Vad händer om man slänger in Christopher Hitchens (författare till bl.a. ”God is not Great: How Religion Poisons Everything”) tillsammans med William Lane Craig, Lee Strobel, Douglas Wilson och Jim Denison? Svar: Man får en väldigt intressant debatt.
Ämnet är: ”Does the God of Christianity exist, and what difference does it make?”
Patrik Lindenfors och Christer Sturmark har bemött en artikel från Claphaminstitutet med rubriken ”Evolutionsteorien får allt svagare stöd ju mer vi vet om universum”. Inte helt oväntat har Lindenfors och Sturmarks artikel rubriken ”Evolutionsteorin mer bekräftad än någonsin”.
Dessa herrar skriver ett par saker jag inte kan låta bli att kommentera. Notera dock att jag här inte säger något, varken positivt eller negativt, om artikeln från Claphaminstitutet. Jag avser inte här argumentera varken för eller mot evolutionsteorin. Det jag vill diskutera är Lindenfors och Sturmarks resonemang.
Det finns några enstaka biologer i världen som är tveksamma till evolutionsteorin, med då är det alltid för att religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten.
Det här är intressant. Om en biolog är tveksam till evolutionsteorin, då beror det automatiskt på att ”religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Detta är ju förstås väldigt bekvämt, att på förhand räkna bort biologer som är tveksamma till evolutionsteorin och slippa ta dem på allvar. Intellektuellt hederligt är det dock inte:
Även om det skulle finnas goda skäl till en biologs tveksamhet inför evolutionsteorin så spelar det ingen roll. Det saknar fullständigt betydelse. Denne är på förhand borträknad som en religiös pajas vars religiösa övertygelser står i vägen för en ”objektiv granskning av verkligheten”.
Sedan har vi det här med objektiviteten. Oberoende av om man bekänner sig till naturalism eller till en supernaturalistisk metafysik så innebär det oundvikligen att man har ett visst perspektiv på tillvaron. Frågan är: Varför ska vi tro att just det naturalistiska perspektivet (som jag antar att artikelförfattarna bekänner sig till) är objektivt? Det får vi inte veta.
I övrigt är det religiösa forskare ifrån andra discipliner och framför allt bokstavstrogna bibelfanatiker som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen.
Det här är också en intressant formulering: ”som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen”. Evolutionen är kunskap… Men vänta nu, är det inte precis det som ifrågasätts av den som är tveksam till evolutionsteorin? Ja – och då kan man inte avfärda ifrågasättandet genom att upprepa att evolutionen är kunskap.
(Jag utgår från att artikelförfattarna här använder termerna evolutionen och evolutionsteorin synonymt.)
I vilket fall som helst så är också denna formulering ett bekvämt sätt att slippa ta ifrågasättare på allvar. Inte helt olikt religiösa rörelser som viftar bort kritik med att den som kritiserar rörelsen är under djävulens inflytande.
Artikeln fortsätter med ett resonemang om varför evolutionsteorin är så ”svårsmält för religiösa”. De jämför med gravitationsteorin och menar – med rätta – att skillnaden mellan dessa är att gravitationsteorin inte har några religiösa implikationer, medans evolutionsteorin ”rensade … biologin fullständigt från behovet av en gudshypotes”.
Det är förstås detta som gör religiösa så ”partiska”. Det är förstås på grund av detta som religiösa övertygelser ”står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Javisst. Eller?
Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för en religiös person? Jag vill påstå att det finns två tänkbara huvudförklaringar, givet en supernaturalistisk världsbild. Det två förklaringarna är: (1) Evolutionsteorin, som i sig själv inte förnekar att en övernaturlig entitet ligger bakom evolutionen, och (2) att en övernaturlig entitet skapade livet ”färdigt”, åtminstone i någon grad. Dessa förklaringar (och en mängd kombinationer av dessa) finns representerade bland religiösa.
Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för naturalisten/den icke-religiöse/ateisten? En. Evolutionsteorin. Någon annan rimlig naturalistisk förklaring existerar inte. (Rätta mig om jag har fel!)
Så vem är det egentligen som har det starkaste motivet att – på andra grunder än naturvetenskapliga – förhålla sig på ett visst sätt gentemot evolutionsteorin?
Jag citerade i föregående inlägg ett par rader från bloggen Sagor från livbåten (”Att universums egenskaper är som gjorda för intelligent liv kan ju antingen bero på …”). Att de exemplifierande meningarna kom från den bloggen var dock inte en del av min poäng. Mitt inlägg skrevs inte ens med den nämnda bloggens skribent inräknad i den tänkta målgruppen.
Han har dock, trevligt nog och i vilket fall som helst, reagerat på mitt inlägg. Det är egentligen inte mycket jag känner att jag behöver kommentera, men några saker vill jag ändå ta upp. Läs gärna hela reaktionen innan du läser vidare.
Allt som här sägs är redan sagt, tänkt och skrivet av fysiker, men med den skillnaden att de är ödmjuka nog inför våra möjligheter att förstå universum att de inte drar den självsäkra slutsatsen att det finns en designer. Fysiken bygger istället en teori som omfattar vad man uppfattar som alla möjliga förklaringsmodeller för de vi observerar – designern är endast en av dessa.
Här, i den första meningen, finns ett intressant antagande: Slutsatsen (som jag f.ö. inte vill kalla självsäker) att det finns en designer baseras på bristande kunskap om universum.
Detta antagande vill jag gärna se motiverat. Exakt vilken kunskap är det som saknas som, om den fanns, skulle vederlägga designhypotesen? Den frågan kan förstås inte besvaras med annat än spekulationer. Vidare så är det ju faktiskt inte det vi inte vet som pekar mot designhypotesen. Det är tvärtom det vi faktiskt vet som, enligt min mening, pekar ditåt; det är vår kunskap om universum (och om livet) som gör att vi förstår hur ytterligt osannolikt det är att universum av en slump skulle bestyckas med alla de livsnödvändiga parametrarna.
När jag reflekterar över dessa saker, då är det, menar jag, rimligt att jag utgår ifrån det vi vet om universum just nu – och inte vad vi eventuellt vet om 10, 50 eller 100 år. Och om jag då kommer fram till att designhypotesen utgör den bästa förklaringen, då menar jag att jag med rätta kan ta ställning för denna, oberoende av hur många alternativa hypoteser det finns.
Enligt min mening gör de troende som söker en designer ett grundläggande misstag. De försöker använda vetenskaplig teori till att bevisa något de redan är övertygade om (Guds existens) istället för till att försöka förstå världen.
Resonemanget kan vändas åt andra hållet: Enligt min mening gör de icke-troende som söker en naturalistisk förklaring ett grundläggande misstag. De försöker använda en vetenskaplig teori till att bevisa något de redan är övertygade om (Guds icke-existens) istället för att försöka förstå världen.
När vi närmar oss dessa frågor (och alla andra frågor för den delen) så kommer vi alla från ett visst perspektiv. Ingen är neutral. Detta behöver dock inte utgöra ett problem för den som har en öppen och sanningsprioriterande inställning. Jag vill påstå att den som löper störst risk för att drabbas av ”Som man ropar får man svar”-fenomenet, det är den som tror sig vara neutral.
Jag är – även om det kanske kan låta självsäkert – inte en av dem som tror sig vara neutrala. Jag vet att jag inte är neutral i den här frågan – jag tror ju att Gud existerar. Jag är dock inte mer icke-neutral än någon annan – och min icke-neutralitet omintetgör inte min förmåga att resonera logiskt kring frågan om vad som bäst förklarar universums ursprung och beskaffenhet.
Till sist vill jag säga något om David Deutsch-citatet.
Vad gäller det första stycket så förutsätter det att designerns finjustering behöver en förklaring. Men vad jag kan se är det bara entiteter som har börjat existera, och som hade kunnat vara annorlunda beskaffade, som behöver en förklaring för sin finjustering. Gud finns inte i den kategorin. Dessutom kan man också invända med att det är skillnad på ett finjusterat universum och en idé om detta finjusterade universum, existerande i Guds medvetande. Det ter sig, åtminstone för mig, ganska uppenbart att en idé som denna (ett universum ämnat att hysa liv) kan förklaras med att den har sin källa i entitetens, i det här fallet Guds, intelligens. (Nej, Gud behöver inte en bakomliggande orsak till sin existens, eftersom att Gud inte har börjat existera.)
Vad gäller det andra stycket, så är argumentet från universums finjustering, som jag redan varit inne på ovan, inte ”baserat på att vår nuvarande vetenskapliga förklaring innehåller fel eller är otillräcklig”. Vad gäller att ”övernaturliga förklaringar alltid är tomma förklaringar” så är den motivering som ges inte tillräcklig. Motiveringen är kort och gott att sådana förklaringar alltid fungerar – men om de alltid fungerar, då kan de omöjligt vara tomma (en tom förklaring fungerar inte). Vill man visa att en hänvisning till något övernaturligt alltid är en ”tom förklaring”, oavsett vad, då får man göra mer än vad som görs i citatet.
För att liv överhuvudtaget ska vara möjligt i universum, så finns det en rad parametrar som måste vara justerade med stor precision. Och det är inte så att om dessa parametrar hade haft avvikande värden så hade annorlunda former av liv utvecklats, utan om dessa hade värden hade avvikit bara lite (extremt lite), då hade liv överhuvudtaget inte kunnat existera.
William Lane Craig exemplifierar:
For example, according to the physicist P. C. W. Davies, changes in either gravitation or the weak force of only one part in 10^100 would have prevented a life-permitting universe. [...] Stephen Hawking estimates that a decrease in the expansion rate of even one part in a hundred thousand million million one second after the Big Bang would have resulted in the universe’s recollapse long ago; a similar increase would have precluded the galaxies’ condensing out of the expanding matter.
(Reasonable Faith, tredje upplagan, s 158)
För att tydliggöra hur extremt lite en del av 10^100 är så kan vi jämföra med att antalet atomer i hela det kända universum uppskattas till 10^80. Så om vi väljer ut en atom och jämför den mot det totala antalet atomer i det kända universum, då har vi en del av 10^80. Men en del av 10^100 är extremt mycket mindre. Närmare bestämt hundra miljarder miljarder (10^20) gånger mindre.
Räknar man på sannolikheten för att samtliga naturkonstanter och andra parametrar av en slump skulle få de värden som krävs för att universum ska tillåta liv (eller ens existensen av galaxer), då blir slutsatsen förstås ett försvinnande litet tal. Sannolikheten är ofattbart liten.
Att försöka förklara universums existens med hänvisning till slumpen verkar således inte vara en framkomlig väg. Det framstår till och med som ganska irrationellt att tro att finjusteringen är ett resultat av slump. Med andra ord: Det verkar i allra högsta grad som att universum är designat för att hysa liv.
Men om universum är designat, då implicerar det existensen av en designer, vilket inte direkt är speciellt populärt i vår kultur.
Ett försök att komma runt ”problemet” (dvs. problemet med den till synes obehagliga tanken på existensen av en designer) är att säga ungefär såhär:
Att universums egenskaper är som gjorda för intelligent liv kan ju antingen bero på att det skapades för att härbärgera intelligent liv, eller på att i ett universum utan dessa egenskaper skulle inte intelligent liv kunna dyka upp och spekulera i universums eventuella skapelse. (Källa)
Vi ska alltså inte vara så förvånade över att universum är finjusterat för liv. För om universum inte hade varit finjusterat för liv, då hade vi ju inte ha kunnat observera att universum inte var finjusterat för biologiskt liv, eftersom vi inte hade existerat då. Så därför är det inget förvånande med att vi nu kan observera att universum är finjusterat för biologiskt liv. Och någon förklaring för finjusteringen (exempelvis en designer) behövs därför inte.
Men resonerar man så, då vill jag hävda att man blandar ihop (1) sannolikheten för att vi kan observera att universum av är finjusterat för biologiskt liv med (2) sannolikheten för att universum (av en slump) är finjusterat för biologiskt liv.
Jämför med följande scenario. Du faller fritt från 10 000 meters höjd, klarar den syrefattiga luften och kylan, och ser efter en viss tid marken komma närmare och närmare. Kort därefter landar du. Ett par sekunder efter att du landat upptäcker du att du, mot alla odds, överlevt fallet! Vad drar du för slutsats nu?
Tänker du ”Hm, jag ska nog inte var så förvånad över att jag överlevde, för om jag inte hade överlevt, då hade jag ju inte varit här nu”?
Givetvis inte! Det vore absurt. Sannolikheten för att du kan observera att du överlevde, den är förstås hög, men sannolikheten för att du skulle överleva är dock försvinnande liten.
Tillbaka till universum. Sannolikheten för att vi kan observera att universum är finjusterat för biologiskt liv, den är förstås hög; för om vi överhuvudtaget kan observera universum då måste ju universum vara justerat så att det tillåter observatörer. Men det är inte samma sak som att det är sannolikt att universum av en slump är justerat för biologiskt liv. Universum hade kunnat vara annorlunda.
Faktum kvarstår alltså: Det är i princip obeskrivligt osannolikt att universum – av en slump – skulle vara finjusterat för att hysa liv. Och att vi inte hade varit här om det hade varit annorlunda påverkar inte det.
Stefan Gustavsson vs Christer Sturmark, 25:e april 2007. MP3-filer finns fanns här.
Jag har tydligen lyckats missa det faktum att en inspelning av debatten finns på nätet (precis som det ska vara), så jag har inte lyssnat på den tidigare. Det är fullt möjligt att fler kanske också har lyckats missa den här debatten, därav denna post.
Jag noterade något förvånat (snart förvånar det mig inte längre) att Sturmark till synes inte ens försökte motivera existensen av människovärde, moral och fri vilja, givet hans världsbild. Detta trots direkta frågeställningar om just detta.
Det enda han gör är att hävda att ”teologin relativiserar människovärdet”, som om det påståendet skulle hjälpa till att bevisa hans egen utgångspunkt. Sedan säger han att han är agnostiker i frågan om ”moralens väsen och den fria viljans väsen” och vilken ”karaktär” dessa har. Han ställer också frågan, ”Upptäcker vi ett matematiskt teorem eller uppfinner vi ett matematiskt teorem?”, och menar att samma fråga kan ställas om moralen. Och till den frågan förhåller han sig agnostiskt.
Detta var förstås i april 2007, och i debatten mot Johanson (oktober 2008) så säger han att han tror att det finns ”universella moraliska principer” (dock utan att motivera detta påstående tillfredsställande). Betyder det att Sturmark har slutat vara agnostisk i frågan om moralens väsen?
I vilket fall som helst är det intressant att Sturmarks humanism till synes vilar på ganska svaga grunder; det verkar inte rimligt att vara humanist utan god motivering av existensen av människovärde, moral och fri vilja. Åtminstone inte om man påstår sig ha en förnuftsbaserad livsåskådning. Precis som Stefan Gustavsson säger i sin kommentar så verkar det som att Sturmark tror på saker utan bevis, något som Sturmark annars är ganska duktig på att anklaga gudstroende för.
I torsdags arrangerade Elimkyrkan, Stockholm en debatt mellan Christer Sturmark, Humanisterna och Kjell-Axel Johanson, Elimkyrkan (intervju i Dagen). Debatten finns här (MP3) och här (video). Frågeställningen var: Ateism eller kristen tro: Vad är rationellt?
Jag vet inte om jag vill säga att frågeställningen egentligen besvarades tillfredsställande av någon av debattörerna. Debatten kom att handla om ganska mycket annat, som inte var direkt relaterat till frågeställningen (vilket dock inte innebär att debatten var ointressant). Jag tycker tyvärr inte att Johanson lyckades artikulera sitt ‘case’ – jag förstod vad han försökte säga, men jag tycker inte att det kom fram tillräckligt tydligt och med tillräcklig precision.
Jag gissar att man till viss del kan skylla på ”debattovana”. I en debattsituation kan man ju inte ta timeout och tänka efter, utan man måste formulera det man vill säga i princip i realtid. Dock med undantag för huvudanförandet, och där hade Johanson kunnat förbereda sig bättre, tror jag. Formen för debatten (med 10 minuters huvudanförande, vilket är kort tid) har sannolikt inte varit en hemlighet – och då måste man såklart förbereda sig noggrant så man kan kommunicera det man vill ha sagt på kort tid.
Johanson ska i vilket fall som helst ha en eloge för initiativet. Och jag tycker nog faktiskt att han skötte sig bättre än vad Ulf Ekman gjorde när han debatterade Sturmark (Ekman missade, kanske medvetet, flera hyfsade smashlägen).
Nu till vad jag egentligen tänkte kommentera; ett par av Sturmarks uttalanden under debatten.
1. Som svar på att det är ytterst osannolikt att universum av en slump bara råkade bli finjusterat för existensen av liv framför Sturmark följande invändning:
”Det finns ett matematiskt tankefel med det resonemanget, och det är att man konstruerar sannolikhetsresonemanget i efterhand. … Vi lever bara i detta universum, som är så som det är, och det är hundra procent sannolikt att det ser ut som det gör.”
Nu tror jag bestämt att det är Sturmark som begår ett tankefel. Visst kan jag gå med på att det i en mening är ”hundra procent sannolikt” att universum ser ut som det ser ut, att universum har de egenskaper det har. Det är lika ”sannolikt” som att en rund geometrisk figur är rund. Det är ”hundra procent sannolikt” (sant) per definition. Men finjusteringsargumentet säger i strikt mening inte att det är osannolikt att universum har de egenskaper som det har, utan att det är osannolikt att universum slumpmässigt fick de egenskaper som det har.
Om vi har 100 papperslappar med geometriska figurer på, varav endast en är rund, och vi slumpmässigt väljer en av de 100 papperslapparna, hur stor är sannolikheten då att vi väljer lappen med den runda figuren? Svaret är 1/100. Och om vi skulle konstruera sannolikhetsresonemanget i efterhand, efter att vi slumpmässigt har valt en av lapparna och tittat på den, då skulle sannolikheten för att figuren av en slump skulle vara rund fortfarande vara 1/100 (även om vi redan har sett att den valda figuren är rund).
Det är absolut inget märkligt med det. Sannolikheten handlar om ett slumpmässigt utfall, inte om sannolikheten för att ett redan observerat utfall är så som vi observerar det. Med andra ord, det är inte sannolikheten för vår observation av utfallet som är intressant, utan sannolikheten för utfallet. Sturmark verkar konstigt nog inte förstå skillnaden.
2. Sturmark menar att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral:
”Jag tror ju att det finns universella moraliska principer, men jag tror inte att de kommer från Gud. Jag tror att de kommer ur evolutionen. Jag tror att vi människor har utrustats med förmågan till moraliskt tänkande som en del av den evolutionära processen. … Jag tror att det finns vissa grundläggande moraliska principer som inte kan förändras … [och] som vi har utrustats med av evolutionen, därför jag tror att de till syvende och sist har haft ett överlevnadsvärde.”
Han menar alltså att det finns moraliska principer som inte förändras och som gäller för alla människor oberoende av vad människor eller grupper av människor anser om gott/ont och rätt/fel. Dessa moraliska principer är alltså inte subjektiva; ingen individ eller grupp kan komma undan genom säga ”Nej, jag/vi tror inte på det där” eller ”Nej, jag/vi har hittat på en ny moralisk princip som ersätter de gamla”. Dessa principer är alltså precis vad man brukar mena med begreppet objektiv moral.
Hur kan sådana principer komma ur evolutionen? Man kan förstås tänka sig att vissa beteenden ger överlevnadsfördel, t.ex. att samarbeta i grupp. Sådana beteenden kan vi ju observera i djurriket; djur hjälps åt, jagar tillsammans, osv. Det finns till och med djur som har ett självuppoffrande beteende. Och det beror förstås på att sådant beteende ger överlevnadsfördel (åtminstone för gruppen).
Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.
Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.
Kort sagt, evolutionen kan inte utgöra en grund för objektiva moraliska principer, även om den möjligen kan förklara varför vi upplever en illusion om att vissa handlingar är onda respektive goda (om det inte finns någon grund för moralen så måste den vara en illusion). För att objektiva moraliska principer ska kunna existera så måste det finnas en objektiv norm för vad som är gott och rätt. Föreställningar i våra hjärnor kan av ytterst uppenbara skäl inte utgöra en sådan objektiv norm – föreställningarna kan ju nämligen variera från hjärna till hjärna, och då är normen inte objektiv.
3. Sturmark invände mot den kristna moralen med att fråga: Om Gud är normen för det goda, hur kan du då bedöma att Gud är god? Gud är ju bara Gud i så fall.
Man kan säga mycket om det här, men jag tror inte man behöver säga så mycket för att visa att frågeställningen bygger på ett missförstånd. Det är inte så, vilket Sturmarks fråga ger sken av, att den kristna moralen påstår att normen för det goda är Gud på så sätt att vi när vi använder ordet gott lika gärna skulle kunna använda ordet Gud.
Gott är inte ekvivalent med Gud. Och det påstår inte heller den kristna moralen. Däremot påstår den att normen för det goda finns i Guds natur. Och nu pratar vi förstås ontologiskt. Tänker man utifrån det att gott då minsann är ekvivalent med Guds natur och att vi därför kan använda begreppet Guds natur synonymt med begreppet gott, då har man förväxlat ontologi (verklighetens beskaffenhet) med semantik (språklig betydelse).
Den språkliga betydelsen av gott är exempelvis kärlek och rättvisa – och normen för vad som är gott är ontologiskt förankrad i Guds natur. Det innebär att allt inte är gott; att vad som inbegrips i begreppet gott är begränsat. Det innebär också att normen för gott är objektiv, eftersom den är förankrade i det högsta tänkbara och inte påverkas av människors föreställningar. Och det innebär också att vad som är gott inte förändras; att det goda inte är godtyckligt.
Till skillnad från evolutionen utgör Gud alltså en fungerande grund för objektiv moral.
Jag vet inte om ni följer debatten mellan Stefan Gustavsson och Christer Sturmark i CredoAkademins forum. Jag gör i alla fall det. Med stort intresse dessutom. I sitt senaste inlägg skriver Sturmark något som förvånade mig:
Du [Gustavsson] frågar retoriskt: ”Hur kan något av sig själv bli till? Kräver inte övergången från icke-existens till existens en orsak?”, och hänvisar till Kalam-argumentet. Detta håller inte. Om något kallat ”Gud” orsakade världen (till exempel genom Big Bang), så uppstår omedelbart följdfrågan: Vad orsakade Gud? Och vad orsakade det som orsakade Gud? Grundproblemet flyttas bara bakåt i orsakskedjan, och resonemanget saknar därmed förklaringsvärde.
Sturmark har tydligen inte teologisk/religionsfilosofisk koll i den utsträckning jag trodde. Åtminstone verkar det inte så med tanke på ovanstående. Läran om Guds självexistens är ju, tänker jag mig, ganska grundläggande. Men att Sturmark frågar ”Vad orsakade Gud?” och hävdar att den frågan slår hål på Kalam visar att han menar något annat när han använder ordet ”Gud” än vad som förutsätts i Kalam-argumentet. En självexisterande entitet har per definition ingen början, och därför är det meningslöst att fråga vad som orsakade att en sådan entitet började existera. Dessutom leder kravet på en förklaring av förklaringen till oändliga regresser även när det gäller andra saker än Gud.
Filosof som gärna trampar omkring i teologisk snårskog utan att skämmas för sina apologetiska motiv. Kan på den teologiska kartan placeras någonstans i det lutherska området, möjligen en bit österut, och definitivt långt från antiintellektuell karismatik.
Skriver huvudsakligen om saker som på ett eller annat sätt relaterar till kristen tro och/eller filosofi.
