Alla inlägg i Filosofi

En anonym bloggare har kommenterat mitt tidigare inlägg om Gud och bevisbördan. Denne skriver:

Vem har bevisbörda för Guds existens? Tja, till att börja med så är det en sån fråga där kristna utan större undantag inte begriper hur det går till tyvärr. Här har ni ett skrämmande exempel där vederbörande försöker dölja grundfrågan i semantik och irrelevanta diskussioner om ontologi.

(Notera att det är mitt tidigare inlägg som sägs vara ett ”skrämmande exempel där vederbörande försöker dölja grundfrågan i semantik och irrelevanta diskussioner om ontologi”.)

Jag kan naturligtvis inte låta bli att kommentera detta.

Försöker jag dölja något? Inte alls. Jag förnekar inte att den som påstår att Gud existerar äger bevisbördan för det påståendet. Mitt resonemang i mitt tidigare inlägg säger inget alls om att den som påstår att Gud existerar inte skulle äga bevisbördan för det påståendet eller att bevisbördan automatiskt skulle ligga på den som inte tror att Gud existerar.

Jag säger, något förenklat, två saker i mitt tidigare inlägg:

1. Om man säger ”Den rimliga hypotesen är att X inte existerar”, då gör man ett påstående om ett epistemiskt sakförhållande. Men om detta stämmer – om vår epistemiska situation är sådan att det är rimligt för oss att hålla för sant att X inte existerar – då bör vi också rimligen hålla det för sant att X inte existerar. Om detta stämmer, då innebär det att utsagan ”Den rimliga hypotesen är att X inte existerar” antyder en viss position i den ontologiska frågan (om huruvida X existerar eller inte). Om detta stämmer så innebär det i sin tur att man inte slipper bevisbördan bara för att man uttrycker sin position i den ontologiska frågan via en utsaga om ett epistemiskt sakförhållande.

2. Att det saknas rimliga skäl att tro att X existerar, det innebär i sig inte att det därför är rimligt att tro att X inte existerar, utan bara att det är rimligt att inte tro att X existerar. Detta är två helt olika saker (som uppenbarligen lätt blandas ihop).

That’s it. (Om jag har rätt eller fel i mitt tidigare inlägg är av underordnad betydelse här. Poängen är att jag inte försöker dölja något.)

När jag ändå är igång vill jag kommentera ett par ytterligare stycken från ovan nämnda bloggare:

Det är här skon klämmer för kristna. De förstår inte att någots existens inleds med diskussionen [sic!] och hur ordningen kring bevisbörda därefter funkar. Det är en enkel kronologisk fråga. Den som först påstår att något finns/har skett/är på ett visst sätt har bevisbördan – inte den som ifrågasätter det.

Här har jag nästan inget att invända, bortsett från att skon inte alls klämmer här. (Jag känner inga kristna som hävdar att den som påstår att Gud existerar slipper undan bevisbördan och att det är den som ifrågasätter det påståendet som har som uppgift att visa att Gud inte existerar.) Jag vill dock påpeka att det föreligger en viktig skillnad mellan att ifrågasätta ett visst påstående och att själv påstå negationen av det påståendet.

Låt mig utveckla: Anta att person A gör påståendet ”Alla svanar är vita”. Person A äger bevisbördan för detta och person B kan med rätta efterfråga skäl/evidens/argument för påståendet i fråga. Det är A:s jobb att motivera påståendet. Så långt kan vi tala om att B har frågasatt A:s påstående. Om B istället skulle påstå negationen av A:s påstående, då blir situationen en annan. B slipper inte undan bevisbördan för påståendet ”Alla svanar är inte vita” bara för att A först har gjort påståendet ”Alla svanar är vita”.

Detta innebär att ateisten inte kommer undan bevisbördan för påståendet ”Gud existerar inte” bara för att teisten först har gjort påståendet ”Gud existerar”.

Kristna har aldrig kunnat bevisa sin gud, så istället grävde de ner sig i skyttegraven och hoppades på att ateister och andra elaka typer skulle falla för den retoriska leken om bevisbörda. Det har gått så långt att vissa av dem – inte ens förstår att de sysslar med retoriska lekar längre, utan seriöst inte begriper att det är de, och bara de, som har all bevisbörda i frågan.

Notera speciellt den sista meningen i stycket ovan (den första meningen behöver knappast kommenteras). Författaren påstår alltså att det i frågan om Guds existens endast är den som påstår att Gud existerar som äger bevisbörda.

Och nej, det är inte så att ateister har bevisbörda på sig när de säger att de inte tror att Gud finns. Det är nämligen en reaktion på påståendet att Gud finns. Innan dess var det ingen fråga öht [...]

Vad som är en reaktion på vad är irrelevant för vem som äger bevisbördan (se svanexemplet ovan). Den som gör ett påstående äger bevisbördan för det påståendet alldeles oavsett vem som började diskussionen i vilken påståendet görs. Vem som lyfte frågan först är irrelevant.

Vad gäller de som ”säger att de inte tror att Gud finns” så gör de i strikt mening ett påstående om sina egna mentala tillstånd; de säger att de saknar trosföreställningen med det propositionella innehållet ”Gud existerar”. Man kan diskutera hur man bör hantera påståenden om egna mentala tillstånd, men det är i alla fall glasklart att det påståendet inte handlar om Guds existens och att den som gör påståendet inte kan avkrävas skäl/evidens/argument för Guds icke-existens.

Om någon å andra sidan gör ett påstående med det propositionella innehållet ”Gud existerar inte”, då blir det annorlunda. Då äger vederbörande bevisbördan för det påståendet. Och i verkligheten är det precis här många som kallar sig ateister hamnar; de nöjer sig inte med att göra påståenden om sina mentala tillstånd – de gör påståenden om Guds existens.

Det är först när en ateist säger ”Gud finns inte och det vet jag” som man öht kan börja säga att den har bevisbörda på sig. Den kommer förvisso inte med ett extraordinärt påstående, men den kommer ändå med ett påstående som den hävdar säkerhet kring. Men ateister du ska ta på allvar resonerar heller inte så. De intar den bevisbördelösa positionen att de inte tror att gud finns istället.

Författaren påstår – och säger därmed emot sig själv (”det är de [som hävdar att Gud existerar], och bara de, som har all bevisbörda i frågan”) – att påståendet ”Gud finns inte och det vet jag” föranleder bevisbörda för att det är ett påstående som den som gör påståendet ”hävdar säkerhet kring”. Säkerhet har dock inget med saken att göra; om du påstår att X så äger du bevisbördan för det påståendet.

Notera till sist att man, enligt författaren, inte ska ta de ateister som gör påståenden om Guds existens (och inte bara om sina egna mentala tillstånd) på allvar…

Per Dannefjord och Christer Sturmark svarade igår på Christian Braws debattartikel i Dagen som jag indirekt kommenterade tidigare. Jag tänker inte säga så mycket om deras svar i sin helhet, utan vill bara kommentera ett påstående de gör om Guds existens och bevisbördan:

Det är förvisso en tung bevisbörda som faller på den som hävdar att Gud inte existerar. Vi hävdar inte heller detta. Vi hävdar att det inte finns några rimliga skäl att anta att Gud existerar och att därför den rimliga hypotesen är att det inte existerar några gudar. Det är en helt annan sak och bevisbördan vilar på den troende.

De skriver att de inte hävdar att Gud inte existerar, men samtidigt skriver de att ”den rimliga hypotesen är att det inte existerar några gudar” och att detta beror på att ”det inte finns några rimliga skäl att anta att Gud existerar”. Detta är problematiskt, och jag ska försöka visa varför.

Vad är egentligen skillnaden mellan (I) att hävda att X inte existerar och (II) att hävda att den rimliga hypotesen, på grund av att vi inte har några rimliga skäl att anta att X existerar, är att X inte existerar?

Man kan säga att (I) är att uttrycka propositionen ”X existerar inte” medan (II) är att uttrycka propositionen ”Det är rimligt att hålla för sant att X inte existerar, och detta är rimligt för att vi inte har några rimliga skäl att anta att X existerar”.

Detta innebär att (I) uttrycker en proposition om ett ontologiskt sakförhållande; att X inte existerar, medan (II) uttrycker en proposition om ett epistemiskt sakförhållande; att vår epistemiska situation, på grund av att vi inte har några rimliga skäl att anta att X existerar, är sådan att det är rimligt för oss att hålla för sant att X inte existerar.

Detta är problematiskt på två sätt:

(1) Om det är så att det, på grund av vår epistemiska situation, är rimligt för oss att hålla för sant att X inte existerar, då bör vi väl också hålla för sant att X inte existerar, eller hur? För om något är epistemiskt rimligt att hålla för sant, då bör vi också hålla detta något för sant. Om detta stämmer så leder (II) till (I). Dannefjord och Sturmark förnekar emellertid (I), samtidigt som de bejakar (II).

(2) Att det saknas rimliga skäl att tro att X existerar, det innebär i sig inte att det därför är rimligt att tro att X inte existerar, utan bara att det är rimligt att inte tro att X existerar. Dannefjord och Sturmark skriver emellertid att ”den rimliga hypotesen är att det inte existerar några gudar” och att detta beror på att ”det inte finns några rimliga skäl att anta att Gud existerar”. Men det som följer av att det saknas rimliga skäl att tro att Gud existerar (vilket jag för diskussionens skull antar stämmer) är att det är rimligt att inte anta hypotesen att Gud finns.

Dannefjords och Sturmarks försök att smita undan bevisbördan, genom att ge sken av att de egentligen inte hävdar att Gud inte existerar, lyckas inte (1). Motiveringen för deras position i existensfrågan lyckas inte heller (2).

Avslutningsvis vill jag säga att jag givetvis kan ha missat något i mitt resonemang ovan, och att jag i så fall gärna rättar till det (med de konsekvenser det får för slutsatsen).