Att Gud existerar och att Jesus från Nasaret är den enda vägen till honom, det är för många inte ett tänkbart alternativ. Det finns liksom inte ens på kartan. Flygbladet kunde lika gärna ha inbjudit till en åktur med jultomtens flygande renar.

Tyvärr så verkar alldeles för få kristna inse konsekvenserna av att gudstro inte längre är normen i Sverige. Man inser förstås att det har hänt något; att Sverige har sekulariserats i relativt hög grad – något som man för övrigt ofta beklagar sig över. Men att detta skulle innebära att man behöver visa att gudstron är ett tänkbart – och till och med trovärdigt – alternativ, det tycks vara en svårnådd insikt.

Hur gör man då? Ett vanligt förfarande är att man gör som man ”alltid” har gjort, dvs att man gör ungefär som man gjorde back in the day, när gudstro var normen. Detta är naturligtvis illa, men ett annat och betydligt värre förfarande, det är att man tonar ner sanningsfrågan och istället satsar på upplevelser.

Andligheten är ju trots allt inte död i Sverige. Den har tvärtom återuppstått i form av någon sorts må-bra-version, där just upplevelsen, det egna välbefinnandet, står i centrum. Sanningen däremot, den är inte speciellt relevant. Inte koherens heller; de ”andliga” föreställningarna behöver inte vara logiskt sammanhållna och motsägelsefria. Man kan således göra ett ihopkok av allt möjligt som man tycker ”känns bra”. Att det blir motsägelsefullt gör ingenting.

På det aktuella flygbladet fanns följande uppmaning:

”Kom och ta del av det fantastiska vi upplever!”

Jag vet inte om arrangörerna menade det i bemärkelsen ”Kom hit och se att vi kan erbjuda den bästa upplevelsen!”, men helt klart är i alla fall att det finns en tendens till ett sådant tänk i kyrkan. Detta är katastrof av flera skäl:

1. Det är fullkomligt irrelevant i det långa loppet om jag gör en massa häftiga upplevelser i en kyrka, om det som predikas i kyrkan ändå inte är sant. En påhittad Jesus kan liksom inte rädda någon. Sanningsfrågan är därför av yttersta vikt.

2. Häftiga upplevelser i en kyrka leder inte automatiskt till (frälsande) gemenskap med Gud i och genom Kristus. Man kan göra hur många häftiga upplevelser som helst, till och med i kyrkan, utan att lära känna Gud.

3. Om jag söker mig till och håller fast vid tron bara för att kyrkan ger mig häftiga upplevelser, vad händer då när jag hittar ännu häftigare upplevelser någon annanstans? Ledtråd: Jag tar mitt pick och pack och går vidare.

Om jag å andra sidan dras till och håller fast vid tron därför att det finns goda skäl att tro att dess innehåll är sant, då är upplevelserna av underordnad betydelse. Då packar jag inte ihop mina grejer och drar bara för att någon annan kan erbjuda en häftigare upplevelse – eller för att kristen tro visar sig innehålla sådant jag tycker är obekvämt.

När Jesus undervisade om något som uppfattades som obekvämt i Joh 6 (vers 60: ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?”), då ”drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom” (vers 66). Detta trots att de hade gjort en massa storslagna upplevelser i närheten av Jesus.

Kyrkan behöver ge sanningsfrågan det fokus den förtjänar. För det är ju liksom inga småsaker som står på spel: Om kristen tro inte är sann, om Jesus inte uppstod från de döda, då är vi kristna, som Paulus skriver, ”de mest beklagansvärda av alla människor” och vår tro är fullständigt meningslös (1 Kor 15:13-19).

Notera: "Från sanning till upplevelser" är ett inlägg från myenemy.se

Jag vill göra tre påståenden i anslutning till detta: (1) Upplevelser är inte säkrare än argument; (2) Upplevelser är inte andligare än argument; (3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud.

Jag är medveten om att inlägget består av ~1450 ord, så jag vill tipsa om att det går bra att hoppa till och läsa valfri punkt. Punkt (2) är kortast, men punkt (3) innehåller enligt min mening de viktigaste poängerna i inlägget.

(1) Upplevelser är inte säkrare än argument. Dvs. religiösa upplevelser ger inte en säkrare grund för gudstro än argument (för Guds existens). Religiösa upplevelser kan ges psykologiska förklaringar; det går alltid ifrågasätta att en religiös upplevelse har en övernaturlig orsak.

Låt mig ge ett exempel: Jag sitter i kyrkbänken och lyssnar på en predikan. Plötsligt upplever jag hur orden i predikan tycks vara riktade speciellt till mig. Orden berör och det känns på ett väldigt speciellt sätt. Jag attribuerar denna upplevelse till Gud; jag antar att orsaken till min upplevelse är att Gud är verksam i mig.

Min attribuering till Gud kan ske medvetet eller omedvetet. Oavsett vilket så är det faktum att jag attribuerar upplevelsen till Gud inget som garanterar att upplevelsen verkligen orsakades av Gud. Man kan uttrycka det så här: Jag gör en tolkning av upplevelsen (mina intryck). Själva upplevelsen (mina intryck) råder det ingen tvekan om att jag erfarit. Vilken som är den rätta tolkningen av upplevelsen är dock en annan fråga – och där finns det utrymme för ifrågasättande.

Hur vi tolkar en viss upplevelse (vissa intryck) beror på vilka föreställningar vi redan har. Ett trivialt exempel är följande: Den bilförare som tror att det finns gott om älgar längst vägen kommer att se fler älgar – även älgar som inte finns (alltså stenar och annat, som speciellt i skymningen kan påminna om älgar) - än en bilförare som tror att det inte finns några älgar längst vägen.

En person som gör en upplevelse, som denne själv beskriver som en ”oerhört stark gudsupplevelse”, kan senare i livet ifrågasätta tolkningen av upplevelsen; dvs. ifrågasätta huruvida upplevelsens orsak verkligen var Gud. På samma sätt kan någon, som nyligen börjat tro på Gud, i efterhand attribuera vissa upplevelser till Gud, trots att personen i fråga tidigare inte hade en tanke på att det skulle vara Gud som var verksam.

En person som har goda skäl (argument) för sin gudstro kan naturligtvis ändå, i ett senare skede, ifrågasätta och förkasta argumenten – de förnuftsmässiga skälen. Detta låter sig göras även om argumenten är hållbara. Människor är långt ifrån alltid rationella, och argument och förnuftsskäl, även goda sådana, är till sin natur inte tvingande.

Om vi återgår till tolkning av upplevelser och frågan om vilken tolkning som är den rimligaste så verkar det förhålla sig på följande sätt: Vilken tolkning som är rimligast är en fråga som vi avgör med argument. Av detta verkar det följa att religiösa upplevelser, dvs. upplevelser som vi ger en religiös tolkning, inte kan vara en säkrare grund för gudstro än de skäl (argument) som finns i botten.

Hur blir det då med en person som (mer eller mindre) bara går på känslor? En sådan person kan väl bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse? För en sådan person går väl övertygelsen inte tillbaka på argument? Nej, visst är det så. En sådan person kan absolut bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse.

Problemet med ett sådant, oreflekterat förhållningssätt är att samma person kan övertygas åt andra hållet av en upplevelse som tolkas i motsatt riktning – oavsett i vilken riktning sanningen ligger.

(För att undvika missförstånd vill jag dock säga att jag inte menar att gudstro nödvändigtvis kräver varken argument eller religiösa upplevelser. Jag tillhör dem som tror att gudstro kan vara lika grundläggande som andra försanthållanden för vilka inga argument behövs, exempelvis försanthållandet att världen inte skapades för fem minuter sedan med sken av att vara gammal.)

(2) Upplevelser är inte andligare än argument. Dvs. det är inte mer ”kristet” att uppleva Gud än att tänka på och om honom.

Man är inte mer andlig (i biblisk bemärkelse) om man i ett euforiskt tillstånd viftar med händerna och sjunger lovsång än om man lugnt och sansat anstränger sig för att tänka och tala sant om Gud. Inte heller är man mer andlig för att man har tagit steget till gudstro efter en viss upplevelse än om man har gjort det efter ett intellektuellt övervägande av argumenten.

Här ska det också sägas att jag inte vill ställa upplevelser mot argument och tänkande. Snarare ingår båda två i det kristna livet. Eller: De bör åtminstone ingå båda två. (Tyvärr finns det som bekant tendenser till antiintellektualism i vissa kristna kretsar – trots att nya testamentet ger många exempel på intellektuell skärpa, inte minst från Jesus själv.)

(3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud. Dvs. inget av detta räcker för att föra en människa till tro på – och in i gemenskap med – Gud.

Jag hör ganska ofta påståenden i stil med följande: ”Argument och bevis är kanske bra på sitt sätt, men man kan inte argumentera någon in i Guds rike!”

Samma personer säger ofta även något i stil med detta: ”Det enda sättet att föra människor in i Guds rike är att visa dem Jesu kärlek!”

(De som menar att religiösa upplevelser är nyckeln har jag redan nämnt.)

Hur förhåller det sig då med detta? Svar: Inget av det ovan nämnda räcker! Ingen av dessa saker räcker för att föra människor till Gud.

Det spelar ingen roll hur många goda argument en människa hör. Eller hur mycket kärlek någon möter från kristna människor. Eller hur många subjektiva upplevelser någon har. Inget av det räcker!

Håll i hatten nu: Inte ens predikan av det enkla, klara evangeliet räcker!

Det finns en sak som är absolut nödvändig för att en människa ska föras in i gemenskap med Gud. Nämligen att Gud själv drar människan till sig, att Gud själv verkar i den människan. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom …” (Joh 6:44).

Man kan säga så här: Utan att Gud är verksam fungerar ingenting, men när Gud är verksam fungerar många saker. (Inklusive upplevelser, argument, kärlek, etc!)

Detta är dock inte samma sak som att säga att vad som helst fungerar på vem som helst. Man kan uttrycka det så här: Gud använder olika nycklar till olika lås. Se t.ex. hur Paulus talar till olika människor på olika sätt. Paulus säger själv, om sig själv:

För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Gudslag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. (1 Kor 9:20-22)

Att många saker fungera när Gud är verksam betyder alltså inte att vi därför kan strunta i vad vi gör och säger. Samma sak fungerar inte för alla.

Själv är jag övertygad om att det finns många människor som befinner sig i situationer där det föreligger intellektuella hinder för gudstro, samt att dessa hinder inte kan undanröjas med kärleksfulla handlingar eller något liknande. Det är enligt min mening rimligt att intellektuella problem ska ges intellektuella lösningar.

Jag vill dock poängtera att jag också är övertygad om att många som säger sig ha intellektuella problem med Gud egentligen har emotionella problem med Gud; man vill helt enkelt inte att Gud ska vara verklig (det har ju trots allt en del ”jobbiga” konsekvenser, bland annat på grund av att vi gärna vill vara våra egna gudar) och använder (skenbara) intellektuella skäl som ursäkt.

Jag är, till sist, också fullt medveten om att Gud ibland (ofta?) använder de mest otippade synliga medlen för att föra människor till gemenskap med honom. Jag känner till flera exempel på sådant. Detta betyder dock, åter igen, inte på något sätt att vi inte ska vara strategiska i hur vi presenterar, förklarar och försvarar kristen tro.

Jesus själv var strategisk – och vi bör rimligtvis försöka följa hans exempel även på den punkten.

Notera: "Upplevelser eller argument? Inget av det räcker!" är ett inlägg från myenemy.se

Nu kan man naturligtvis förstå detta på flera sätt. Man kan t.ex. förstå det som att kristna inte bara ska syssla med ”snack”, utan också med ”verkstad”, vilket förstås är helt riktigt. Man kan också förstå det som att vad man säger – orden - inte alls är viktiga, utom i nödfall; att en kristen inte behöver bry sig så mycket om att förstå, förklara och försvara kristen tro; att det bästa nästan är att vara intellektuellt nollad och i övrigt bara fokusera på att handla Jesuslikt. Detta tycks vara den mest naturliga tolkningen av det förmodade citatet.

Denna idé, oavsett den kommer från det förmodade citatet eller från annat håll, är ytterst problematisk. Det största och det i mina ögon mest uppenbara skälet till detta är att Jesus själv inte gjorde så. Evangelierna berättar om en Jesus som pratar en hel del. Och när hans kritiker försöker sätta dit honom exempelvis genom att ställa knepiga frågor, då är han allt annat än tyst. Inte heller ger han halvdana och inkoherenta svar. Tvärtom uppvisar Jesus prov på intellektuell skärpa.

Att följa Jesus kan därför aldrig betyda att ignorera orden, att bara vara tyst, att inte bry sig så mycket om vad Jesus sa och hur det ska förstås, eller att inte lägga så stor vikt vid vad man själv säger och hur man säger det. Ett sådant efterföljande blir bara halvt.

Man kan inte ”leva evangeliet” och samtidigt ignorera orden, reflektionen och tänkandet. Åtminstone inte om vi förutsätter att Jesus själv visade vad det innebär att ”leva evangeliet”.

Det är naturligtvis så att vi alla har olika gåvor; vi har alla fått ett visst ”pund” att förvalta (Luk 19). Alla har inte samma förutsättningar när det gäller den intellektuella biten av kristen tro. Jag säger således inte att alla måste åstadkomma samma sak. Se bara till att förvalta det som du har fått att förvalta.

C.S. Lewis får avsluta:

To be ignorant and simple now – not to be able to meet the enemies on their own ground – would be to throw down our weapons, and to betray our uneducated brethren who have, under God, no defence but us against the intellectual attacks of the heathen. Good philosophy must exist, if for no other reason, because bad philosophy needs to be answered.

(C.S. Lewis, Learning in War-Time, In: The Weight of Glory, Macmillan Publishing Company, New York, 1980, p. 28.)

Notera: "Är det nödvändigt att använda ord?" är ett inlägg från myenemy.se

Något som jag noterat är att oroväckande många verkar tycka att det räcker med en ytlig och mycket grundläggande förståelse av dessa saker och att allt utöver det är ”onödiga hårklyverier”. Evangeliet är ju så enkelt att till och med ett barn förstår det, så varför krångla till det?

Ungefär så kan det låta, men det handlar förstås inte om att ”krångla till det” – som om själva ”krångligheten” skulle vara målet.

Att djupare teologisk kunskap kräver mer tankearbete är inget konstigt. Så är det ju med allt. Att trycka på datorns strömbrytare, starta och skriva i Word, det kräver bara en ytlig kunskap om datorer. Att hantera problem som kan dyka upp eller att själv tillverka mjukvaror som t.ex. Word, det kräver dock mer – ibland väldigt mycket mer. Nu är ju förstås datorer något som fortfarande är ganska ”nytt”, åtminstone för många äldre. Något som dock är helt säkert, det är att i princip alla vuxna människor har djupare kunskap inom åtminstone något område – sannolikt flera – även om det inte gäller just datorer.

Min morfar var snickare, och det fanns nog egentligen inget inom det området som han inte kunde. Om någon hade problem med låt oss säga stabiliteten hos en träkonstruktion, då hade han garanterat ett förslag på lösning. Själv kommer jag ihåg att jag, när jag var betydligt yngre, tyckte att jag vara ganska duktig när jag lyckades snickra till en smörkniv. I och med det tyckte jag nog att jag hade visat att jag kunde snickra.

Att kunna använda alla till synes tusentals verktyg som min morfar hade i sin verkstad, det såg jag nog inget större behov av. Och att lära mig alla krångliga namn på alla verktyg, det var knappast aktuellt. Jag tyckte nog snarare att det verkade onödigt att ha en massa olika namn på verktyg som såg likadana ut. Att de olika namnen var till för att underlätta när man skulle kommunicera exakt vilket verktyg man behövde eller liknande, det förstod jag inte. Jag tyckte snarare att det bara var onödiga krångligheter. Jag kunde ju minsann snickra ändå!

Det här fungerar ganska bra som analogi till teologisk kunskap. Djupare kunskap om snickrande är värdefullt därför att det innebär att man kan göra mer. En duktig snickare kan göra betydligt mer avancerade konstruktioner än smörknivar. På samma sätt förhåller det sig med djupare teologisk kunskap. Den som har en djupare teologisk kunskap kan göra mer. Visserligen handlar det (såklart!) inte om fysiska konstruktioner då, men väl om abstrakta sådana. Sådan kunskap innebär att man kan hantera frågor och problem på ett helt annat sätt, vilket naturligtvis är värdefullt. Dessutom innebär sådan kunskap en större förståelse av vem Gud är.

Fördjupad kunskap är alltså något som alla människor skaffar sig inom ett eller flera områden – och kristna människor utgör förstås inget undantag. Det märkliga är dock att kristna människor ändå verkar nöja sig med ytlig kunskap när det gäller kristen tro.

Exakt varför det förhåller sig på detta sätt vet jag inte, men jag tror nog att präster, pastorer och predikanter ska ha sig en släng av sleven. Undantag finns såklart, och jag kan (eftersom jag inte gjort någon enkätundersökning eller liknande) bara tala utifrån egen erfarenhet.

Min erfarenhet är att många predikningar består av substanslösa poetiska betraktelser, ytliga versioner av kristna läror, öronkittlande historier, eller upprepningar av sådant som den som varit kristen i mer än en vecka redan bör känna till (alternativt en kombination av dessa och andra, liknande saker). Gemensamt för dessa predikningar är att de inte är inriktade på att förmedla någon djupare kunskap. De ger så gott som ingen fördjupning – och definitivt ingen tankemässig utmaning. Det tycks som att allt ska vara enkelt och lättsmält – så kallade ”hårklyverier” ska undvikas.

(Notera att jag ovan inte säger att upprepning per se ska undvikas. Upprepning är generellt något bra, men inte om samma saker upprepas gång på gång, hela tiden. Då står man bara och stampar på samma ställe och tar sig inte vidare.)

Resultatet då? En ganska stor samling kristna människor som inte ens tycks kunna skilja den klassiska treenighetsläran från modalism och andra avarter. En ganska stor samling kristna som inte ens tycks kunna förklara vad det betyder att Gud är allsmäktig eller hur det kan vara möjligt att Gud är god samtidigt som det finns så mycket ondska i världen.

Det är förstås, för frälsningens skull, inte nödvändigt att ha sådan kunskap. Det är möjligt att för egen del nöja sig så och bara sitta av tiden i kyrkbänken och invänta livet efter detta.

Men för andra människors skull, för att kunna möta människor som tänker ett steg längre och därför har frågor som rör sig på ett djupare plan, för dessa människors skull kan det vara nödvändigt att också själv tänka till lite. Så att man kan hjälpa den som ser problem i kristen tro, den som i värsta fall uppfattar kristen tro som lika orimlig som en fyrkantig triangel.

Något av det mest frustrerande jag vet, det är när människor förkastar kristen tro utan att egentligen veta vad det är de förkastar. Många som förkastar kristen tro lutar sig mot mycket bristfälliga argument. Att dessa människor är osofistikerade i sitt tänkande skulle inte vara ett så stort problem, om det inte vore för att så många kristna är precis lika osofistikerade.

Följande är två exempel på argument som antas visa på motsägelser i det kristna konceptet ”Gud” (vilket, om det var sant, skulle innebära att Guds existens är omöjlig), men som i själva verket baseras på bristfällig teologisk kunskap:

(1) Gud är, om han finns, allsmäktig. Kan Gud då skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den? Om han kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den, då finns det något som Gud inte kan göra, nämligen lyfta stenen. Om han å andra sidan inte kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan kan lyfta den, då finns det även då något som Gud inte kan göra, nämligen skapa stenen. I båda fallen finns det något som Gud inte kan göra, alltså kan inte Gud vara allsmäktig och således finns inte Gud.

(2) Gud är, om han finns, allvetande. Michael Jackson visste ”Jag är Michael Jackson”. Gud kan däremot inte veta ”Jag är Michel Jackson”, eftersom att endast Michael Jackson kan veta det. Således hade Michel Jackson kunskap som Gud inte har. Alltså kan Gud inte vara allvetande och således finns inte Gud.

Man kan också ge exempel på argument som antas visa på motsägelser mellan det kristna konceptet ”Gud” och andra (kristna) koncept. Följande är ett sådant exempel:

(3) Gud är, om han finns, allvetande. Människan har fri vilja och väljer själv hur hon ska handla. Om Gud är allvetande så vet han att person P kommer att göra X imorgon kl 17.15. Om Gud vet en sak så kan han inte ha fel, eftersom att han är allvetande. Alltså, om Gud vet att P kommer att göra X imorgon kl 17.15, då kan inte P undvika att göra X. Alltså är det förutbestämt att P ska göra X, vilket innebär att P inte har fri vilja. Slutsats: Antingen är inte Gud allvetande eller så har människan inte fri vilja. Om vi håller för sant att människan har fri vilja, då måste vi förneka Guds allvetande, och således förnekar vi också det kristna konceptet ”Gud”. När en kristen säger ”Gud finns” är detta därmed inte sant; Gud finns alltså inte!

Om du är kristen och inte kan visa att argumenten ovan är ohållbara, då kanske du ska ta det som en indikation på att du bör spendera mindre tid i TV-soffan och mer tid på att tänka igenom din tro?

Notera att jag inte säger att alla måste bli experter eller att alla ens måste kunna vederlägga argumenten ovan. Det finns exempelvis människor som av en eller annan orsak inte har intellektuell kapacitet till det – och detta berör således inte dem. De som däremot har kapaciteten, men inte använder den, de kan betrakta det jag säger som en välbehövlig känga.

Bibeln uppmanar inte till intellektuell lathet. Snarare uppmanar den oss att älska Gud också med förståndet (Mark 12:30), och att vi alltid ska vara ”beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger” (1 Petr 3:15).

Notera att argumenten ovan endast utgör exempel. De ska alltså inte tas som ”det ultimata har-du-en-genomtänkt-tro-testet”. Att jag nämner just dessa argument har i första hand att göra med att varianter av dessa dyker upp då och då som invändningar mot kristen tro. Att sitta hemma för sig själv och vederlägga dessa argument har nog inget större värde om man inte själv upplever sådana argument som problem för tron. Förmågan att kunna hantera dylika invändningar är dock värdefull, eftersom en sådan förmåga innebär att vi kan ”svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger”.

Notera: "Är djupare teologisk kunskap bara ”onödiga hårklyverier”?" är ett inlägg från myenemy.se

Jag värderar noggrant tänkande högt och vill utveckla mitt tänkande ännu mer, inte minst för att med större precision kunna försvara och förklara kristen tro, en disciplin som – och nu känner jag mig tjatig – med få undantag lyser med sin frånvaro i kyrkan idag.

Någonstans efter det, om jag kommer ihåg rätt, så halkade samtalet in på att alla universitetskurser är ”konfessionsneutrala” och vad det kan innebära för troende kristna som läser teologi. Jag sa att jag har full förståelse för att kristna kan uppleva det ibland övertydliga naturalistiska perspektivet som jobbigt, exempelvis då Bibelns historia ska förklaras med utgångspunkten att ingen övernaturlig entitet har varit inblandad i historien, eller då religiösa upplevelser ska förklaras i psykologiska termer.

Jag sa också att jag själv inte upplevde några sådana jobbigheter och pekade kortfattat på en rimlig orsak: Invändningar mot kristen tro var inget främmande för mig, eftersom jag under lång tid varit intresserad av just sådana, och vederläggning av dessa, något som lett mig in i otaliga diskussioner med meningsmotståndare från olika läger.

När jag sagt detta fick jag följande kommentar:

- Nej, det är klart, har man en levande tro så…

Jag har i efterhand funderat en del på den där kommentaren. Vadå ”levande tro”? Jag vet ju att det går hur bra som helst att komma till universitetet med en levande tro och gå därifrån som agnostiker/ateist, eller åtminstone med en i varierande grad naturalismanpassad tro. Problemet verkar alltså inte vara att de kristna som läser teologi, vars tro påverkas negativt, inte skulle ha en levande klassisk kristen tro när de kommer till universitetet. Problemet är snarare att de inte har det när de kommer därifrån.

Kommentaren jag fick säger en del om det (åtminstone hos vissa) rådande tänket: Om någon förlorar tron, då var det tron (eng. faith) det var fel på, som då inte var tillräckligt stark och levande. Felet satt naturligtvis i hjärtat, i motsats till huvudet. Dvs, det enda som är viktigt är en känslomässig tro – hjärtats tro. Om huvudet och förnuftet inte hänger med spelar mindre roll.

I vissa extremfall tenderar man nästan att lovorda något som bäst kan liknas med ”tro mot bättre vetande” – och det bästa som kunde hända verkar i princip vara att allt skulle peka på att Gud inte finns och att Jesus är påhittad, för då skulle man verkligen få visa hur mycket tro man har!

Jag vågar påstå att kristen tro inte är ämnad att vara sådan. Med ett sådant förhållningssätt, där intellektet i varierande grad utelämnas eller i värsta fall målas upp som en fiende till tron, då blir det kristna livet halvt och stapplande – och det är faktiskt inte så konstigt om det hela kraschar (exempelvis i mötet med högre utbildning). Jag känner mig tjatig igen, men kristna människor måste lära sig tänka – och uppskatta tänkandet.

Är du kristen så är du faktiskt kallad att också älska Gud ”av hela ditt förstånd” (Matt 22:37) – och med tanke på det så är den kristna antiintellektualismen ganska märklig…

Jag återkommer (förhoppningsvis snart) med ett relaterat inlägg om upplevelser kontra argument.

Notera: "”Nej, det är klart, har man en levande tro så…”" är ett inlägg från myenemy.se

Det finns en grej som alldeles för många predikningar har gemensamt: Många påståenden och få argument.

Vad menar jag? Jag menar att för många predikningar innehåller massvis med påståenden (om vad och hur Gud är, om människan, om vad en kristen ska göra, om vad ett kristet liv innebär, om vad Gud vill, om hur vi får reda på vad Gud vill och så vidare), men saknar argumentation som visar att påståendena är korrekta.

Påståenden radas upp ett efter ett, men i alldeles för liten utsträckning ges tillräckliga skäl till varför åhörarna ska tro att det som sägs är sant. Jag menar inte att alla påståenden måste motiveras. Sådant som åhörarna förväntas redan hålla med om finns det nog ingen större anledning att motivera.

Jag menar inte heller att argumentationen behöver vara onödigt omfattande; för det mesta duger det bra att utgå ifrån att Bibeln är normerande och resonera vidare därifrån. Jag menar alltså inte att man nödvändigtvis måste börja med att motivera att Bibeln är tillförlitlig. Det bör i alla fall inte behövas i normalsituationen för en predikan (även om det i allra högsta grad är önskvärt i sig, men kanske lämpligast sker vid ett dedikerat tillfälle).

Konsekvensen av påståenden-utan-argument-predikningar blir, tänker jag, något i linje med följande:

1. De som håller med, de håller med, och tycker att det som sägs är jättebra.

2. De som inte håller med ändrar uppfattning på grund av talarens auktoritet – och tycker att allt är jättebra, eftersom de helt enkelt tycker allt talaren säger är jättebra, för att det är just denne som säger det.

3. De som inte håller med, som inte köper det som sägs på grund av talarens auktoritet, för att de inte tillskriver denne sådan auktoritet, fortsätter att inte hålla med (även om det talaren säger egentligen är sant).

Den konsekvens som saknas – som inte följer av påståenden-utan-argument-predikningar – är:

4. De som inte håller med övertygas av argumentationen (exempelvis att talaren visar att det han säger är grundat i Bibeln) eller får åtminstone något att tänka på.

Jag är givetvis medveten om att det inte finns några garantier för att argument övertygar, så följande är förstås alltid också möjligt:

5. De som inte håller med övertygas inte, varken av talarens auktoritet eller dennes argument.

Men jag hävdar ändå att potentialen att övertyga är oerhört mycket större om man inte bara levererar påståenden, utan också motiverar dem.

Jag har själv suttit och lyssnat på alldeles för många predikningar där jag har tänkt: ”Ja, du påstår att det är så, men varför ska jag tro att det är så? Ge mig ett skäl, ge mig ett argument!”

Om budskapet är grundat i Bibeln, då bör man väl kunna visa det i sin predikan? Det är väl inte för mycket begärt… eller? Notera dock att ett par snabba hänvisningar till bibelverser som är tagna ur sina sammanhang generellt inte räcker för att visa att budskapet är grundat i Bibeln.

En annan sak: Illustrationer är inte argument!

Att ge en illustration till ett påstående, det är inte samma sak som att ge ett argument. Illustrationer och argument är helt enkelt två olika saker. Jag kan ge ett exempel. Föreställ dig att jag gör följande påstående: ”Att tro på Gud är irrationellt och barnsligt!” Föreställ dig också att jag ger följande illustration: ”Att tro på Gud är som tro på jultomten. Skillnaden är bara att barn, när de växer upp, förstår att tro på jultomten är barnsligt och irrationellt.”

Har jag här gett ett argument som visar att tro på Gud är irrationell och barnslig? (Ledtråd: Nej!)

Jag har gjort två saker. Dels har jag gjort ett påstående om att tro på Gud är irrationell och barnslig. Dels har jag gjort en jämförelse med tro på tomten. Men jag har inte gett något argument – eller ens något som är i närheten av att vara ett argument – för att tro på Gud och tro på tomten är samma sak eller för att tro på Gud är irrationell och barnslig.

Illustrationer är inte argument. Det räcker alltså inte med att en predikan innehåller massvis av illustrationer. Sådana har naturligtvis sitt värde och kan vara goda pedagogiska hjälpmedel, men några argument är de dock inte.

Jag hoppas på fler argument från talarstolarna i våra kyrkor. Jag vill bli utmanad. Jag vill ha mindre snack och mer verkan. Och jag vet faktiskt att jag inte är ensam. Tråkigt nog är förmodligen de flesta som håller med mig inte kristna, vilket innebär att dessa fortsätter undvika kyrkan samtidigt som kyrkmänniskorna fortsätter i samma gamla hjulspår och undrar varför kyrkan inte uppfattas som relevant. Liksom, vi har ju Anden i kyrkan, så vi behöver inga argument, eller hur?

Notera: "Många påståenden och få argument" är ett inlägg från myenemy.se

Till saken nu. När vi i kristenheten tänker på mission, då tänker vi – tror jag – främst på mission i utlandet. Gärna bland ett folk som saknar etablerade kyrkor. Och när vi tänker på de missionärer som ska åka till detta folk för att missionera, då framstår det inte alls som något varken konstigt eller onödigt att dessa missionärer behöver förbereda sig innan de åker, så att de är så beredda som möjligt på att möta målgruppen och dess kultur.

Inte heller tycker vi det är konstigt eller onödigt att dessa missionärer kan behöva leva bland målgruppen under viss tid innan de börjar predika det kristna budskapet. Orsaken till detta kan vara att missionärerna behöver lära känna den främmande kulturen, språket och människorna, för att – beroende på situation – överhuvudtaget kunna kommunicera budskapet, alternativt för att kunna kommunicera budskapet så effektivt som möjligt. Ett inte helt osannolikt scenario är att målgruppens språk inte ens har ord för entiteter som Gud, vilket rimligtvis innebär mycket högt ställda krav på de tänkta missionärernas förmåga att förstå och lära känna kulturen.

Det ovan beskrivna kan vi kalla strategiska nödvändigheter. Det fungerar inte att bara ställa sig på en låda och proklamera ”Jesus har dött för – och vill förlåta – era synder, tro på honom!” Åtminstone inte om målet är att målgruppen ska förstå budskapet. Och detta tycker vi inte är konstigt.

Ingen verkar protestera mot att en genomtänkt strategi är nödvändig för effektiv mission i ett sådant sammanhang. Men om vi istället riktar blicken mot vår egen kultur och vårt eget land, då tycker vi helt plötsligt att den som påtalar behovet av en genomtänkt strategi stoppar in Gud i en låda och räknar bort Anden.

Varför är det så? Uppenbarligen tänker vi inte att Anden är overksam i utlandsmissionen, trots genomtänkta strategier. Detta leder till följande fråga: Tror vi verkligen att vår kultur (som inte är speciellt enhetlig, utan tvärtom komplex och mångfasetterad) är så väldigt olik ”utlandskulturen” (såsom vi föreställer oss den) när det gäller behovet av genomtänkta och kommunikationsmöjliggörande strategier, så att det sistnämnda inte behövs?

Tyvärr så tror jag att det är just det vi tror. Sverige är ju ett kristet land, eller hur? Jättekristet! Ursäkta ironin, men det verkar vara det vi tror.

Jag tror det är dags att öppna ögonen och inse att genomtänkta strategier är nödvändiga även för mission i vårt eget land; att det faktiskt är fullt möjligt – och till och med sannolikt – att det finns saker vi behöver göra (och säga) innan vi slentrianmässigt slänger ur oss ett par ord om Jesus.

Ett par stapplande steg i rätt riktning kan kanske vara att uppdatera vår förståelse av vårt samhälles kultur och fundera på hur vi kan visa att Jesus är relevant även för människor utanför våra sammanhang. Vad gäller det senare så är det knappast ett hållbart alternativ att försöka göra den kristna tron attraktiv genom att skala av sådant som kan vara ”obekvämt” i det kristna budskapet. Istället bör vår målsättning vara att visa att den kristna tron är sann. För om den är sann, då är den också relevant.

Notera: "Mission och att stoppa in Gud i en låda" är ett inlägg från myenemy.se

Min ödmjuka analys av det hela är att vi kristna får skylla oss själva.

Det är förstås önskvärt för vem än som vill påverka samhället att ”nyckelpositioner” innehas av sådana som omfattar de uppfattningar man själv bär på. Det är inget märkligt med det. Här måste man dock konstatera att vi kristna inte har lyckats så bra.

Jag tror att förklaringen (åtminstone delvis) ligger i den antiintellektualism som tyvärr finns bland kristna – visserligen i varierande utsträckning, men ändå. Vi behöver inte utbilda oss eller söka klarhet i tanken. Vi har ju den helige ande! Vi behöver inte några akademiska erkännanden, för vi har ju den helige ande! Vi behöver inte några långsiktiga planer för att förbättra våra möjligheter att påverka samhället, för… jo, just det, vi har ju den helige ande! Vi kan tydligen upplåta de effektivaste plattformarna till våra meningsmotståndare, för vi har ju faktiskt – åter igen – den helige ande!

Det är egentligen ganska märkligt. Vi pratar gärna om att Gud behöver oss i olika funktioner eftersom han har valt att använda människor för att förverkliga (vissa av) sina syften. Men att Gud skulle behöva kunniga och pålästa människor, den tanken verkar ha passerat obemärkt. Detsamma gäller att Gud skulle kunna ha användning av duktiga tänkare. Så långt verkar vi inte ha tänkt. Eller? Visa gärna att jag har fel.

I höstas lyssnade jag på Stefan Gustavsson, som enligt min mening presenterade ett fenomenalt case för apologetikens nödvändighet. Efteråt var det Q&A och som ett brev på posten dök den invändning upp som alltid dyker upp när någon talar för apologetik och att vi kristna behöver (lära oss att) förklara och försvara tron. Ni kanske kan gissa vad den invändningen handlade om.

- Men vi har ju den helige ande!

Som om det skulle föreligga en motsättning mellan det och att eftersträva klarhet i tanken och att försvara tron intellektuellt.

Notera: "”Men vi har ju den helige ande!”" är ett inlägg från myenemy.se

Här finns det anledning till självkritik för oss som är kristna, som i hög grad abdikerat från det intellektuella samtalet och låtit naturalismen ta plats som den självklara utgångspunkten i vår kultur. Abdikationen har skett på flera sätt. Ett sätt har varit att anpassa tron till naturalismen. Den liberala teologin, som förnekar så mycket av det övernaturliga, är exempel på det. Ett annat sätt har varit att ignorera frågorna. Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.

Den välkände teologen Pannenberg säger i ett sammanhang:

Sekulariseringens största triumf ligger i den vitt spridda demoraliseringen bland präster och teologer, vilka förväntas proklamera och uttyda evangeliets sanning men som bedrar sig själva och menar att de uppnår det syftet genom att anpassa kristen tro och kristet liv till sekulariseringens krav.

Vad situationen kräver, enligt min övertygelse, är precis det motsatta till sådana okritiska anpassningar.

Notera speciellt: Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.

Tragiskt, men sant! Och den som påtalar detta riskerar att bli anklagad för att vara minde andlig, inte lita på Guds ande, osv. Vissa tänker sig nämligen att Gud på något sätt ska ingripa och programmera om människors världsbild med övernaturliga medel, och då räcker det väl med att knäppa händerna i två minuter, säga ”Jesus dog för dina synder” åt någon, och sedan ska denne någon bli övernaturligt omprogrammerad och ”frälst”. Visst är det fantastiskt?

Problemet är bara att det inte fungerar så. Och även om det fungerade så, skulle det vara önskvärt? Det finns säkert någon som svarar ja på den frågan av bekvämlighetsskäl. För om det var så, då skulle vi ju t.ex. slippa sätta oss in i den rådande ”ismen” och fundera på hur vi på bästa sätt visar evangeliets sanning i den kontexten. Men jag är själv tveksam till att det skulle vara önskvärt, jag föredrar nämligen att den fria viljan får vara inblandad i vägen från icke-troende till troende (och jag menar också att Bibeln stöder den tanken).

…och det här är intressant! Det verkar som om väckelsekristna (kristna i väckelserörelserna, ursäkta mig om jag generaliserar för mycket) i regel betonar just den fria viljan, men samtidigt förväntar man sig att Gud ska programmera om medvetandet hos den människa som ska bli kristen. Detta är förstås motsägelsefullt. Om Gud var intresserad av att programmera om människors medvetanden, då skulle han ovillkorligen göra det med varje människa han önskar rädda. Det senare är en möjlig syn på saken, och den reformerta kyrkan ser det ungefär så. Konsekvensen blir förstås att Gud inte önskar rädda alla människor, vilket varken jag eller väckelsekristna håller med om (nu generaliserar jag igen). Vi tror ju att Gud vill rädda alla, men att den frihet Gud har skapat människan med gör att hon tillåts välja bort Gud, även när Gud aktivt söker henne.

Men om vi nu tror att människan har sådan frihet, då kan vi inte förvänta oss att Gud ska programmera om människors medvetanden så att dom blir kristna. Notera att betoningen ligger på programmera. Att Gud är inblandad i människors frälsning är solklart – men han programmerar inte. Läser man Bibeln så är detta tydligt. Det finns gott om exempel i den bibliska historien där Gud använder väldigt kreativa metoder för att nå fram och dra människor till sig.

När t.ex. kung David har snott en annan mans fru, gjort henne gravid, och dessutom indirekt dödat mannen (2 Sam 11), då skickar Gud profeten Natan till David (2 Sam 12). Profeten berättar en allegorisk historia för David. Historien handlar om en man som var väldigt rik men ändå snodde allt en fattig man ägde i matväg, ett enda litet lamm, när den rike mannen fick matfrämmande. Natan berättar denna historia, varpå följande ordväxling följer:

D: – Så sant HERREN lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden! Lammet skall han ersätta fyradubbelt, för att han gjorde detta och var så obarmhärtig.
N: – Du är den mannen! [...]
D: – Jag har syndat mot HERREN. [...]
(2 Sam 12:5-7, 13)

Här är det uppenbart att Gud inte programmerar, utan interagerar! Och skillnaden är total! Gud älskar och respekterar människan och har inget intresse av att ”robotisera” henne. Tvärtom! Gud önskar uppenbarligen interaktion med oss människor. Det är den enda rimliga förklaringen till både Bibelns skildringar och vår egen erfarenhet. Varför skulle vi då tro att Gud agerar annorlunda idag, när det gäller människors frälsning?

När Paulus promenerade omkring i Athen (Apg 17) tittade han på de olika avgudabilder som fanns i staden. Och när han sedan står på Areopagen och filosoferna frågar honom vad det är för ny lära han förkunnar, då svarar han:

Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. [...]
(Apg 17:22-32)

Paulus förutsätter inte att Gud ska programmera någon, utan lägger energi på att förstå den kultur han vill presentera budskapet för, och sedan presenterar han budskapet på ett mycket kreativt sätt i den aktuella kontexten. I ett av breven till församlingen i Korint pratar Paulus om att han har blivit ”som en jude” för judarna och ”som den som är utan lag” för dem som är utan lag, dvs icke-judar (1 Kor 9:20-22).

Observera dock att det förstås inte handlar om att förändra budskapet så att det på något sätt ska passa åhörarnas befintliga uppfattningar. Utan vad det handlar om är att kommunicera budskapet på ett sätt som gör det begripligt för den som lyssnar, samt ge åhörarna skäl att tro att budskapet är sant.

Detta efterlyser jag i svensk kristenhet; ett tydligt evangelium ackompanjerat av goda argument för evangeliets sanningsanspråk. Det betyder inte att man sätter Gud på åskådarplats bara för att man inte beter sig som om man förväntar sig att Gud ska programmera. Inte alls! Tvärtom. Eftersom att Gud är intresserad av att interagera så behöver vi också vara det – och vi kan i allra högsta grad förvänta oss att Gud är med när vi interagerar med människor.

Egentligen är det ganska logiskt. Om kyrkans uppgift hade varit att uttala en magisk ramsa, varpå Gud sedan trollar med människors medvetanden, då hade kyrkans uppgift antingen saknat egenvärde (= onödig) eller varit av dikterande karaktär (= kontrollerat Gud). Inget av dessa alternativ är acceptabla. Om kyrkans uppgift däremot är att interagera å Guds vägnar, då finns det ett ömsesidigt beroende. Detta menar jag är den bibliska synen. Kyrkan är förlängningen av den interaktion Gud drog igång när han blev människa.

Jesus utgick alltid från människors situation och mötte dem där. Och det gäller inte bara de svaga och sjuka! De som försökte sätta dit honom med kluriga intellektuella frågor och resonemang svarade han med en sällan skådad intellektuell skärpa. Vi kanske borde följa honom?

”To my mind, Jesus was the greatest thinker who ever lived. And while he did not come to develop a theory about logic or to teach logic as a field of study, it is clear that he was adept at employing logical forms and laws in his thinking and reasoning. We who are his followers should go and do likewise.”
- J.P. Moreland (källa)

For the record: Jag menar inte att Gud bara använder ”naturliga medel” för att nå människor, utan jag tror i allra högsta grad att Gud också påverkar på ett andligt plan och kan sägas söka människan långt innan hon söker Gud. Människan är från födseln ”andligt död” och har därför inte någon möjlighet att ens tänka på Gud (annat än som en livlös idé) utan att Gud först ingriper, men Guds ingripande är inte synonymt med en ”tvingande frälsning”. Dvs, Gud programmerar inte någon att bli kristen. Gud interagerar!

Notera: "En känga till kyrkan och ett ‘case’ för apologetik" är ett inlägg från myenemy.se

Idag verkar inte tron behöva ha något med förnuftet att göra. Även om allt vad förnuftigt är skulle tala emot Guds existens så ska man ändå tro. Åtminstone har jag stött på kristna som resonerar så. Tron får inte blandas ihop med förnuftet. Vad är orsaken till detta? Min teori är att kristna i allmänhet vill ta the easy way out. Istället för att ta tag i de tunga frågorna så borrar man ner huvudet i sanden.

Vad menar jag? Om man säger att det är viktigt att ha goda skäl att tro, då gör man sig på ett sätt sårbar. Då blir det viktigt att tron är förnuftig och man måste hitta skäl för tron. Om man inte lyckas med detta, då kan det bli svårt att tro – om man inte åter igen bestämmer sig för att tron inte behöver vara förnuftig.

Ur ett evangelisationsperspektiv är det dock förödande att inte ta de intellektuella invändningarna mot kristen tro på allvar. Varför ska en människa tro på Gud om en sådan tro strider mot allt förnuft? Och är en sådan tro verkligen hållbar i längden? Dvs om man inte stoppar huvudet i sanden. Nej, istället för att syssla med dylika övningar så bör varje kristen människa kunna svara åtminstone på de enklaste frågorna som rör tron.

Är det inte just det som Petrus talar om?

Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. (1 Petr 3:15)

Om kristendomen är sann, då måste det finnas svar på frågorna och lösningar på problemen. Om kristendomen är sann, då måste Bibeln vara mer än en samling sagor. Då måste Kristus verkligen ha uppstått. Och om så är fallet, då måste dessa saker gå att motivera. Det verkar dock som om många kristna tror att Jesus levde, dog och uppstod i ett avlägset parallelluniversum, men detta är inte kristendomens anspråk. Kristendomens anspråk är att Jesus levde, dog och uppstod på riktigt för grovt räknat två tusen år sedan, på exakt den här planeten. Om Jesus inte levde, dog och uppstod på riktigt, då är kristendomen ett stort skämt!

Men, tänker någon, innebär inte detta med säkerhet kristendomens död? Inte kan det väl finnas goda förnuftsskäl för att kristendomens anspråk är sanna? Svar: Det kan det visst det! Och kan det inte det, då är kristendomen inget att hänga i julgranen, så att säga. Det är ju precis det som är poängen.

Nej, det är dags för kristna att börja tänka! Ateismen har inte patent på tänkandet, även om vissa ateister verkar tro det. (Det senare måste man dock tyvärr skylla på att kristna i samband med upplysningen började lägga intellektet på hatthyllan när man gick till kyrkan.)

Så vad väntar ni på? Det finns gott om apologetisk litteratur som behandlar alla möjliga sorters frågor, på alla olika nivåer. Mycket tack vare den revolution som har pågått inom (religions)filosofin i den angloamerikanska världen de senaste 40 åren.

Go, go, go!

Notera: "Bara tro, bara tro! Eller?" är ett inlägg från myenemy.se