde leda till ett visst handlande.

Mer konkret kan detta beskrivas som att den som säger sig tro på Gud mycket väl kan hysa klassiskt kristna trosföreställningar om Gud samtidigt som denne inte tycks handla konsekvent gentemot dessa trosföreställningar, givet att nämnda trosföreställning kombineras med andra trosföreställningar. Dessa andra trosföreställningar behöver inte ens nödvändigtvis vara logiskt förenliga med de klassiskt kristna – människor tenderar att vara ganska duktiga på att hysa motstridiga trosföreställningar.

Bilden är såklart mer komplicerad än så (och sannolikt spelar även önskningar en stor roll för handlandet). Min poäng är ”bara” att förklaringen till att människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits” mycket väl kan vara förekomsten av andra trosföreställningar snarare än en simpel diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, samt att betydelsen av det ”teoretiska” därför inte ska underskattas.

Trosföreställningar har konsekvenser.

 

Tankefel i kyrkan #3: Ekvivokation (eller att pressa in egna definitioner i bibeltexterna)

Ekvivokation är ett logiskt felslut som består i att man i ett argument använder ett visst ord med olika betydelser i olika premisser. Ett exempel är:

(1) Havregrynsgröt är bättre än ingenting.
(2) Ingenting är bättre än oxfilé.
(3) Alltså är havregrynsgröt bättre än oxfilé.

I premiss (1) har ordet ‘ingenting’ betydelsen ”inte något mat alls”, men i premiss (2) har ‘ingenting’ betydelsen ”inte någon annan maträtt”.

I kyrkan förekommer en variant av detta felslut i samband med bibeltolkning. Det går vanligen till så att någon läser och refererar till en bibeltext som antas styrka att något är på ett visst sätt, men Bibelns egna definitioner av vissa ord i texten ersätts med egna definitioner, och slutsatsen antas vara att Bibeln bekräftar innehållet i ens egna definitioner av orden (även om man såklart inte påtalar att det är ens egna definitioner).

För att tydliggöra detta är ett exempel på sin plats:

(1) I Johannesevangeliet 12:32 säger Jesus: ”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.”
(2) När vi sjunger lovsång så blir Jesus upphöjd.
(3) Alltså säger Bibeln att Jesus kommer att dra alla till sig om vi sjunger lovsång.

Ordet ‘upphöjd’ har en helt annan betydelse i premiss (1) än i premiss (2). I premiss (1) syftar ordet på Jesu korsfästelse (vilket framgår av vers 33), i premiss (2) handlar det om att prisa och hylla. Slutsatsen (3) följer därför inte av premisserna.

Det är ganska lätt att identifiera problemet i detta fall. Riktigt lika enkelt är det dock inte i många andra fall, där det likväl finns problem av samma karaktär.

Det förekommer tyvärr alltför ofta att man i en predikan argumenterar för X utifrån bibeltexterna och sedan definierar X på ett annat sätt än vad bibeltexterna själva gör.

Håll ögonen öppna!

Torbjörn Carlssons tunna resonemang skramlar på rätt bra

Torbjörn Carlsson, krönikör i Piteå-Tidningen, berör med viss frekvens kristen tro, och då vanligen på ett raljerande sätt. I Carlssons senaste krönika, rubricerad ”Kanske är Gud ett virus”, skrivs ett par saker jag vill kommentera:

Därmed över till Jesus. Det finns inga samtida dokument som styrker att han överhuvudtaget funnits. De nedtecknade utsagor som existerar skrevs 50-100 år efter hans död.

Här behöver man inte säga mycket mer än: Och?

Det är korrekt att det inte finns några samtida dokument, men vilken slutsats bör vi dra av detta? Att Jesus egentligen aldrig har existerat? Det är en, bland historiker, väldigt kontroversiellt slutsats, och bevisbördan vilar på Carlsson ifall han vill hävda detta.

I kristendomen jämställs han med Gud. En ren hädelse om man läser första budordet i gamla testamentet.

”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.

Carlsson har uppenbarligen inte förstått treenighetsläran. Jesus är, enligt kristendomen, inte ytterligare en gud. Att hävda det skulle vara ett brott mot det första budet, men detta är inte vad kristendomen hävdar. Det kristendomen hävdar är att Gud är en (1) till sitt väsen, men samtidigt tre (3) personer: Fadern, Sonen och Anden.

Jesus (Sonen) är alltså Gud – inte ytterligare en gud.

Faktum är att de första dryga 300 åren efter Jesus död så fanns det en mängd kristna inriktningar som inte jämställde Jesus med Gud, men år 325 vid kyrkomötet i Nicaea drogs tumskruvarna åt. Där bestämdes att Jesus är gudomlig och en del av den heliga treenigheten. De som vågade ha en annan åsikt fördömdes som kättare och skulle vid behov utrotas.

Det här är en faktoid. I ”Truth and Fiction in The Da Vinci Code: A Historian Reveals What We Really Know about Jesus, Mary Magdalene, and Constantine” skriver Bart Ehrman följande:

The Council of Nicea met in 325 CE to decide the issue. Contrary to what Leigh Teabing [litterär figur i Dan Browns "Da Vinci-koden"] asserts, it was not a particularly close ”vote.” The vast majority of the 200 or 250 bishops present sided with the view of Athanasius against Arius, which was eventually to become the view of Christianity at large (although the debates continued for decades even after the council). And more important, contrary to Teabing, it was not a vote on Jesus’ divinity. Christians for 250 years had agreed Jesus was divine. The only question was how he was divine, and that was what the Council of Nicea was called to resolve.

Carlsson fortsätter:

Om vi ändå är inne på religion kan man fundera över om det finns några gudar och i så fall hur många.

Kanske har det vi kallar Gud formen av ett virus. Kanske är retrovirus svaret på livets uppkomst. Det som har skapat människan.

Låter det tokigt?

Säkert för den troende som av olika skäl inte förmår att tänka utanför boxen. Men den som är intresserad kan läsa om den moderna molekylära biologin som på senare år gjort häpnadsväckande upptäcker, bland annat när det gäller just virus. Eller närmare bestämt endogena retrovirus.

Att det vi kallar Gud skulle vara ett virus är inte tokigt – det är inkoherent. Det vi kallar Gud är per definition en immateriell entitet. Ett virus är emellertid en biologisk och i allra högsta grad materiell entitet. Att påstå att det vi kallar Gud är ett virus är således inkoherent. Det är som att påstå att en man är ungkarl och samtidigt påstå att han är gift – och det har absolut inget att göra med att ”tänka utanför boxen” (förutsatt att ”boxen” vi talar om inte är logik och koherens).

(Detta är naturligtvis inte den enda skillnaden mellan det vi kallar Gud och ett virus, men detta räcker gott för att visa problemet i Carlssons resonemang.)

Evolutionsteorin bygger definitivt på mer och mer kunskap. Det gör inte gudstro.

Förutsatt att Carlsson accepterar den traditionella analysen av kunskap (som säger att kunskap är sann, berättigad tro) så implicerar det Carlsson skriver att gudstro inte kan vara berättigad och sann. Bevisbördan för detta vilar på Carlsson, och det vore oerhört intressant att se Carlssons argument för detta.

Carlsson måste visa (1) att det inte existerar situationer i vilka de som befinner sig i situationerna är epistemiskt berättigade att tro att Gud existerar och/eller (2) att Gud inte existerar.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Torbjörn Carlssons tunna resonemang skramlar på rätt bra, men de är just det: tunna.

Om Carlsson, mot förmodan, skulle råka googla sitt eget namn och halka in här så välkomnar jag en replik. Jag skulle gärna se Carlsson ge sig på mer sofistikerad religionskritik än bara provokativa oneliners.

Stefan Gustavsson om Gud i Gamla Testamentet

I föregående inlägg och den efterföljande diskussionen berörs ämnet Gud i Gamla Testamentet. Jag kan känna att mina egna argumentationslinjer lämnar en hel del frågor obesvarade. Jag argumenterar exempelvis för att det är omöjligt att Gud begår ett moraliskt orätt, då det förutsätter att Gud är underställd en morallag, vilket per definition är omöjligt (eftersom Gud är det högsta tänkbara och därmed inte kan vara underställd något).

Vad detta, att Gud är det högsta tänkbara, säger om Guds karaktär kan diskuteras. Klart är dock att det i den kristna trons mer omfattande beskrivningar av Guds karaktär och handlande finns ett verkligt, potentiellt problem:

Gud beskrivs i kristen tro som kärleksfull, barmhärtig, rättfärdig, rättvis etc, men är detta verkligen förenligt med Guds handlande i Gamla Testamentet?

Det ska dock sägas att detta, om och i den mån det är ett problem, är ett internt problem i kristen tro. Dvs. det potentiella problemet består i en potentiell motsättning mellan Bibelns och den kristna trons olika beskrivningar av Guds karaktär och handlande.

(De försök att kritisera Guds handlande utifrån som jag hittills har sett har antingen utgått ifrån en egen definition av ordet ‘Gud’ eller landat i att man helt enkelt inte gillar Gud och Guds handlande.)

Hur som helst, det jag skulle komma fram till är att jag mer eller mindre råkade hitta en föreläsning med Stefan Gustavsson rubricerad ”Är Gud ett omoraliskt monster?” på YouTube. En föreläsning som behandlar just Gud i Gamla Testamentet. Den som är intresserad rekommenderas att se den.

YouTube Preview Image

Tankefel i kyrkan #2: Falsk dikotomi

En falsk dikotomi (eller ett falskt dilemma) består i att man framställer alternativ A och B som de enda tillgängliga alternativen, trots att det i själva verket finns fler.

Exempel:

”Är Bibeln ofelbar in i minsta detalj eller är den bara en samling sagor?”
Det här förutsätter att det inte finns något annat alternativ än att Bibeln är ofelbar in i minsta detalj och att den bara är en samling sagor, men det finns såklart fler alternativ än så.

”Kan man greppa Gud med intellektet fullt ut eller är intellektet betydelselöst för tron?”
Det behöver antagligen inte sägas, men det finns en multitud av andra alternativ på skalan mellan fulltillräcklighet och irrelevans.

”Om man tror på Bibeln så tror man att jorden är 6 000 år gammal, annars tror man inte på Bibeln.”
Det här förutsätter att tro på Bibeln är detsamma som tro på en viss tolkning av Bibeln, vilket naturligtvis inte är samma sak.

”Gud har sagt till mig att vi ska göra så här och du vill väl inte sätta dig upp mot Gud?”
Det här utesluter alternativet att personen som gör uttalandet helt enkelt har fel.

Tankefel i kyrkan #1: Bedömning av bibelöversättningar

Någon läser ett textavsnitt ur bibelöversättning A och läser sedan samma text eller delar av samma text i bibelöversättning B och säger sedan ”Jag tycker den här översättningen (B) är mycket bättre”, utan minsta lilla referens till eller tanke på hur väl översättningarna återger innebörden i grundtexten.

Ungefär så kan det se ut. Problemet med detta är att en bibelöversättnings förträfflighet inte avgörs av hur väl den passar läsarens egna teologiska uppfattningar.

Det som gör en bibelöversättning bra är rimligtvis samma saker som gör vilken annan översättning som helst bra: att den så korrekt som möjligt återger den språkliga innebörden i grundtexten, samt att översättningen har korrekt grammatik och är språkligt tillgänglig för läsaren.

”Icke-våld har teologisk grund” – eller?

Sermon On The Mount

Jag läste för ett par dagar sedan en debattartikel i Dagen med rubriken ”Icke-våld har teologisk grund”, författad av Emmanuel Bäckryd. Med en så pass anspråksfull rubrik bör man kunna förvänta sig en ordentlig argumentation som styrker anspråket i rubriken. Låt oss analysera!

Bäckryd börjar med personliga anekdoter om sin egen resa från och tillbaka till en pacifistisk hållning.

I dag, knappt två decennier senare, har jag gått från att vara en någorlunda genomtänkt anhängare av rättfärdiga krig till att på nytt betona icke-våld, men denna gång med betydligt mer på fötterna än när jag som 18-åring stod inför mönstringsofficeren. Det som hänt under dessa år är att en djupare teologi om den kristna församlingens roll i världen har mognat inom mig.

Han fortsätter med

Jag hävdar att den som argumenterar för kristnas deltagande i väpnade konflikter inte riktigt har dragit de fulla konsekvenserna av julens, påskens och pingstens budskap.

och berättar att ”hänvisningar till den tradition som företräds av teologer som Augustinus och Thomas av Aquino” inte övertygar honom längre. Han skriver vidare om kyrkans ”liering med makten” på 300-talet och att denna har ”påverkat kristnas förhållningssätt till våld ända in i våra dagar”, och att man därför måste ”gå tillbaka till källan”.

Låt oss anta att detta stämmer (även om det finns skäl att ifrågasätta detta perspektiv på kyrkans ”liering med makten” och trots att Bäckryd inte ger något argument för detta perspektiv) – det är ju aldrig fel att ”gå tillbaka till källan”.

Med ”källan” avser Bäckryd uppenbarligen Jesu så kallade ”bergspredikan”:

En del menar att Bergspredikans uppmaningar till icke-våld gäller på individnivå, men att det på samhällsnivå finns andra måttstockar för oss kristna. En sådan individualistisk läsning av Bergspredikan är ytterst problematisk. När Jesus samlar lärjungar omkring sig, skapar han nämligen ett nytt folk. Hur ska vi som Guds folk bete oss mot varandra och mot vår omgivning? Detta handlar Bergspredikan om. Det handlar inte om individers privatmoral. Det handlar om vad som ska karakterisera Guds folk.

Bäckryd fortsätter:

Som kristen gör jag aldrig något enbart som individ. Jag är alltid en del av församlingen, Kristi kropp, i allt jag gör. I jämförelse med detta blir min identitet som svensk i det närmaste irrelevant, till den grad att jag till exempel aldrig skulle kunna karakterisera svensk militär i Afghanistan som ”våra trupper”. Medborgarskapet i Guds rike är så värdefullt att alla andra medborgarskap borde räknas som intet. Och detta överväldigande, ”himmelska” medborgarskap kan jag aldrig klä av mig. Jag kan inte göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund. Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det.

Detta utgör Bäckryds ”case” för pacifism. En mer formell formulering av resonemanget skulle kunna se ut så här:

(1) Jesu uppmaningar till icke-våld gäller ”Guds folk” och hur ”Guds folk” ska bete sig mot varandra och mot sin omgivning.

(2) Jesu uppmaningar till icke-våld är avsedda att tillämpas av ”Guds folk” utan undantag, varken för utövandet av överhetens ämbete eller för något annat.

(3) Är man medlem i ”Guds folk” så är man det exklusivt och totalt; allt man gör, det gör man i egenskap av medlem i ”Guds folk”.

(4) En kristen är medlem i ”Guds folk”.

(5) Alltså gäller Jesu icke-våldsuppmaningar den kristne ovillkorligen och utan undantag; det finns ingen situation i vilken en kristen får bruka våld - en kristen får aldrig bruka våld.

Jag tror att detta är en rättvis återgivning av resonemanget. Om någon tycker att min återgivning är orättvis och kan visa detta så korrigerar jag den gärna.

(Bäckryds resonemang om ”Kristi kropp” innehåller ett logiskt misstag bestående av att det förväxlar en del med helheten. Bäckryd blandar ihop en medlem av X med X, men en medlem av något är inte ekvivalent med detta något. En kristen är en del av Kristi kropp, men han eller hon är inte ensam Kristi kropp. Påståendet ”Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det” är således en felaktig slutsats av att jag inte kan ”göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund”. Den korrekta slutsatsen är: ”Om en kristen skjuter någon, så är det en del av Kristi kropp som gör det.” Detta påverkar dock inte min numrerade uppställning ovan, därav parentesen.)

Jag delar Bäckryds perspektiv på kompartmentaliseringen av kristen tro. Uppdelningen av livet i två delar, ”religiöst” och det som inte är ”religiöst”, är definitivt av ondo. Att göra en sådan uppdelning – som i vissa skräckexempel innebär att man i den ena delen av livet kan betrakta sig som en ”varmt troende kristen”, utan att det får några som helst konsekvenser för resten av livet – det är inte bara en intellektuell katastrof utan även direkt kontrakristet.

Att vara kristen är inte ekvivalent med att ha en viss uppsättning religiösa åsikter. Kristen tro är inte i första hand en religion. Kristen tro är inte ens i första hand en relation (även om det är populärt att beskriva och subjektifiera kristen tro utifrån religion vs relation-uppställningen).

Kristen tro är i första hand varken en religion som ska utövas eller en relation som ska upplevas. Kristen tro är ett liv som ska levas.

Den premiss i Bäckryds resonemang jag är mest tveksam till är premiss (2). Min icke-pacifistiska hållning baserar sig inte på att jag ibland är en medlem av ”Guds folk” och ibland inte. En sådan uppdelning vänder jag mig, som jag förklarar ovan, tvärt emot. Det finns dock, vad jag kan se, inga skäl att hålla premiss (2) för sann. Bäckryd ger heller inga stödargument för denna premiss.

Att Jesu uppmaningar gäller ”Guds folk” – och då alla medlemmar av ”Guds folk” - betyder inte att uppmaningarna är kontextlösa och att de är avsedda att tillämpas ovillkorligen och undantagslöst. Möjligen kan en läsning av Jesu bergspredikan utan inramning av resten av Bibeln och kristen tradition motivera en sådan tolkning, men en sådan läsning är varken kristen eller intellektuellt hederlig.

Den som uppfattar premiss (2) som rimlig får gärna argumentera för den – och då helst i relation till Paulus och Romarbrevets 13:e kapitel.

Krav på teologiska åsikter och livsstil?

Christer Sturmark skriver följande med anledning av Kalla faktas reportage om Frälsningsarmén:

Trossamfundsminister Stefan Attefall intervjuades i Kalla Fakta och ansåg att Frälsningsarméns diskriminering av homosexuella var helt oproblematisk i statsbidragshänseende. Med Attefalls resonemang måste staten således också acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar.

Först är det värt att notera att Attefalls resonemang, baserat på vad som visades i Kalla fakta, handlade om att trossamfund har olika teologiska åsikter och (därav följande) livsstilskrav, och att stödet till trossamfund inte skulle vara möjligt om samfundens teologiska åsikter ska ”recenseras”. (Han nämner dock inte anledningen till det sistnämnda i det korta klipp som visades i programmet, men det är inte relevant i det här sammanhanget.)

Nu till saken. Sturmark menar att Attefalls resonemang innebär att staten också måste ”acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar”. På något sätt lyckas alltså Sturmark koppla ihop (1) krav på teologiska åsikter och livsstil med (2) krav på etnicitet, som om dessa skulle vara samma sak. Han ger dock inget argument för denna koppling – och jag är tveksam till att ett sådant kan ges då det är uppenbart att (1) och (2) inte ens nästan är samma sak.

Sturmark fortsätter:

Attefall är uppenbarligen helt omdömeslös i dessa frågor. Kanske har det att göra med att Attefall själv tillhör en frikyrka. Med sådana kopplingar bör ministern givetvis omedelbart skiljas från uppdraget att handa trosamfundsfrågorna i regeringen. Detta politikområde måste läggas över på någon annan minister.

Om Attefalls resonemang verkligen var sådant att det legitimerade ”negativ” särbehandling på basis av etnicitet (vilket inte ska förväxlas med ”positiv” särbehandling i form av exempelvis speciella insatser riktade till invandrargrupper med viss etniskt tillhörighet), då skulle han med rätta kunna anklagas för att vara ”omdömeslös”, men nu är det inte så.

I vilket fall som helst så är det anmärkningsvärt att Attefalls påstådda omdömeslöshet ”kanske” har att göra med att han tillhör en frikyrka, samtidigt som det faktum att han har ”sådana kopplingar” definitivt gör honom olämplig som trossamfundsminister. När det gäller det senare är det alltså inte längre frågan om ett ”kanske”: Tillhör man en frikyrka ska man inte ha trossamfundsministerposten!

Men borde inte det relevanta vara om man gör ett bra jobb, snarare än vilket – om ens något – samfund man tillhör? Naturligtvis. Staten ska inte ta ställning i teologiska frågor. Därför är en persons egna teologiska åsikter i sig själva helt och hållet irrelevanta för dennes lämplighet för en ministerpost. Det som är relevant är att man gör ett bra jobb, och när det gäller det har Sturmark inte visat att Attefall inte gör det.

Ropet efter ett teologiskt åsiktskrav för en minister vore mer begripligt om den som ropade efter det förespråkade en religiöst och teologiskt icke-neutral stat. Att ställa ett teologiskt åsiktskrav på en minister är väldigt märkligt om staten ska undvika att ta ställning i teologiska frågor, då ett sådant krav vore just ett sådant ställningstagande.

För en civil organisation som ett trossamfund, som de facto inte är varken teologiskt neutralt eller livsstilsneutral, är det däremot inte det minsta märkligt att det för medlemskap, eller för arbete i organisationen (som när det gäller Frälsningsarmén), ställs krav på teologiska åsikter och livsstil.

Är arvsynden förenlig med moraliskt ansvar?

Jag vill börja med att poängtera att många av tankarna i det här inlägget är ”work in progress”. Jag har inte tänkt klart. Det kan man väl egentligen aldrig säga att man har, men här känner jag mig lite extra ”oklar”. Jag vill också flagga för att det, åtminstone enligt min bedömning, bitvis kan bli ganska tekniskt.

Den som är uppmärksam noterar gissningsvis att jag nu använder mig av vad som tycks vara den vedertagna stavningen: arvsynd (med ett ”s”) istället för arvssynd (med två ”s”). (Stavningen med ett ”s” är den av svensk språkelit vedertagna stavningen. Stavningen med två ”s” ger dock ca 430 % fler sökträffar på Google.)

Läs gärna föregående inlägg om arvsynd och ansvar innan du läser vidare.

Moraliskt ansvar

Ett villkor för moraliskt ansvar skulle kunna vara följande:

(MA*) En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.

Detta villkor verkar prima facie (vid första anblick) vara rimligt. En lokförare på ett skenande tåg som inte kunde ha förhindrat att tåget spårade ur och kraschade rakt in i en skola kan knappast sägas vara moraliskt ansvarig för det inträffade och kan därför inte klandras för detta. Om samma lokförare kunde ha förhindrat urspårningen men valde att inte göra det, då är han däremot moraliskt ansvarig för det inträffade och kan rimligtvis klandras för detta.

Värt att notera innan vi går vidare är att MA* inte säger vid vilken tidpunkt det var möjligt för P att förhindra att H inträffar. MA* är således förenligt med att jag i en viss situation S är antingen externt (fysiskt) begränsad eller internt (mentalt) begränsad, så att jag i S inte kan förhindra H, givet att det hade varit möjligt för mig att (tidigare) förhindra detta sakförhållande som i S begränsar mig så att jag inte kan förhindra H.

MA* är alltså exempelvis förenligt med att min moraliska karaktär är sådan att jag i S inte kan förmå mig själv förhindra H, eftersom jag har en oövervinnerlig dragning till H, om jag själv, genom karaktärsformande fria val, har format min karaktär till vad den är.

Med andra ord: Är jag ansvarig för min onda karaktär så är jag också ansvarig och klandervärd för de onda handlingar som följer därav, även om denna ”följd” är determinerad av min karaktär. Och är jag ansvarig för min goda karaktär så är jag också ansvarig och berömvärd för de goda handlingar som följer därav, även om denna ”följd” är determinerad av min karaktär.

Detta innebär att Luther faktiskt kan berömmas (eller klandras, beroende på perspektiv) för sitt försvarstal inför riksdagen i Worms, även om hans berömda avslutande ord var bokstavligt sanna:

Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!

MA* verkar så långt oproblematiskt. Men låt oss återvända till lokföraren och det skenande tåget och se vad som händer om vi förändrar scenariot en aning.

Anta att skenande tåg av denna typ kan stoppas genom att man drar i en viss spak. Anta också att en ondskefull neurokirurg har stoppat in ett chip i huvudet på lokföraren som kommer att aktiveras om lokföraren börjar forma intentionen att dra i spaken. Effekten av att chipet aktiveras är att lokföraren inte drar i spaken (eftersom chipet intervenerar och hindrar intentionen att dra i spaken från att formas klart) och istället kanske sätter sig ner och håller händerna för ansiktet. Nu är det emellertid så att lokföraren aldrig börjar forma intentionen att dra i spaken eftersom lokföraren vill att tåget ska spåra ur. Chipet i fråga aktiveras alltså aldrig och har därmed inte någon effekt på lokförarens handlande.

Vad ska vi nu säga? Är lokföraren moraliskt ansvarig för urspårningen? Självklart! Lokförarens faktiska handlande är precis vad det skulle ha varit om chipet inte hade existerat, och chipets existens påverkade inte lokföraren på något sätt, eftersom det aldrig aktiverades. Samtidigt kvarstår det faktum att lokföraren inte kunde ha gjort något för att förhindra urspårningen, eftersom chipet skulle ha aktiverats om lokföraren hade börjat forma intentionen att dra i spaken.

Poängen med detta är att visa att ett villkor för moraliskt ansvar, hur intuitivt rimligt det än ter sig prima facie, senare ändå kan visa sig vara bristfälligt och ohållbart. Detta kan vara värt att ha i åtanke när man reflekterar över arvsynden i relation till moraliskt ansvar.

Med detta sagt vill jag presentera ett annat förslag på ett villkor för moralisk ansvar som kan hantera både Luther och det modifierade lokförarexemplet (och andra så kallade ”Frankfurt-style cases”):

(MA) P är moraliskt ansvarig för sakförhållande H endast om P orsakar H och P:s orsakande av H är frivilligt och inte kausalt determinerat av externa orsaker.

Jag vågar inte påstå att denna villkorsformulering är perfekt och att det inte kan finnas exempel som visar att den är problematisk, men denna villkorsformulering tycks åtminstone vara bättre än MA*.

Arvsynd

G.K. Chesterton skrev år 1908 följande:

Vetenskapens nutida mästare känner väl till att alla undersökningar måste utgå från ett faktum. Religionens gamla mästare visste också hur nödvändigt det är. De började med syndens faktum, ett faktum lika påtagligt som potatis. Om någon kunde renas i undergörande vatten eller ej är en sak, men att han ville renas finns det inga tvivel om. Men vad vissa religiösa ledare [...], alltså inte bara materialister, har börjat förneka är inte det tvivelaktiga vattnet utan den otvivelaktiga smutsen. En del nya teologer ifrågasätter synden ["original sin" i den engelska originaltexten], det enda i kristen teologi som verkligen kan bevisas.

(Chesterton, G.K., Ortodoxi, Artos & Norma förlag, Skellefteå, 2008, s. 20)

Det är ett svårförnekat faktum att människor syndar, men hur kommer sig detta (att alla människor syndar) egentligen?

Som jag nämnde i det föregående inlägget så har läran om arvsynd formulerats på olika sätt i olika traditioner (och vissa använder ett annat namn för den). Det finns, något förenklat, två huvudsakliga teser som förknippas med läran om arvsynd:

(AS1) Alla människor (utom tre eller fyra) lider av någon sorts ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, och denna ”defekt” är en konsekvens av Adams synd.

(AS2) Alla människor (utom tre eller fyra) är från födseln skyldiga i Guds ögon, och denna skuld är en konsekvens av Adams synd.

De flesta traditioner kan nog sägas hålla AS1 för sann. Vissa av dessa, som endast håller AS1 för sann (och inte AS2), vill inte kalla det för ‘arvsynd’ då de menar att den termen implicerar AS2. Andra menar att ‘arvsynd’ ska förstås som just AS1, inte AS2. Om de flesta traditioner håller AS1 för sann, så håller inte lika många AS2 för sann. Exakt hur många det rör sig om låter jag vara osagt.

Arvsynd och moraliskt ansvar

De praktiska aspekterna av AS1 kan knappast ifrågasättas. Även om vi utgår ifrån en sorts allmänmänsklig moraluppfattning (utan referenser till synd och det moraliskt onda/orätta som brott mot Guds vilja) och använder den som måttstock så är det ett påtagligt faktum att alla människor handlar moraliskt orätt.

Det är värt att notera att vi, trots den allmänt upplevda och uppenbara moraliska svagheten, anser att människor är moraliskt ansvariga för att de gör saker som är moralsikt orätta. Detta är rimligtvis problematiskt i samma grad som de praktiska aspekterna av AS1 (i relation till moraliskt ansvar). De praktiska aspekterna av AS1 är, i relation till moraliskt ansvar, alltså inte ett potentiellt problem endast för kristna.

AS2 är betydligt mer kontroversiell och framstår prima facie som (mer) svårförenlig med moraliskt ansvar givet villkoret MA. Det finns emellertid ingen explicit motsägelse mellan varken AS1 och MA eller AS2 och MA eller AS1 och AS2 och MA. För att en motsägelse ska uppstå måste vi lägga till ytterligare premisser, exempelvis:

(D1) Att alla människor (utom tre eller fyra) syndar är kausalt determinerat av Adams synd och ingen av dessa människor är moraliskt ansvariga för Adams synd.

(D2) Att alla människor (utom tre eller fyra) föds skyldiga i Guds ögon är kausalt determinerat av Adams synd och ingen av dessa människor är moraliskt ansvariga för Adams synd.

(MS) Moralisk skuld för X förutsätter moraliskt ansvarig för X.

D1 är oförenlig med MA och AS1. D2 är oförenlig med MA, MS och AS2.

Vad ska man då säga om detta? Det skulle kunna vara så att MA helt enkelt är felaktigt och att moraliskt ansvar är mer komplext än vad som uttrycks i MA (eller MA*), och att ett korrekt villkor för moraliskt ansvar kan vara förenligt med AS1 och D1 respektive MS, AS2 och D2. Det är också möjligt att MS är felaktigt; att ett nödvändigt villkor för moralisk skuld för X inte nödvändigtvis innefattar moraliskt ansvar för X. I följande diskussion kommer jag dock att utgå ifrån att både MS och MA är riktiga.

Frågeställningen är: Finns det någon arvsyndsmodell som bibehåller MA (och MS) och AS1/AS2 men inte D1/D2? Jag kommer att diskutera två sådana möjliga modeller. Den första av dessa kommer jag endast att diskutera kortfattat.

Augustinus realism

En typ av modeller som bibehåller MA och AS1/AS2 men inte D1/D2 är Augustinus realism och modeller som liknar den. Enligt en sådan modell så var hela mänskligheten, Adams avkomma, på ett reellt sätt närvarande i Adam när Adam syndade; hela mänskligheten är en metafysisk enhet som närvarade i Adam.

Detta kan förstås som att ingen människa som föds post-Adam börjar existera ur intet och att varje människa post-Adam istället är resultatet av att Adam genomgår en fission, en individualisering. På så sätt är mänskligheten en metafysisk enhet, närvarande i Adams synd. Därmed faller D1 och D2: Jag är moraliskt ansvarig för Adams synd eftersom jag i en reell mening var Adam – och Adam syndade frivilligt utan att vara kausalt determinerad att göra det (vilket innebär att jag i någon mening syndade frivilligt).

Denna typ av modell är knappast oproblematisk. Man kan exempelvis invända med att det är svårt att se varför jag endast är moraliskt ansvarig för den första synden på det här sättet. Varför är jag inte också ansvarig för alla andra synder som Adam eller andra av mina andra förfäder har begått? Ett möjligt svar är att jag endast står i en identitetsrelation till det temporala ”steg” av Adam som begick den första synden. Vad detta i sin tur beror på kan förstås diskuteras. Kanske har det att göra med att det var just den första synden, att den är den enda synd som förändrade (skadade) människans natur?

I vilket fall som helst så är detta en möjlig (typ av) modell. Min intention är dock inte att försvara dess plausibilitet, och därför tänker jag inte säga något mer om denna (typ av) modell.

En alternativ modell

I det följande kommer jag att skissa på ett annat möjligt sätt att förstå arvsynden i relation till MA. Jag börjar med AS1 och diskuterar därefter AS2.

(AS1) Alla människor (utom tre eller fyra) lider av någon sorts ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, och denna ”defekt” är en konsekvens av Adams synd.

AS1 innebär inte nödvändigtvis att synden är nödvändig, även om den är universell. Dvs. bara för att det är ett faktum att alla människor post-Adam (utom en eller två) syndar så innebär det inte att orsaken till detta sakförhållande är att alla människor post-Adam (utom en eller två) är kausalt determinerade att synda. Att jag, som en konsekvens av Adams synd, lider av en ”defekt” som gör det oundvikligt att jag syndar innebär inte att det faktum att jag syndar är kausalt determinerat av denna ”defekt” (eller av Adams synd).

Nu kanske någon tänker att det faktum att något är oundvikligt implicerar att detta något är kausalt determinerat. Det är en förståelig tanke, men stämmer den?

Anta att det är sant att en viss person P nästa månad kommer att utföra en viss handling H. Dvs. propositionen att P nästa månad kommer att utföra H är sann. Att denna proposition är sann innebär med nödvändighet att P kommer att utföra H. Med andra ord är det oundvikligt att P kommer att utföra H. Skulle P inte utföra H så skulle det helt enkelt inte vara sant att P kommer att utföra H – men det är sant.

Inget av detta innebär dock att P:s utförande av H är kausalt determinerat. P är fri att låta bli att utföra H, men skulle P låta bli så skulle det, som sagt, inte vara sant att P kommer att utföra H. Sanningsvärdet för propositionen att P kommer att utföra H bestäms av huruvida P de facto kommer att utföra H. Det är med andra ord inte så att P:s utförande av H determineras av propositionens sanningsvärde.

Den ”defekt” som människan (post-Adam) lider av måste alltså inte alls vara sådan att den kausalt determinerar människan att synda, bara för att denna ”defekt” garanterar (gör det oundvikligt) att människan syndar.

En konsekvens av Adams synd kan sägas vara följande:

(T1) Att människans livssituation påverkas på ett visst sätt (där ‘livssituation’ kan syfta på en förändring hos människan själv och/eller i hennes omgivning.)

”Defekten” i sig kan förstås som ett tillstånd som realiseras av T1 och innefattar följande:

(T2) Att den människa som befinner sig i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, utan att vara kausalt determinerad att göra det.

Dvs. min ”defekt” är att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt. Om det är sant att jag lider av denna ”defekt” så är det sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, och om det är sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt så garanterar det (gör det oundvikligt) att jag kommer att synda i den påverkade livssituationen (annars skulle det inte vara sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, i vilket fall det inte skulle vara sant att jag lider av ”defekten”).

Om detta är fallet så kan människan vara moraliskt ansvarig (MA) för att hon syndar, trots att hon post-Adam lider av ”defekten” som garanterar (gör det oundvikligt) att hon syndar. D1 är således falsk.

Hur är det då med AS2?

(AS2) Alla människor (utom tre eller fyra) är från födseln skyldiga i Guds ögon, och denna skuld är en konsekvens av Adams synd.

Innan jag säger något mer om AS2 vill jag påpeka att AS2 knappast måste betraktas som en nödvändig del av kristen tro. Jag kan själv inte se att bibeltexterna skulle ”kräva” ett försanthållande av AS2. Så ifall det visar sig vara svårt att förena AS2 med moraliskt ansvar så kanske detta inte måste innebära någon större katastrof?

Ett sätt att förena AS2 med MA (och MS) är följande: Den skuld jag föds med är direkt relaterad till ”defekten” jag föds med. Jag är skyldig till att ha denna  ”defekt”. Att jag har denna ”defekt” är dock inte kausalt determinerat; ett villkor för att jag ska ha denna ”defekt” är att jag de facto frivilligt syndar. Att jag föddes skyldig i Guds ögon är således inte kausalt determinerat av Adams synd, vilket innebär att D2 är falsk.

En uppenbar, möjlig invändning är att detta tycks förutsätta att alla människor lever tillräckligt länge för att de ska hinna synda och således realisera att de föds med ”defekten”. De som exempelvis dör strax efter födseln kan knappast sägas hinna synda, och i så fall kan de inte heller sägas födas med ”defekten” och kan därför inte heller sägas födas med någon skuld (för ”defekten”).

Här kan det vara lämpligt att ta in Transworld Depravity (TD) in i bilden. TD är ett tillstånd som kort sagt (och något oprecist, men i det här sammanhanget tillräckligt) innebär att den agent som lider av TD frivilligt kommer att handla moraliskt fel oavsett vilken (av Gud realiserbar) värld agenten skapas i, givet att agenten får tillfälle att utföra vissa moraliskt signifikanta handlingar. I den här kontexten kan vi prata om villkorlig TD (VTD), där T1 är villkoret. Dvs. givet att T1 realiseras så kommer den människa för vilken T1 realiseras att lida av TD. Och för den människa som lider av villkorlig TD gäller att T1 i alla (av Gud realiserbara) världar leder till T2.

Om ”defekten” förstås som TD så lider jag alltså av ”defekten” från födseln även om jag dör en timme efter födseln.

Nu kan man ju fråga sig: Är det inte lite Minority Report-varning över det hela? ”Defekt”-resonemanget ovan liknar dock inte alls scenariot i Minority Report. Min skuld för ”defekten” handlar inte om skuld för potentiella synder. Det är inte så att jag är skyldig till synder som jag kommer att begå i framtiden eller skulle ha begått i framtiden om världen hade varit annorlunda beskaffad. Det jag är skyldig till är att jag lider av VTD; att det är sant om mig att jag skulle synda i varje (av Gud realiserbar) värld där T1 realiseras och jag får tillfälle att utföra vissa moraliskt signifikanta handlingar. Jag är dock inte skyldig till att ha begått dessa synder, förutsatt att jag de facto inte har begått dem.

Det finns antagligen många fler möjliga (och rimliga) invändningar, och jag håller det inte för omöjligt att någon av dessa kan slå hål på den här AS2-modellen. Som jag sa, det här är ”work in progress”. AS1-modellen har jag däremot mer förtroende för.

Ni får i vilket fall som helst gärna bidra med tankar, frågor och invändningar. Och har ni andra förslag på hur man kan tänka kring arvsynd och moraliskt ansvar så vore det extra kul. Jag törs dock inte lova att jag har tid att svara på alla kommentarer – i alla fall inte just nu.

Arvssynd och moraliskt ansvar

En klassisk tanke i kristen tro är att alla människor (utom t.ex. Jesus) har någon form av ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, samt att denna ”defekt” är en konsekvens av den första människans synd. Läran om arvssynd har formulerats på olika sätt i olika traditioner (vissa använder ett annat namn för den), men det här kan nog sägas beskriva en tanke som är gemensam för de flesta.

Ett intuitivt villkor för moraliskt ansvar är emellertid följande:

En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.

Så, om jag syndar som ett resultat av att Adam (den första människan) syndade, hur kan jag då vara moraliskt ansvarig – och därmed klandervärd – för min synd?

Detta är enligt min mening en mycket viktig fråga och det förvånar mig att diskussioner av den tycks vara ovanliga, speciellt i kyrkan (kristendomskritiker brukar däremot referera till den mer frekvent).

Min hypotes om varför detta förhållande råder är att många inte ser implikationerna av att frälsningen är frälsning från något. Istället tänker de att Gud har gett oss ett erbjudande om frälsning, och att det är upp till mig att ta emot eller förkasta detta – och om jag förkastar det, då väljer jag att själv ta konsekvenserna av min synd. Jag är alltså, enligt detta sätt att tänka, klandervärd endast i kraft av att ha förkastat Guds frälsningserbjudande.

Detta sätt att resonera är dock problematiskt. Det jag blir frälst från är synden och Guds dom över densamma:

Jag måste alltså, genom min synd, förtjäna Guds dom innan och utan att Gud ger mig sitt frälsningserbjudande, annars finns det inget som jag behöver frälsas från!

Moraliskt ansvar för en viss handling förutsätter moraliskt ansvar vid tidpunkten då handlingen utförs. Jag kan inte vid ett senare tillfälle, exempelvis när jag blir konfronterad med Guds frälsningserbjudande, bli moraliskt ansvarig för tidigare handlingar. Antingen var jag moraliskt ansvarig vid handlingarnas utförande eller så var jag det inte och kan inte heller bli det.

Varför? Det kan helt enkelt inte, i efterhand, bli sant att jag kunde ha förhindrat handlingens utförande (och det senare är ju ett villkor för att jag ska kunna vara moraliskt ansvarig för handlingen i fråga) – och om någon frågar varför detta är så, då svarar jag som Louis Armstrong lär ha svarat när han fick frågan ”What is jazz?”:

If you gotta ask, you ain’t never gonnna know!

Frälsningen är också nära förknippad med förlåtelse av begångna synder, men om jag inte har varit moraliskt ansvarig för de onda handlingar jag har begått, då finns det inget att förlåta. Detta gäller även efter att jag har accepterat Guds frälsningserbjudande (om jag accepterar det), eftersom jag fortfarande dras med arvssyndens effekter.

Man kan formulera ytterligare argument (för att visa att hänvisningar till frälsningserbjudandet inte duger som förklaring till att jag är moraliskt ansvarig för mina handlingar trots min ”arvsyndsdefekt”) utifrån det faktum att frälsningen är oförtjänt, men jag menar att det som redan sagts räcker.

Så, hur kan det vara möjligt att jag är moraliskt ansvarig för min synd om jag inte kan undvika att synda? Är det inte Adam, snarare än jag själv, som är ansvarig för min synd?

Detta blir ämnet för nästa ett framtida blogginlägg. Ni får gärna tänka högt i kommentarsfältet. I alla fall om era tankar har med denna fråga att göra. :)

 
Filosofi/Religion