Alla inlägg i Filosofi

Människovärdet hänger i luften

Postat april 28, 2011 i Allmänna åsikter & funderingar, Apologetik, Filosofi  |  12 kommentarer

Christian Braw, docent i systematisk teologi, kritiserar Humanisterna i en debattartikel i Dagen med rubriken ”Humanisterna har ärlighetsproblem”. Braw har enligt min mening en del viktiga poänger, men hans text har också en del problem, inte minst vad gäller språklig precision (jag är exempelvis inte klar över huruvida Braw använder ordet ‘ärlig’ synonymt med ordet ‘konsekvent’; oavsett vilket så är det problematiskt).

Jag har emellertid inte tänkt diskutera Braws artikel mer ingående, utan det jag vill göra är att diskutera en specifik respons på Braws artikel.  Först kan det dock vara lämpligt att citera Braw. I slutet av artikeln skriver han följande:

Det är ovanligt att ateister är konsekventa. Vissa av dem kan hävda människovärde och demokrati, företeelser som saknar all grund i en värld utan Gud, annat än som övertygelser. I ett evolutionistiskt sammanhang utgör de rent nonsens. Den störste av alla ateister, Friedrich Nietzsche, drog den konsekventa slutsatsen av sin hållning: förtvivlan. Lord Russell, en ateist av ett annat snitt, talade om ”den orubbliga hopplöshetens fasta grund”. Det är detta som är verklig ateism, och den bör respekteras för sin ärlighet.

Det är ärligheten som är problemet med föreningen Humanisterna. Deras verkliga fokus är en ateistisk agitation, men de har tagit sig ett namn som är förbundet med en strävan att förbättra människan genom bildning. Antingen får de leva upp till det, eller också får de byta namn och kalla sig vad de är: Ateisterna. Om de sedan blir lika ärliga som Nietzsche och Lord Russell kan det föras ett meningsfullt samtal med dem.

Humanistbloggen, eller mer specifikt Patrik Lindenfors, kommenterar Braws artikel och skriver följande:

Människovärde då? Var kommer det ifrån? Kommer det sig ur läran att en gud kommer att döma oss på sista dagen – vissa av oss till evig lycka, andra av oss till evig plåga? Är det därifrån värdet kommer, ifrån att vi alla kommer att värderas av Gud och hamna på olika sidor av en magisk gräns? Är det Gud som sätter värdet på oss? Humanister vill istället hävda att värdet – lika värde – är något vi ger varandra. Vi behöver inte göra det, men det blir bäst för alla om vi gör det. Det är ett ställningstagande – det centrala ställningstagandet som gör Humanister av ateister. Från den grunden kan man åstadkomma storverk – något som dagens sekulära västerländska demokratier visar med all önskvärd tydlighet.

Lindenfors frågor om varifrån människovärdet kommer är, i den mån de är tänkta att ge en bild av kristendomens svar på frågan, en halmgubbe.

Kristendomens svar på frågan är snarare något i linje med detta: Människan har ett intrinsikalt värde i kraft av att hon är Imago Dei (”Guds avbild”). Det är alltså inte så att människan är värdefull för att Gud ”sätter värdet på oss”; människans värde är inte påklistrat utifrån, utan har sin grund i vad hon är – Imago Dei. Ungefär så.

Lindenfors skriver att humanister istället vill ”hävda att värdet – lika värde – är något vi ger varandra. Vi behöver inte göra det, men det blir bäst för alla om vi gör det.”

Människan har alltså inte ett intrinsikalt, okränkbart (i bemärkelsen oförstörbart, ofråntagbart) värde. Istället är människans värde något som vi ”ger varandra”. Människovärdet är alltså konstruerat.

Det är intressant att Lindenfors säger detta så pass tydligt och ändå inte tycks inse implikationerna av det.

Att människovärdet är konstruerat innebär att en viss människa inte har något värde om vi inte ”ger” henne ett värde. Anta att man i ett visst samhälle S betraktar mörkhyade som mindre värda. Man ”ger” helt enkelt inte mörkhyade samma värde som andra. Detta innebär, eftersom människovärdet är konstruerat, att alla människor inte är lika mycket värda.

Min världsbild ger mig resurser för att kritisera rasism; alla människor har samma intrinsikala och okränkbara värde. Men vad ska vi säga om rasismen i S givet att människovärdet är en konstruktion? Om människovärdet är en konstruktion så är rasism i S en sorts ”legitim rasism”. Eftersom mörkhyade ”ges” ett lägre värde i S och därmed (eftersom värdet är ”något vi ger varandra”) också har ett lägre värde, så kan vi inte ens prata om rasism som ett moraliskt problem i S. För varför skulle det vara moraliskt problematiskt att behandla människor med olika värde olika på basis av deras olika värden?

Nu kan det förstås vara så att vi, i vårt samhälle, ”ger” människor lika värde och att vi därför upprörs över vad som pågår i S. Men vad ska vi säga? Att vårt ”värdegivande” är bättre eller mer korrekt än deras? På vilka grunder skulle vi i så fall säga det? Mot vilken norm ska vi jämföra våra respektive ”värdegivanden”? Vår egenkonstruerade norm? I så fall varför?

Vad jag kan se så finns det ingen utväg ur denna människovärderelativistiska grop om människovärdet är något som vi ”ger” varandra, något konstruerat.

Lindenfors säger att vi ”från den grunden kan … åstadkomma storverk”, men det är ju precis grunden som är problemet: Den existerar inte om människans värde är konstruerat. Människovärdet hänger i luften.

(Nu har det ovan handlat om människovärde, men ungefär samma sak kan sägas om andra moraliska värden: Om det inte finns en adekvat ontologisk grund för objektiva moraliska värden så hänger alla värdeutsagor i luften.)

Taggar: , , ,
12 kommentarer

Är arvsynden förenlig med moraliskt ansvar?

Postat april 23, 2011 i Apologetik, Filosofi, Tro & Kyrka  |  3 kommentarer

Jag vill börja med att poängtera att många av tankarna i det här inlägget är ”work in progress”. Jag har inte tänkt klart. Det kan man väl egentligen aldrig säga att man har, men här känner jag mig lite extra ”oklar”. Jag vill också flagga för att det, åtminstone enligt min bedömning, bitvis kan bli ganska tekniskt.

Den som är uppmärksam noterar gissningsvis att jag nu använder mig av vad som tycks vara den vedertagna stavningen: arvsynd (med ett ”s”) istället för arvssynd (med två ”s”). (Stavningen med ett ”s” är den av svensk språkelit vedertagna stavningen. Stavningen med två ”s” ger dock ca 430 % fler sökträffar på Google.)

Läs gärna föregående inlägg om arvsynd och ansvar innan du läser vidare.

Moraliskt ansvar

Ett villkor för moraliskt ansvar skulle kunna vara följande:

(MA*) En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.

Detta villkor verkar prima facie (vid första anblick) vara rimligt. En lokförare på ett skenande tåg som inte kunde ha förhindrat att tåget spårade ur och kraschade rakt in i en skola kan knappast sägas vara moraliskt ansvarig för det inträffade och kan därför inte klandras för detta. Om samma lokförare kunde ha förhindrat urspårningen men valde att inte göra det, då är han däremot moraliskt ansvarig för det inträffade och kan rimligtvis klandras för detta.

Värt att notera innan vi går vidare är att MA* inte säger vid vilken tidpunkt det var möjligt för P att förhindra att H inträffar. MA* är således förenligt med att jag i en viss situation S är antingen externt (fysiskt) begränsad eller internt (mentalt) begränsad, så att jag i S inte kan förhindra H, givet att det hade varit möjligt för mig att (tidigare) förhindra detta sakförhållande som i S begränsar mig så att jag inte kan förhindra H.

MA* är alltså exempelvis förenligt med att min moraliska karaktär är sådan att jag i S inte kan förmå mig själv förhindra H, eftersom jag har en oövervinnerlig dragning till H, om jag själv, genom karaktärsformande fria val, har format min karaktär till vad den är.

Med andra ord: Är jag ansvarig för min onda karaktär så är jag också ansvarig och klandervärd för de onda handlingar som följer därav, även om denna ”följd” är determinerad av min karaktär. Och är jag ansvarig för min goda karaktär så är jag också ansvarig och berömvärd för de goda handlingar som följer därav, även om denna ”följd” är determinerad av min karaktär.

Detta innebär att Luther faktiskt kan berömmas (eller klandras, beroende på perspektiv) för sitt försvarstal inför riksdagen i Worms, även om hans berömda avslutande ord var bokstavligt sanna:

Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!

MA* verkar så långt oproblematiskt. Men låt oss återvända till lokföraren och det skenande tåget och se vad som händer om vi förändrar scenariot en aning.

Anta att skenande tåg av denna typ kan stoppas genom att man drar i en viss spak. Anta också att en ondskefull neurokirurg har stoppat in ett chip i huvudet på lokföraren som kommer att aktiveras om lokföraren börjar forma intentionen att dra i spaken. Effekten av att chipet aktiveras är att lokföraren inte drar i spaken (eftersom chipet intervenerar och hindrar intentionen att dra i spaken från att formas klart) och istället kanske sätter sig ner och håller händerna för ansiktet. Nu är det emellertid så att lokföraren aldrig börjar forma intentionen att dra i spaken eftersom lokföraren vill att tåget ska spåra ur. Chipet i fråga aktiveras alltså aldrig och har därmed inte någon effekt på lokförarens handlande.

Vad ska vi nu säga? Är lokföraren moraliskt ansvarig för urspårningen? Självklart! Lokförarens faktiska handlande är precis vad det skulle ha varit om chipet inte hade existerat, och chipets existens påverkade inte lokföraren på något sätt, eftersom det aldrig aktiverades. Samtidigt kvarstår det faktum att lokföraren inte kunde ha gjort något för att förhindra urspårningen, eftersom chipet skulle ha aktiverats om lokföraren hade börjat forma intentionen att dra i spaken.

Poängen med detta är att visa att ett villkor för moraliskt ansvar, hur intuitivt rimligt det än ter sig prima facie, senare ändå kan visa sig vara bristfälligt och ohållbart. Detta kan vara värt att ha i åtanke när man reflekterar över arvsynden i relation till moraliskt ansvar.

Med detta sagt vill jag presentera ett annat förslag på ett villkor för moralisk ansvar som kan hantera både Luther och det modifierade lokförarexemplet (och andra så kallade ”Frankfurt-style cases”):

(MA) P är moraliskt ansvarig för sakförhållande H endast om P orsakar H och P:s orsakande av H är frivilligt och inte kausalt determinerat av externa orsaker.

Jag vågar inte påstå att denna villkorsformulering är perfekt och att det inte kan finnas exempel som visar att den är problematisk, men denna villkorsformulering tycks åtminstone vara bättre än MA*.

Arvsynd

G.K. Chesterton skrev år 1908 följande:

Vetenskapens nutida mästare känner väl till att alla undersökningar måste utgå från ett faktum. Religionens gamla mästare visste också hur nödvändigt det är. De började med syndens faktum, ett faktum lika påtagligt som potatis. Om någon kunde renas i undergörande vatten eller ej är en sak, men att han ville renas finns det inga tvivel om. Men vad vissa religiösa ledare [...], alltså inte bara materialister, har börjat förneka är inte det tvivelaktiga vattnet utan den otvivelaktiga smutsen. En del nya teologer ifrågasätter synden ["original sin" i den engelska originaltexten], det enda i kristen teologi som verkligen kan bevisas.

(Chesterton, G.K., Ortodoxi, Artos & Norma förlag, Skellefteå, 2008, s. 20)

Det är ett svårförnekat faktum att människor syndar, men hur kommer sig detta (att alla människor syndar) egentligen?

Som jag nämnde i det föregående inlägget så har läran om arvsynd formulerats på olika sätt i olika traditioner (och vissa använder ett annat namn för den). Det finns, något förenklat, två huvudsakliga teser som förknippas med läran om arvsynd:

(AS1) Alla människor (utom tre eller fyra) lider av någon sorts ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, och denna ”defekt” är en konsekvens av Adams synd.

(AS2) Alla människor (utom tre eller fyra) är från födseln skyldiga i Guds ögon, och denna skuld är en konsekvens av Adams synd.

De flesta traditioner kan nog sägas hålla AS1 för sann. Vissa av dessa, som endast håller AS1 för sann (och inte AS2), vill inte kalla det för ‘arvsynd’ då de menar att den termen implicerar AS2. Andra menar att ‘arvsynd’ ska förstås som just AS1, inte AS2. Om de flesta traditioner håller AS1 för sann, så håller inte lika många AS2 för sann. Exakt hur många det rör sig om låter jag vara osagt.

Arvsynd och moraliskt ansvar

De praktiska aspekterna av AS1 kan knappast ifrågasättas. Även om vi utgår ifrån en sorts allmänmänsklig moraluppfattning (utan referenser till synd och det moraliskt onda/orätta som brott mot Guds vilja) och använder den som måttstock så är det ett påtagligt faktum att alla människor handlar moraliskt orätt.

Det är värt att notera att vi, trots den allmänt upplevda och uppenbara moraliska svagheten, anser att människor är moraliskt ansvariga för att de gör saker som är moralsikt orätta. Detta är rimligtvis problematiskt i samma grad som de praktiska aspekterna av AS1 (i relation till moraliskt ansvar). De praktiska aspekterna av AS1 är, i relation till moraliskt ansvar, alltså inte ett potentiellt problem endast för kristna.

AS2 är betydligt mer kontroversiell och framstår prima facie som (mer) svårförenlig med moraliskt ansvar givet villkoret MA. Det finns emellertid ingen explicit motsägelse mellan varken AS1 och MA eller AS2 och MA eller AS1 och AS2 och MA. För att en motsägelse ska uppstå måste vi lägga till ytterligare premisser, exempelvis:

(D1) Att alla människor (utom tre eller fyra) syndar är kausalt determinerat av Adams synd och ingen av dessa människor är moraliskt ansvariga för Adams synd.

(D2) Att alla människor (utom tre eller fyra) föds skyldiga i Guds ögon är kausalt determinerat av Adams synd och ingen av dessa människor är moraliskt ansvariga för Adams synd.

(MS) Moralisk skuld för X förutsätter moraliskt ansvarig för X.

D1 är oförenlig med MA och AS1. D2 är oförenlig med MA, MS och AS2.

Vad ska man då säga om detta? Det skulle kunna vara så att MA helt enkelt är felaktigt och att moraliskt ansvar är mer komplext än vad som uttrycks i MA (eller MA*), och att ett korrekt villkor för moraliskt ansvar kan vara förenligt med AS1 och D1 respektive MS, AS2 och D2. Det är också möjligt att MS är felaktigt; att ett nödvändigt villkor för moralisk skuld för X inte nödvändigtvis innefattar moraliskt ansvar för X. I följande diskussion kommer jag dock att utgå ifrån att både MS och MA är riktiga.

Frågeställningen är: Finns det någon arvsyndsmodell som bibehåller MA (och MS) och AS1/AS2 men inte D1/D2? Jag kommer att diskutera två sådana möjliga modeller. Den första av dessa kommer jag endast att diskutera kortfattat.

Augustinus realism

En typ av modeller som bibehåller MA och AS1/AS2 men inte D1/D2 är Augustinus realism och modeller som liknar den. Enligt en sådan modell så var hela mänskligheten, Adams avkomma, på ett reellt sätt närvarande i Adam när Adam syndade; hela mänskligheten är en metafysisk enhet som närvarade i Adam.

Detta kan förstås som att ingen människa som föds post-Adam börjar existera ur intet och att varje människa post-Adam istället är resultatet av att Adam genomgår en fission, en individualisering. På så sätt är mänskligheten en metafysisk enhet, närvarande i Adams synd. Därmed faller D1 och D2: Jag är moraliskt ansvarig för Adams synd eftersom jag i en reell mening var Adam – och Adam syndade frivilligt utan att vara kausalt determinerad att göra det (vilket innebär att jag i någon mening syndade frivilligt).

Denna typ av modell är knappast oproblematisk. Man kan exempelvis invända med att det är svårt att se varför jag endast är moraliskt ansvarig för den första synden på det här sättet. Varför är jag inte också ansvarig för alla andra synder som Adam eller andra av mina andra förfäder har begått? Ett möjligt svar är att jag endast står i en identitetsrelation till det temporala ”steg” av Adam som begick den första synden. Vad detta i sin tur beror på kan förstås diskuteras. Kanske har det att göra med att det var just den första synden, att den är den enda synd som förändrade (skadade) människans natur?

I vilket fall som helst så är detta en möjlig (typ av) modell. Min intention är dock inte att försvara dess plausibilitet, och därför tänker jag inte säga något mer om denna (typ av) modell.

En alternativ modell

I det följande kommer jag att skissa på ett annat möjligt sätt att förstå arvsynden i relation till MA. Jag börjar med AS1 och diskuterar därefter AS2.

(AS1) Alla människor (utom tre eller fyra) lider av någon sorts ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, och denna ”defekt” är en konsekvens av Adams synd.

AS1 innebär inte nödvändigtvis att synden är nödvändig, även om den är universell. Dvs. bara för att det är ett faktum att alla människor post-Adam (utom en eller två) syndar så innebär det inte att orsaken till detta sakförhållande är att alla människor post-Adam (utom en eller två) är kausalt determinerade att synda. Att jag, som en konsekvens av Adams synd, lider av en ”defekt” som gör det oundvikligt att jag syndar innebär inte att det faktum att jag syndar är kausalt determinerat av denna ”defekt” (eller av Adams synd).

Nu kanske någon tänker att det faktum att något är oundvikligt implicerar att detta något är kausalt determinerat. Det är en förståelig tanke, men stämmer den?

Anta att det är sant att en viss person P nästa månad kommer att utföra en viss handling H. Dvs. propositionen att P nästa månad kommer att utföra H är sann. Att denna proposition är sann innebär med nödvändighet att P kommer att utföra H. Med andra ord är det oundvikligt att P kommer att utföra H. Skulle P inte utföra H så skulle det helt enkelt inte vara sant att P kommer att utföra H – men det är sant.

Inget av detta innebär dock att P:s utförande av H är kausalt determinerat. P är fri att låta bli att utföra H, men skulle P låta bli så skulle det, som sagt, inte vara sant att P kommer att utföra H. Sanningsvärdet för propositionen att P kommer att utföra H bestäms av huruvida P de facto kommer att utföra H. Det är med andra ord inte så att P:s utförande av H determineras av propositionens sanningsvärde.

Den ”defekt” som människan (post-Adam) lider av måste alltså inte alls vara sådan att den kausalt determinerar människan att synda, bara för att denna ”defekt” garanterar (gör det oundvikligt) att människan syndar.

En konsekvens av Adams synd kan sägas vara följande:

(T1) Att människans livssituation påverkas på ett visst sätt (där ‘livssituation’ kan syfta på en förändring hos människan själv och/eller i hennes omgivning.)

”Defekten” i sig kan förstås som ett tillstånd som realiseras av T1 och innefattar följande:

(T2) Att den människa som befinner sig i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, utan att vara kausalt determinerad att göra det.

Dvs. min ”defekt” är att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt. Om det är sant att jag lider av denna ”defekt” så är det sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, och om det är sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt så garanterar det (gör det oundvikligt) att jag kommer att synda i den påverkade livssituationen (annars skulle det inte vara sant att jag i den påverkade livssituationen de facto syndar frivilligt, i vilket fall det inte skulle vara sant att jag lider av ”defekten”).

Om detta är fallet så kan människan vara moraliskt ansvarig (MA) för att hon syndar, trots att hon post-Adam lider av ”defekten” som garanterar (gör det oundvikligt) att hon syndar. D1 är således falsk.

Hur är det då med AS2?

(AS2) Alla människor (utom tre eller fyra) är från födseln skyldiga i Guds ögon, och denna skuld är en konsekvens av Adams synd.

Innan jag säger något mer om AS2 vill jag påpeka att AS2 knappast måste betraktas som en nödvändig del av kristen tro. Jag kan själv inte se att bibeltexterna skulle ”kräva” ett försanthållande av AS2. Så ifall det visar sig vara svårt att förena AS2 med moraliskt ansvar så kanske detta inte måste innebära någon större katastrof?

Ett sätt att förena AS2 med MA (och MS) är följande: Den skuld jag föds med är direkt relaterad till ”defekten” jag föds med. Jag är skyldig till att ha denna  ”defekt”. Att jag har denna ”defekt” är dock inte kausalt determinerat; ett villkor för att jag ska ha denna ”defekt” är att jag de facto frivilligt syndar. Att jag föddes skyldig i Guds ögon är således inte kausalt determinerat av Adams synd, vilket innebär att D2 är falsk.

En uppenbar, möjlig invändning är att detta tycks förutsätta att alla människor lever tillräckligt länge för att de ska hinna synda och således realisera att de föds med ”defekten”. De som exempelvis dör strax efter födseln kan knappast sägas hinna synda, och i så fall kan de inte heller sägas födas med ”defekten” och kan därför inte heller sägas födas med någon skuld (för ”defekten”).

Här kan det vara lämpligt att ta in Transworld Depravity (TD) in i bilden. TD är ett tillstånd som kort sagt (och något oprecist, men i det här sammanhanget tillräckligt) innebär att den agent som lider av TD frivilligt kommer att handla moraliskt fel oavsett vilken (av Gud realiserbar) värld agenten skapas i, givet att agenten får tillfälle att utföra vissa moraliskt signifikanta handlingar. I den här kontexten kan vi prata om villkorlig TD (VTD), där T1 är villkoret. Dvs. givet att T1 realiseras så kommer den människa för vilken T1 realiseras att lida av TD. Och för den människa som lider av villkorlig TD gäller att T1 i alla (av Gud realiserbara) världar leder till T2.

Om ”defekten” förstås som TD så lider jag alltså av ”defekten” från födseln även om jag dör en timme efter födseln.

Nu kan man ju fråga sig: Är det inte lite Minority Report-varning över det hela? ”Defekt”-resonemanget ovan liknar dock inte alls scenariot i Minority Report. Min skuld för ”defekten” handlar inte om skuld för potentiella synder. Det är inte så att jag är skyldig till synder som jag kommer att begå i framtiden eller skulle ha begått i framtiden om världen hade varit annorlunda beskaffad. Det jag är skyldig till är att jag lider av VTD; att det är sant om mig att jag skulle synda i varje (av Gud realiserbar) värld där T1 realiseras och jag får tillfälle att utföra vissa moraliskt signifikanta handlingar. Jag är dock inte skyldig till att ha begått dessa synder, förutsatt att jag de facto inte har begått dem.

Det finns antagligen många fler möjliga (och rimliga) invändningar, och jag håller det inte för omöjligt att någon av dessa kan slå hål på den här AS2-modellen. Som jag sa, det här är ”work in progress”. AS1-modellen har jag däremot mer förtroende för.

Ni får i vilket fall som helst gärna bidra med tankar, frågor och invändningar. Och har ni andra förslag på hur man kan tänka kring arvsynd och moraliskt ansvar så vore det extra kul. Jag törs dock inte lova att jag har tid att svara på alla kommentarer – i alla fall inte just nu.

Taggar: , , , ,
3 kommentarer

Arvssynd och moraliskt ansvar

Postat februari 12, 2011 i Filosofi, Tro & Kyrka  |  2 kommentarer

En klassisk tanke i kristen tro är att alla människor (utom t.ex. Jesus) har någon form av ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, samt att denna ”defekt” är en konsekvens av den första människans synd. Läran om arvssynd har formulerats på olika sätt i olika traditioner (vissa använder ett annat namn för den), men det här kan nog sägas beskriva en tanke som är gemensam för de flesta.

Ett intuitivt villkor för moraliskt ansvar är emellertid följande:

En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.

Så, om jag syndar som ett resultat av att Adam (den första människan) syndade, hur kan jag då vara moraliskt ansvarig – och därmed klandervärd – för min synd?

Detta är enligt min mening en mycket viktig fråga och det förvånar mig att diskussioner av den tycks vara ovanliga, speciellt i kyrkan (kristendomskritiker brukar däremot referera till den mer frekvent).

Min hypotes om varför detta förhållande råder är att många inte ser implikationerna av att frälsningen är frälsning från något. Istället tänker de att Gud har gett oss ett erbjudande om frälsning, och att det är upp till mig att ta emot eller förkasta detta – och om jag förkastar det, då väljer jag att själv ta konsekvenserna av min synd. Jag är alltså, enligt detta sätt att tänka, klandervärd endast i kraft av att ha förkastat Guds frälsningserbjudande.

Detta sätt att resonera är dock problematiskt. Det jag blir frälst från är synden och Guds dom över densamma:

Jag måste alltså, genom min synd, förtjäna Guds dom innan och utan att Gud ger mig sitt frälsningserbjudande, annars finns det inget som jag behöver frälsas från!

Moraliskt ansvar för en viss handling förutsätter moraliskt ansvar vid tidpunkten då handlingen utförs. Jag kan inte vid ett senare tillfälle, exempelvis när jag blir konfronterad med Guds frälsningserbjudande, bli moraliskt ansvarig för tidigare handlingar. Antingen var jag moraliskt ansvarig vid handlingarnas utförande eller så var jag det inte och kan inte heller bli det.

Varför? Det kan helt enkelt inte, i efterhand, bli sant att jag kunde ha förhindrat handlingens utförande (och det senare är ju ett villkor för att jag ska kunna vara moraliskt ansvarig för handlingen i fråga) – och om någon frågar varför detta är så, då svarar jag som Louis Armstrong lär ha svarat när han fick frågan ”What is jazz?”:

If you gotta ask, you ain’t never gonnna know!

Frälsningen är också nära förknippad med förlåtelse av begångna synder, men om jag inte har varit moraliskt ansvarig för de onda handlingar jag har begått, då finns det inget att förlåta. Detta gäller även efter att jag har accepterat Guds frälsningserbjudande (om jag accepterar det), eftersom jag fortfarande dras med arvssyndens effekter.

Man kan formulera ytterligare argument (för att visa att hänvisningar till frälsningserbjudandet inte duger som förklaring till att jag är moraliskt ansvarig för mina handlingar trots min ”arvsyndsdefekt”) utifrån det faktum att frälsningen är oförtjänt, men jag menar att det som redan sagts räcker.

Så, hur kan det vara möjligt att jag är moraliskt ansvarig för min synd om jag inte kan undvika att synda? Är det inte Adam, snarare än jag själv, som är ansvarig för min synd?

Detta blir ämnet för nästa ett framtida blogginlägg. Ni får gärna tänka högt i kommentarsfältet. I alla fall om era tankar har med denna fråga att göra. :)

Taggar: , ,
2 kommentarer

Det evolutionära argumentet mot naturalism

Postat januari 24, 2011 i Apologetik, Filosofi  |  12 kommentarer

Naturalism och biologisk evolution förknippas ofta med varandra. Dawkins ”case” för ateism involverar i hög grad biologisk evolution och (en del) kristna upplever biologisk evolution som ett hot mot kristen tro och argumenterar därför ivrigt mot evolutionsteorin. Det senare måste inte bero på att evolutionsteorin förknippas med naturalism, men det tycks som att evolutionsteorin ofta uppfattas som något som ger stöd åt naturalismen.

Alvin Plantinga menar tvärtemot detta att tro på evolution och naturalism inte kan vara rationell. Hans argument för detta kallas det evolutionära argumentet mot naturalism och går i korthet ut på följande:

Biologisk evolution främjar (förutom organismens fysiologiska egenskaper) endast beteenden som ökar organismens överlevnadschanser. Vad organismen har för trosföreställningar är irrelevant. I en värld där något sådant som Gud inte existerar, där det varken kan finnas en intention bakom evolutionsprocessen eller någon speciell tanke med människan, där finns inget skäl att tro att den mekanism som hos människan genererar trosföreställningar tenderar att generera sanna trosföreställningar. Allt som räknas är ju beteendet.

Låt mig utveckla: I en naturalistisk värld är en människa uteslutande materiell. Dvs. det finns inget sådant som en immateriell själ eller ett immateriellt medvetande; jag är min kropp (eller kanske en viss del av min kropp, t.ex. min hjärna). Om detta är fallet så är mina mentala processer, inklusive mina trosföreställningar, orsakade eller determinerade av neurofysiologiska mekanismer. Dessa mekanismer orsakar både mina trosföreställningar och mitt beteende.

I det naturliga urvalet överlever och förökar sig de organismer som är bäst anpassade. I att vara ”bäst anpassad” ingår, förutom organismens fysiologiska egenskaper, organismens beteende. Detta innebär att vi kan anta att människans neurofysiologiska mekanismer genererar ett anpassat beteende; ett beteende som gör att människan överlever och förökar sig.

Dessa neurofysiologiska mekanismer ger också upphov till trosföreställningar. Om dessa trosföreställningar – som genereras av de de neurofysiologiska mekanismer som genererar rätt sorts beteende - är sanna eller falska, det är helt och hållet irrelevant. Det spelar ingen som helst roll vad en organism hyser för trosföreställningar så länge den beter sig på rätt sätt.

Vi kan alltså, på basis av biologisk evolution, anta att vårt beteende är ”anpassat” och främjar vår överlevnad och reproduktion. Vi kan däremot inte anta att de neurofysiologiska mekanismer som genererar detta beteende också genererar sanna trosföreställningar.

Om vi väljer en specifik trosföreställning hos en människa, då har vi alltså inget skäl att tro att denna trosföreställning är sann. Vi har heller inget skäl att tro att den är falsk. Vi bör, enligt Plantinga, anta att det är ungefär lika troligt att trosföreställningen i fråga är sann som att den är falsk. Sannolikheten för att den är sann bör därför hamna i närheten av 0,5 (på en skala från 0 till 1). Om en människa hyser 1000 av varandra oberoende trosföreställningar så är sannolikheten för att minst 75 % av dessa är sanna mindre än 10^(-58).

Om de neurofysiologiska mekanismerna, som genererar trosföreställningar, genererar en lägre andel sanna trosföreställningar än så, då kan de mekanismerna knappast betraktas som tillförlitliga. Man bör antagligen ställa högre krav än så, men ett värde på 75 % räcker för att det ska bli tydligt att det är ytterst osannolikt att de neurofysiologiska mekanismerna är tillförlitliga i bemärkelsen att de tenderar att generera sanna trosföreställningar.

Den som håller evolution och naturalism för sanna har därför en defeater för att hans eller hennes neurofysiologiska mekanismer är tillförlitliga vad gäller produktionen av trosföreställningar. Detta innebär att han eller hon också har en defeater för varje trosföreställning som är producerad av dessa mekanismer. Försanthållandet av evolution och naturalism är en sådan trosföreställning. Tron på kombinationen evolution och naturalism är således självförstörande; den sågar av grenen den sitter på.

(Notera att argumentet inte säger att trosföreställningen är falsk, att evolutionsteorin eller naturalismen är falsk. Argumentet säger ”bara” att ingen rationellt kan hysa trosföreställningen i fråga, eftersom den är självförstörande.)

Detta argument och den kritik som har riktats mot det blir, om allt går som planerat, ämnet för min C-uppsats. Jag ser fram emot att undersöka detta närmare, men än så länge uppfattar jag argumentet som hållbart och övertygande (den kritik jag hittills har läst har enligt min bedömning inte lyckats särskilt bra).

Taggar: , , ,
12 kommentarer

Fem tankefel hos de nya ateisterna

Postat januari 12, 2011 i Apologetik, Filosofi  |  Inga kommentarer

Peter S. Williams lyfter fram fem tankefel som förekommer med viss frekvens hos de så kallade nya ateisterna. Mitt i prick!

YouTube Preview Image
Taggar: ,
Inga kommentarer

Förvirrat resonemang om abort

Postat november 30, 2010 i Filosofi, Tro & Kyrka  |  28 kommentarer

Torsten Åhman, pastor och evangelist (bland annat), skrev i förrgår på sin blogg om varför han inte berörde abortfrågan under partiledarutfrågningarna på Vårdgårda Möte 2010. Det faktum att ämnet inte berördes är i inte det jag reagerar på (det kan finnas rimliga skäl att undvika ämnet). Något jag däremot reagerar på är de skäl som Åhman själv anger för undvikandet.

Låt mig poängtera att jag förutsätter att Åhman, som kristen och bibeltroende, har skäl att hålla följande för sant:

(1) Människans värde beror inte på hennes förmågor, ålder, eller fysiska position, utan på att hon är skapad av Gud, till Guds avbild.

(2) En människas värde är på grund av (1) inget som hon förvärvar genom att röra sig i rum och/eller tid, utan något som hon har i kraft av att vara människa och Guds avbild.

Med de två premisserna ovan på plats kan vi fortsätta resonemanget:

(3) Även en ofödd människa är på grund av (1) och (2) en fullvärdig människa.

(4) Abort dödar en ofödd människa.

(5) Det är moraliskt orätt att döda en annan människa utan giltiga skäl.

(6) Slutsats I: Det är på grund av (3), (4) och (5) moraliskt orätt att utföra eller låta utföra en abort utan giltiga skäl.

(7) Slutsats II: Kriteriet för att ett skäl att döda en annan människa ska vara giltigt, oavsett vad det innebär, är på grund av ovanstående detsamma oavsett det rör sig om att döda en ofödd människa (abort), att döda en ung människa, eller att döda en gammal människa.

Premiss (1) och (2) bör inte vara kontroversiella för en bibeltroende kristen. Premiss (3) följer av (1) och (2). Premiss (4) är ett biologiskt faktum. Premiss (5) utgår jag ifrån att varenda normalt funtad människa håller med om. Slutsatserna följer av premisserna. (Jag kan ha missat någon detalj och skyller i så fall på trötthet.)

Notera att jag har full förståelse för att de som inte omfattar en kristen världsbild inte accepterar (1) och (2), och därmed sannolikt inte heller accepterar slutsatserna.

Jag har inte för avsikt att motivera (1) och (2) utanför den kristna världsbilden (åtminstone inte här och nu), och den som ifrågasätter (1) och (2) utanför den kristna världsbilden (eller annan världsbild som erbjuder en transcendent värdeförankring) kan således sägas sparka in öppna dörrar.

Låt oss då titta på var Åhman skriver. Han anger fem skäl till att han undvek abortfrågan. Jag citerar:

1. Abort är alltid en tragedi och det är precis som kvinnan i dagenartikeln säger att många kvinnor mår hemskt dåligt efter en abort: ”Det lidandet är så fruktansvärt att det inte går att förmedla, man bär på förlust men även på plågsamma skuldkänslor.” Själv säger hon att hon fått uppleva ”den förlåtelse som bara Jesus kan ge”. Men har ändå en ”hemlig sorg”. I en samling med tusentals människor finns flera som har detta lidande. Att som pastor ta upp den här frågan i en politisk diskussion utan möjlighet att förklara ”den förlåtelse som bara Jesus kan ge” skapar bara en större smärta hos alla de som varit med om detta. Det är inte det de ska möta när de för en gångs skull kommer till ett kristet möte.

Abort är i allra högsta grad en tragedi; en abort innebär att en oskyldig människa dödas. Däri består den verkliga tragedin, och inte i att den kvinna som låter utföra en abort utan giltiga skäl sedan mår psykiskt dåligt. Berättigade skuldkänslor är inte en psykisk defekt utan snarare ett friskhetstecken.

Om Sverige hade haft en liberal mordpolitik, hade Åhman resonerat på samma sätt då angående mord?

Vad sägs om följande: ”Mord är alltid en tragedi och många mördare mår hemskt dåligt efter ett mord. I en samling med tusentals människor finns flera som har detta lidande. Att som pastor ta upp den här frågan i en politisk diskussion utan möjlighet att förklara ‘den förlåtelse som bara Jesus kan ge’ skapar bara en större smärta hos alla de som varit med om detta. Det är inte det de ska möta när de för en gångs skull kommer till ett kristet möte.”

Det som är galet med detta, och den sorts resonemang som Åhman för, är att det riktar våra sympatier mot den som utfört den moraliskt orätta handlingen snarare än mot offret för handlingen. Våra sympatier måste riktas mot offret, även om Guds nåd naturligtvis räcks också åt den grövsta brottsling ifall denne omvänder sig.

2. Frågan är så komplicerad. Inte ens bland kristna som anser sig vara bibeltroende är man helt enig om när livet börjar. Är det befruktade ägget omedelbart en människa? Om inte, när blir det en människa? Är till exempel en skrapning efter en våldtäkt en abort? Därom är man inte enig. Du skriver ”att döda ett barn i moderlivet är som att mörda en vuxen person.” Bibeln är inte helt klar på den punkten. I 2:a Moseboken 21:22  kan vi läsa om reglerna i det israeliska samhället: ”Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.” Annars är regeln att ge liv för liv, men så är det inte i det här fallet. Vad jag menar är att denna allvarliga fråga har många nyanser. Dessa går inte att utreda med ”oneliners” under någon minut i en utfrågning. Frågan är viktig men hör hemma i andra forum och då får man avhålla sig från formuleringar som den ovan. En sådan är ett uttryck för bristande respekt för andras synsätt och omöjliggör varje meningsfullt samtal.

Är frågan komplicerad bara för att ”kristna som anser sig vara bibeltroende” inte är helt eniga om när livet börjar? Knappast. Det visar snarare att kristna är dåliga på att se de logiska konsekvenserna av den världsbild de säger sig hålla för sann.

Vad gäller det aktuella bibelcitatet så använder Åhman en bibelöversättning som underlättar för den tolkning han gör. Någon motsvarighet till ordet ”missfall” förekommer, vad jag kan se, inte i grundtexten. Den aktuella versen kan tolkas som att barnet föds för tidigt utan att någon skada uppstår.

I vilket fall som helst så verkar det inte handla om att med uppsåt orsaka det ofödda barnet skada, vilket i så fall är en moraliskt relevant skillnad gentemot abort, där skadan är uppsåtlig. Jämför med att av en olyckshändelse orsaka en vuxen människas död; det är långt ifrån samma sak som att med vett och vilja döda samma människa.

Jag håller med Åhman om att det krävs mer än ”oneliners”. Jag håller också med om att det är klokt att undvika onödigt kontroversiella formuleringar; frågan är ju tillräckligt kontroversiell i sig själv. Däremot är det knappast respektlöst i sig att uttrycka en diametralt motsatt uppfattning i abortfrågan.

3. Det finns en sak som en del kristna inte har tänkt igenom. Att vi lever i ett mångfaldssamhälle. Det betyder att många inte delar de värderingar som finns i kristen tro. Vi har trosfrihet och tankefrihet. Detta har våra föregångare kämpat för. Det betyder att olika värderingar lever sida vid sida. Vi hämtar vår syn på livet och sexualiteten ur vår kristna tro. Alla gör inte det. Även om vi inte delar deras uppfattning måste vi respektera dem och deras rätt att ha en annan uppfattning. Den uppfattningen kan leda till en annan syn i abortfrågan än den vi har. Vi kan aldrig genom lagstiftning tvinga andra till samma synsätt som vi. Därför går det inte att lagstifta mot abort och det är meningslöst att påverka våra politiker att försöka göra det.

Att respektera någons rätt att ha en annan uppfattning är inte på något sätt detsamma som att inte kunna uttrycka den motsatta uppfattningen. Att respektera någons rätt att ha en annan uppfattning är inte heller detsamma som att inte lagstifta mot det som uppfattningen handlar om. Att lagstifta mot det som uppfattningen handlar om är helt enkelt inte samma sak som att lagstifta mot den person som hyser uppfattningen eller mot dennes rätt att hysa och uttrycka den uppfattningen.

Låt mig ge ett exempel: Min uppfattning är att upphovsrätten bör revideras och att icke-kommersiell kopiering bör vara tillåten (eftersom motsatsen kräver ett övervakningssamhälle). Att det som min uppfattning handlar om (att icke-kommersiell kopiering bör vara tillåten) har svensk lag emot sig, det innebär på inget sätt att min rätt att hysa och uttrycka den uppfattningen kränks.

Vidare så handlar lagstiftning i en demokrati inte om att tvinga andra till ett visst synsätt utan om att reglera handlingar. Det är i första hand detta som lagen och dess tillämpning gör.

Eftersom Sverige är en demokrati så är det oerhört märkligt att antyda att oliktänkare på något sätt skulle vara diskvalificerade från den politiska debatten och inte ha rätt att uttrycka sina åsikter. Att uttrycka sin åsikt och motivera den för att försöka få andra att dela den, det är ju en demokratisk rättighet! Varför Åhman tycks vilja att kristna bara ska ”rätta in sig i ledet” är fullständigt obegripligt. Kristna måste ju få delta i samtalet på samma villkor som alla andra.

Åhman fortsätter:

Man kan jämföra med alkoholfrågan. Om man är helnykterist kan man ha alla goda skäl i världen för det och man kan föra fram starka skäl mot alkoholen som att så många dör och så många barn far illa. Men att förbjuda alkohol skulle vara en omöjlighet. (Man försökte under en period i USA, men det blev ett totalt misslyckande med utbredd illegal tillverkning och en dramatiskt växande kriminalitet) Däremot står det ju var och en fritt att framhålla fördelarna med en nykter livsstil, att arbeta för att försäljningen sker under ordnade former, att ta hand om och hjälpa dem som drabbats av alkoholens skadeverkningar. På samma sätt går det inte i vårt samhälle med så olika värderingar i frågan att verka för abortförbud. Eftersom det finns utbredd uppfattning om att aborter ska tillåtas skulle detta leda till mängder av illegala aborter med stora skadeverkningar och en obehaglig kriminalitet när människor skor sig på andras olycka. Vad vi från kristet hålla kan göra är att framhålla, men framför allt ge exempel på kärleksfulla och ansvarstagande relationer  där abort inte är nödvändig och ge en förlåtande miljö för dem som går med sorgen i sitt sitt liv och det är många, många. Vårt stora svek i denna fråga är att inte detta sista hörs tydligare från oss som är kristna.

Jämförelsen med alkoholfrågan haltar på flera plan. Alkohol är exempelvis i sig självt moralisk neutralt, precis som sex. Alkohol kan brukas och missbrukas, och det är missbruket och omåttligheten som skapar misär. Att döda människor utan giltiga skäl är däremot inte moraliskt neutralt.

Åhmans påstående att det faktum att folk har olika uppfattning i abortfrågan skulle göra det omöjligt att verka för ett förbud är märkligt. Sverige är, åter igen, en demokrati och i en demokrati är det vår rätt som medborgare att verka för politiska förändringar, hur politiskt inkorrekta de än må vara. (Om ett sådant ”verkande” lyckas eller inte, det är en annan sak.)

Illegala-aborter-argumentet som Åhman nämner är ohållbart. Jämför med följande: ”Om vi skulle göra mord lagligt och tillhandahålla säkra vapen så skulle färre mördare råka skada sig själva när de tar livet av andra människor, alltså bör vi göra mord lagligt och tillhandahålla säkra vapen. Då skulle dessutom kriminaliteten minska.”

Orsaken till att argumentet inte håller bör vara uppenbart: Man kan inte tillåta dödandet av andra människor, bara för att de som dödar riskerar att skada sig om man inte tillåter det.

Vårt stora svek är, enligt Åhman, att vi inte är tillräckligt tillmötesgående gentemot de som har (berättigade) skuldkänslor. Jag skulle snarare säga att sveket består i att vi inte ställer oss på de minsta och svagaste människornas sida.

4. Det har slagit mig att vi när vi från kristet håll tar upp den här och liknande frågor ofta får ett tonläge som är skrämmande likt fariséernas. Åtminstone uppfattas vi så. Och jag måste erkänna att jag känner mig väldigt obekväm i det facket. Därför undvek jag den här frågan i det här sammanhanget

Här har Åhman en poäng. En viktig poäng! Det är lika viktigt att tänka på hur man säger en sak, som på själva saken. Åtminstone om man vill lyckas med sin kommunikation. Att stå och vifta med Bibeln och skrika ”Abort är mord!” är knappast speciellt produktivt. Det får antagligen motsatt effekt. Då är det bättre att försöka hitta gemensamma utgångspunkter att resonera utifrån – och se till att föra ett genomtänkt och noggrant resonemang.

5. Man kan också vara övertygad om att om jag tagit upp den hade pressen nappat just på den här saken. Den hade skapat rubrikerna och blivit den allt överskuggande innehållet i rapporterna. Det hade förstärkt den totalt felaktiga bilden av att vårt stora budskap från kristet håll handlar om det som har med andras sexualitet att göra. Det hade varit den bild som kablats ut. Hela projektet hade hamnat totalt snett. Vi hade gett en fullständigt skev bild av vår tro. Ingen som lyssnade till Jesus fick det intrycket.

Handlar abortfrågan verkligen om ”det som har med andras sexualitet att göra”? Knappast. Jag anser inte att staten ska lägga sig i folks sexualitet så länge den inte innebär skada för annan person. Vid exempelvis våldtäkt och pedofili ska staten lägga sig i å det bestämdaste, men i övrigt så anser jag inte att staten ska lägga sig i.

Samtidigt anser jag att staten de facto ska lägga sig i när det gäller dödandet av ofödda människor. Det senare har dock inget med mina uppfattningar om andra människors sexualitet att göra. När någon låter döda sitt ofödda barn så är det exempelvis ointressant om barnet blev till i eller utanför ett äktenskap; att (låta) döda det är enligt min mening precis lika moraliskt orätt ändå.

Jag är helt medveten om att ämnet är känsligt och att den uppfattning  jag representerar är kontroversiell. Därför vill jag på en gång säga till eventuella troll att osakliga kommentarer inte kommer att varken bemötas eller publiceras. Kritiska kommentarer är dock (som alltid!) välkomna, förutsatt att de har en saklig ton. Jag har antagligen uttryckt mig slarvigt på någon punkt, vilket jag antar kommer att visa sig i så fall.

Till sist vill jag bara säga att jag verkligen hoppas att inte alla kristna är lika förvirrade som Åhman tycks vara. Den här frågan, eller årminstone den moraliska aspekten av frågan, borde inte vara så komplicerad för den som har en kristen världsbild.

Taggar: , ,
28 kommentarer

Israel och Gazakonvojen – den moraliska frågan är inte så enkel

Postat juni 4, 2010 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  8 kommentarer

”Övervåld”, ”brott mot folkrätten”, ”överlagt mord” och ”sjöröveri”. Det är några av de ord och fraser som har använts för att beskriva Israels ingripande mot Gazakonvojen. Kritiken mot Isreal och IDF (Israel Defense Forces) är i många fall mycket onyanserad och oreflekterad.

Mattias Gardell citeras i Dagen:

Israel har använt massivt militärt övervåld mot en fredlig hjälpinsats. De har begått överlagt mord och gjort sig skyldiga till sjöröveri [...]

En första iakttagelse är att kritiken är inkoherent. Det är exempelvis meningslöst att tala om övervåld i en situation där inget våld kan anses som legitimt. Den som talar om övervåld implicerar därför att en viss grad av våld från IDF hade varit legitimt. Detta är emellertid inte förenligt med anklagelser om ”sjöröveri”, eftersom att det då skulle betyda att det är legitimt för ”sjörövare” att använda en viss grad av våld, vilket naturligtvis är absurt.

Det finns många fler exempel på att kritiken tenderar att vara onyanserad, oreflekterad och – som i det citerade fallet – inkoherent och motsägelsefull. Och de som så att säga ”kritiserar kritiken” är inte nödvändigtvis bättre. Det tycks som att många som uttalar sig i första hand reagerar känslomässigt och/eller förhastat. De noggrant övervägda, reflekterade och motiverade ståndpunkterna tycks vara extremt fåtaliga.

Med anledning av detta vill jag göra ett par kommentarer:

(1) För att bedöma huruvida IDF har utövat ett moraliskt klandervärt övervåld är det irrelevant om, vilka och hur många vapen det fanns på fartyget.

Detta bör inte vara så kontroversiellt. Om någon angrips med våld som motiverar att våld används i självförsvar, då spelar det ingen roll om denne angrips med svärd (ett vapen) eller kökskniv (ett icke-vapen). Ett angrepps dignitet avgörs helt enkelt inte av hur föremålet som används av angriparen klassificeras, utan snarare av den skada (eller hot om skada) som det aktuella användandet av föremålet medför eller riskerar att medföra. Det är exempelvis inte värre att skjuta någon i huvudet med pistol än att krossa dennes huvud med hjälp av en stor sten, bara för att en pistol klassificeras som ”vapen”.

Detta betyder att anklagelsen om övervåld inte kan motiveras med utsagan ”Det fanns inga vapen på fartyget”. Även om denna utsaga vore sann, vilket den inte tycks vara (slangbellor bör väl exempelvis räknas som vapen?), så gör det varken till eller från när det gäller frågan om övervåld.

Det finns, vad jag kan se, huvudsakligen fyra faktorer/frågor som avgör frågan om övervåld i den aktuella situationen:

(i) Vilken grad av våld, eller hot om våld, utsattes IDF för?
(ii) Vilken grad av våld svarade IDF med?
(iii) Vilken grad av våld, om något, är det moraliskt acceptabelt för IDF att svara med, baserat på (i)?
(iv) Är (ii) större än (iii)?

Hittills har jag dock inte sett någon grundlig analys som besvarar dessa frågor och motiverar anklagelserna om övervåld.

Det duger liksom inte att bara ropa ”Övervåld!” och/eller ”Det fanns inga vapen på fartyget!”

Inte heller duger det att resonera utifrån vilken grad av våld som Svensk (eller något annats lands) nödvärnsrätt tillåter, eftersom svensk (eller något annat lands) lag inte gäller på den aktuella platsen, samt att en sådan lag hur som helst knappast kan betraktas som en moralisk högsta auktoritet.

(2) För att bedöma om Israels beslut att stoppa fartygskonvojen på internationellt vatten var moraliskt rätt eller fel kan man inte endast hänvisa till platsen i fråga eller till internationella konventioner eller en viss tolkning av dessa i relation till situationen.

Ett moraliskt fel respektive ett juridiskt fel är helt enkelt två olika saker utan nödvändig koppling till varandra. Vore det inte två olika saker så skulle moralen med nödvändighet vara relativ, eftersom det som är olagligt i ett land kan vara lagligt i ett annat, och då skulle man inte ha några grunder för moraliskt fördömande av av Israels och IDF:s agerande. (Israel skulle då kunna hänvisa till sina egna lagar – och vilka är vi i så fall att säga att våra lagar är mer ”rätta” än deras? Med vilken måttstock skulle vi mäta?)

Min poäng är att man inte endast kan hänvisa till juridik och konventioner för att motivera att något är moraliskt fel. Det räcker således inte med att orda om ”internationellt vatten” för att avgöra den moraliska frågan. Det krävs mer än så. Mycket mer än så.

(3) De frågor som nämns ovan (1 och 2) är olika frågor.

Det finns ingen nödvändig koppling mellan (1) och (2). Det är exempelvis fullt möjligt att hävda att IDF-soldaterna inte gjorde sig skyldiga till något övervåld samtidigt som man hävdar att Israel borde ha hanterat Gazakonvojen annorlunda. Däremellan finns ingen motsägelse. Samma sak gäller förstås det omvända; att hävda IDF-soldaterna brukade övervåld samtidigt som man hävdar att Israel inte gjorde något fel i hanteringen av Gazakonvojen.

Min intention med allt detta är inte att ta ställning åt vare sig det ena eller andra hållet i själva sakfrågorna (1 och 2).

Det jag tar ställning mot ovan är, vilket jag hoppas har framgått, att förhastat ”hoppa på bandvagnen”. Att utan reflektion och eftertanke välja sida. Att tro att verkligheten är så simpel att man kan motivera sitt ställningstagande i den moraliska frågan genom att ropa ”övervåld” och ”internationellt vatten”. Eller genom att hänvisa till att Israel är ”Guds egendomsfolk”, som vissa ”Israelvänner” gör.

Nej, de som inte kan motivera sina ställningstaganden bör gå tillbaka till ritbordet.

Taggar: , , ,
8 kommentarer

Vetenskap, uppståndelsen och moralisk utveckling

Postat april 2, 2010 i Apologetik, Filosofi  |  1 kommentar

Jag ögnade igenom det senaste inlägget på Christer Sturmarks blogg. Han skriver två saker som jag gärna kommenterar.

I lördags debatterade jag med matematikprofessorn John Lennox i Stockholm. Han tror på fullt allvar att Jesus gick på vatten, förvandlande vatten till vin och återuppstod från de döda. En man med vetenskaplig bildning tror på detta. Hur är det möjligt i dagens kunskapsrika värld?

Sturmark antyder att vetenskap befinner sig i ett sorts motsatsförhållande till försanthållandet ‘Jesus återuppstod från de döda’. Detta är i mitt tycke anmärkningsvärt. Dessa två skulle naturligtvis befinna sig i ett motsatsförhållande till varandra om det sistnämnda försanthållandet var ‘Jesus återuppstod på naturlig väg från de döda’, eftersom vetenskapen tämligen konklusivt har visat att döda människor inte återvänder till livet på naturlig väg (efter att ha varit döda en viss tid). Kristna har dock aldrig påstått att Jesus återvände till livet på naturlig väg; påståendet är att Gud ingrep i historien och uppväckte Jesus från de döda.

Om försanthållandet är att Gud uppväckte Jesus, då innebär det att det handlar om en händelse som ligger utanför vetenskapens område. Huruvida försanthållandet har sanningsvärdet sant är således en fråga som inte kan besvaras av vetenskapen.

Religionen har snarare bromsat mänsklighetens moraliska utveckling än hjälpt den.

‘Moralisk utveckling’ betyder rimligtvis att mina/andras/samhällets/världens moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning. Men hur bedömer man om moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning? Svar: Man jämför dem med en allmängiltig (objektiv) moralisk norm; ”den perfekta moraluppfattningen”. Om de moraliska uppfattningarna och praktikerna rör sig närmare normen, då rör de sig i rätt riktning.

Problemet för Sturmark är att han, med den världsbild han säger sig ha, inte har någon sådan allmängiltig norm att tillgå. Det verkar snarare som att han oproblematiskt och oreflekterat utgår ifrån att hans moraluppfattning är ”den perfekta moraluppfattningen”, mot vilken han sedan jämför historiens och samtidens avvikande moraluppfattningar (och kritiserar dessa för att de avviker).

Taggar: , , ,
1 kommentar

Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?

Postat mars 10, 2010 i Apologetik, Filosofi  |  25 kommentarer

Följande är en i mitt tycke mycket intressant och sevärd debatt mellan Sean McDowell och James Corbett. Frågeställningen som diskuteras är: ”Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?” McDowell argumenterar för, Corbett argumenterar emot.

(Klicka här och här om du inte kan se videon ovan. Föredrar du en MP3-fil så finns en sådan här.)

Jag kan tillägga att jag tidigare har skrivit om evolutionen som grund för moralen (och varför det inte fungerar).

Taggar: , , , ,
25 kommentarer

Guds allvetande, Guds godhet och existensen av icke-troende människor – hur går det ihop?

Postat december 4, 2009 i Apologetik, Filosofi, Tro & Kyrka  |  33 kommentarer

Nu har jag äntligen tid att skriva ett par rader om en intressant frågeställning som dök upp i en kommentar till ett tidigare inlägg:

Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?

Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.

Notera att denna frågeställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande fråga om onda människor. Nu är det emellertid så att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltså alla onda – och hade Gud låtit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, då hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig någonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sådant scenario skulle kunna realiseras av Gud, eftersom att människans val trots allt är upp till henne själv. (Gud kan inte tvinga fria varelser att aldrig välja det onda – det är logiskt omöjligt.) Nog om detta. Låt oss återgå till den ursprungliga frågan.

Hur kan man som kristen förklara Guds skapande av människor som han vet inte kommer att tro på Jesus? Är inte detta något som leder till slutsatsen att Gud inte kan vara allvetande och allgod? Eller åtminstone att Gud – om Gud är allvetande och vill att alla ska tro på Jesus – bör låta bli att skapa icke-troende människor?

Jag tror att följande resonemang visar på ett möjligt svar, en möjlig förklaring. En möjlig förklaring är också allt som behövs för att visa att det inte nödvändigtvis föreligger någon motsägelse här. Följande resonemang ska således inte ses som ett anspråk på en säker kunskap om hur det verkligen förhåller sig. Jag ser dock inga motsättningar mellan följande och den bibliska uppenbarelsen, snarare är det så att Bibelns innehåll styrker och/eller bekräftar vissa av premisserna.

(1) Guds primära intention är att så många som möjligt ska lära känna honom. (Troende människor = människor som har lärt känna honom.)

(2) Människan har fri vilja och Gud bestämmer således inte över människors val. Det Gud kan göra är att låta bli att realisera vissa individers existens.

(3) En viss individs existens är beroende av en multitud av faktorer: Orsakskedjan som ledde fram till en viss människas födelse är oerhört komplex och innefattar bland annat både andra individers existens och deras handlingar, samt världens allmänna beskaffenhet.

Från detta kan vi dra följande slutsats: Det är möjligt att Gud, genom att låta bli att realisera alla icke-troende människors existens, samtidigt, genom detta, indirekt skulle omöjliggöra en viss mängd troende människors existens. Det är möjligt att det antal troende människor som skulle ”försvinna” genom detta är mycket stort. Det är möjligt att det inte finns någon realiserbar värld där proportionen mellan antalet troende och antalet icke-troende är så bra/önskvärd som det är i den här världen.

Vi kan lägga till ytterligare en premiss:

(4) Om en människa kommer att vara troende eller icke-troende beror på mer än att just hon existerar; det beror också på vilka omständigheter hon möter genom livet. (Notera att detta inte motsäger existensen av fri vilja, eftersom fri vilja inte förutsätter att valmöjligheterna är obegränsade eller att en viss individ väljer på samma sätt oberoende av omständigheterna. Inte heller motsäger det tanken om att alla människor har tillgång till den så kallade allmänna uppenbarelsen i naturen och att de därigenom har möjlighet att erfara och erkänna Guds existens.)

Nu kan vi även dra följande slutsats: Det är möjligt att existensen av icke-troende människor förverkligar de omständigheter som är nödvändiga för att ett visst antal existerande människor ska bli troende. (”Existerande människor” = människor som skulle existera även om vissa icke-troende människor inte existerade, men som då inte skulle vara troende.)

Sammanfattningsvis kan man, om allt detta, helt säkert säga att vi inte befinner oss i en epistemisk situation som tillåter oss att säga att Gud inte kan ha goda skäl att realisera en värld i vilken det finns icke-troende människor. Det är möjligt att Gud har sådana skäl, och således föreligger ingen nödvändig motsägelse i den kristna förståelsen av Gud.

Taggar: , , ,
33 kommentarer
Sida 2 av 812345...»»
 
Filosofi/Religion