Alla inlägg i Filosofi

Skulle du vara samma person om man bytte ut din kropp?

Postat november 15, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  22 kommentarer

Föreställ er en nybyggd träeka och låt oss kalla den E1. Ekan används flitigt och delar behöver bytas ut med jämna mellanrum. Ekans ägare byter då och då ut vissa brädor och andra saker i konstruktionen. Efter ett visst antal år är alla delar av ekan utbytta. Inte en enda molekyl från den ursprungliga konstruktionen finns kvar. Låt oss kalla den ”nya” konstruktionen E2.

Nu kommer frågan: Är det fortfarande samma eka? Är E1 samma eka som E2?

För att krångla till det ytterligare så råkar det vara så att alla delar från den ursprungliga konstruktionen, E1, finns kvar. Dessa sätts nu ihop på exakt samma sätt som de satt ihop när E1 var ny. Låt oss kalla denna konstruktion E3.

Är E3 samma eka som E1? I så fall kan E2 omöjligt vara samma eka som E1, eftersom det skulle innebära att E1 = E2 = E3. Det skulle med andra ord innebära att E3 är samma eka som E2, men eftersom att dessa två ekor kan beskådas sida vid sida så är det uppenbarligen inte så att E3 är samma eka som E2 (de är två till antalet, inte en).

De alternativ som finns är följande:

(1) E2 är samma eka som E1.
(2) E3 är samma eka som E1.
(3) Varken E2 eller E3 är samma eka som E1.

Vilket av alternativen är korrekt? Om man jämför alternativ 1 och 2 så verkar det rimligare att välja alternativ 2, eftersom E3 är den konstruktion som är mest lik E1. Jag vill därmed påstå att man i alla fall kan räkna bort alternativ 1.

Föreställ er nu en människa och låt oss kalla henne P1. Eftersom att en människas kropp består av celler som ständigt dör och byts ut så innebär det att varenda cell i en människas kropp är utbytt efter en viss tidsperiod (man brukar prata om 6-7 år). Låt oss säga nu att det går 10 år. Nu är alla celler i P1:s kropp utbytta – det är helt enkelt inte samma kropp längre. Låt oss kalla personen som har den nya kroppen P2.

Nu kommer förstås den oundvikliga frågan: Är P1 samma människa/person som P2?

Jag vill påstå att vi inte kan besvara frågan med något annat än ett ja. Vi kan åtminstone inte leva våra liv utan att tro att människor behåller samma identitet över tid. Vi betraktar en 10-årig pojke som samma person 70 år senare, då denne fyller 80 år. Detta gör vi trots att det inte finns en enda cell kvar från 10-åringen.

Den enda rimliga slutsatsen verkar vara att våra identiteter inte sitter i våra kroppar, men hur ska vi förklara det? Ett förslag, som jag uppfattar som rimligt, är följande: Människor består av något mer än bara materia, och i detta immateriella – vi kan kalla det själen – har våra identiteter sin grund. Man skulle kunna säga att vi är själar som har kroppar, snarare än att vi är kroppar.

Ett tekniskt ord för detta är substansdualism (mellan kropp och själ). Även om den kanske inte har extremt många förespråkare i nutida filosofi så uppfattar jag den ändå som ett rimligt alternativ. Jag kan inte låta bli att spekulera i att orsaken till att många förnekar substansdualism skulle kunna vara att de har anslutit sig a priori till materialism (att allt som existerar är materia). För om allt som existerar är materia, då kan substansdualismen inte vara sann. Det ska dock sägas att det också finns teister, som alltså inte omfattar materialism (eftersom Gud är inte materia), men som ändå förnekar substansdualismen. För mig framstår det sistnämnda som ganska märkligt.

Taggar: , ,
22 kommentarer

Thomas Nagel om rädsla för religion

Postat november 8, 2009 i Apologetik, Citat, Filosofi, Tro & Kyrka  |  1 kommentar

Thomas Nagel är professor i filosofi och rättsvetenskap vid New York University. Han skriver något ytterst intressant angående rädsla för religion (rädsla för Gud?):

In speaking of the fear of religion, I don’t mean to refer to the entirely reasonable hostility toward certain established religions and religious institutions, in virtue of their objectionable moral doctrines, social policies, and political influence. Nor am I referring to the association of many religious beliefs with superstition and the acceptance of evident empirical falsehood. I am talking about something much deeper — namely, the fear of religion itself.

I speak from experience, being strongly subject to this fear myself: I want atheism to be true and am made uneasy by the fact that some of the most intelligent and well-informed people I know are religious believers. It isn’t just that I don’t believe in God and, naturally, hope that I’m right in my belief. It’s that I hope there is no God! I don’t want there to be a God; I don’t want the universe to be like that…

My guess is that this cosmic authority problem is not a rare condition and that it is responsible for much of the scientism and reductionism of our time. One of the tendencies it supports is the ludicrous overuse of evolutionary biology to explain everything about life, including everything about the human mind.

(från The Last Word, 1997. s. 130-131)

Vissa vill helt enkelt inte att Gud ska existera. Många gömmer detta, tror jag, bakom dåliga argument. Därför är det uppfriskande att Nagel säger det rakt ut. Notera kopplingen han gör till vetenskapstro, reduktionism och ”överanvändning” av evolutionsbiologi. Mitt i prick, om ni frågar mig.

Taggar: , , ,
1 kommentar

Bröllop, begreppsförskjutning och upplevelsefokusering

Postat september 4, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi, Tro & Kyrka  |  3 kommentarer

Jag har flera gånger det senaste året uppmärksammat en, i mina ögon, tämligen irriterande begreppsförskjutning vad gäller bröllop. Begreppen bröllop och äktenskap hänger förstås ihop i och med att det ena implicerar det andra. Märkligt nog så verkar dock bröllop nästan ha uppnått en sorts ”självexistens”; bröllop verkar i princip ha fått ett egenvärde som det inte haft tidigare. Det är åtminstone så jag uppfattar det; att bröllop tidigare, om än inte helt och hållet, så åtminstone i större utsträckning, handlade om äktenskap.

Vigseln, som logiskt sett är den viktigaste delen av ett bröllop (utan den är det vara svårt att motivera vad man firar på festen), där parterna lovar att älska varandra tills döden skiljer dem åt, innebär ingåendet av äktenskap. Detta, att en man och kvinna ingått äktenskap ansågs vara – och är fortfarande – något som är värt att fira, därav bröllopsfesten.

Idag, i vår kultur, verkar det som att bröllop i princip har blivit viktigare än äktenskap. Fokus tenderar att ligga mer på den upplevelse som ett bröllop innebär för brudparet (och gästerna), än på själva äktenskapet, som rimligtvis bör vara den egentliga poängen med alltihop.

Det har blivit extremt viktigt att allting är perfekt: Klänningen måste vara spektakulär, likaså sminket, och detsamma gäller förstås även brudgummens utstyrsel. Musiken under vigseln måste vara klockren. Efter vigseln ska brudparet transporteras till festlokalen i ett så häftigt fordon som möjligt. Festen måste vara i toppklass, med allt vad det innebär för mat, dukning, utsmyckning av lokalen. Och så vidare. Upplevelsen är det viktigaste, för brudparet i första hand, men också för gästerna.

Vad man skulle kunna benämna bröllopsångsest är inte direkt ovanligt. Kanske inte för att det är en stor grej att lova någon livslång trohet (vilket det är!), utan snarare för att man oroar sig för att allt inte ska fungera som planerat.

Kommer jag att stamma i kyrkan? Tänk om jag ser konstig ut? Tänk om den vattenfasta ögonskuggan ändå börjar rinna? Tänk om kantorn spelar fel ingångsmusik? Och så vidare.

En konsekvens av att fokus ligger på upplevelsen är att bröllop har blivit dyrt. Riktigt dyrt. Man kan spara pengar i flera år för att ”ha råd att gifta sig”. Man måste ju vänta tills man har råd. Att det egentligen är gratis att gifta sig, att ingå äktenskap, verkar det vara få som bryr sig om. Upplevelsen! …till varje pris.

Att det har blivit såhär i en sekulariserad kultur, där äktenskap inte har någon speciell moralisk status, det kan jag förstå. Där är ju i princip allt som återstår själva upplevelsen. Den romantiska, underbara upplevelsen. Vad jag däremot inte kan förstå är att samma tendens finns hos kristna.

(Okej, jag kan nog förstå det, och jag har vissa hypoteser om hur det har blivit så, men min poäng är förstås att det inte bör vara så.)

Den klassiskt kristna synen på äktenskapet är kortfattat att det är Guds tanke och ramen inom vilken en man och en kvinna ska dela livet och sexualiteten tillsammans, samt ta hand om och uppfostra de barn som följer av deras förening.

Lika lite som själva äktenskapet kan reduceras till en upplevelse kan ingåendet av äktenskap reduceras till en upplevelse, givet ett kristet perspektiv. Detta utesluter dock inte på något sätt att ingåendet av äktenskap är något som är värt att fira och att en fest därmed är på sin plats. För givetvis är det värt att fira att två personer hittat varandra och vill dela resten av livet tillsammans. Och givetvis kan man därför se till att bröllopsdagen blir något utöver det vanliga, och dela den med familj och vänner, bjuda på god mat och allt sådant. Detta är dock inte det viktiga – och det är definitivt inte någon nödvändighet att allt är perfekt (eller ens i närheten av perfekt).

Det är tragiskt att också kristna människor har socialiserats in i upplevelsefokuseringen, så att de också i betydande utsträckning betraktar bröllopet som en upplevelse och därmed inte ser vad det egentligen handlar om. Det mest tragiska konkreta exemplet är när kristna människor som inte är gifta, men som ändå lever som om de vore gifta, motiverar detta med ett ”vi har inte råd att gifta oss än” (eller något liknande).

Taggar: , , ,
3 kommentarer

Vissa är mer jämlika än andra

Postat juni 21, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  5 kommentarer

Jag läste precis Humanisternas manifest ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle”. Inget nytt under solen, men ett par kommentarer vill jag ändå göra.

Det första som slår mig är att Humanisterna gärna kastar in både sekulärhumanismen och exempelvis kristendomen under rubriken ”livsåskådningar” när detta är till fördel för Humanisterna:

Dessutom diskrimineras fortfarande den sekulärhumanistiska livsåskådningen av staten med avseende på statligt stöd, jämfört med andra livsåskådningssamfund.

När en sådan fördel för Humanisterna inte föreligger, då buntas däremot de livsåskådningar som bejakar en övernaturlig verklighet onyanserat ihop under rubriken ”religion” och behandlas som om dessa livsåskådningar vore identiska med varandra.

Om din livsåskådning tillhör kategorin ”religion”, då ska du minsann hålla den för dig själv. Det står dig fritt att ”uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet”, för en sådan ”personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många”.

Men skulle det vara så att din livsåskådning inkluderar att du låter exempelvis bibeltexter färga dina åsikter, då ska du hålla dina åsikter för dig själv – då är du farlig.

Jag kan på många punkter instämma med Humanisterna i deras religionskritik. Det finns många livsåskådningar, inklusive de som rubriceras ”religiösa”, som innehåller moralisk galenskap. Jag menar dock att det är ett fatalt misstag att generalisera på det sätt Humanisterna gör, och att det är långt ifrån bara ”religiösa” livsåskådningar som innehåller moraliska galenskaper.

Vidare så vill inte heller jag att Sverige ska styras av någon religiös elit, utan jag ser ett stort värde i demokratin. Jag anser att alla – oavsett livsåskådning – ska få ta sina åsikter till bordet. Humanisterna vill dock, verkar det som, att den som har en livsåskådning som Humanisterna ogillar ska hålla sina åsikter för sig själv.

För det står ju, enligt Humanisterna, var och en fritt att ”uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet”. Underförstått är alltså att det inte står var och en fritt att att ha en mer traditionell uppfattning.

Manifestet avslutas med följande ord:

[...] humanismens mål [är] att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.

Humanismen utgår från att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Det är dags att jämna ut oddsen.

Om nu människan är en ”myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv”, varför litar då inte Humanismen på människan när hon väljer en annan livsåskådning än sekulärhumanismen? Är människan kanske bara myndig när hon väljer ”rätt” livsåskådning (dvs. sekulärhumanismen)? Är det möjligtvis så att vissa människor (Humanisterna?) är mer myndiga än andra och därför har någon sorts tolkningsföreträde?

Vad gäller etik och moral så undrar jag (fortfarande!) vad den ontologiska grunden för moralen är, givet en ateistisk/sekulärhumanistisk världsbild. Varifrån kommer de transcendenta, allmängiltiga moraliska värdena om inget transcendent existerar?

Är moraliska värden som exempelvis mänskliga rättigheter måhända endast subjektiva, godtyckliga konstruktioner – en smaksak? I så fall, varför resonerar då Humanisterna som om verklig ondska existerar, som om utsagan ”du är ond” betyder något annat än ”jag ogillar dig”?

(Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, har tidigare hänvisat till evolutionen som grund för moralen, vilket inte fungerar.)

Det finns mer i Humanisternas manifest som ber om en kommentar, men det får räcka så. Med lite inspiration från George Orwells ”Animal Farm” – och med glimten i ögat förstås – skulle man kunna sammanfatta manifestet såhär:

Alla livsåskådningar är jämlika, men vissa livsåskådningar är mer jämlika än andra.

humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.
Taggar:
5 kommentarer

Evolutionen som grund för moralen

Postat maj 10, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Apologetik, Filosofi  |  Inga kommentarer

Jag har tidigare kritiserat Christer Sturmarks påstående om att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral därför att moraliskt beteende ger överlevnadsfördel. Jag citerar mig själv:

Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.

Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.

(Läs gärna hela inlägget)

Kritiken kan emellertid byggas ut och förtydligas en aning:

Evolutionen har inte bara genererat de mänskliga beteenden vi kallar hjälpsamma, empatiska, självuppoffrande och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp A), utan den har också genererat andra mänskliga beteenden och beteendemönster som exempelvis krig, mord, själviskhet och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp B).

Frågan är: Hur kan vi skilja mellan beteendegrupp A respektive B och urskilja innehållet i den ena gruppen som gott och innehållet i den andra som ont?

Det är precis detta som moral handlar om – och denna urskiljning kan inte göras med hänvisning till evolutionen. Evolutionen är varken moralisk eller omoralisk. Den har inte med moral att göra överhuvudtaget; den är amoralisk. Evolutionen kan därför inte vara moralens grund.

Att evolutionen, som jag skriver i citatet, möjligtvis kan förklara att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda räcker inte. Det är ju inte min upplevelse av att stöld är något ont som gör stöld till något ont. En handlings objektiva moraliska status kan inte förankras i subjektiva upplevelser. Ett ogillande av X innebär inte att X är ont. Säger man att dessa är ekvivalenta, då har man reducerat moral till gillande och ogillande. Det är i och för sig precis så långt man kommer utan att inkludera något transcendent i ekvationen, men moral är mer än så – och det tror jag faktiskt att varenda människa vet om.

Taggar: ,
Inga kommentarer

En intressant debatt

Postat maj 9, 2009 i Apologetik, Filosofi, Tro & Kyrka  |  1 kommentar

Vad händer om man slänger in Christopher Hitchens (författare till bl.a. ”God is not Great: How Religion Poisons Everything”) tillsammans med William Lane Craig, Lee Strobel, Douglas Wilson och Jim Denison? Svar: Man får en väldigt intressant debatt.

Ämnet är: ”Does the God of Christianity exist, and what difference does it make?”

Taggar: , , ,
1 kommentar

Hägglund, kärnfamiljen, föräldrar och logiska felslut

Postat april 1, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  12 kommentarer

Göran Hägglund gjorde ett fruktansvärt och hatfullt uttalande i en intervju i Nyhetsmorgon. Jag blev nästintill chockad; jag trodde inte att någon kunde vara så ondskefull! Så vad sa han då? Han sa: ”Jag tror att det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa. Det är eftersträvansvärt.”

Jag var förstås ironisk när jag skrev ovanstående, men skulle man bara se till reaktionerna – och inte se på vad han egentligen sa – då är det inte speciellt långsökt att tro att Göran Hägglund måste ha sagt något alldeles förfärligt hemskt. Givet vad Hägglund faktiskt sa så tror jag dock att reaktionerna säger betydligt mer om hans meningsmotståndare än vad de säger om Hägglund eller hans åsikter.

Håkan Andersson, förbundsordförande HBTs Sverige, citeras i Dagen:

- Han kränker homosexuella som har barn och barn som har homosexuella föräldrar.

Jag är medveten om att det råder ”kränk”-inflation i det här landet och att ordet används till höger och vänster om alla möjliga saker, men jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglund begår ett moraliskt fel när han säger att han tror att kärnfamiljen är bäst (för barnen) och därför är eftersträvansvärd. Alltså, jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglunds uttalande innebär ett verkligt moraliskt fel - inte bara att Hägglunds åsikter tillhör de där politiskt inkorrekta åsikterna som ingen ska få uttrycka utan att bli lynchad (det senare är nämligen inte samma sak).

Så vari ligger då det verkligt kränkande i Hägglunds uttalande? Alltså, åter igen, frågan gäller inte det tidstypiska  ”kränkande” á la ”Jag tycker inte om vad du säger så jag säger att du kränker mig!”. Frågan gäller vari det verkligt kränkande ligger – och vad jag kan se så ligger det exakt ingenstans. Det finns inte. Att säga att en viss typ av familjekonstellation är bättre för barnen än en annan, på vilket sätt skulle det vara kränkande? Det är fullt jämförbart med att säga att en viss typ av uppfostran är bättre för barnen än en annan.

Andersson citeras även på Nyhetskanalen.se:

- Det han säger till de barn som har homosexuella föräldrar är att de egentligen inte borde finnas.

Det här är ett ännu roligare påstående. Andersson är här ute och cyklar i de logiska felslutens träskmarker. Notera resonemanget:

Först har vi Hägglunds uttalande, i vilket vi kan hitta två premisser:

(1) Det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa.
(2) Barnens bästa är eftersträvansvärt.

Av detta drar Andersson slutsatsen:

(4) Barn till homosexuella föräldrar borde egentligen inte få finnas.

Problemet är att (4) inte följer av (1) och (2). Antingen faller hans resonemang platt redan här – eller så förutsätter han en dold premiss. En sådan premiss måste i så fall vara något i stil med följande:

(3a) Barn vars bästa inte tillgodoses borde inte få finnas.

Eller:

(3b) En situation som inte innebär de svenska barnens bästa bör lösas genom att man eliminerar barnen (inte genom att man strävar efter att förändra situationen).

(3a) och (3b) är ganska lika varandra i det att de båda förvirrar problemet med den som har problemet. Det liknar alltså att omintetgöra patienten istället för att bota dennes åkomma, vilket naturligtvis inte är speciellt förnuftigt.

Det finns ingen orsak att tro att premiss (3a) eller (3b) är sanna och argumentet är därför ogiltigt. Anderssons slutsats är alltså helt felaktig, givet vad Hägglund faktiskt sa.

Sören Juvas, RFSL: s ordförande, citeras också han i Dagen:

- Skulle det vara så att det är det biologiska som styr om vi är bra eller dåliga föräldrar så skulle vi inte se hur en del barn far illa som faktiskt växer upp med sina biologiska föräldrar.

Juvas är också han ute och cyklar. Kanske inte lika mycket i de logiska felslutens träskmarker, men han är likväl ute och cyklar.

Hägglund har inte påstått att något biologiskt styr huruvida någon är en bra eller dålig förälder. Frågan gäller överhuvudtaget inte vilka individer som är bra föräldrar. Det Hägglund uttalar sig om är vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen  – och det är långt ifrån samma sak.

En ensamstående mamma kan exempelvis vara en helt fantastisk förälder (och det är jag säker på att Hägglund håller med om), men det betyder inte att barnens situation inte skulle kunna vara bättre om också pappan fanns med i bilden (och var en bra förälder även han). Frågan gäller, som sagt, vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen, inte vilka individer som är bra respektive dåliga föräldrar.

Till sist, även om Hägglund hade påstått det som Juvas antyder att han påstod, som han inte påstod, så är det stor skillnad mellan att b förutsätter a och att b följer av a. Även om ett gott föräldraskap skulle förutsätta något biologiskt (vilket jag inte säger att det gör) så kan man inte från det härleda att ett gott föräldraskap automatiskt följer av det biologiska.

Taggar: , , ,
12 kommentarer

Oliktänkare, objektivitet och partiskhet gentemot evolutionsteorin

Postat februari 19, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Apologetik, Filosofi  |  3 kommentarer

Patrik Lindenfors och Christer Sturmark har bemött en artikel från Claphaminstitutet med rubriken ”Evolutionsteorien får allt svagare stöd ju mer vi vet om universum”. Inte helt oväntat har Lindenfors och Sturmarks artikel rubriken ”Evolutionsteorin mer bekräftad än någonsin”.

Dessa herrar skriver ett par saker jag inte kan låta bli att kommentera. Notera dock att jag här inte säger något, varken positivt eller negativt, om artikeln från Claphaminstitutet. Jag avser inte här argumentera varken för eller mot evolutionsteorin. Det jag vill diskutera är Lindenfors och Sturmarks resonemang.

Det finns några enstaka biologer i världen som är tveksamma till evolutionsteorin, med då är det alltid för att religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten.

Det här är intressant. Om en biolog är tveksam till evolutionsteorin, då beror det automatiskt på att ”religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Detta är ju förstås väldigt bekvämt, att på förhand räkna bort biologer som är tveksamma till evolutionsteorin och slippa ta dem på allvar. Intellektuellt hederligt är det dock inte:

Även om det skulle finnas goda skäl till en biologs tveksamhet inför evolutionsteorin så spelar det ingen roll. Det saknar fullständigt betydelse. Denne är på förhand borträknad som en religiös pajas vars religiösa övertygelser står i vägen för en ”objektiv granskning av verkligheten”.

Sedan har vi det här med objektiviteten. Oberoende av om man bekänner sig till naturalism eller till en supernaturalistisk metafysik så innebär det oundvikligen att man har ett visst perspektiv på tillvaron. Frågan är: Varför ska vi tro att just det naturalistiska perspektivet (som jag antar att artikelförfattarna bekänner sig till) är objektivt? Det får vi inte veta.

I övrigt är det religiösa forskare ifrån andra discipliner och framför allt bokstavstrogna bibelfanatiker som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen.

Det här är också en intressant formulering: ”som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen”. Evolutionen är kunskap… Men vänta nu, är det inte precis det som ifrågasätts av den som är tveksam till evolutionsteorin? Ja – och då kan man inte avfärda ifrågasättandet genom att upprepa att evolutionen är kunskap.

(Jag utgår från att artikelförfattarna här använder termerna evolutionen och evolutionsteorin synonymt.)

I vilket fall som helst så är också denna formulering ett bekvämt sätt att slippa ta ifrågasättare på allvar. Inte helt olikt religiösa rörelser som viftar bort kritik med att den som kritiserar rörelsen är under djävulens inflytande.

Artikeln fortsätter med ett resonemang om varför evolutionsteorin är så ”svårsmält för religiösa”. De jämför med gravitationsteorin och menar – med rätta – att skillnaden mellan dessa är att gravitationsteorin inte har några religiösa implikationer, medans evolutionsteorin ”rensade … biologin fullständigt från behovet av en gudshypotes”.

Det är förstås detta som gör religiösa så ”partiska”. Det är förstås på grund av detta som religiösa övertygelser ”står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Javisst. Eller?

Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för en religiös person? Jag vill påstå att det finns två tänkbara huvudförklaringar, givet en supernaturalistisk världsbild. Det två förklaringarna är: (1) Evolutionsteorin, som i sig själv inte förnekar att en övernaturlig entitet ligger bakom evolutionen, och (2) att en övernaturlig entitet skapade livet ”färdigt”, åtminstone i någon grad. Dessa förklaringar (och en mängd kombinationer av dessa) finns representerade bland religiösa.

Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för naturalisten/den icke-religiöse/ateisten? En. Evolutionsteorin. Någon annan rimlig naturalistisk förklaring existerar inte. (Rätta mig om jag har fel!)

Så vem är det egentligen som har det starkaste motivet att – på andra grunder än naturvetenskapliga – förhålla sig på ett visst sätt gentemot evolutionsteorin?

Taggar: , , ,
3 kommentarer

En människa när det handlar om abort på grund av kön – annars inte?

Postat februari 17, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  3 kommentarer

Ni kanske har noterat att det i media (se t.ex. Expressen, Aftonbladet, SvD och Dagen) har pratats om en kvinna som två gånger i följd valde att abortera därför att fostret var av oönskat kön – en flicka. En överläkare uttalar sig och säger att ”det kan kännas obehagligt att medverka i detta om man själv har värderingar om könets lika värde”. Skämtar dom med mig?

Helt plötsligt är tydligen ett foster före vecka 22 en människa. För annars är det ju inget att orda om. Man kan ju knappast höja rösten och skrika könsdiskriminering om det inte är en människa som diskrimineras.

Men om det nu är en människa, då är det en människa även när aborten inte handlar om kön. Och människor är värdefulla. Människor har rättigheter. Hur svårt kan det vara?

Mats Selander skriver klockrent om ”Den schizofrena abortkulturen”:

[...] svensk lagstiftning betraktar inte ett människofoster innan vecka 22 som en människa. Det är något annat. Exakt vad det är enligt lagen blir jag inte klok på. Är det ett djur? Eller ett UFO? Nej troligen inte. Kanske en del av kvinnans kropp? Ja det rimmar i alla fall med slagorden. Men hur kan i så fall ”en del av kvinnans kropp” ha ett annat kön än det kvinnliga? Hur kan en gravid kvinna ha en penis? Och om det är en del av kvinnans kropp, hur kommer det sig att läkare går med på att amputera bort denna del trots att den oftast är helt frisk? Ingen läkare skulle gå med på en amputation av en frisk hand bara för att kvinnan sa ”det är min hand och jag gör som jag vill med den – amputera den!” En sådan kvinna har inte problem med sin hand utan med sitt psyke. Nej, jag kan ärligt talat inte förstå vad ett människofoster kan tänkas vara om det inte är en människa.

Och när höljet av de politiskt korrekta värderingarna plockas bort – vilket just skett i fallet med Eskilstunakvinnan – så blottläggs det jag tror är varje människas djupaste intuitioner om vad en graviditet är. En graviditet är något värdefullt. Varför det? Därför att där finns en ny människa! Visst kan värderingar och omständigheter trumfa över känslan av att graviditeten och fostret har ett grundläggande värde. Men ingen är helt tillfreds med aborter. Ingen tycker att det får ske av vilket skäl som helst. En abort tar alltid emot. Det är alltid något sorgligt. Och om en kvinna skulle uppleva sin abort som likvärdig med en blindtarmsoperation – om de bokstavligt talat skulle hamna på samma moraliska nivå för den kvinnan – så menar nog de allra allra flesta att den kvinnan har tappat sin moraliska känslighet. Hon har blivit etiskt bedövad. Hon har blivit kall.

Men vår kultur har klassat ett antal värderingar som så pass värdefulla att de anses trumfa över fostrets värde. Hon kan vara ”för ung”, ”för gammal”, ”för fattig”, ”för oberedd”, ”för upptagen”, ”för ensam”. Blir graviditeten för känslomässigt jobbig så är det alltid ett legitimt skäl för abort. Så säger vår kulturs värderingar. Men vad händer då när graviditeten faktiskt inte är känslomässigt jobbig eller när skälet till aborten faktiskt inte har att göra med någon plåga eller något stort obehag hos kvinnan, utan endast med hennes önskan, och då kanske en relativt trivial önskan. Eller som nu, en helt politiskt inkorrekt önskan! Ja då blir det uppenbart att vi inte ser på det ofödda människolivet som ”en cellklump” eller ”en del av kvinnans kropp”. Då blir det helt plötsligt ”könsdiskriminering” som om fostret var en människa som hade ett mänskligt kön, som om det handlade om en flicka.

Ju mer jag tänker på detta desto tydligare blir det: en kultur kan aldrig bli tillfreds med abortliberalism. Innerst inne vet vi vad det handlar om. Vi offrar människor för vår kulturs värderingar, för vår materialism, för vår ”frihet”. Vi berättigar våra aborter med hjälp av våra värdeingar men så fort detta kulturella värderingstryck upphör – som i detta fall – så får vi kontakt med abortens sanna natur, att man dödar en liten människa, en liten pojke eller en liten flicka. Och då gör det ont. Då vill man ”slippa att bli tvungna att medverka i abort”.

Taggar: ,
3 kommentarer

Angående föregående inlägg (om universums finjustering)

Postat februari 17, 2009 i Apologetik, Filosofi  |  Inga kommentarer

Jag citerade i föregående inlägg ett par rader från bloggen Sagor från livbåten (”Att universums egenskaper är som gjorda för intelligent liv kan ju antingen bero på …”). Att de exemplifierande meningarna kom från den bloggen var dock inte en del av min poäng. Mitt inlägg skrevs inte ens med den nämnda bloggens skribent inräknad i den tänkta målgruppen.

Han har dock, trevligt nog och i vilket fall som helst, reagerat på mitt inlägg. Det är egentligen inte mycket jag känner att jag behöver kommentera, men några saker vill jag ändå ta upp. Läs gärna hela reaktionen innan du läser vidare.

Allt som här sägs är redan sagt, tänkt och skrivet av fysiker, men med den skillnaden att de är ödmjuka nog inför våra möjligheter att förstå universum att de inte drar den självsäkra slutsatsen att det finns en designer. Fysiken bygger istället en teori som omfattar vad man uppfattar som alla möjliga förklaringsmodeller för de vi observerar – designern är endast en av dessa.

Här, i den första meningen, finns ett intressant antagande: Slutsatsen (som jag f.ö. inte vill kalla självsäker) att det finns en designer baseras på bristande kunskap om universum.

Detta antagande vill jag gärna se motiverat. Exakt vilken kunskap är det som saknas som, om den fanns, skulle vederlägga designhypotesen? Den frågan kan förstås inte besvaras med annat än spekulationer. Vidare så är det ju faktiskt inte det vi inte vet som pekar mot designhypotesen. Det är tvärtom det vi faktiskt vet som, enligt min mening, pekar ditåt; det är vår kunskap om universum (och om livet) som gör att vi förstår hur ytterligt osannolikt det är att universum av en slump skulle bestyckas med alla de livsnödvändiga parametrarna.

När jag reflekterar över dessa saker, då är det, menar jag, rimligt att jag utgår ifrån det vi vet om universum just nu – och inte vad vi eventuellt vet om 10, 50 eller 100 år. Och om jag då kommer fram till att designhypotesen utgör den bästa förklaringen, då menar jag att jag med rätta kan ta ställning för denna, oberoende av hur många alternativa hypoteser det finns.

Enligt min mening gör de troende som söker en designer ett grundläggande misstag. De försöker använda vetenskaplig teori till att bevisa något de redan är övertygade om (Guds existens) istället för till att försöka förstå världen.

Resonemanget kan vändas åt andra hållet: Enligt min mening gör de icke-troende som söker en naturalistisk förklaring ett grundläggande misstag. De försöker använda en vetenskaplig teori till att bevisa något de redan är övertygade om (Guds icke-existens) istället för att försöka förstå världen.

När vi närmar oss dessa frågor (och alla andra frågor för den delen) så kommer vi alla från ett visst perspektiv. Ingen är neutral. Detta behöver dock inte utgöra ett problem för den som har en öppen och sanningsprioriterande inställning. Jag vill påstå att den som löper störst risk för att drabbas av ”Som man ropar får man svar”-fenomenet, det är den som tror sig vara neutral.

Jag är – även om det kanske kan låta självsäkert – inte en av dem som tror sig vara neutrala. Jag vet att jag inte är neutral i den här frågan – jag tror ju att Gud existerar. Jag är dock inte mer icke-neutral än någon annan – och min icke-neutralitet omintetgör inte min förmåga att resonera logiskt kring frågan om vad som bäst förklarar universums ursprung och beskaffenhet.

Till sist vill jag säga något om David Deutsch-citatet.

Vad gäller det första stycket så förutsätter det att designerns finjustering behöver en förklaring. Men vad jag kan se är det bara entiteter som har börjat existera, och som hade kunnat vara annorlunda beskaffade, som behöver en förklaring för sin finjustering. Gud finns inte i den kategorin. Dessutom kan man också invända med att det är skillnad på ett finjusterat universum och en idé om detta finjusterade universum, existerande i Guds medvetande. Det ter sig, åtminstone för mig, ganska uppenbart att en idé som denna (ett universum ämnat att hysa liv) kan förklaras med att den har sin källa i entitetens, i det här fallet Guds, intelligens. (Nej, Gud behöver inte en bakomliggande orsak till sin existens, eftersom att Gud inte har börjat existera.)

Vad gäller det andra stycket, så är argumentet från universums finjustering, som jag redan varit inne på ovan, inte ”baserat på att vår nuvarande vetenskapliga förklaring innehåller fel eller är otillräcklig”. Vad gäller att ”övernaturliga förklaringar alltid är tomma förklaringar” så är den motivering som ges inte tillräcklig. Motiveringen är kort och gott att sådana förklaringar alltid fungerar – men om de alltid fungerar, då kan de omöjligt vara tomma (en tom förklaring fungerar inte). Vill man visa att en hänvisning till något övernaturligt alltid är en ”tom förklaring”, oavsett vad, då får man göra mer än vad som görs i citatet.

Taggar: , , , , ,
Inga kommentarer
Sida 3 av 812345...»»
 
Filosofi/Religion