Alla inlägg i Tro & Kyrka

Tankefel i kyrkan #2: Falsk dikotomi

En falsk dikotomi (eller ett falskt dilemma) består i att man framställer alternativ A och B som de enda tillgängliga alternativen, trots att det i själva verket finns fler.

Exempel:

”Är Bibeln ofelbar in i minsta detalj eller är den bara en samling sagor?”
Det här förutsätter att det inte finns något annat alternativ än att Bibeln är ofelbar in i minsta detalj och att den bara är en samling sagor, men det finns såklart fler alternativ än så.

”Kan man greppa Gud med intellektet fullt ut eller är intellektet betydelselöst för tron?”
Det behöver antagligen inte sägas, men det finns en multitud av andra alternativ på skalan mellan fulltillräcklighet och irrelevans.

”Om man tror på Bibeln så tror man att jorden är 6 000 år gammal, annars tror man inte på Bibeln.”
Det här förutsätter att tro på Bibeln är detsamma som tro på en viss tolkning av Bibeln, vilket naturligtvis inte är samma sak.

”Gud har sagt till mig att vi ska göra så här och du vill väl inte sätta dig upp mot Gud?”
Det här utesluter alternativet att personen som gör uttalandet helt enkelt har fel.

Tankefel i kyrkan #1: Bedömning av bibelöversättningar

Någon läser ett textavsnitt ur bibelöversättning A och läser sedan samma text eller delar av samma text i bibelöversättning B och säger sedan ”Jag tycker den här översättningen (B) är mycket bättre”, utan minsta lilla referens till eller tanke på hur väl översättningarna återger innebörden i grundtexten.

Ungefär så kan det se ut. Problemet med detta är att en bibelöversättnings förträfflighet inte avgörs av hur väl den passar läsarens egna teologiska uppfattningar.

Det som gör en bibelöversättning bra är rimligtvis samma saker som gör vilken annan översättning som helst bra: att den så korrekt som möjligt återger den språkliga innebörden i grundtexten, samt att översättningen har korrekt grammatik och är språkligt tillgänglig för läsaren.

”Icke-våld har teologisk grund” – eller?

Sermon On The Mount

Jag läste för ett par dagar sedan en debattartikel i Dagen med rubriken ”Icke-våld har teologisk grund”, författad av Emmanuel Bäckryd. Med en så pass anspråksfull rubrik bör man kunna förvänta sig en ordentlig argumentation som styrker anspråket i rubriken. Låt oss analysera!

Bäckryd börjar med personliga anekdoter om sin egen resa från och tillbaka till en pacifistisk hållning.

I dag, knappt två decennier senare, har jag gått från att vara en någorlunda genomtänkt anhängare av rättfärdiga krig till att på nytt betona icke-våld, men denna gång med betydligt mer på fötterna än när jag som 18-åring stod inför mönstringsofficeren. Det som hänt under dessa år är att en djupare teologi om den kristna församlingens roll i världen har mognat inom mig.

Han fortsätter med

Jag hävdar att den som argumenterar för kristnas deltagande i väpnade konflikter inte riktigt har dragit de fulla konsekvenserna av julens, påskens och pingstens budskap.

och berättar att ”hänvisningar till den tradition som företräds av teologer som Augustinus och Thomas av Aquino” inte övertygar honom längre. Han skriver vidare om kyrkans ”liering med makten” på 300-talet och att denna har ”påverkat kristnas förhållningssätt till våld ända in i våra dagar”, och att man därför måste ”gå tillbaka till källan”.

Låt oss anta att detta stämmer (även om det finns skäl att ifrågasätta detta perspektiv på kyrkans ”liering med makten” och trots att Bäckryd inte ger något argument för detta perspektiv) – det är ju aldrig fel att ”gå tillbaka till källan”.

Med ”källan” avser Bäckryd uppenbarligen Jesu så kallade ”bergspredikan”:

En del menar att Bergspredikans uppmaningar till icke-våld gäller på individnivå, men att det på samhällsnivå finns andra måttstockar för oss kristna. En sådan individualistisk läsning av Bergspredikan är ytterst problematisk. När Jesus samlar lärjungar omkring sig, skapar han nämligen ett nytt folk. Hur ska vi som Guds folk bete oss mot varandra och mot vår omgivning? Detta handlar Bergspredikan om. Det handlar inte om individers privatmoral. Det handlar om vad som ska karakterisera Guds folk.

Bäckryd fortsätter:

Som kristen gör jag aldrig något enbart som individ. Jag är alltid en del av församlingen, Kristi kropp, i allt jag gör. I jämförelse med detta blir min identitet som svensk i det närmaste irrelevant, till den grad att jag till exempel aldrig skulle kunna karakterisera svensk militär i Afghanistan som ”våra trupper”. Medborgarskapet i Guds rike är så värdefullt att alla andra medborgarskap borde räknas som intet. Och detta överväldigande, ”himmelska” medborgarskap kan jag aldrig klä av mig. Jag kan inte göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund. Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det.

Detta utgör Bäckryds ”case” för pacifism. En mer formell formulering av resonemanget skulle kunna se ut så här:

(1) Jesu uppmaningar till icke-våld gäller ”Guds folk” och hur ”Guds folk” ska bete sig mot varandra och mot sin omgivning.

(2) Jesu uppmaningar till icke-våld är avsedda att tillämpas av ”Guds folk” utan undantag, varken för utövandet av överhetens ämbete eller för något annat.

(3) Är man medlem i ”Guds folk” så är man det exklusivt och totalt; allt man gör, det gör man i egenskap av medlem i ”Guds folk”.

(4) En kristen är medlem i ”Guds folk”.

(5) Alltså gäller Jesu icke-våldsuppmaningar den kristne ovillkorligen och utan undantag; det finns ingen situation i vilken en kristen får bruka våld - en kristen får aldrig bruka våld.

Jag tror att detta är en rättvis återgivning av resonemanget. Om någon tycker att min återgivning är orättvis och kan visa detta så korrigerar jag den gärna.

(Bäckryds resonemang om ”Kristi kropp” innehåller ett logiskt misstag bestående av att det förväxlar en del med helheten. Bäckryd blandar ihop en medlem av X med X, men en medlem av något är inte ekvivalent med detta något. En kristen är en del av Kristi kropp, men han eller hon är inte ensam Kristi kropp. Påståendet ”Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det” är således en felaktig slutsats av att jag inte kan ”göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund”. Den korrekta slutsatsen är: ”Om en kristen skjuter någon, så är det en del av Kristi kropp som gör det.” Detta påverkar dock inte min numrerade uppställning ovan, därav parentesen.)

Jag delar Bäckryds perspektiv på kompartmentaliseringen av kristen tro. Uppdelningen av livet i två delar, ”religiöst” och det som inte är ”religiöst”, är definitivt av ondo. Att göra en sådan uppdelning – som i vissa skräckexempel innebär att man i den ena delen av livet kan betrakta sig som en ”varmt troende kristen”, utan att det får några som helst konsekvenser för resten av livet – det är inte bara en intellektuell katastrof utan även direkt kontrakristet.

Att vara kristen är inte ekvivalent med att ha en viss uppsättning religiösa åsikter. Kristen tro är inte i första hand en religion. Kristen tro är inte ens i första hand en relation (även om det är populärt att beskriva och subjektifiera kristen tro utifrån religion vs relation-uppställningen).

Kristen tro är i första hand varken en religion som ska utövas eller en relation som ska upplevas. Kristen tro är ett liv som ska levas.

Den premiss i Bäckryds resonemang jag är mest tveksam till är premiss (2). Min icke-pacifistiska hållning baserar sig inte på att jag ibland är en medlem av ”Guds folk” och ibland inte. En sådan uppdelning vänder jag mig, som jag förklarar ovan, tvärt emot. Det finns dock, vad jag kan se, inga skäl att hålla premiss (2) för sann. Bäckryd ger heller inga stödargument för denna premiss.

Att Jesu uppmaningar gäller ”Guds folk” – och då alla medlemmar av ”Guds folk” - betyder inte att uppmaningarna är kontextlösa och att de är avsedda att tillämpas ovillkorligen och undantagslöst. Möjligen kan en läsning av Jesu bergspredikan utan inramning av resten av Bibeln och kristen tradition motivera en sådan tolkning, men en sådan läsning är varken kristen eller intellektuellt hederlig.

Den som uppfattar premiss (2) som rimlig får gärna argumentera för den – och då helst i relation till Paulus och Romarbrevets 13:e kapitel.

Krav på teologiska åsikter och livsstil?

Christer Sturmark skriver följande med anledning av Kalla faktas reportage om Frälsningsarmén:

Trossamfundsminister Stefan Attefall intervjuades i Kalla Fakta och ansåg att Frälsningsarméns diskriminering av homosexuella var helt oproblematisk i statsbidragshänseende. Med Attefalls resonemang måste staten således också acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar.

Först är det värt att notera att Attefalls resonemang, baserat på vad som visades i Kalla fakta, handlade om att trossamfund har olika teologiska åsikter och (därav följande) livsstilskrav, och att stödet till trossamfund inte skulle vara möjligt om samfundens teologiska åsikter ska ”recenseras”. (Han nämner dock inte anledningen till det sistnämnda i det korta klipp som visades i programmet, men det är inte relevant i det här sammanhanget.)

Nu till saken. Sturmark menar att Attefalls resonemang innebär att staten också måste ”acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar”. På något sätt lyckas alltså Sturmark koppla ihop (1) krav på teologiska åsikter och livsstil med (2) krav på etnicitet, som om dessa skulle vara samma sak. Han ger dock inget argument för denna koppling – och jag är tveksam till att ett sådant kan ges då det är uppenbart att (1) och (2) inte ens nästan är samma sak.

Sturmark fortsätter:

Attefall är uppenbarligen helt omdömeslös i dessa frågor. Kanske har det att göra med att Attefall själv tillhör en frikyrka. Med sådana kopplingar bör ministern givetvis omedelbart skiljas från uppdraget att handa trosamfundsfrågorna i regeringen. Detta politikområde måste läggas över på någon annan minister.

Om Attefalls resonemang verkligen var sådant att det legitimerade ”negativ” särbehandling på basis av etnicitet (vilket inte ska förväxlas med ”positiv” särbehandling i form av exempelvis speciella insatser riktade till invandrargrupper med viss etniskt tillhörighet), då skulle han med rätta kunna anklagas för att vara ”omdömeslös”, men nu är det inte så.

I vilket fall som helst så är det anmärkningsvärt att Attefalls påstådda omdömeslöshet ”kanske” har att göra med att han tillhör en frikyrka, samtidigt som det faktum att han har ”sådana kopplingar” definitivt gör honom olämplig som trossamfundsminister. När det gäller det senare är det alltså inte längre frågan om ett ”kanske”: Tillhör man en frikyrka ska man inte ha trossamfundsministerposten!

Men borde inte det relevanta vara om man gör ett bra jobb, snarare än vilket – om ens något – samfund man tillhör? Naturligtvis. Staten ska inte ta ställning i teologiska frågor. Därför är en persons egna teologiska åsikter i sig själva helt och hållet irrelevanta för dennes lämplighet för en ministerpost. Det som är relevant är att man gör ett bra jobb, och när det gäller det har Sturmark inte visat att Attefall inte gör det.

Ropet efter ett teologiskt åsiktskrav för en minister vore mer begripligt om den som ropade efter det förespråkade en religiöst och teologiskt icke-neutral stat. Att ställa ett teologiskt åsiktskrav på en minister är väldigt märkligt om staten ska undvika att ta ställning i teologiska frågor, då ett sådant krav vore just ett sådant ställningstagande.

För en civil organisation som ett trossamfund, som de facto inte är varken teologiskt neutralt eller livsstilsneutral, är det däremot inte det minsta märkligt att det för medlemskap, eller för arbete i organisationen (som när det gäller Frälsningsarmén), ställs krav på teologiska åsikter och livsstil.

Är arvsynden förenlig med moraliskt ansvar?

Jag vill börja med att poängtera att många av tankarna i det här inlägget är ”work in progress”. Jag har inte tänkt klart. Det kan man väl egentligen aldrig säga att man har, men här känner jag mig lite extra ”oklar”. Jag vill också flagga för att det, åtminstone enligt min bedömning, bitvis kan bli ganska tekniskt.

Den som är uppmärksam noterar gissningsvis att jag nu använder mig av vad som tycks vara den vedertagna stavningen: arvsynd (med ett ”s”) istället för arvssynd (med två ”s”). (Stavningen med ett ”s” är den av svensk språkelit vedertagna stavningen. Stavningen med två ”s” ger dock ca 430 % fler sökträffar på Google.)

Läs gärna föregående inlägg om arvsynd och ansvar innan du läser vidare.

Moraliskt ansvar

Ett villkor för moraliskt ansvar skulle kunna vara följande:

(MA*) En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.

Detta villkor verkar prima facie (vid första anblick) vara rimligt. En lokförare på ett skenande tåg som inte kunde ha förhindrat att tåget spårade ur och kraschade rakt in i en skola kan knappast sägas vara moraliskt ansvarig för det inträffade och kan därför inte klandras för detta. Om samma lokförare kunde ha förhindrat urspårningen men valde att inte göra det, då är han däremot moraliskt ansvarig för det inträffade och kan rimligtvis klandras för detta.

Värt att notera innan vi går vidare är att MA* inte säger vid vilken tidpunkt det var möjligt för P att förhindra att H inträffar. MA* är således förenligt med att jag i en viss situation S är antingen externt (fysiskt) begränsad eller internt (mentalt) begränsad, så att jag i S inte kan förhindra H, givet att det hade varit möjligt för mig att (tidigare) förhindra detta sakförhållande som i S begränsar mig så att jag inte kan förhindra H.

MA* är alltså exempelvis förenligt med att min moraliska karaktär är sådan att jag i S inte kan förmå mig själv förhindra H, eftersom jag har en oövervinnerlig dragning till H, om jag själv, genom karaktärsformande fria val, har format min karaktär till vad den är.

Med andra ord: Är jag ansvarig för min onda karaktär så är jag också ansvarig och klandervärd för de onda handlingar som följer därav, även om denna ”följd” är determinerad av min karaktär. Och är jag ansvarig för min goda karaktär så är jag också ansvarig och berömvärd för de goda handlingar som följer därav, även om denna ”följd” är determinerad av min karaktär.

Detta innebär att Luther faktiskt kan berömmas (eller klandras, beroende på perspektiv) för sitt försvarstal inför riksdagen i Worms, även om hans berömda avslutande ord var bokstavligt sanna:

Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!

MA* verkar så långt oproblematiskt. Men låt oss återvända till lokföraren och det skenande tåget och se vad som händer om vi förändrar scenariot en aning.

Anta att skenande tåg av denna typ kan stoppas genom att man drar i en viss spak. Anta också att en ondskefull neurokirurg har stoppat in ett chip i huvudet på lokföraren som kommer att aktiveras om lokföraren börjar forma intentionen att dra i spaken. Effekten av att chipet aktiveras är att lokföraren inte drar i spaken (eftersom chipet intervenerar och hindrar intentionen att dra i spaken från att formas klart) och istället kanske sätter sig ner och håller händerna för ansiktet. Nu är det emellertid så att lokföraren aldrig börjar forma intentionen att dra i spaken eftersom lokföraren vill att tåget ska spåra ur. Chipet i fråga aktiveras alltså aldrig och har därmed inte någon effekt på lokförarens handlande.

Vad ska vi nu säga? Är lokföraren moraliskt ansvarig för urspårningen? Självklart! Lokförarens faktiska handlande är precis vad det skulle ha varit om chipet inte hade existerat, och chipets existens påverkade inte lokföraren på något sätt, eftersom det aldrig aktiverades. Samtidigt kvarstår det faktum att lokföraren inte kunde ha gjort något för att förhindra urspårningen, eftersom chipet skulle ha aktiverats om lokföraren hade börjat forma intentionen att dra i spaken.

Poängen med detta är att visa att ett villkor för moraliskt ansvar, hur intuitivt rimligt det än ter sig prima facie, senare ändå kan visa sig vara bristfälligt och ohållbart. Detta kan vara värt att ha i åtanke när man reflekterar över arvsynden i relation till moraliskt ansvar.

Med detta sagt vill jag presentera ett annat förslag på ett villkor för moralisk ansvar som kan hantera både Luther och det modifierade lokförarexemplet (och andra så kallade ”Frankfurt-style cases”):

(MA) P är moraliskt ansvarig för sakförhållande H endast om P orsakar H och P:s orsakande av H är frivilligt och inte kausalt determinerat av externa orsaker.

Jag vågar inte påstå att denna villkorsformulering är perfekt och att det inte kan finnas exempel som visar att den är problematisk, men denna villkorsformulering tycks åtminstone vara bättre än MA*.

Arvsynd

G.K. Chesterton skrev år 1908 följande:

Vetenskapens nutida mästare känner väl till att alla undersökningar måste utgå från ett faktum. Religionens gamla mästare visste också hur nödvändigt det är. De började med syndens faktum, ett faktum lika påtagligt som potatis. Om någon kunde renas i undergörande vatten eller ej är en sak, men att han ville renas finns det inga tvivel om. Men vad vissa religiösa ledare [...], alltså inte bara materialister, har börjat förneka är inte det tvivelaktiga vattnet utan den otvivelaktiga smutsen. En del nya teologer ifrågasätter synden ["original sin" i den engelska originaltexten], det enda i kristen teologi som verkligen kan bevisas.

(Chesterton, G.K., Ortodoxi, Artos & Norma förlag, Skellefteå, 2008, s. 20)

Det är ett svårförnekat faktum att människor syndar, men hur kommer sig detta (att alla människor syndar) egentligen?

Som jag nämnde i det föregående inlägget så har läran om arvsynd formulerats på olika sätt i olika traditioner (och vissa använder ett annat namn för den). Det finns, något förenklat, två huvudsakliga teser som förknippas med läran om arvsynd:

(AS1) Alla människor (utom tre eller fyra) lider av någon sorts ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, och denna ”defekt” är en konsekvens av Adams synd.

(AS2) Alla människor (utom tre eller fyra) är från födseln skyldiga i Guds ögon, och denna skuld är en konsekvens av Adams synd.

De flesta traditioner kan nog sägas hålla AS1 för sann. Vissa av dessa, som endast håller AS1 för sann (och inte AS2), vill inte kalla det för ‘arvsynd’ då de menar att den termen implicerar AS2. Andra menar att ‘arvsynd’ ska förstås som just AS1, inte AS2. Om de flesta traditioner håller AS1 för sann, så håller inte lika många AS2 för sann. Exakt hur många det rör sig om låter jag vara osagt.

Arvsynd och moraliskt ansvar

De praktiska aspekterna av AS1 kan knappast ifrågasättas. Även om vi utgår ifrån en sorts allmänmänsklig moraluppfattning (utan referenser till synd och det moraliskt onda/orätta som brott mot Guds vilja) och använder den som måttstock så är det ett påtagligt faktum att alla människor handlar moraliskt orätt.

Det är värt att notera att vi, trots den allmänt upplevda och uppenbara moraliska svagheten, anser att människor är moraliskt ansvariga för att de gör saker som är moralsikt orätta. Detta är rimligtvis problematiskt i samma grad som de praktiska aspekterna av AS1 (i relation till moraliskt ansvar). De praktiska aspekterna av AS1 är, i relation till moraliskt ansvar, alltså inte ett potentiellt problem endast för kristna.

AS2 är betydligt mer kontroversiell och framstår prima facie som (mer) svårförenlig med moraliskt ansvar givet villkoret MA. Det finns emellertid ingen explicit motsägelse mellan varken AS1 och MA eller AS2 och MA eller AS1 och AS2 och MA. För att en motsägelse ska uppstå måste vi lägga till ytterligare premisser, exempelvis:

(D1) Att alla människor (utom tre eller fyra) syndar är kausalt determinerat av Adams synd och ingen av dessa människor är moraliskt ansvariga för Adams synd.

(D2) Att alla människor (utom tre eller fyra) föds skyldiga i Guds ögon är kausalt determinerat av Adams synd och ingen av dessa människor är moraliskt ansvariga för Adams synd.

(MS) Moralisk skuld för X förutsätter moraliskt ansvarig för X.

D1 är oförenlig med MA och AS1. D2 är oförenlig med MA, MS och AS2.

Vad ska man då säga om detta? Det skulle kunna vara så att MA helt enkelt är felaktigt och att moraliskt ansvar är mer komplext än vad som uttrycks i MA (eller MA*), och att ett korrekt villkor för moraliskt ansvar kan vara förenligt med AS1 och D1 respektive MS, AS2 och D2. Det är också möjligt att MS är felaktigt; att ett nödvändigt villkor för moralisk skuld för X inte nödvändigtvis innefattar moraliskt ansvar för X. I följande diskussion kommer jag dock att utgå ifrån att både MS och MA är riktiga.

Frågeställningen är: Finns det någon arvsyndsmodell som bibehåller MA (och MS) och AS1/AS2 men inte D1/D2? Jag kommer att diskutera två sådana möjliga modeller. Den första av dessa kommer jag endast att diskutera kortfattat.

Augustinus realism

En typ av modeller som bibehåller MA och AS1/AS2 men inte D1/D2 är Augustinus realism och modeller som liknar den. Enligt en sådan modell så var hela mänskligheten, Adams avkomma, på ett reellt sätt närvarande i Adam när Adam syndade; hela mänskligheten är en metafysisk enhet som närvarade i Adam.

Detta kan förstås som att ingen människa som föds post-Adam börjar existera ur intet och att varje människa post-Adam istället är resultatet av att Adam genomgår en fission, en individualisering. På så sätt är mänskligheten en metafysisk enhet, närvarande i Adams synd. Därmed faller D1 och D2: Jag är moraliskt ansvarig för Adams synd eftersom jag i en reell mening var Adam – och Adam syndade frivilligt utan att vara kausalt determinerad att göra det (vilket innebär att jag i någon mening syndade frivilligt).

Denna typ av modell är knappast oproblematisk. Man kan exempelvis invända med att det är svårt att se varför jag endast är moraliskt ansvarig för den första synden på det här sättet. Varför är jag inte också ansvarig för alla andra synder som Adam eller andra av mina andra förfäder har begått? Ett möjligt svar är att jag endast står i en identitetsrelation till det temporala ”steg” av Adam som begick den första synden. Vad detta i sin tur beror på kan förstås diskuteras. Kanske har det att göra med att det var just den första synden, att den är den enda synd som förändrade (skadade) människans natur?

I vilket fall som helst så är detta en möjlig (typ av) modell. Min intention är dock inte att försvara dess plausibilitet, och därför tänker jag inte säga något mer om denna (typ av) modell.

En alternativ modell

I det följande kommer jag att skissa på ett annat möjligt sätt att förstå arvsynden i relation till MA. Jag börjar med AS1 och diskuterar därefter AS2.

(AS1) Alla människor (utom tre eller fyra) lider av någon sorts ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, och denna ”defekt” är en konsekvens av Adams synd.

AS1 innebär inte nödvändigtvis att synden är nödvändig, även om den är universell. Dvs. bara för att det är ett faktum att alla människor post-Adam (utom en eller två) syndar så innebär det inte att orsaken till detta sakförhållande är att alla människor post-Adam (utom en eller två) är kausalt determinerade att synda. Att jag, som en konsekvens av Adams synd, lider av en ”defekt” som gör det oundvikligt att jag syndar innebär inte att det faktum att jag syndar är kausalt determinerat av denna ”defekt” (eller av Adams synd).

Nu kanske någon tänker att det faktum att något är oundvikligt implicerar att detta något är kausalt determinerat. Det är en förståelig tanke, men stämmer den?

Anta att det är sant att en viss person P nästa månad kommer att utföra en viss handling H. Dvs. propositionen att P nästa månad kommer att utföra H är sann. Att denna proposition är sann innebär med nödvändighet att P kommer att utföra H. Med andra ord är det oundvikligt att P kommer att utföra H. Skulle P inte utföra H så skulle det helt enkelt inte vara sant att P kommer att utföra H – men det är sant.

Inget av detta innebär dock att P:s utförande av H är kausalt determinerat. P är fri att låta bli att utföra H, men skulle P låta bli så skulle det, som sagt, inte vara sant att P kommer att utföra H. Sanningsvärdet för propositionen att P kommer att utföra H bestäms av huruvida P de facto kommer att utföra H. Det är med andra ord inte så att P:s utförande av H determineras av propositionens sanningsvärde.

Den ”defekt” som människan (post-Adam) lider av måste alltså inte alls vara sådan att den kausalt determinerar människan att synda, bara för att denna ”defekt” garanterar (gör det oundvikligt) att människan syndar.

En konsekvens av Adams synd kan sägas vara följande:

(T1) Att människans livssituation påverkas på ett visst sätt (där ‘livssituation’ kan syfta på en förändring hos människan själv och/eller i hennes omgivning.)

”Defekten” i sig kan förstås som ett tillstånd som realiseras av T1 och innefattar följande:

(T2) Att den människa som befinner sig i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, utan att vara kausalt determinerad att göra det.

Dvs. min ”defekt” är att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt. Om det är sant att jag lider av denna ”defekt” så är det sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, och om det är sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt så garanterar det (gör det oundvikligt) att jag kommer att synda i den påverkade livssituationen (annars skulle det inte vara sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, i vilket fall det inte skulle vara sant att jag lider av ”defekten”).

Om detta är fallet så kan människan vara moraliskt ansvarig (MA) för att hon syndar, trots att hon post-Adam lider av ”defekten” som garanterar (gör det oundvikligt) att hon syndar. D1 är således falsk.

Hur är det då med AS2?

(AS2) Alla människor (utom tre eller fyra) är från födseln skyldiga i Guds ögon, och denna skuld är en konsekvens av Adams synd.

Innan jag säger något mer om AS2 vill jag påpeka att AS2 knappast måste betraktas som en nödvändig del av kristen tro. Jag kan själv inte se att bibeltexterna skulle ”kräva” ett försanthållande av AS2. Så ifall det visar sig vara svårt att förena AS2 med moraliskt ansvar så kanske detta inte måste innebära någon större katastrof?

Ett sätt att förena AS2 med MA (och MS) är följande: Den skuld jag föds med är direkt relaterad till ”defekten” jag föds med. Jag är skyldig till att ha denna  ”defekt”. Att jag har denna ”defekt” är dock inte kausalt determinerat; ett villkor för att jag ska ha denna ”defekt” är att jag de facto frivilligt syndar. Att jag föddes skyldig i Guds ögon är således inte kausalt determinerat av Adams synd, vilket innebär att D2 är falsk.

En uppenbar, möjlig invändning är att detta tycks förutsätta att alla människor lever tillräckligt länge för att de ska hinna synda och således realisera att de föds med ”defekten”. De som exempelvis dör strax efter födseln kan knappast sägas hinna synda, och i så fall kan de inte heller sägas födas med ”defekten” och kan därför inte heller sägas födas med någon skuld (för ”defekten”).

Här kan det vara lämpligt att ta in Transworld Depravity (TD) in i bilden. TD är ett tillstånd som kort sagt (och något oprecist, men i det här sammanhanget tillräckligt) innebär att den agent som lider av TD frivilligt kommer att handla moraliskt fel oavsett vilken (av Gud realiserbar) värld agenten skapas i, givet att agenten får tillfälle att utföra vissa moraliskt signifikanta handlingar. I den här kontexten kan vi prata om villkorlig TD (VTD), där T1 är villkoret. Dvs. givet att T1 realiseras så kommer den människa för vilken T1 realiseras att lida av TD. Och för den människa som lider av villkorlig TD gäller att T1 i alla (av Gud realiserbara) världar leder till T2.

Om ”defekten” förstås som TD så lider jag alltså av ”defekten” från födseln även om jag dör en timme efter födseln.

Nu kan man ju fråga sig: Är det inte lite Minority Report-varning över det hela? ”Defekt”-resonemanget ovan liknar dock inte alls scenariot i Minority Report. Min skuld för ”defekten” handlar inte om skuld för potentiella synder. Det är inte så att jag är skyldig till synder som jag kommer att begå i framtiden eller skulle ha begått i framtiden om världen hade varit annorlunda beskaffad. Det jag är skyldig till är att jag lider av VTD; att det är sant om mig att jag skulle synda i varje (av Gud realiserbar) värld där T1 realiseras och jag får tillfälle att utföra vissa moraliskt signifikanta handlingar. Jag är dock inte skyldig till att ha begått dessa synder, förutsatt att jag de facto inte har begått dem.

Det finns antagligen många fler möjliga (och rimliga) invändningar, och jag håller det inte för omöjligt att någon av dessa kan slå hål på den här AS2-modellen. Som jag sa, det här är ”work in progress”. AS1-modellen har jag däremot mer förtroende för.

Ni får i vilket fall som helst gärna bidra med tankar, frågor och invändningar. Och har ni andra förslag på hur man kan tänka kring arvsynd och moraliskt ansvar så vore det extra kul. Jag törs dock inte lova att jag har tid att svara på alla kommentarer – i alla fall inte just nu.

Arvssynd och moraliskt ansvar

En klassisk tanke i kristen tro är att alla människor (utom t.ex. Jesus) har någon form av ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, samt att denna ”defekt” är en konsekvens av den första människans synd. Läran om arvssynd har formulerats på olika sätt i olika traditioner (vissa använder ett annat namn för den), men det här kan nog sägas beskriva en tanke som är gemensam för de flesta.

Ett intuitivt villkor för moraliskt ansvar är emellertid följande:

En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.

Så, om jag syndar som ett resultat av att Adam (den första människan) syndade, hur kan jag då vara moraliskt ansvarig – och därmed klandervärd – för min synd?

Detta är enligt min mening en mycket viktig fråga och det förvånar mig att diskussioner av den tycks vara ovanliga, speciellt i kyrkan (kristendomskritiker brukar däremot referera till den mer frekvent).

Min hypotes om varför detta förhållande råder är att många inte ser implikationerna av att frälsningen är frälsning från något. Istället tänker de att Gud har gett oss ett erbjudande om frälsning, och att det är upp till mig att ta emot eller förkasta detta – och om jag förkastar det, då väljer jag att själv ta konsekvenserna av min synd. Jag är alltså, enligt detta sätt att tänka, klandervärd endast i kraft av att ha förkastat Guds frälsningserbjudande.

Detta sätt att resonera är dock problematiskt. Det jag blir frälst från är synden och Guds dom över densamma:

Jag måste alltså, genom min synd, förtjäna Guds dom innan och utan att Gud ger mig sitt frälsningserbjudande, annars finns det inget som jag behöver frälsas från!

Moraliskt ansvar för en viss handling förutsätter moraliskt ansvar vid tidpunkten då handlingen utförs. Jag kan inte vid ett senare tillfälle, exempelvis när jag blir konfronterad med Guds frälsningserbjudande, bli moraliskt ansvarig för tidigare handlingar. Antingen var jag moraliskt ansvarig vid handlingarnas utförande eller så var jag det inte och kan inte heller bli det.

Varför? Det kan helt enkelt inte, i efterhand, bli sant att jag kunde ha förhindrat handlingens utförande (och det senare är ju ett villkor för att jag ska kunna vara moraliskt ansvarig för handlingen i fråga) – och om någon frågar varför detta är så, då svarar jag som Louis Armstrong lär ha svarat när han fick frågan ”What is jazz?”:

If you gotta ask, you ain’t never gonnna know!

Frälsningen är också nära förknippad med förlåtelse av begångna synder, men om jag inte har varit moraliskt ansvarig för de onda handlingar jag har begått, då finns det inget att förlåta. Detta gäller även efter att jag har accepterat Guds frälsningserbjudande (om jag accepterar det), eftersom jag fortfarande dras med arvssyndens effekter.

Man kan formulera ytterligare argument (för att visa att hänvisningar till frälsningserbjudandet inte duger som förklaring till att jag är moraliskt ansvarig för mina handlingar trots min ”arvsyndsdefekt”) utifrån det faktum att frälsningen är oförtjänt, men jag menar att det som redan sagts räcker.

Så, hur kan det vara möjligt att jag är moraliskt ansvarig för min synd om jag inte kan undvika att synda? Är det inte Adam, snarare än jag själv, som är ansvarig för min synd?

Detta blir ämnet för nästa ett framtida blogginlägg. Ni får gärna tänka högt i kommentarsfältet. I alla fall om era tankar har med denna fråga att göra. :)

Missuppfattningar om straffet, synden och nåden

Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan i Borlänge, skriver följande i ett ganska färskt blogginlägg:

Den klassiska synen om ett evigt medvetet lidande som straff för människor bara för att de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt förkastar jag helt.

Jag vill säga ett par saker i anslutning till detta.

Jag förkastar också ett ”evigt medvetet lidande som straff för människor bara för att de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt”. Problemet med citatet ovan är att det – om det tas som en beskrivning av klassisk kristen lära – är en halmgubbe. Den klassiska synen är inte att människor straffas för att inte ha ”fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt”.

En sådan uppfattning som Elsander beskriver som ”den klassiska” är rätt och slätt otänkbar; det skulle innebära att en människa hålls ansvarig och straffas för någon annans bristande pedagogik eller uteblivna kommunikation. En sådan uppfattning är definitivt inte ”klassisk”.

Det är inte heller så att någon döms till ett evigt straff endast på basis av frånvaro av tro på Kristus. Den människa som blir dömd blir det på grund av sin synd och ondska; för att hon förtjänar det.

Enligt kristen tro blir den människa som blir räddad inte räddad för att hon förtjänar det, utan av nåd. Frälsningen är något oförtjänt. Alla människor har syndat och förtjänar därför att krossas under Guds heliga och rättfärdiga vrede.

(Detta är också bakgrunden mot vilken evangeliet framträder som sannerligen goda nyheter; evangeliets och korsets storhet är symmetriskt mot hur illa det är ställt med människan.)

Alla människor förtjänar alltså Guds vrede.

Så vad händer då om Gud väljer att skänka nåd endast till vissa människor? Innebär det att de som som Gud inte skänker nåd helt plötsligt upphör att förtjäna Guds vrede? Naturligtvis inte: Guds straffande av dem som inte benådas är precis lika välförtjänt och rättfärdigt som om Gud inte benådade en enda människa.

Rättfärdigheten i Guds straffande ligger inte i huruvida han benådar någon, utan i att den som straffas förtjänar det. Och det ”förtjänandet” förblir vad det är, oberoende av om Gud visar vissa människor nåd eller inte. Detta är en implikation av att frälsningen är av nåd, oförtjänt.

Samma sekund som man antyder att Gud på något sätt bör eller ”måste” rädda någon så kastar man ut konceptet oförtjänt nåd genom fönstret; det konceptet förutsätter att Gud med rätta hade kunnat förkasta oss alla.

Nu är det ju emellertid så att Bibeln beskriver Gud som att han älskade ”världen”mycket ”att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

Paulus skriver: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8-9).

Varje människa som tror på Kristus blir alltså räddad undan domen, av nåd, utan att på något sätt ha förtjänat det.

Bibeln beskriver också hur Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Därför drar jag slutsatsen att frälsningen är principiellt tillgänglig för alla, även om Gud – om han ville, per implikation av nådkonceptet – hade kunnat erbjuda frälsningen endast till några. Jämför med vad Paulus skriver i Rom 9 (läs gärna hela kapitlet):

[Gud] säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. [...] Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? (vers 15, 18-20).

Ingen kan anklaga Gud för att vara orättfärdig och orättvis, på basis av att ett visst antal människor aldrig hör eller har hört talas om Jesus. Varför? Därför att frälsningen är något oförtjänt!

Nu tror jag, som sagt, att frälsningen är principiellt tillgänglig för alla. Detta tror jag dock på basis av bland annat 1 Tim 2:4 – inte för att Gud skulle vara orättvis och orättfärdig annars.

Angående frågan om huruvida frälsningen är praktiskt tillgänglig för alla så tänker jag så här: Det är åtminstone möjligt att Gud har skapat världen sådan att alla – eller åtminstone så många som möjligt – av de människor som skulle ta emot frälsningen om tillfälle gavs, också vid någon tidpunkt under livet får ett sådant tillfälle.

Detta, i kombination med att frälsningen är frivillig, räcker för att visa att Guds vilja att ”alla ska blir frälsta” inte är oförenlig med att vissa aldrig hör talas om Jesus. (Man ska inte heller ignorera möjligheten för Gud att uppenbara sig för någon på ett mer direkt sätt, utan att denne möter en kristen.)

Gud har dock ingen som helst skyldighet att se till att någon hör talas om eller på annat sätt möter Jesus och evangeliet – att han gör det beror helt och hållet på hans nåd.

Tillbaka till det inledande citatet. Att människor blir dömda på grund av att ”de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt” är rätt och slätt fel eftersom domen gäller synden och ondskan. Men det är också fel av en annan orsak, nämligen att det antyder att förklarandet av evangeliet ”på ett bra sätt” för en människa är ett nödvändigt och tillräckligt villkor för den människans frälsning.

Detta är i sin tur fel av minst två skäl: För det första så är frälsningen frivillig. För det andra så implicerar det att Jesus inte lyckades förklara evangeliet ”på ett bra sätt” eftersom inte alla som lyssnade på honom ville följa honom (se t.ex. Joh 6).

Till sist, kärleken då? Paulus skriver att ”[...] Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Det fantastiska i Guds kärlek  till oss är alltså också det symmetriskt till hur illa det egentligen är ställt med oss. Att vi förtjänar att krossas under Guds heliga vrede, och att Gud trots detta, för att han älskar oss, väljer att ta vårt rättmätiga straff på sig själv, för att vi oförtjänt ska kunna förklaras rättfärdiga - det säger allt om hur mycket Gud älskar!

C.S. Lewis får avsluta:

Christ died for men precisely because men are not worth dying for; to make them worth it.

Argumentationsfel från predikstolen

Vissa kommer att uppfatta det här inlägget som onödigt. Andra kommer antagligen att uppfatta det som ett angrepp på en person som är bra mycket ”andligare” än vad jag är. Samma personer kommer eventuellt att tänka att det här inlägget främst är ett uttryck för min ”köttslighet” (eller något liknande).

Själv betraktar jag det som ett uttryck för:

  1. Att jag betraktar Bibeln (och inget annat) som den högsta auktoriteten för vad som är ett rätt kristet liv.
  2. Att jag inte betraktar en talares egna erfarenheter och spektakulära mirakelberättelser – sanna eller inte – som något som automatiskt ger auktoritet åt det talaren säger.
  3. Att jag inte accepterar slutsatsen av ett bristfälligt argument som sann (om jag inte har oberoende skäl att hålla slutsatsen för sann).

Nu till saken. Igår kväll lyssnade jag på en karismatisk predikant och evangelist som sa exakt så här:

Och ni vet att jag säger överallt där jag åker, till människors förtret [...]:

Vi behöver predikanter som inte går på den förföriska vågen från Mellaneuropa. I Mellaneuropa har dom inte väckelse. Det har vi haft i Sverige. Och när vi hade väckelse i Sverige, då slängde vi ut spritflaskorna, då sa vi nej till vinet till köttet.

Nu kommer det en våg av orenhet och liberalism från Mellaneuropa som inte ska ta våra predikanter och äldstebröder och styrelsemedlemmar, som plötsligt ska ha lite rött till köttet.

En del av er har vuxit upp, och ni är tredje generationens kristna. Ni vet ingenting om vad det är att torka spyor efter en full mamma, men det vet jag. Och du har aldrig fått stryk på fyllan heller och blivit inlåst. Då ska du vara rädd om det arvet du fick ifrån far och mor, farmor och farfar, och beskydda det. Och inte fjanta med mellaneuropeisk kultur, som inte är något annat än förförisk lättja.

I Jesu Kristi namn står jag emot det! Och du som har börjat med vinet, du slänger ut det. Och du som har vuxit upp i en kultur där man aldrig drack men plötsligt har börjat med det – lägg av! Rätta upp altaret igen.

Och nu ser jag ju en del sådana där skeva leenden. Och vet du varför skeva leendet är där, det är därför att vinflaskan står i kylskåpet. Tvätta bort leendet snabbt, för du har inte torkat spyor efter mamma, och fått stryk så örat lossnade, men det har jag! Och det var alkoholen.

Nu råkar det här handla om alkohol, men det kunde lika gärna ha handlat om något annat som Bibeln inte förbjuder men som talaren likväl vill framställa som förbjudet.

Jag identifierar två huvudsakliga argument i ovanstående resonemang.

Argument 1:
(1) När vi tidigare hade väckelse i Sverige så slutade vi (kristna) dricka alkohol.
(2) Det vi slutade med när vi hade väckelse i Sverige ska vi (kristna) avhålla oss från.
(3) Alltså ska vi (kristna) inte dricka alkohol.

Observera att premiss (2) inte finns med i det ursprungliga resonemanget, men den (eller något som liknar den) måste finnas där för  att slutsatsen ska följa av (1).

Problemet är att premiss (2) knappast är rimlig.

Under väckelsen här i Piteåbygden på 1950-talet så var det självklart att den nykristne, förutom att sluta dricka alkohol, också skulle upphöra med alla aktiviteter ”i världens regi”, exempelvis idrott, politiskt engagemang, biografbesök, etc.

Om premiss (2) vore sann så skulle vi kunna, genom att ersätta ”dricka alkohol” i premiss (1) med annat som vi ”kastade ut” när vi hade väckelse, konstruera ett argument vars slutsats är att vi inte ska idrotta, engagera oss politiskt, gå på bio, och så vidare. Det tycks dock uppenbart att detta är orimligt, eftersom att Bibeln inte på något sätt förbjuder varken idrott, politiskt engagemang, osv. Men om premiss (2) inte är sann, då följer inte heller slutsatsen (3).

Argument 2:
(1) Alkoholmissbruk förekommer och har tragiska följder.
(2) Något som kan missbrukas ska en kristen helt avstå från.
(3) Alltså ska en kristen helt avstå från alkohol.

Åter igen finns premiss (2) inte med i det ursprungliga resonemanget, men den är nödvändig för att slutsatsen (3) ska följa av (1).

Problemet är att premiss (2) knappast är rimlig. Byt ut ‘alkohol’ mot ‘sex’ och du  får ett argument vars slutsats är att kristna ska leva i celibat, vilket naturligtvis är helt orimligt. Premiss (2) måste därför förkastas, vilket innebär att slutsatsen (3) inte följer av (1).

Man kan möjligen identifiera fler argument i det ursprungliga resonemanget, men jag kan åtminstone inte hitta något fler som är bättre än de jag redan tagit upp.

Det är värt att notera att exakt samma talare sa så här kvällen innan:

Bibeln talar ju mest om måttlighet, visst gör den det. Bibeln talar om att inte dricka sig berusad. Och du säger ‘Du är lite radikalare än Bibeln då?’ Ja, jag tyckte det var [...] på den säkra sidan. [...] Och jag gjorde så mycket dumheter, så jag bestämde mig för att det får vara.

I detta uttalande ser jag inga problem; Bibeln förbjuder inte alkohol, utan talar om måttlighet och förbjuder överkonsumtion och missbruk. Av detta följer dock inte att man måste vara absolutist. Det som följer är att man inte ska överkonsumera. Ett glas rött till maten är dock ingen överkonsumtion.

Att därför framställa det som förbjudet är att ålägga människor ”kristna” plikter som inte är förankrade i Bibeln – och det är inte okej, oavsett vad det handlar om.

Det kan naturligtvis vara så att någon av en eller annan anledning bör avstå alkohol (eller något annat) helt och hållet, exempelvis för att man av en eller annan orsak inte kan hantera alkohol (eller vad det nu kan vara). Detta är dock inte något som implicerar att de som saknar sådana orsaker också bör avstå. Det kan naturligtvis vidare vara så att någon bör avstå i ett visst sammanhang, av hänsyn till någon annan som bör avstå, men detta är åter igen inget som implicerar att alla alltid bör avstå.

Angående talaren så har jag inte för avsikt att ange dennes namn. Den som verkligen vill veta det kan antagligen ta reda på det med hjälp av lite enkelt detektivarbete, men jag anger det inte här eftersom det inte är särskilt relevant i sammanhanget.

Kulturfenomenet julen och Jesus

Kyrkfolk (i alla fall en del) vill gärna påtala att julfirandet ”egentligen är ett firande av Jesu födelse”, att julen är en kristen högtid, och så vidare. Stämmer det att julen ”egentligen” är en kristen högtid och handlar om Jesu födelse? Knappast. Eller snarare: Det beror på. Det beror på vad man avser med ordet ‘jul’ och ‘julfirande’ (för enkelheten skull kan vi anta att båda orden syftar på samma sak).

Det borde inte vara särskilt kontroversiellt att ordet ‘julfirande’ används för att benämna ett fenomen som endast undantagsvis har något med firande av Jesu födelse att göra. Men vad betyder det då att säga att julfirandet ”egentligen är ett firande av Jesu födelse”? Vadå ”egentligen”?

Skulle själva kulturfenomenet som benämns ‘julfirande’ i sig, på något underligt sätt, handla om att fira Jesu födelse, trots att kulturfenomenet inte är distinkt kristet på något sätt?

- Du vet väl att när du överkonsumerar prylar, mat och godis i umgänge med nära och kära, då firar du egentligen Jesu födelse!

Det verkar inte rimligt. Så vad menar man då? Kanske menar man att ordet ‘jul’ egentligen borde avse en högtid centrerad kring Jesus födelse (inklusive firande därav)? Detta verkar inte heller rimligt.

Den ursprungliga betydelsen av ordet ‘jul’ har inget med kristendom att göra överhuvudtaget, utan användes om en helt annan högtid. Högtiden kristnades visserligen, och kan antagligen sägas ha åsyftat en kristen högtid under en viss period, men det visar bara att ett ord kan skifta betydelse.

Om ordet ‘jul’ kunde skifta betydelse i samband med kristendomens intåg, då kan det också skifta betydelse i samband med andra samhällsförändringar, exempelvis sekularisering. Därför är det inte rimligt att tala om vad ordet ‘jul’ egentligen borde avse.

Julfirandet som kulturfenomen är alltså inte ”egentligen ett firande av Jesu födelse”. Inte heller kan man säga att själva ordet ”egentligen” borde avse en kristen högtid. Finns det något fler sätt på vilket kulturfenomenet julen ”egentligen” kan vara kristen? Inte vad jag kan komma på.

Slutsats: Ge upp försöken att hävda att kulturfenomenet julen egentligen är en kristen högtid och att julfirandet egentligen är ett firande av Jesu födelse.

Med undantag för vissa inslag så har jag inget emot det kulturfenomen som julen utgör. Det är trevligt att tända ljus, äta god mat, träffa familj och så vidare. Det är mysigt – och det är inget fel med det. Även om inget av det nyss nämnda (på något icke-långsökt sätt) har med Jesu födelse att göra så betyder inte det att de där sakerna är dåliga.

Kan man inte fira Jesu födelse i samband med kulturfenomenet julen då? Visst kan man det. Kristna har firat Jesu födelse åtminstone sedan början av 200-talet. På en rad olika datum dessutom. Jesu födelse – att Gud blev människa – är ju ingen liten grej. Tvärtom är det stort och definitivt värt att fira och påminna sig om.

Kulturfenomenet julen är, enligt min mening, i stora drag något positivt. Likaså är det positivt att fira och påminna sig om Jesu födelse och vad hans födelse innebär.

Jag ser dock ett problem i den förvirrade sammanblandningen av dessa två, där kulturfenomenet med dess olika (och positiva!) inslag på något bokstavligen mystiskt vis antas utgöra ett firande av Jesu födelse.

Notera dock att jag inte menar att kulturfenomenet principiellt inte skulle kunna innefatta firande av Jesu födelse. Jag menar bara att kulturfenomenet, som det (idag) är beskaffat, inte (per automatik) innefattar detta och att det är ett misstag att tro att man firar Jesu födelse bara för att man hoppar på det kulturella jultåget.

Notera vidare att jag inte heller menar att man inte kan fira Jesu födelse i samband med julen. Det kan man – och det görs ju också. (Jag har såklart inte heller något emot att julklappsgrejen används som ”språngbräda” för att tala om den gåva som Gud gav människan, och så vidare.)

Kulturfenomenet julen och firandet av Jesu födelse är dock inte samma sak. Det är poängen.

Man kan förstås säga att ordet ‘jul’ har fler än en betydelse. Att ordet dels kan syfta på kulturfenomenet som jag har diskuterat ovan, och dels på ”den kristna julen”. Eftersom den sistnämnda betydelsen sannolikt avser det jag ovan kallar ”firande av Jesu födelse”, så gör detta ingen skillnad för sakfrågan: Kulturfenomenet julen och firandet av Jesu födelse – eller ”den kristna julen” om man föredrar den frasen – är två olika saker. Man firar inte Jesu födelse bara för att man firar jul.

Hårklyverier? Sparkar jag på öppna dörrar? Det bjuder jag på i så fall. Det är ju trots allt snart jul.

Förvirrat resonemang om abort

Torsten Åhman, pastor och evangelist (bland annat), skrev i förrgår på sin blogg om varför han inte berörde abortfrågan under partiledarutfrågningarna på Vårdgårda Möte 2010. Det faktum att ämnet inte berördes är i inte det jag reagerar på (det kan finnas rimliga skäl att undvika ämnet). Något jag däremot reagerar på är de skäl som Åhman själv anger för undvikandet.

Låt mig poängtera att jag förutsätter att Åhman, som kristen och bibeltroende, har skäl att hålla följande för sant:

(1) Människans värde beror inte på hennes förmågor, ålder, eller fysiska position, utan på att hon är skapad av Gud, till Guds avbild.

(2) En människas värde är på grund av (1) inget som hon förvärvar genom att röra sig i rum och/eller tid, utan något som hon har i kraft av att vara människa och Guds avbild.

Med de två premisserna ovan på plats kan vi fortsätta resonemanget:

(3) Även en ofödd människa är på grund av (1) och (2) en fullvärdig människa.

(4) Abort dödar en ofödd människa.

(5) Det är moraliskt orätt att döda en annan människa utan giltiga skäl.

(6) Slutsats I: Det är på grund av (3), (4) och (5) moraliskt orätt att utföra eller låta utföra en abort utan giltiga skäl.

(7) Slutsats II: Kriteriet för att ett skäl att döda en annan människa ska vara giltigt, oavsett vad det innebär, är på grund av ovanstående detsamma oavsett det rör sig om att döda en ofödd människa (abort), att döda en ung människa, eller att döda en gammal människa.

Premiss (1) och (2) bör inte vara kontroversiella för en bibeltroende kristen. Premiss (3) följer av (1) och (2). Premiss (4) är ett biologiskt faktum. Premiss (5) utgår jag ifrån att varenda normalt funtad människa håller med om. Slutsatserna följer av premisserna. (Jag kan ha missat någon detalj och skyller i så fall på trötthet.)

Notera att jag har full förståelse för att de som inte omfattar en kristen världsbild inte accepterar (1) och (2), och därmed sannolikt inte heller accepterar slutsatserna.

Jag har inte för avsikt att motivera (1) och (2) utanför den kristna världsbilden (åtminstone inte här och nu), och den som ifrågasätter (1) och (2) utanför den kristna världsbilden (eller annan världsbild som erbjuder en transcendent värdeförankring) kan således sägas sparka in öppna dörrar.

Låt oss då titta på var Åhman skriver. Han anger fem skäl till att han undvek abortfrågan. Jag citerar:

1. Abort är alltid en tragedi och det är precis som kvinnan i dagenartikeln säger att många kvinnor mår hemskt dåligt efter en abort: ”Det lidandet är så fruktansvärt att det inte går att förmedla, man bär på förlust men även på plågsamma skuldkänslor.” Själv säger hon att hon fått uppleva ”den förlåtelse som bara Jesus kan ge”. Men har ändå en ”hemlig sorg”. I en samling med tusentals människor finns flera som har detta lidande. Att som pastor ta upp den här frågan i en politisk diskussion utan möjlighet att förklara ”den förlåtelse som bara Jesus kan ge” skapar bara en större smärta hos alla de som varit med om detta. Det är inte det de ska möta när de för en gångs skull kommer till ett kristet möte.

Abort är i allra högsta grad en tragedi; en abort innebär att en oskyldig människa dödas. Däri består den verkliga tragedin, och inte i att den kvinna som låter utföra en abort utan giltiga skäl sedan mår psykiskt dåligt. Berättigade skuldkänslor är inte en psykisk defekt utan snarare ett friskhetstecken.

Om Sverige hade haft en liberal mordpolitik, hade Åhman resonerat på samma sätt då angående mord?

Vad sägs om följande: ”Mord är alltid en tragedi och många mördare mår hemskt dåligt efter ett mord. I en samling med tusentals människor finns flera som har detta lidande. Att som pastor ta upp den här frågan i en politisk diskussion utan möjlighet att förklara ‘den förlåtelse som bara Jesus kan ge’ skapar bara en större smärta hos alla de som varit med om detta. Det är inte det de ska möta när de för en gångs skull kommer till ett kristet möte.”

Det som är galet med detta, och den sorts resonemang som Åhman för, är att det riktar våra sympatier mot den som utfört den moraliskt orätta handlingen snarare än mot offret för handlingen. Våra sympatier måste riktas mot offret, även om Guds nåd naturligtvis räcks också åt den grövsta brottsling ifall denne omvänder sig.

2. Frågan är så komplicerad. Inte ens bland kristna som anser sig vara bibeltroende är man helt enig om när livet börjar. Är det befruktade ägget omedelbart en människa? Om inte, när blir det en människa? Är till exempel en skrapning efter en våldtäkt en abort? Därom är man inte enig. Du skriver ”att döda ett barn i moderlivet är som att mörda en vuxen person.” Bibeln är inte helt klar på den punkten. I 2:a Moseboken 21:22  kan vi läsa om reglerna i det israeliska samhället: ”Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.” Annars är regeln att ge liv för liv, men så är det inte i det här fallet. Vad jag menar är att denna allvarliga fråga har många nyanser. Dessa går inte att utreda med ”oneliners” under någon minut i en utfrågning. Frågan är viktig men hör hemma i andra forum och då får man avhålla sig från formuleringar som den ovan. En sådan är ett uttryck för bristande respekt för andras synsätt och omöjliggör varje meningsfullt samtal.

Är frågan komplicerad bara för att ”kristna som anser sig vara bibeltroende” inte är helt eniga om när livet börjar? Knappast. Det visar snarare att kristna är dåliga på att se de logiska konsekvenserna av den världsbild de säger sig hålla för sann.

Vad gäller det aktuella bibelcitatet så använder Åhman en bibelöversättning som underlättar för den tolkning han gör. Någon motsvarighet till ordet ”missfall” förekommer, vad jag kan se, inte i grundtexten. Den aktuella versen kan tolkas som att barnet föds för tidigt utan att någon skada uppstår.

I vilket fall som helst så verkar det inte handla om att med uppsåt orsaka det ofödda barnet skada, vilket i så fall är en moraliskt relevant skillnad gentemot abort, där skadan är uppsåtlig. Jämför med att av en olyckshändelse orsaka en vuxen människas död; det är långt ifrån samma sak som att med vett och vilja döda samma människa.

Jag håller med Åhman om att det krävs mer än ”oneliners”. Jag håller också med om att det är klokt att undvika onödigt kontroversiella formuleringar; frågan är ju tillräckligt kontroversiell i sig själv. Däremot är det knappast respektlöst i sig att uttrycka en diametralt motsatt uppfattning i abortfrågan.

3. Det finns en sak som en del kristna inte har tänkt igenom. Att vi lever i ett mångfaldssamhälle. Det betyder att många inte delar de värderingar som finns i kristen tro. Vi har trosfrihet och tankefrihet. Detta har våra föregångare kämpat för. Det betyder att olika värderingar lever sida vid sida. Vi hämtar vår syn på livet och sexualiteten ur vår kristna tro. Alla gör inte det. Även om vi inte delar deras uppfattning måste vi respektera dem och deras rätt att ha en annan uppfattning. Den uppfattningen kan leda till en annan syn i abortfrågan än den vi har. Vi kan aldrig genom lagstiftning tvinga andra till samma synsätt som vi. Därför går det inte att lagstifta mot abort och det är meningslöst att påverka våra politiker att försöka göra det.

Att respektera någons rätt att ha en annan uppfattning är inte på något sätt detsamma som att inte kunna uttrycka den motsatta uppfattningen. Att respektera någons rätt att ha en annan uppfattning är inte heller detsamma som att inte lagstifta mot det som uppfattningen handlar om. Att lagstifta mot det som uppfattningen handlar om är helt enkelt inte samma sak som att lagstifta mot den person som hyser uppfattningen eller mot dennes rätt att hysa och uttrycka den uppfattningen.

Låt mig ge ett exempel: Min uppfattning är att upphovsrätten bör revideras och att icke-kommersiell kopiering bör vara tillåten (eftersom motsatsen kräver ett övervakningssamhälle). Att det som min uppfattning handlar om (att icke-kommersiell kopiering bör vara tillåten) har svensk lag emot sig, det innebär på inget sätt att min rätt att hysa och uttrycka den uppfattningen kränks.

Vidare så handlar lagstiftning i en demokrati inte om att tvinga andra till ett visst synsätt utan om att reglera handlingar. Det är i första hand detta som lagen och dess tillämpning gör.

Eftersom Sverige är en demokrati så är det oerhört märkligt att antyda att oliktänkare på något sätt skulle vara diskvalificerade från den politiska debatten och inte ha rätt att uttrycka sina åsikter. Att uttrycka sin åsikt och motivera den för att försöka få andra att dela den, det är ju en demokratisk rättighet! Varför Åhman tycks vilja att kristna bara ska ”rätta in sig i ledet” är fullständigt obegripligt. Kristna måste ju få delta i samtalet på samma villkor som alla andra.

Åhman fortsätter:

Man kan jämföra med alkoholfrågan. Om man är helnykterist kan man ha alla goda skäl i världen för det och man kan föra fram starka skäl mot alkoholen som att så många dör och så många barn far illa. Men att förbjuda alkohol skulle vara en omöjlighet. (Man försökte under en period i USA, men det blev ett totalt misslyckande med utbredd illegal tillverkning och en dramatiskt växande kriminalitet) Däremot står det ju var och en fritt att framhålla fördelarna med en nykter livsstil, att arbeta för att försäljningen sker under ordnade former, att ta hand om och hjälpa dem som drabbats av alkoholens skadeverkningar. På samma sätt går det inte i vårt samhälle med så olika värderingar i frågan att verka för abortförbud. Eftersom det finns utbredd uppfattning om att aborter ska tillåtas skulle detta leda till mängder av illegala aborter med stora skadeverkningar och en obehaglig kriminalitet när människor skor sig på andras olycka. Vad vi från kristet hålla kan göra är att framhålla, men framför allt ge exempel på kärleksfulla och ansvarstagande relationer  där abort inte är nödvändig och ge en förlåtande miljö för dem som går med sorgen i sitt sitt liv och det är många, många. Vårt stora svek i denna fråga är att inte detta sista hörs tydligare från oss som är kristna.

Jämförelsen med alkoholfrågan haltar på flera plan. Alkohol är exempelvis i sig självt moralisk neutralt, precis som sex. Alkohol kan brukas och missbrukas, och det är missbruket och omåttligheten som skapar misär. Att döda människor utan giltiga skäl är däremot inte moraliskt neutralt.

Åhmans påstående att det faktum att folk har olika uppfattning i abortfrågan skulle göra det omöjligt att verka för ett förbud är märkligt. Sverige är, åter igen, en demokrati och i en demokrati är det vår rätt som medborgare att verka för politiska förändringar, hur politiskt inkorrekta de än må vara. (Om ett sådant ”verkande” lyckas eller inte, det är en annan sak.)

Illegala-aborter-argumentet som Åhman nämner är ohållbart. Jämför med följande: ”Om vi skulle göra mord lagligt och tillhandahålla säkra vapen så skulle färre mördare råka skada sig själva när de tar livet av andra människor, alltså bör vi göra mord lagligt och tillhandahålla säkra vapen. Då skulle dessutom kriminaliteten minska.”

Orsaken till att argumentet inte håller bör vara uppenbart: Man kan inte tillåta dödandet av andra människor, bara för att de som dödar riskerar att skada sig om man inte tillåter det.

Vårt stora svek är, enligt Åhman, att vi inte är tillräckligt tillmötesgående gentemot de som har (berättigade) skuldkänslor. Jag skulle snarare säga att sveket består i att vi inte ställer oss på de minsta och svagaste människornas sida.

4. Det har slagit mig att vi när vi från kristet håll tar upp den här och liknande frågor ofta får ett tonläge som är skrämmande likt fariséernas. Åtminstone uppfattas vi så. Och jag måste erkänna att jag känner mig väldigt obekväm i det facket. Därför undvek jag den här frågan i det här sammanhanget

Här har Åhman en poäng. En viktig poäng! Det är lika viktigt att tänka på hur man säger en sak, som på själva saken. Åtminstone om man vill lyckas med sin kommunikation. Att stå och vifta med Bibeln och skrika ”Abort är mord!” är knappast speciellt produktivt. Det får antagligen motsatt effekt. Då är det bättre att försöka hitta gemensamma utgångspunkter att resonera utifrån – och se till att föra ett genomtänkt och noggrant resonemang.

5. Man kan också vara övertygad om att om jag tagit upp den hade pressen nappat just på den här saken. Den hade skapat rubrikerna och blivit den allt överskuggande innehållet i rapporterna. Det hade förstärkt den totalt felaktiga bilden av att vårt stora budskap från kristet håll handlar om det som har med andras sexualitet att göra. Det hade varit den bild som kablats ut. Hela projektet hade hamnat totalt snett. Vi hade gett en fullständigt skev bild av vår tro. Ingen som lyssnade till Jesus fick det intrycket.

Handlar abortfrågan verkligen om ”det som har med andras sexualitet att göra”? Knappast. Jag anser inte att staten ska lägga sig i folks sexualitet så länge den inte innebär skada för annan person. Vid exempelvis våldtäkt och pedofili ska staten lägga sig i å det bestämdaste, men i övrigt så anser jag inte att staten ska lägga sig i.

Samtidigt anser jag att staten de facto ska lägga sig i när det gäller dödandet av ofödda människor. Det senare har dock inget med mina uppfattningar om andra människors sexualitet att göra. När någon låter döda sitt ofödda barn så är det exempelvis ointressant om barnet blev till i eller utanför ett äktenskap; att (låta) döda det är enligt min mening precis lika moraliskt orätt ändå.

Jag är helt medveten om att ämnet är känsligt och att den uppfattning  jag representerar är kontroversiell. Därför vill jag på en gång säga till eventuella troll att osakliga kommentarer inte kommer att varken bemötas eller publiceras. Kritiska kommentarer är dock (som alltid!) välkomna, förutsatt att de har en saklig ton. Jag har antagligen uttryckt mig slarvigt på någon punkt, vilket jag antar kommer att visa sig i så fall.

Till sist vill jag bara säga att jag verkligen hoppas att inte alla kristna är lika förvirrade som Åhman tycks vara. Den här frågan, eller årminstone den moraliska aspekten av frågan, borde inte vara så komplicerad för den som har en kristen världsbild.

 
Filosofi/Religion