Alla inlägg i Apologetik

Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?

Följande är en i mitt tycke mycket intressant och sevärd debatt mellan Sean McDowell och James Corbett. Frågeställningen som diskuteras är: ”Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?” McDowell argumenterar för, Corbett argumenterar emot.

(Klicka här och här om du inte kan se videon ovan. Föredrar du en MP3-fil så finns en sådan här.)

Jag kan tillägga att jag tidigare har skrivit om evolutionen som grund för moralen (och varför det inte fungerar).

J.P. Moreland om ung-jord-kreationism

I en föreläsning om Bibeln och vetenskap säger J.P. Moreland ett par intressanta saker angående ung-jord-kreationism och skapelseberättelsen. Hela föreläsningen är förvisso intressant, men just det här är så pass intressant att jag tog mig tid att transkribera. (Formateringen är således min.)

If 80 % of the Hebrew scholars at evangelical seminaries in America and Canada held the same view, and say 10 or 15 % held another view, [even] that would be a problem for me. But given the state of Hebrew scholarship, among our men and women who love the Scriptures, and given that they’re in various places, for anyone to claim that they have a view of the early chapters of Genesis that they’re sure is right… You can have a view, that’s one thing, and say ”This is what I think it teaches”… But for you to look me straight in the eye and say ”This is what it teaches” is extraordinary risky.

So what I’m suggesting is that I don’t really know what to make of those early chapters of Genesis in terms of the timing on it and in terms of what is largely driving the narrative. Is it largely chronology? How much of it is topical? I don’t know.

[...]

It is permissible for you to be a Young Earth creationist that believes that the days of Genesis are 24-hour periods in six consecutive days and that the universe is fairly young. That’s permissible. Why? Because there are good people in our community who know their stuff that hold that view.

What is not permissible is for you to hold this as a test for fidelity to Scripture or as a way of inspecting other peoples commitment to Jesus Christ. That is completely out of bounds!

And you aren’t smart enough to make that case, and neither is Ken Ham or anybody else. So what I’m saying to you is that it is one thing to hold a view, it’s another to hold it as the orthodox position – that is completely out of bounds!

Now, I’m not a theistic evolutionist, nor the son of one, and I don’t believe that the early chapters of Genesis are consistent with evolution. [...] What if they discovered that Adam and Eve were 100 000 years old? Would that bother me? No. Why? Because a lot of Old Testament scholars believe that the genealogies only touch highlights and an awful lot of generations aren’t included in those genealogies.

[...]

We have people that are experts on this question and they do not agree and have different views, and they hold their views fairly lightly, because they realize that the text is consistent with a lot of different interpretations here.

That means, as a believer, who is not an Old Testament expert, I may have a view on it, but I am certainly not gonna hold that as a test for everybody else.

Lyssna gärna på hela föreläsningen! Moreland säger en hel del bra saker.

Upplevelser eller argument? Inget av det räcker!

För ett par månader sedan hörde jag någon besvara frågan ”Kan man bevisa Gud?” med något i stil med ”Nej, Gud måste upplevas!” Svaret var en del av en predikan vars poäng tycktes vara att det enda sättet, på vilket tro på Gud (vilket inkluderar försanthållandet ”Gud existerar”) kan uppstå, är genom religiösa upplevelser. Religiösa upplevelser målades upp som grundförutsättningen för en stabil gudstro.

Jag vill göra tre påståenden i anslutning till detta: (1) Upplevelser är inte säkrare än argument; (2) Upplevelser är inte andligare än argument; (3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud.

Jag är medveten om att inlägget består av ~1450 ord, så jag vill tipsa om att det går bra att hoppa till och läsa valfri punkt. Punkt (2) är kortast, men punkt (3) innehåller enligt min mening de viktigaste poängerna i inlägget.

(1) Upplevelser är inte säkrare än argument. Dvs. religiösa upplevelser ger inte en säkrare grund för gudstro än argument (för Guds existens). Religiösa upplevelser kan ges psykologiska förklaringar; det går alltid ifrågasätta att en religiös upplevelse har en övernaturlig orsak.

Låt mig ge ett exempel: Jag sitter i kyrkbänken och lyssnar på en predikan. Plötsligt upplever jag hur orden i predikan tycks vara riktade speciellt till mig. Orden berör och det känns på ett väldigt speciellt sätt. Jag attribuerar denna upplevelse till Gud; jag antar att orsaken till min upplevelse är att Gud är verksam i mig.

Min attribuering till Gud kan ske medvetet eller omedvetet. Oavsett vilket så är det faktum att jag attribuerar upplevelsen till Gud inget som garanterar att upplevelsen verkligen orsakades av Gud. Man kan uttrycka det så här: Jag gör en tolkning av upplevelsen (mina intryck). Själva upplevelsen (mina intryck) råder det ingen tvekan om att jag erfarit. Vilken som är den rätta tolkningen av upplevelsen är dock en annan fråga – och där finns det utrymme för ifrågasättande.

Hur vi tolkar en viss upplevelse (vissa intryck) beror på vilka föreställningar vi redan har. Ett trivialt exempel är följande: Den bilförare som tror att det finns gott om älgar längst vägen kommer att se fler älgar – även älgar som inte finns (alltså stenar och annat, som speciellt i skymningen kan påminna om älgar) - än en bilförare som tror att det inte finns några älgar längst vägen.

En person som gör en upplevelse, som denne själv beskriver som en ”oerhört stark gudsupplevelse”, kan senare i livet ifrågasätta tolkningen av upplevelsen; dvs. ifrågasätta huruvida upplevelsens orsak verkligen var Gud. På samma sätt kan någon, som nyligen börjat tro på Gud, i efterhand attribuera vissa upplevelser till Gud, trots att personen i fråga tidigare inte hade en tanke på att det skulle vara Gud som var verksam.

En person som har goda skäl (argument) för sin gudstro kan naturligtvis ändå, i ett senare skede, ifrågasätta och förkasta argumenten – de förnuftsmässiga skälen. Detta låter sig göras även om argumenten är hållbara. Människor är långt ifrån alltid rationella, och argument och förnuftsskäl, även goda sådana, är till sin natur inte tvingande.

Om vi återgår till tolkning av upplevelser och frågan om vilken tolkning som är den rimligaste så verkar det förhålla sig på följande sätt: Vilken tolkning som är rimligast är en fråga som vi avgör med argument. Av detta verkar det följa att religiösa upplevelser, dvs. upplevelser som vi ger en religiös tolkning, inte kan vara en säkrare grund för gudstro än de skäl (argument) som finns i botten.

Hur blir det då med en person som (mer eller mindre) bara går på känslor? En sådan person kan väl bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse? För en sådan person går väl övertygelsen inte tillbaka på argument? Nej, visst är det så. En sådan person kan absolut bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse.

Problemet med ett sådant, oreflekterat förhållningssätt är att samma person kan övertygas åt andra hållet av en upplevelse som tolkas i motsatt riktning – oavsett i vilken riktning sanningen ligger.

(För att undvika missförstånd vill jag dock säga att jag inte menar att gudstro nödvändigtvis kräver varken argument eller religiösa upplevelser. Jag tillhör dem som tror att gudstro kan vara lika grundläggande som andra försanthållanden för vilka inga argument behövs, exempelvis försanthållandet att världen inte skapades för fem minuter sedan med sken av att vara gammal.)

(2) Upplevelser är inte andligare än argument. Dvs. det är inte mer ”kristet” att uppleva Gud än att tänka på och om honom.

Man är inte mer andlig (i biblisk bemärkelse) om man i ett euforiskt tillstånd viftar med händerna och sjunger lovsång än om man lugnt och sansat anstränger sig för att tänka och tala sant om Gud. Inte heller är man mer andlig för att man har tagit steget till gudstro efter en viss upplevelse än om man har gjort det efter ett intellektuellt övervägande av argumenten.

Här ska det också sägas att jag inte vill ställa upplevelser mot argument och tänkande. Snarare ingår båda två i det kristna livet. Eller: De bör åtminstone ingå båda två. (Tyvärr finns det som bekant tendenser till antiintellektualism i vissa kristna kretsar – trots att nya testamentet ger många exempel på intellektuell skärpa, inte minst från Jesus själv.)

(3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud. Dvs. inget av detta räcker för att föra en människa till tro på – och in i gemenskap med – Gud.

Jag hör ganska ofta påståenden i stil med följande: ”Argument och bevis är kanske bra på sitt sätt, men man kan inte argumentera någon in i Guds rike!

Samma personer säger ofta även något i stil med detta: ”Det enda sättet att föra människor in i Guds rike är att visa dem Jesu kärlek!

(De som menar att religiösa upplevelser är nyckeln har jag redan nämnt.)

Hur förhåller det sig då med detta? Svar: Inget av det ovan nämnda räcker! Ingen av dessa saker räcker för att föra människor till Gud.

Det spelar ingen roll hur många goda argument en människa hör. Eller hur mycket kärlek någon möter från kristna människor. Eller hur många subjektiva upplevelser någon har. Inget av det räcker!

Håll i hatten nu: Inte ens predikan av det enkla, klara evangeliet räcker!

Det finns en sak som är absolut nödvändig för att en människa ska föras in i gemenskap med Gud. Nämligen att Gud själv drar människan till sig, att Gud själv verkar i den människan. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom …” (Joh 6:44).

Man kan säga så här: Utan att Gud är verksam fungerar ingenting, men när Gud är verksam fungerar många saker. (Inklusive upplevelser, argument, kärlek, etc!)

Detta är dock inte samma sak som att säga att vad som helst fungerar på vem som helst. Man kan uttrycka det så här: Gud använder olika nycklar till olika lås. Se t.ex. hur Paulus talar till olika människor på olika sätt. Paulus säger själv, om sig själv:

För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Gudslag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. (1 Kor 9:20-22)

Att många saker fungera när Gud är verksam betyder alltså inte att vi därför kan strunta i vad vi gör och säger. Samma sak fungerar inte för alla.

Själv är jag övertygad om att det finns många människor som befinner sig i situationer där det föreligger intellektuella hinder för gudstro, samt att dessa hinder inte kan undanröjas med kärleksfulla handlingar eller något liknande. Det är enligt min mening rimligt att intellektuella problem ska ges intellektuella lösningar.

Jag vill dock poängtera att jag också är övertygad om att många som säger sig ha intellektuella problem med Gud egentligen har emotionella problem med Gud; man vill helt enkelt inte att Gud ska vara verklig (det har ju trots allt en del ”jobbiga” konsekvenser, bland annat på grund av att vi gärna vill vara våra egna gudar) och använder (skenbara) intellektuella skäl som ursäkt.

Jag är, till sist, också fullt medveten om att Gud ibland (ofta?) använder de mest otippade synliga medlen för att föra människor till gemenskap med honom. Jag känner till flera exempel på sådant. Detta betyder dock, åter igen, inte på något sätt att vi inte ska vara strategiska i hur vi presenterar, förklarar och försvarar kristen tro.

Jesus själv var strategisk – och vi bör rimligtvis försöka följa hans exempel även på den punkten.

Är det nödvändigt att använda ord?

Ni kanske har hört det förmodade Franciskus-citatet ”Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord” (eller någon variant av det). (Franciskus av Assisi lär ha sagt något sådant, men någon säker källa känner jag dock inte till.) Detta förmodade citat, eller någon variant av det, brukar användas, bland annat, när man vill säga att det inte är så viktigt vad en kristen säger, utan att det viktiga är att ”leva evangeliet”.

Nu kan man naturligtvis förstå detta på flera sätt. Man kan t.ex. förstå det som att kristna inte bara ska syssla med ”snack”, utan också med ”verkstad”, vilket förstås är helt riktigt. Man kan också förstå det som att vad man säger – orden - inte alls är viktiga, utom i nödfall; att en kristen inte behöver bry sig så mycket om att förstå, förklara och försvara kristen tro; att det bästa nästan är att vara intellektuellt nollad och i övrigt bara fokusera på att handla Jesuslikt. Detta tycks vara den mest naturliga tolkningen av det förmodade citatet.

Denna idé, oavsett den kommer från det förmodade citatet eller från annat håll, är ytterst problematisk. Det största och det i mina ögon mest uppenbara skälet till detta är att Jesus själv inte gjorde så. Evangelierna berättar om en Jesus som pratar en hel del. Och när hans kritiker försöker sätta dit honom exempelvis genom att ställa knepiga frågor, då är han allt annat än tyst. Inte heller ger han halvdana och inkoherenta svar. Tvärtom uppvisar Jesus prov på intellektuell skärpa.

Att följa Jesus kan därför aldrig betyda att ignorera orden, att bara vara tyst, att inte bry sig så mycket om vad Jesus sa och hur det ska förstås, eller att inte lägga så stor vikt vid vad man själv säger och hur man säger det. Ett sådant efterföljande blir bara halvt.

Man kan inte ”leva evangeliet” och samtidigt ignorera orden, reflektionen och tänkandet. Åtminstone inte om vi förutsätter att Jesus själv visade vad det innebär att ”leva evangeliet”.

Det är naturligtvis så att vi alla har olika gåvor; vi har alla fått ett visst ”pund” att förvalta (Luk 19). Alla har inte samma förutsättningar när det gäller den intellektuella biten av kristen tro. Jag säger således inte att alla måste åstadkomma samma sak. Se bara till att förvalta det som du har fått att förvalta.

C.S. Lewis får avsluta:

To be ignorant and simple now – not to be able to meet the enemies on their own ground – would be to throw down our weapons, and to betray our uneducated brethren who have, under God, no defence but us against the intellectual attacks of the heathen. Good philosophy must exist, if for no other reason, because bad philosophy needs to be answered.

(C.S. Lewis, Learning in War-Time, In: The Weight of Glory, Macmillan Publishing Company, New York, 1980, p. 28.)

Guds allvetande, Guds godhet och existensen av icke-troende människor – hur går det ihop?

Nu har jag äntligen tid att skriva ett par rader om en intressant frågeställning som dök upp i en kommentar till ett tidigare inlägg:

Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?

Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.

Notera att denna frågeställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande fråga om onda människor. Nu är det emellertid så att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltså alla onda – och hade Gud låtit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, då hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig någonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sådant scenario skulle kunna realiseras av Gud, eftersom att människans val trots allt är upp till henne själv. (Gud kan inte tvinga fria varelser att aldrig välja det onda – det är logiskt omöjligt.) Nog om detta. Låt oss återgå till den ursprungliga frågan.

Hur kan man som kristen förklara Guds skapande av människor som han vet inte kommer att tro på Jesus? Är inte detta något som leder till slutsatsen att Gud inte kan vara allvetande och allgod? Eller åtminstone att Gud – om Gud är allvetande och vill att alla ska tro på Jesus – bör låta bli att skapa icke-troende människor?

Jag tror att följande resonemang visar på ett möjligt svar, en möjlig förklaring. En möjlig förklaring är också allt som behövs för att visa att det inte nödvändigtvis föreligger någon motsägelse här. Följande resonemang ska således inte ses som ett anspråk på en säker kunskap om hur det verkligen förhåller sig. Jag ser dock inga motsättningar mellan följande och den bibliska uppenbarelsen, snarare är det så att Bibelns innehåll styrker och/eller bekräftar vissa av premisserna.

(1) Guds primära intention är att så många som möjligt ska lära känna honom. (Troende människor = människor som har lärt känna honom.)

(2) Människan har fri vilja och Gud bestämmer således inte över människors val. Det Gud kan göra är att låta bli att realisera vissa individers existens.

(3) En viss individs existens är beroende av en multitud av faktorer: Orsakskedjan som ledde fram till en viss människas födelse är oerhört komplex och innefattar bland annat både andra individers existens och deras handlingar, samt världens allmänna beskaffenhet.

Från detta kan vi dra följande slutsats: Det är möjligt att Gud, genom att låta bli att realisera alla icke-troende människors existens, samtidigt, genom detta, indirekt skulle omöjliggöra en viss mängd troende människors existens. Det är möjligt att det antal troende människor som skulle ”försvinna” genom detta är mycket stort. Det är möjligt att det inte finns någon realiserbar värld där proportionen mellan antalet troende och antalet icke-troende är så bra/önskvärd som det är i den här världen.

Vi kan lägga till ytterligare en premiss:

(4) Om en människa kommer att vara troende eller icke-troende beror på mer än att just hon existerar; det beror också på vilka omständigheter hon möter genom livet. (Notera att detta inte motsäger existensen av fri vilja, eftersom fri vilja inte förutsätter att valmöjligheterna är obegränsade eller att en viss individ väljer på samma sätt oberoende av omständigheterna. Inte heller motsäger det tanken om att alla människor har tillgång till den så kallade allmänna uppenbarelsen i naturen och att de därigenom har möjlighet att erfara och erkänna Guds existens.)

Nu kan vi även dra följande slutsats: Det är möjligt att existensen av icke-troende människor förverkligar de omständigheter som är nödvändiga för att ett visst antal existerande människor ska bli troende. (”Existerande människor” = människor som skulle existera även om vissa icke-troende människor inte existerade, men som då inte skulle vara troende.)

Sammanfattningsvis kan man, om allt detta, helt säkert säga att vi inte befinner oss i en epistemisk situation som tillåter oss att säga att Gud inte kan ha goda skäl att realisera en värld i vilken det finns icke-troende människor. Det är möjligt att Gud har sådana skäl, och således föreligger ingen nödvändig motsägelse i den kristna förståelsen av Gud.

Är djupare teologisk kunskap bara ”onödiga hårklyverier”?

Jag tillhör, som många säkert redan vet, den gruppen kristna som anser att det är viktigt med djupare teologisk kunskap. Jag menar att det är viktigt att inte bara ha en ytlig kunskap om Gud, inkarnationen (Jesus), försoningen (vilket inkluderar människans situation och lösningen på hennes problem), samt bibelsyn (vilket inkluderar sådant som rör Bibelns natur, historia och trovärdighet). Det finns såklart fler viktiga teologiska områden, men dessa tror åtminstone jag är de viktigaste.

Något som jag noterat är att oroväckande många verkar tycka att det räcker med en ytlig och mycket grundläggande förståelse av dessa saker och att allt utöver det är ”onödiga hårklyverier”. Evangeliet är ju så enkelt att till och med ett barn förstår det, så varför krångla till det?

Ungefär så kan det låta, men det handlar förstås inte om att ”krångla till det” – som om själva ”krångligheten” skulle vara målet.

Att djupare teologisk kunskap kräver mer tankearbete är inget konstigt. Så är det ju med allt. Att trycka på datorns strömbrytare, starta och skriva i Word, det kräver bara en ytlig kunskap om datorer. Att hantera problem som kan dyka upp eller att själv tillverka mjukvaror som t.ex. Word, det kräver dock mer – ibland väldigt mycket mer. Nu är ju förstås datorer något som fortfarande är ganska ”nytt”, åtminstone för många äldre. Något som dock är helt säkert, det är att i princip alla vuxna människor har djupare kunskap inom åtminstone något område – sannolikt flera – även om det inte gäller just datorer.

Min morfar var snickare, och det fanns nog egentligen inget inom det området som han inte kunde. Om någon hade problem med låt oss säga stabiliteten hos en träkonstruktion, då hade han garanterat ett förslag på lösning. Själv kommer jag ihåg att jag, när jag var betydligt yngre, tyckte att jag vara ganska duktig när jag lyckades snickra till en smörkniv. I och med det tyckte jag nog att jag hade visat att jag kunde snickra.

Att kunna använda alla till synes tusentals verktyg som min morfar hade i sin verkstad, det såg jag nog inget större behov av. Och att lära mig alla krångliga namn på alla verktyg, det var knappast aktuellt. Jag tyckte nog snarare att det verkade onödigt att ha en massa olika namn på verktyg som såg likadana ut. Att de olika namnen var till för att underlätta när man skulle kommunicera exakt vilket verktyg man behövde eller liknande, det förstod jag inte. Jag tyckte snarare att det bara var onödiga krångligheter. Jag kunde ju minsann snickra ändå!

Det här fungerar ganska bra som analogi till teologisk kunskap. Djupare kunskap om snickrande är värdefullt därför att det innebär att man kan göra mer. En duktig snickare kan göra betydligt mer avancerade konstruktioner än smörknivar. På samma sätt förhåller det sig med djupare teologisk kunskap. Den som har en djupare teologisk kunskap kan göra mer. Visserligen handlar det (såklart!) inte om fysiska konstruktioner då, men väl om abstrakta sådana. Sådan kunskap innebär att man kan hantera frågor och problem på ett helt annat sätt, vilket naturligtvis är värdefullt. Dessutom innebär sådan kunskap en större förståelse av vem Gud är.

Fördjupad kunskap är alltså något som alla människor skaffar sig inom ett eller flera områden – och kristna människor utgör förstås inget undantag. Det märkliga är dock att kristna människor ändå verkar nöja sig med ytlig kunskap när det gäller kristen tro.

Exakt varför det förhåller sig på detta sätt vet jag inte, men jag tror nog att präster, pastorer och predikanter ska ha sig en släng av sleven. Undantag finns såklart, och jag kan (eftersom jag inte gjort någon enkätundersökning eller liknande) bara tala utifrån egen erfarenhet.

Min erfarenhet är att många predikningar består av substanslösa poetiska betraktelser, ytliga versioner av kristna läror, öronkittlande historier, eller upprepningar av sådant som den som varit kristen i mer än en vecka redan bör känna till (alternativt en kombination av dessa och andra, liknande saker). Gemensamt för dessa predikningar är att de inte är inriktade på att förmedla någon djupare kunskap. De ger så gott som ingen fördjupning – och definitivt ingen tankemässig utmaning. Det tycks som att allt ska vara enkelt och lättsmält – så kallade ”hårklyverier” ska undvikas.

(Notera att jag ovan inte säger att upprepning per se ska undvikas. Upprepning är generellt något bra, men inte om samma saker upprepas gång på gång, hela tiden. Då står man bara och stampar på samma ställe och tar sig inte vidare.)

Resultatet då? En ganska stor samling kristna människor som inte ens tycks kunna skilja den klassiska treenighetsläran från modalism och andra avarter. En ganska stor samling kristna som inte ens tycks kunna förklara vad det betyder att Gud är allsmäktig eller hur det kan vara möjligt att Gud är god samtidigt som det finns så mycket ondska i världen.

Det är förstås, för frälsningens skull, inte nödvändigt att ha sådan kunskap. Det är möjligt att för egen del nöja sig så och bara sitta av tiden i kyrkbänken och invänta livet efter detta.

Men för andra människors skull, för att kunna möta människor som tänker ett steg längre och därför har frågor som rör sig på ett djupare plan, för dessa människors skull kan det vara nödvändigt att också själv tänka till lite. Så att man kan hjälpa den som ser problem i kristen tro, den som i värsta fall uppfattar kristen tro som lika orimlig som en fyrkantig triangel.

Något av det mest frustrerande jag vet, det är när människor förkastar kristen tro utan att egentligen veta vad det är de förkastar. Många som förkastar kristen tro lutar sig mot mycket bristfälliga argument. Att dessa människor är osofistikerade i sitt tänkande skulle inte vara ett så stort problem, om det inte vore för att så många kristna är precis lika osofistikerade.

Följande är två exempel på argument som antas visa på motsägelser i det kristna konceptet ”Gud” (vilket, om det var sant, skulle innebära att Guds existens är omöjlig), men som i själva verket baseras på bristfällig teologisk kunskap:

(1) Gud är, om han finns, allsmäktig. Kan Gud då skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den? Om han kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den, då finns det något som Gud inte kan göra, nämligen lyfta stenen. Om han å andra sidan inte kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan kan lyfta den, då finns det även då något som Gud inte kan göra, nämligen skapa stenen. I båda fallen finns det något som Gud inte kan göra, alltså kan inte Gud vara allsmäktig och således finns inte Gud.

(2) Gud är, om han finns, allvetande. Michael Jackson visste ”Jag är Michael Jackson”. Gud kan däremot inte veta ”Jag är Michel Jackson”, eftersom att endast Michael Jackson kan veta det. Således hade Michel Jackson kunskap som Gud inte har. Alltså kan Gud inte vara allvetande och således finns inte Gud.

Man kan också ge exempel på argument som antas visa på motsägelser mellan det kristna konceptet ”Gud” och andra (kristna) koncept. Följande är ett sådant exempel:

(3) Gud är, om han finns, allvetande. Människan har fri vilja och väljer själv hur hon ska handla. Om Gud är allvetande så vet han att person P kommer att göra X imorgon kl 17.15. Om Gud vet en sak så kan han inte ha fel, eftersom att han är allvetande. Alltså, om Gud vet att P kommer att göra X imorgon kl 17.15, då kan inte P undvika att göra X. Alltså är det förutbestämt att P ska göra X, vilket innebär att P inte har fri vilja. Slutsats: Antingen är inte Gud allvetande eller så har människan inte fri vilja. Om vi håller för sant att människan har fri vilja, då måste vi förneka Guds allvetande, och således förnekar vi också det kristna konceptet ”Gud”. När en kristen säger ”Gud finns” är detta därmed inte sant; Gud finns alltså inte!

Om du är kristen och inte kan visa att argumenten ovan är ohållbara, då kanske du ska ta det som en indikation på att du bör spendera mindre tid i TV-soffan och mer tid på att tänka igenom din tro?

Notera att jag inte säger att alla måste bli experter eller att alla ens måste kunna vederlägga argumenten ovan. Det finns exempelvis människor som av en eller annan orsak inte har intellektuell kapacitet till det – och detta berör således inte dem. De som däremot har kapaciteten, men inte använder den, de kan betrakta det jag säger som en välbehövlig känga.

Bibeln uppmanar inte till intellektuell lathet. Snarare uppmanar den oss att älska Gud också med förståndet (Mark 12:30), och att vi alltid ska vara ”beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger” (1 Petr 3:15).

Notera att argumenten ovan endast utgör exempel. De ska alltså inte tas som ”det ultimata har-du-en-genomtänkt-tro-testet”. Att jag nämner just dessa argument har i första hand att göra med att varianter av dessa dyker upp då och då som invändningar mot kristen tro. Att sitta hemma för sig själv och vederlägga dessa argument har nog inget större värde om man inte själv upplever sådana argument som problem för tron. Förmågan att kunna hantera dylika invändningar är dock värdefull, eftersom en sådan förmåga innebär att vi kan ”svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger”.

Thomas Nagel om rädsla för religion

Thomas Nagel är professor i filosofi och rättsvetenskap vid New York University. Han skriver något ytterst intressant angående rädsla för religion (rädsla för Gud?):

In speaking of the fear of religion, I don’t mean to refer to the entirely reasonable hostility toward certain established religions and religious institutions, in virtue of their objectionable moral doctrines, social policies, and political influence. Nor am I referring to the association of many religious beliefs with superstition and the acceptance of evident empirical falsehood. I am talking about something much deeper — namely, the fear of religion itself.

I speak from experience, being strongly subject to this fear myself: I want atheism to be true and am made uneasy by the fact that some of the most intelligent and well-informed people I know are religious believers. It isn’t just that I don’t believe in God and, naturally, hope that I’m right in my belief. It’s that I hope there is no God! I don’t want there to be a God; I don’t want the universe to be like that…

My guess is that this cosmic authority problem is not a rare condition and that it is responsible for much of the scientism and reductionism of our time. One of the tendencies it supports is the ludicrous overuse of evolutionary biology to explain everything about life, including everything about the human mind.

(från The Last Word, 1997. s. 130-131)

Vissa vill helt enkelt inte att Gud ska existera. Många gömmer detta, tror jag, bakom dåliga argument. Därför är det uppfriskande att Nagel säger det rakt ut. Notera kopplingen han gör till vetenskapstro, reduktionism och ”överanvändning” av evolutionsbiologi. Mitt i prick, om ni frågar mig.

William Lane Craig angående Richard Dawkins popularitet

(Klicka här om du inte ser YouTube-klippet ovan.)

”Nej, det är klart, har man en levande tro så…”

För ett par veckor sedan befann jag mig i ett intressant samtal. Jag fick ett par frågor om mina teologistudier, hur det gick och så vidare. Jag berättade att jag skulle plugga filosofi under detta läsår, och att jag utöver det skulle läsa en teologikurs jag missade förra hösten. Jag berättade också varför det känns helt rätt att läsa filosofi:

Jag värderar noggrant tänkande högt och vill utveckla mitt tänkande ännu mer, inte minst för att med större precision kunna försvara och förklara kristen tro, en disciplin som – och nu känner jag mig tjatig – med få undantag lyser med sin frånvaro i kyrkan idag.

Någonstans efter det, om jag kommer ihåg rätt, så halkade samtalet in på att alla universitetskurser är ”konfessionsneutrala” och vad det kan innebära för troende kristna som läser teologi. Jag sa att jag har full förståelse för att kristna kan uppleva det ibland övertydliga naturalistiska perspektivet som jobbigt, exempelvis då Bibelns historia ska förklaras med utgångspunkten att ingen övernaturlig entitet har varit inblandad i historien, eller då religiösa upplevelser ska förklaras i psykologiska termer.

Jag sa också att jag själv inte upplevde några sådana jobbigheter och pekade kortfattat på en rimlig orsak: Invändningar mot kristen tro var inget främmande för mig, eftersom jag under lång tid varit intresserad av just sådana, och vederläggning av dessa, något som lett mig in i otaliga diskussioner med meningsmotståndare från olika läger.

När jag sagt detta fick jag följande kommentar:

- Nej, det är klart, har man en levande tro så…

Jag har i efterhand funderat en del på den där kommentaren. Vadå ”levande tro”? Jag vet ju att det går hur bra som helst att komma till universitetet med en levande tro och gå därifrån som agnostiker/ateist, eller åtminstone med en i varierande grad naturalismanpassad tro. Problemet verkar alltså inte vara att de kristna som läser teologi, vars tro påverkas negativt, inte skulle ha en levande klassisk kristen tro när de kommer till universitetet. Problemet är snarare att de inte har det när de kommer därifrån.

Kommentaren jag fick säger en del om det (åtminstone hos vissa) rådande tänket: Om någon förlorar tron, då var det tron (eng. faith) det var fel på, som då inte var tillräckligt stark och levande. Felet satt naturligtvis i hjärtat, i motsats till huvudet. Dvs, det enda som är viktigt är en känslomässig tro – hjärtats tro. Om huvudet och förnuftet inte hänger med spelar mindre roll.

I vissa extremfall tenderar man nästan att lovorda något som bäst kan liknas med ”tro mot bättre vetande” – och det bästa som kunde hända verkar i princip vara att allt skulle peka på att Gud inte finns och att Jesus är påhittad, för då skulle man verkligen få visa hur mycket tro man har!

Jag vågar påstå att kristen tro inte är ämnad att vara sådan. Med ett sådant förhållningssätt, där intellektet i varierande grad utelämnas eller i värsta fall målas upp som en fiende till tron, då blir det kristna livet halvt och stapplande – och det är faktiskt inte så konstigt om det hela kraschar (exempelvis i mötet med högre utbildning). Jag känner mig tjatig igen, men kristna människor måste lära sig tänka – och uppskatta tänkandet.

Är du kristen så är du faktiskt kallad att också älska Gud ”av hela ditt förstånd” (Matt 22:37) – och med tanke på det så är den kristna antiintellektualismen ganska märklig…

Jag återkommer (förhoppningsvis snart) med ett relaterat inlägg om upplevelser kontra argument.

Evolutionen som grund för moralen

Jag har tidigare kritiserat Christer Sturmarks påstående om att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral därför att moraliskt beteende ger överlevnadsfördel. Jag citerar mig själv:

Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.

Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.

(Läs gärna hela inlägget)

Kritiken kan emellertid byggas ut och förtydligas en aning:

Evolutionen har inte bara genererat de mänskliga beteenden vi kallar hjälpsamma, empatiska, självuppoffrande och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp A), utan den har också genererat andra mänskliga beteenden och beteendemönster som exempelvis krig, mord, själviskhet och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp B).

Frågan är: Hur kan vi skilja mellan beteendegrupp A respektive B och urskilja innehållet i den ena gruppen som gott och innehållet i den andra som ont?

Det är precis detta som moral handlar om – och denna urskiljning kan inte göras med hänvisning till evolutionen. Evolutionen är varken moralisk eller omoralisk. Den har inte med moral att göra överhuvudtaget; den är amoralisk. Evolutionen kan därför inte vara moralens grund.

Att evolutionen, som jag skriver i citatet, möjligtvis kan förklara att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda räcker inte. Det är ju inte min upplevelse av att stöld är något ont som gör stöld till något ont. En handlings objektiva moraliska status kan inte förankras i subjektiva upplevelser. Ett ogillande av X innebär inte att X är ont. Säger man att dessa är ekvivalenta, då har man reducerat moral till gillande och ogillande. Det är i och för sig precis så långt man kommer utan att inkludera något transcendent i ekvationen, men moral är mer än så – och det tror jag faktiskt att varenda människa vet om.

 
Filosofi/Religion