Alla inlägg i Meta-apologetik

För mycket kunskap?

Postat november 28, 2012 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  Inga kommentarer

Jag lyssnade nyligen på en predikan med rubriken ”Uppdraget att radera kunskap” (MP3) av Simon Jonsson, pastor i Kustkyrkan. Här följer ett par kommentarer på den.

Vad är utmaningen och vilka frågor är viktiga?

Simon säger följande:

Problemet som vi har egentligen, det är att omvandla den kunskap som vi har till handling. Det är det som är det svåra, vår utmaning. Det är inte att vi ska kunna mer saker. Det är inte att vi ska kunna förklara treenigheten på ett ännu bättre sätt eller att vi ska kunna lösa teodicéproblemet. Eller att vi ska veta, som jag sa till bibelskolan i onsdags, om det är gator av guld i himlen eller om det inte är det. Utan [den] stora utmaningen för oss som kristna [...] i vårt land, det är att vi ska omsätta den kunskap vi har i praktisk handling.

Ett tydligt tema i det Simon säger är att den (teologiska) ”kunskap” vi har inte får några praktiska konsekvenser. Att detta är ett problem håller jag med om till fullo. Jag menar dock att Simon är helt fel ute i sin analys av orsakerna till detta. Mer om detta senare.

I citatet ovan nämns frågan om treenigheten, teodicéproblemet och huruvida det finns gator av guld i himlen. Det sistnämnda är en väldigt perifer och trivial fråga i sig. (Som en fråga som får belysa bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är den dock inte alls trivial. Eller rättare sagt, det som den frågan kan belysa i fråga om bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är långt i från oviktigt. Detta ligger dock utanför vad jag tänkte behandla här.)

De två förstnämnda frågorna är i vilket fall som helst långt ifrån perifera och triviala. Läran om treenigheten är en oerhört central i kristen tro och teologi. Den genomsyrar exempelvis förståelsen av korset och försoningen. Teodicéproblemet eller tankegångar som liknar det är förmodligen det absolut vanligaste argumentet mot kristen gudstro.

Att måla förmågan att presentera lösningar på teodicéproblemet som något som inte tillhör utmaningen för kristna i Sverige är ett skott i foten på kristi kropp.

I Sverige så är kristen gudstro för många ett lika intellektuellt (o)acceptabelt alternativ som tro på jultomten. Sverige hamnar således rimligen högt upp på listan över länder som är i behov av en klartänkt och intellektuellt trovärdig kristendom.

(Detta ska på inget sätt betraktas som en motsats till en sund karismatik och praktiserandet av de saker som hör till gudsriket! Det är en falsk dikotomi.)

Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge?

Låt oss gå vidare.

Jesus har aldrig bett oss om att bli kristna. Han har bett oss att bli lärjungar.

Detta är en uppdelning som jag har svårt att förstå. Simon tycks mena att ”kristen” är något man är för att man hyser vissa trosföreställningar, medan ”lärjunge” är något man är om man omsätter tron i praktisk handling. Med sådana definitioner så är det helt korrekt, men varför ska vi definiera orden på det sättet? Varför kan vi inte se lärjungaskapet som en essentiell del av vad det innebär att vara kristen?

Simon ställer frågan: Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge? För att besvara den frågan refererar han till Markus 1:16 och de följande verserna. Simon säger:

Där är rubriken just ‘Jesu första lärjungar’, så det här lär ju vara en viktig text om man ska svara på frågan ‘Hur mycket kunskap behöver jag för att vara en lärjunge?

Rubrikerna finns emellertid inte med i grundtexten, så de är knappast relevanta när vi ska bedöma om en text är viktig eller inte när det gäller att besvara en viss frågeställning.

Simon säger vidare att de personer som nämns i texten blev lärjungar när de släppte näten och att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”. Detta antagande saknar dock stöd i texten. Texten är fattig på detaljer och berättar inte vilken tidsperiod som avsnittet spänner över. Slutsatsen att de lämnade allt de hade efter att ha träffat Jesus i fem minuter (eller en mycket kort tidsperiod) är inte motiverad utifrån den faktiska texten.

Låt oss ändå, för resonemangets skull, anta den mycket tveksamma tolkningen att de lämnade allt de hade och blev Jesu lärjungar väldigt fort utan att Jesus redan hade undervisat dem i någonting. Låt oss anta att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”.

Vad säger detta oss? Innebär det att idealet för en lärjunge är att sakna kunskap? Innebär det att lärjungaskapet kan fortgå utan ökad kunskap? Naturligtvis inte!

Även om det skulle vara korrekt att man kan bli en lärjunge ”utan en enda kunskap” så innebär det inte att man kan fortsätta ”utan en enda kunskap”.

Det vore intressant att höra vad Simon säger om:

  • Den första delen i det man brukar kalla det dubbla kärleksbudet: ”[...] du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark 12:30)
  • Hebreerbrevet 5, där författaren beklagar sig över församlingens intellektuella undermålighet: ”Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda.” (vers 12)
  • 1 Petr 3:15: ”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”

För mycket kunskap?

Simon berättar om en indier som i princip saknar teologisk kunskap, men som ändå ”praktiserar” med resultat, och använder detta exempel som ett argument för att vårt problem är att vi har för mycket kunskap.

Jag menar att denna analys är helt felaktig. Vårt problem är inte att vi har för mycket kunskap. Vårt problem är (bland annat) att vi kristna inte har kunskap om Gud i egentlig mening.

Vi har kunskap om vad den kristna kyrkan tror om Gud. Vi har kunskap om vad det står om Gud i Bibeln. Detta är dock inte detsamma som att ha kunskap om Gud, om vi med ‘Gud’ avser en faktiskt existerande entitet.

Att ha kunskap om Gud, snarare än kunskap om vad någon/något säger om Gud, kräver mycket mer än att känna till vad den kristna kyrkan tror eller vad som står i Bibeln.

Kunskap är (enligt den traditionella analysen) sann, berättigad tro. Om jag har kunskap om att Paris ligger i Frankrike så innebär det kortfattat att:

  1. Jag tror att Paris ligger i Frankrike.
  2. Det är sant att Paris ligger i Frankrike.
  3. Jag har goda skäl att tro att Paris ligger i Frankrike.

För att en trosföreställning om Gud ska vara kunskap så krävs alltså att den trosföreställningen är sann och att jag har goda skäl att hålla den för sann.

Det ligger således rimligen i sakens natur att verklig, robust kunskap om Gud påverkar mitt handlande och mitt liv i mycket högre utsträckning än vad trosföreställningar om Gud som inte kvalificerar som kunskap om Gud gör.

Vi behöver återerövra kristen teologi som en robust kunskapstradition. Inte odla kunskapsfientliga attityder förklädda som något ”andligt”.

En kompartmentaliserad tro

Ett annat problem som vi kristna har är att vi, mer eller mindre lurade av religionsbegreppet, har kompartmentaliserat vår tro.

På ren svenska betyder det att vi har kommit att (medvetet eller undermedvetet) betrakta religion som en separat företeelse eller separat beståndsdel i och av livet.

Religion är något vi sysslar med på söndagarna (även om vi inte gärna vill kalla det religion). Och på söndagarna kan vi vara väldigt hängivna och ”brinnande”. Sedan får det inget större genomslag för hur vi tänker och handlar resten av veckan.

Vi har också köpt idén om att religion är och ska vara något privat, vilket också bidrar till att vi flyttar den del av livet vi har vigt åt ”det religiösa” till en privat och isolerad sfär. Vår tro blir på så sätt i stor utsträckning verknings- och konsekvenslös för ”resten av livet”.

Jag skriver ”vi” och generaliserar. Det är medvetet, och jag är fullt medveten om att detta inte gäller alla och att graden av kompartmentalisering varierar. Likväl är det ett problem.

(Här skulle det kanske vara på sin plats att ta upp relativiseringen av sanningsbegreppet, religion och moraliska värden, som är ett relaterat problem. Det här är dock redan ganska långt, så jag nöjer mig med att nämna det i denna parentes.)

Vad är då lösningen? Jag har ingen enkel lösning, men jag tror att åtminstone en del av lösningen är att vi börjar prata om världsbildsfrågor.

Den personliga berättelsen

Simon lyfter vidare fram det personliga vittnesbördet ”bättre än varje berättelserna i den här boken [Bibeln]”. Jag tror också att det personliga vittnesbördet är viktigt, men den personliga berättelsen handlar om en upplevelse, och berättelser om och upplevelser i sig kan tolkas på olika sätt och åhörarens världsbild är en viktig faktor när det gäller hur en sådan berättelse tolkas.

Jämför exempelvis hur du (om du är kristen) tolkar det personliga vittnesbördet från någon som tillhör en annan religion. Eller jämför med hur du tolkar det personliga vittnesbördet från en ateist som berättar hur skönt det var att lämna tron bakom sig.

Du inser förhoppningsvis att tolkningen av en personlig berättelse i princip avgörs av åhörarens världsbild.

Tyvärr så uppvisar Simon i sin predikan inte minsta lilla tecken på insikt om att argument för den kristna trons sanningsanspråk kan vara nödvändiga. Om detta reflekterar Simons faktiska inställning så är det oerhört bekymmersamt.

Simon pratar om att bli lik Jesus och om att exempelvis ha ”Jesu öron”.

Frågan är: Varför inte lägga till Jesu intellekt till bli-lik-Jesus-listan?

Jesus botade sjuka OCH uppvisade OCKSÅ en stor intellektuell skärpa. Dessa två är inte på något sätt varandras motsatser.

Taggar: , , , , ,
Inga kommentarer

Om tänkande, vetenskap, Bibeln och antiintellektualism – svar på en kommentar

Postat oktober 18, 2012 i Apologetik, Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  2 kommentarer

Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg igår som jag tänkte svara på i formen av ett nytt inlägg. Detta inlägg får också fungera som platsen för vidare diskussion av detta. Läs gärna kommentaren i sin helhet (den är inte så lång). Jag kommer att citera delar från den.

Liene (som är mycket välkommen hit till bloggen) skriver:

Vet du varför filosofisk tänkande får för lite utrymme hos kristna? för att ens egna tankar leder en fel. Man ska lyssna bara på den heliga anden.

Om du inte kan lita på dina egna tankar, hur kan du då veta att ”ens egna tankar leder en fel”? Påståendet att ”ens egna tankar leder en fel” är ju just dina tankar. Även om det är någon annan som är förmedlat det påståendet till dig så är det ofrånkomligt att dina egna tankar (ditt tänkande) är inblandade, exempelvis när du tar ställning till om påståendet är hållbart eller när du bestämmer dig för att förmedla påståendet vidare till mig.

Ditt påstående underminerar sig självt. Om ditt påstående är sant, då har du inget skäl att tro att det är sant, eftersom att du då inte kan lita på dina egna tankar om påståendet.

Påståendet att man endast ska ”lyssna på den helige anden” och inte lägga någon vikt vid sina egna tankar är också det djupt problematiskt. Hur ska du kunna avgöra vad som kommer från Anden och vad som inte kommer från Anden om du inte kan lita på dina egna tankar och ditt eget tänkande?

Paradoxalt nog så kräver ditt påstående (om att man endast ska ”lyssna på den helige anden”) att mitt tänkande inte leder mig fel.

Om mitt tänkande leder mig fel, om jag exempelvis tar miste på vad som är Anden, då kan jag omöjligt lyckas med att endast ”lyssna på den helige anden”.

Jag har uppfattat kristet tro på det viset att vi ska sprida kärlek, glädje och sprida kunskap om frälsningen, och inte leda folk i ännu mer mörker och förvirring. Man kan inte lyssna på 1000 sanningar om det finns bara en enda sanning och den ska vi hålla oss till.

Menar du att en genomtänkt kristen tro och världsbild är vad som leder till ”mer mörker och förvirring”? Jag skulle snarare påstå att det är det ogenomtänkta och antiintellektuella perspektivet som leder till mer mörker och förvirring. Det leder till en överbetoning av känslor och upplevelser som i princip alltid leder fel.

Bibeln räcker visst. Den innehåller precis allt! och jo, vetskap skulle nog gå ihop med Bibeln, kanske, men man kan inte utmana sig själv kompromissa med världens ande. [...] Även om vi vet mycket om vetskapen så leder den oss till inget alls! Världen kommer ändå gå under. Bara Gud består. Dom som är i Gud också förstår jag.  [...] Varför så mycket snack om vetskapen egentligen? Vi ska ju tro på Gud. Räcker det inte?

För tydlighetens skull: Jag har inte påstått att Bibeln är otillräcklig för den funktion som Bibeln är tänkt att fylla. I det ursprungliga inlägget skrev jag att det inte räcker med bibelstudier för att utveckla en solid kristen världsbild. Detta är inte på något sätt detsamma som att påstå att Bibeln är bristfällig i relation till den funktion som Bibeln är tänkt att fylla.

Påståendet att Bibeln ”innehåller precis allt” är uppenbart falskt. Bibeln innehåller exempelvis ingenting om att en typ-2-diabetiker lider av insulinresistens. Bibeln innehåller inte heller något om att vatten består av H2O-molekyler.

Jag är osäker på vad du menar med att ”kompromissa med världens ande”. Du får gärna förtydliga det, om du vill.

Jag antar att du menar vetenskap när du skriver ”vetskap”. Du har helt rätt i att vetenskap (eller några andra av våra förehavanden) inte kommer att kunna rädda oss från ”världens undergång”. Om Gud inte existerar så är människans framtid helt klart hopplös. Entropin i universum ökar och universum rör sig mot den så kallade värmedöden. Om Gud inte existerar så är livet något av en minimal gnista i ett evigt mörker.

Om Gud å andra sidan existerar och är sådan som han beskrivs vara i Bibeln; då kommer Gud inte att låta den värld som Gud har skapat gå under, då är våra förehavanden – inklusive vetenskap - inte meningslösa. Att hålla på med vetenskap och undersöka världen blir då att undersöka det som Gud har skapat.

En klassisk kristen tanke är att Gud har uppenbarat sig i två ”böcker” – Bibeln och naturen. Detta innebär att vi kan lära oss saker om Gud genom att studera naturen. Att utmåla vetenskap som en sorts motsats till tro på Gud är därför ett stort misstag.

Räcker det inte med att tro på Gud? Tja, nästa gång du ska passera en vältrafikerad väg så kan du ju testa att hålla för öronen och blunda och istället bara gå och ”tro på Gud”, snarare än att tro på dina ögon och öron…

Jag tror inte att du testar detta. Du inser nog, hoppas jag, att det är en livsfarlig grej att göra. Det finns dock ytterligare ett skäl till varför det är en dålig idé: Gud har gett dig ögon och öron för att du ska använda dem. Så nej, det räcker inte att ”tro på Gud” – och Gud har inte heller tänkt att det ska räcka.

På samma sätt som att Gud har gett dig dina sinnen så har Gud även gett dig ditt förnuft och ditt tänkande. Verkar det då inte rimligt att använda även förnuftet?

Allt jag säger kanske inte är perfekt, men jag vet att Gud har de sanna orden ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” – Matt. 6.33

Jesus sa också: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” (Matt 22:37)

Unga kristna och alla kristna ska läsa Bibeln. Kanske inte hålla för många diskussioner. Om du får den heliga anden uppfattar du saker rätt ganska fort om inte på en gång. Folk ska leta den heliga anden som är en gåva från Gud. Ingen annan kan ge det, inga diskussioner kan ge det, inga tankar kan ge det. Man kan bara önska eller be om det, om man verkligen vill.

Du har rätt i att Anden är en gåva från Gud och inte något som vi kan trixa fram själva. Du har däremot helt fel i att Anden garanterar att man uppfattar saker rätt. Det finns inget stöd i Bibeln för något sådant. Det är vidare en väldigt farlig sak att tro, eftersom att man då tror sig ha rätt utan att behöva några skäl eller motiveringar för att det man tror är korrekt.

Om jag tror att Anden garanterar att jag uppfattar saker rätt, då har alla som inte håller med mig fel. Och när någon inte håller med mig, då beror det på att denne någon inte har Anden.

Med det perspektivet kan jag hitta på vilka tokigheter som helst och ändå tro att jag har rätt. Det är, som sagt, en väldigt farlig sak att tro. Och det är inte heller bibliskt.

(Det känns som att det här blev ganska långt, trots att jag ändå inte har uttryckt mig med den precision som potentiellt krävs för att undvika missförstånd, men det får duga ändå.)

Taggar: , , , ,
2 kommentarer

Nej, det räcker inte med bibelstudier!

Postat juli 13, 2012 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  11 kommentarer

Har avverkat två seminariepass på Tejp Norr 2012 med rubriken ”Kristen tro, vetande och vetenskap”. Rubriken känns igen från mitt tidigare seminarium på Livskraft Polar. Innehållet också – i alla fall delvis.

Seminariebeskrivningen löd som följer:

Vetenskap och gudstro framställs ofta som två parter i konflikt med varandra, där den förstnämnda är det enda möjliga alternativet för en tänkande människa. Men hur är det egentligen? Vad innebär det att veta? Vad är vetenskap? Och hur förhåller sig gudstro till dessa saker? Här reder vi ut begreppen. Ligger konflikten verkligen mellan vetenskap och gudstro?

I vilket fall som helst var det riktigt kul att, åter igen, prata om kristen tro i relation till kunskaps- och vetenskapsteori (inklusive två argument för Guds existens, ett argument för Jesu uppståndelse samt en kort genomgång av det evolutionära argumentet mot naturalism).

Något jag upptäcker varje gång jag gör något liknande är hur komprimerat det blir. Det är mycket som ska avhandlas på väldigt kort tid. Och det känns som att det hade varit bra att kunna stanna inför vissa frågeställningar längre än vad tiden ofta tillåter. Det dyker upp trådar som jag tror behöver nystas i, men som måste lämnas.

Kontentan av detta blir att apologetik, filosofi, (analytisk) teologi och noggrant tänkande får alldeles för lite utrymme i den vanliga kyrkliga verksamheten.

Nej, det räcker inte med bibelstudier! Många yngre människor i kyrkan saknar en stabil och substantiell kristen världsbild, vilket de facto underminerar mycket av det som sägs både från talarstolarna och i andakterna på diverse samlingar för yngre människor.

Vill göra något åt detta, men vad?

Taggar: , ,
11 kommentarer

Från sanning till upplevelser

Postat september 29, 2010 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  2 kommentarer

Tidigare i år fick jag syn på ett flygblad som inbjöd till ett antal gudstjänster (mer specifikt och på kyrkspråk: tältmöten). Det tycktes som om det handlade om en utåtriktad satsning. Jag är helt säker på att det låg goda motiv bakom. Det brukar det göra. Men i en kultur där tro på Gud för många människor är ungefär lika otänkbar som tro på tomtar och troll, där är en sådan sak – tror jag – dömd att misslyckas.

Att Gud existerar och att Jesus från Nasaret är den enda vägen till honom, det är för många inte ett tänkbart alternativ. Det finns liksom inte ens på kartan. Flygbladet kunde lika gärna ha inbjudit till en åktur med jultomtens flygande renar.

Tyvärr så verkar alldeles för få kristna inse konsekvenserna av att gudstro inte längre är normen i Sverige. Man inser förstås att det har hänt något; att Sverige har sekulariserats i relativt hög grad – något som man för övrigt ofta beklagar sig över. Men att detta skulle innebära att man behöver visa att gudstron är ett tänkbart – och till och med trovärdigt – alternativ, det tycks vara en svårnådd insikt.

Hur gör man då? Ett vanligt förfarande är att man gör som man ”alltid” har gjort, dvs att man gör ungefär som man gjorde back in the day, när gudstro var normen. Detta är naturligtvis illa, men ett annat och betydligt värre förfarande, det är att man tonar ner sanningsfrågan och istället satsar på upplevelser.

Andligheten är ju trots allt inte död i Sverige. Den har tvärtom återuppstått i form av någon sorts må-bra-version, där just upplevelsen, det egna välbefinnandet, står i centrum. Sanningen däremot, den är inte speciellt relevant. Inte koherens heller; de ”andliga” föreställningarna behöver inte vara logiskt sammanhållna och motsägelsefria. Man kan således göra ett ihopkok av allt möjligt som man tycker ”känns bra”. Att det blir motsägelsefullt gör ingenting.

På det aktuella flygbladet fanns följande uppmaning:

”Kom och ta del av det fantastiska vi upplever!”

Jag vet inte om arrangörerna menade det i bemärkelsen ”Kom hit och se att vi kan erbjuda den bästa upplevelsen!”, men helt klart är i alla fall att det finns en tendens till ett sådant tänk i kyrkan. Detta är katastrof av flera skäl:

1. Det är fullkomligt irrelevant i det långa loppet om jag gör en massa häftiga upplevelser i en kyrka, om det som predikas i kyrkan ändå inte är sant. En påhittad Jesus kan liksom inte rädda någon. Sanningsfrågan är därför av yttersta vikt.

2. Häftiga upplevelser i en kyrka leder inte automatiskt till (frälsande) gemenskap med Gud i och genom Kristus. Man kan göra hur många häftiga upplevelser som helst, till och med i kyrkan, utan att lära känna Gud.

3. Om jag söker mig till och håller fast vid tron bara för att kyrkan ger mig häftiga upplevelser, vad händer då när jag hittar ännu häftigare upplevelser någon annanstans? Ledtråd: Jag tar mitt pick och pack och går vidare.

Om jag å andra sidan dras till och håller fast vid tron därför att det finns goda skäl att tro att dess innehåll är sant, då är upplevelserna av underordnad betydelse. Då packar jag inte ihop mina grejer och drar bara för att någon annan kan erbjuda en häftigare upplevelse – eller för att kristen tro visar sig innehålla sådant jag tycker är obekvämt.

När Jesus undervisade om något som uppfattades som obekvämt i Joh 6 (vers 60: ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?”), då ”drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom” (vers 66). Detta trots att de hade gjort en massa storslagna upplevelser i närheten av Jesus.

Kyrkan behöver ge sanningsfrågan det fokus den förtjänar. För det är ju liksom inga småsaker som står på spel: Om kristen tro inte är sann, om Jesus inte uppstod från de döda, då är vi kristna, som Paulus skriver, ”de mest beklagansvärda av alla människor” och vår tro är fullständigt meningslös (1 Kor 15:13-19).

Taggar: , , , , ,
2 kommentarer

Upplevelser eller argument? Inget av det räcker!

Postat januari 20, 2010 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  14 kommentarer

För ett par månader sedan hörde jag någon besvara frågan ”Kan man bevisa Gud?” med något i stil med ”Nej, Gud måste upplevas!” Svaret var en del av en predikan vars poäng tycktes vara att det enda sättet, på vilket tro på Gud (vilket inkluderar försanthållandet ”Gud existerar”) kan uppstå, är genom religiösa upplevelser. Religiösa upplevelser målades upp som grundförutsättningen för en stabil gudstro.

Jag vill göra tre påståenden i anslutning till detta: (1) Upplevelser är inte säkrare än argument; (2) Upplevelser är inte andligare än argument; (3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud.

Jag är medveten om att inlägget består av ~1450 ord, så jag vill tipsa om att det går bra att hoppa till och läsa valfri punkt. Punkt (2) är kortast, men punkt (3) innehåller enligt min mening de viktigaste poängerna i inlägget.

(1) Upplevelser är inte säkrare än argument. Dvs. religiösa upplevelser ger inte en säkrare grund för gudstro än argument (för Guds existens). Religiösa upplevelser kan ges psykologiska förklaringar; det går alltid ifrågasätta att en religiös upplevelse har en övernaturlig orsak.

Låt mig ge ett exempel: Jag sitter i kyrkbänken och lyssnar på en predikan. Plötsligt upplever jag hur orden i predikan tycks vara riktade speciellt till mig. Orden berör och det känns på ett väldigt speciellt sätt. Jag attribuerar denna upplevelse till Gud; jag antar att orsaken till min upplevelse är att Gud är verksam i mig.

Min attribuering till Gud kan ske medvetet eller omedvetet. Oavsett vilket så är det faktum att jag attribuerar upplevelsen till Gud inget som garanterar att upplevelsen verkligen orsakades av Gud. Man kan uttrycka det så här: Jag gör en tolkning av upplevelsen (mina intryck). Själva upplevelsen (mina intryck) råder det ingen tvekan om att jag erfarit. Vilken som är den rätta tolkningen av upplevelsen är dock en annan fråga – och där finns det utrymme för ifrågasättande.

Hur vi tolkar en viss upplevelse (vissa intryck) beror på vilka föreställningar vi redan har. Ett trivialt exempel är följande: Den bilförare som tror att det finns gott om älgar längst vägen kommer att se fler älgar – även älgar som inte finns (alltså stenar och annat, som speciellt i skymningen kan påminna om älgar) - än en bilförare som tror att det inte finns några älgar längst vägen.

En person som gör en upplevelse, som denne själv beskriver som en ”oerhört stark gudsupplevelse”, kan senare i livet ifrågasätta tolkningen av upplevelsen; dvs. ifrågasätta huruvida upplevelsens orsak verkligen var Gud. På samma sätt kan någon, som nyligen börjat tro på Gud, i efterhand attribuera vissa upplevelser till Gud, trots att personen i fråga tidigare inte hade en tanke på att det skulle vara Gud som var verksam.

En person som har goda skäl (argument) för sin gudstro kan naturligtvis ändå, i ett senare skede, ifrågasätta och förkasta argumenten – de förnuftsmässiga skälen. Detta låter sig göras även om argumenten är hållbara. Människor är långt ifrån alltid rationella, och argument och förnuftsskäl, även goda sådana, är till sin natur inte tvingande.

Om vi återgår till tolkning av upplevelser och frågan om vilken tolkning som är den rimligaste så verkar det förhålla sig på följande sätt: Vilken tolkning som är rimligast är en fråga som vi avgör med argument. Av detta verkar det följa att religiösa upplevelser, dvs. upplevelser som vi ger en religiös tolkning, inte kan vara en säkrare grund för gudstro än de skäl (argument) som finns i botten.

Hur blir det då med en person som (mer eller mindre) bara går på känslor? En sådan person kan väl bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse? För en sådan person går väl övertygelsen inte tillbaka på argument? Nej, visst är det så. En sådan person kan absolut bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse.

Problemet med ett sådant, oreflekterat förhållningssätt är att samma person kan övertygas åt andra hållet av en upplevelse som tolkas i motsatt riktning – oavsett i vilken riktning sanningen ligger.

(För att undvika missförstånd vill jag dock säga att jag inte menar att gudstro nödvändigtvis kräver varken argument eller religiösa upplevelser. Jag tillhör dem som tror att gudstro kan vara lika grundläggande som andra försanthållanden för vilka inga argument behövs, exempelvis försanthållandet att världen inte skapades för fem minuter sedan med sken av att vara gammal.)

(2) Upplevelser är inte andligare än argument. Dvs. det är inte mer ”kristet” att uppleva Gud än att tänka på och om honom.

Man är inte mer andlig (i biblisk bemärkelse) om man i ett euforiskt tillstånd viftar med händerna och sjunger lovsång än om man lugnt och sansat anstränger sig för att tänka och tala sant om Gud. Inte heller är man mer andlig för att man har tagit steget till gudstro efter en viss upplevelse än om man har gjort det efter ett intellektuellt övervägande av argumenten.

Här ska det också sägas att jag inte vill ställa upplevelser mot argument och tänkande. Snarare ingår båda två i det kristna livet. Eller: De bör åtminstone ingå båda två. (Tyvärr finns det som bekant tendenser till antiintellektualism i vissa kristna kretsar – trots att nya testamentet ger många exempel på intellektuell skärpa, inte minst från Jesus själv.)

(3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud. Dvs. inget av detta räcker för att föra en människa till tro på – och in i gemenskap med – Gud.

Jag hör ganska ofta påståenden i stil med följande: ”Argument och bevis är kanske bra på sitt sätt, men man kan inte argumentera någon in i Guds rike!”

Samma personer säger ofta även något i stil med detta: ”Det enda sättet att föra människor in i Guds rike är att visa dem Jesu kärlek!”

(De som menar att religiösa upplevelser är nyckeln har jag redan nämnt.)

Hur förhåller det sig då med detta? Svar: Inget av det ovan nämnda räcker! Ingen av dessa saker räcker för att föra människor till Gud.

Det spelar ingen roll hur många goda argument en människa hör. Eller hur mycket kärlek någon möter från kristna människor. Eller hur många subjektiva upplevelser någon har. Inget av det räcker!

Håll i hatten nu: Inte ens predikan av det enkla, klara evangeliet räcker!

Det finns en sak som är absolut nödvändig för att en människa ska föras in i gemenskap med Gud. Nämligen att Gud själv drar människan till sig, att Gud själv verkar i den människan. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom …” (Joh 6:44).

Man kan säga så här: Utan att Gud är verksam fungerar ingenting, men när Gud är verksam fungerar många saker. (Inklusive upplevelser, argument, kärlek, etc!)

Detta är dock inte samma sak som att säga att vad som helst fungerar på vem som helst. Man kan uttrycka det så här: Gud använder olika nycklar till olika lås. Se t.ex. hur Paulus talar till olika människor på olika sätt. Paulus säger själv, om sig själv:

För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Gudslag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. (1 Kor 9:20-22)

Att många saker fungera när Gud är verksam betyder alltså inte att vi därför kan strunta i vad vi gör och säger. Samma sak fungerar inte för alla.

Själv är jag övertygad om att det finns många människor som befinner sig i situationer där det föreligger intellektuella hinder för gudstro, samt att dessa hinder inte kan undanröjas med kärleksfulla handlingar eller något liknande. Det är enligt min mening rimligt att intellektuella problem ska ges intellektuella lösningar.

Jag vill dock poängtera att jag också är övertygad om att många som säger sig ha intellektuella problem med Gud egentligen har emotionella problem med Gud; man vill helt enkelt inte att Gud ska vara verklig (det har ju trots allt en del ”jobbiga” konsekvenser, bland annat på grund av att vi gärna vill vara våra egna gudar) och använder (skenbara) intellektuella skäl som ursäkt.

Jag är, till sist, också fullt medveten om att Gud ibland (ofta?) använder de mest otippade synliga medlen för att föra människor till gemenskap med honom. Jag känner till flera exempel på sådant. Detta betyder dock, åter igen, inte på något sätt att vi inte ska vara strategiska i hur vi presenterar, förklarar och försvarar kristen tro.

Jesus själv var strategisk – och vi bör rimligtvis försöka följa hans exempel även på den punkten.

Taggar: , , ,
14 kommentarer

Är det nödvändigt att använda ord?

Postat december 13, 2009 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  6 kommentarer

Ni kanske har hört det förmodade Franciskus-citatet ”Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord” (eller någon variant av det). (Franciskus av Assisi lär ha sagt något sådant, men någon säker källa känner jag dock inte till.) Detta förmodade citat, eller någon variant av det, brukar användas, bland annat, när man vill säga att det inte är så viktigt vad en kristen säger, utan att det viktiga är att ”leva evangeliet”.

Nu kan man naturligtvis förstå detta på flera sätt. Man kan t.ex. förstå det som att kristna inte bara ska syssla med ”snack”, utan också med ”verkstad”, vilket förstås är helt riktigt. Man kan också förstå det som att vad man säger – orden - inte alls är viktiga, utom i nödfall; att en kristen inte behöver bry sig så mycket om att förstå, förklara och försvara kristen tro; att det bästa nästan är att vara intellektuellt nollad och i övrigt bara fokusera på att handla Jesuslikt. Detta tycks vara den mest naturliga tolkningen av det förmodade citatet.

Denna idé, oavsett den kommer från det förmodade citatet eller från annat håll, är ytterst problematisk. Det största och det i mina ögon mest uppenbara skälet till detta är att Jesus själv inte gjorde så. Evangelierna berättar om en Jesus som pratar en hel del. Och när hans kritiker försöker sätta dit honom exempelvis genom att ställa knepiga frågor, då är han allt annat än tyst. Inte heller ger han halvdana och inkoherenta svar. Tvärtom uppvisar Jesus prov på intellektuell skärpa.

Att följa Jesus kan därför aldrig betyda att ignorera orden, att bara vara tyst, att inte bry sig så mycket om vad Jesus sa och hur det ska förstås, eller att inte lägga så stor vikt vid vad man själv säger och hur man säger det. Ett sådant efterföljande blir bara halvt.

Man kan inte ”leva evangeliet” och samtidigt ignorera orden, reflektionen och tänkandet. Åtminstone inte om vi förutsätter att Jesus själv visade vad det innebär att ”leva evangeliet”.

Det är naturligtvis så att vi alla har olika gåvor; vi har alla fått ett visst ”pund” att förvalta (Luk 19). Alla har inte samma förutsättningar när det gäller den intellektuella biten av kristen tro. Jag säger således inte att alla måste åstadkomma samma sak. Se bara till att förvalta det som du har fått att förvalta.

C.S. Lewis får avsluta:

To be ignorant and simple now – not to be able to meet the enemies on their own ground – would be to throw down our weapons, and to betray our uneducated brethren who have, under God, no defence but us against the intellectual attacks of the heathen. Good philosophy must exist, if for no other reason, because bad philosophy needs to be answered.

(C.S. Lewis, Learning in War-Time, In: The Weight of Glory, Macmillan Publishing Company, New York, 1980, p. 28.)

Taggar: , , ,
6 kommentarer

Är djupare teologisk kunskap bara ”onödiga hårklyverier”?

Postat november 22, 2009 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  36 kommentarer

Jag tillhör, som många säkert redan vet, den gruppen kristna som anser att det är viktigt med djupare teologisk kunskap. Jag menar att det är viktigt att inte bara ha en ytlig kunskap om Gud, inkarnationen (Jesus), försoningen (vilket inkluderar människans situation och lösningen på hennes problem), samt bibelsyn (vilket inkluderar sådant som rör Bibelns natur, historia och trovärdighet). Det finns såklart fler viktiga teologiska områden, men dessa tror åtminstone jag är de viktigaste.

Något som jag noterat är att oroväckande många verkar tycka att det räcker med en ytlig och mycket grundläggande förståelse av dessa saker och att allt utöver det är ”onödiga hårklyverier”. Evangeliet är ju så enkelt att till och med ett barn förstår det, så varför krångla till det?

Ungefär så kan det låta, men det handlar förstås inte om att ”krångla till det” – som om själva ”krångligheten” skulle vara målet.

Att djupare teologisk kunskap kräver mer tankearbete är inget konstigt. Så är det ju med allt. Att trycka på datorns strömbrytare, starta och skriva i Word, det kräver bara en ytlig kunskap om datorer. Att hantera problem som kan dyka upp eller att själv tillverka mjukvaror som t.ex. Word, det kräver dock mer – ibland väldigt mycket mer. Nu är ju förstås datorer något som fortfarande är ganska ”nytt”, åtminstone för många äldre. Något som dock är helt säkert, det är att i princip alla vuxna människor har djupare kunskap inom åtminstone något område – sannolikt flera – även om det inte gäller just datorer.

Min morfar var snickare, och det fanns nog egentligen inget inom det området som han inte kunde. Om någon hade problem med låt oss säga stabiliteten hos en träkonstruktion, då hade han garanterat ett förslag på lösning. Själv kommer jag ihåg att jag, när jag var betydligt yngre, tyckte att jag vara ganska duktig när jag lyckades snickra till en smörkniv. I och med det tyckte jag nog att jag hade visat att jag kunde snickra.

Att kunna använda alla till synes tusentals verktyg som min morfar hade i sin verkstad, det såg jag nog inget större behov av. Och att lära mig alla krångliga namn på alla verktyg, det var knappast aktuellt. Jag tyckte nog snarare att det verkade onödigt att ha en massa olika namn på verktyg som såg likadana ut. Att de olika namnen var till för att underlätta när man skulle kommunicera exakt vilket verktyg man behövde eller liknande, det förstod jag inte. Jag tyckte snarare att det bara var onödiga krångligheter. Jag kunde ju minsann snickra ändå!

Det här fungerar ganska bra som analogi till teologisk kunskap. Djupare kunskap om snickrande är värdefullt därför att det innebär att man kan göra mer. En duktig snickare kan göra betydligt mer avancerade konstruktioner än smörknivar. På samma sätt förhåller det sig med djupare teologisk kunskap. Den som har en djupare teologisk kunskap kan göra mer. Visserligen handlar det (såklart!) inte om fysiska konstruktioner då, men väl om abstrakta sådana. Sådan kunskap innebär att man kan hantera frågor och problem på ett helt annat sätt, vilket naturligtvis är värdefullt. Dessutom innebär sådan kunskap en större förståelse av vem Gud är.

Fördjupad kunskap är alltså något som alla människor skaffar sig inom ett eller flera områden – och kristna människor utgör förstås inget undantag. Det märkliga är dock att kristna människor ändå verkar nöja sig med ytlig kunskap när det gäller kristen tro.

Exakt varför det förhåller sig på detta sätt vet jag inte, men jag tror nog att präster, pastorer och predikanter ska ha sig en släng av sleven. Undantag finns såklart, och jag kan (eftersom jag inte gjort någon enkätundersökning eller liknande) bara tala utifrån egen erfarenhet.

Min erfarenhet är att många predikningar består av substanslösa poetiska betraktelser, ytliga versioner av kristna läror, öronkittlande historier, eller upprepningar av sådant som den som varit kristen i mer än en vecka redan bör känna till (alternativt en kombination av dessa och andra, liknande saker). Gemensamt för dessa predikningar är att de inte är inriktade på att förmedla någon djupare kunskap. De ger så gott som ingen fördjupning – och definitivt ingen tankemässig utmaning. Det tycks som att allt ska vara enkelt och lättsmält – så kallade ”hårklyverier” ska undvikas.

(Notera att jag ovan inte säger att upprepning per se ska undvikas. Upprepning är generellt något bra, men inte om samma saker upprepas gång på gång, hela tiden. Då står man bara och stampar på samma ställe och tar sig inte vidare.)

Resultatet då? En ganska stor samling kristna människor som inte ens tycks kunna skilja den klassiska treenighetsläran från modalism och andra avarter. En ganska stor samling kristna som inte ens tycks kunna förklara vad det betyder att Gud är allsmäktig eller hur det kan vara möjligt att Gud är god samtidigt som det finns så mycket ondska i världen.

Det är förstås, för frälsningens skull, inte nödvändigt att ha sådan kunskap. Det är möjligt att för egen del nöja sig så och bara sitta av tiden i kyrkbänken och invänta livet efter detta.

Men för andra människors skull, för att kunna möta människor som tänker ett steg längre och därför har frågor som rör sig på ett djupare plan, för dessa människors skull kan det vara nödvändigt att också själv tänka till lite. Så att man kan hjälpa den som ser problem i kristen tro, den som i värsta fall uppfattar kristen tro som lika orimlig som en fyrkantig triangel.

Något av det mest frustrerande jag vet, det är när människor förkastar kristen tro utan att egentligen veta vad det är de förkastar. Många som förkastar kristen tro lutar sig mot mycket bristfälliga argument. Att dessa människor är osofistikerade i sitt tänkande skulle inte vara ett så stort problem, om det inte vore för att så många kristna är precis lika osofistikerade.

Följande är två exempel på argument som antas visa på motsägelser i det kristna konceptet ”Gud” (vilket, om det var sant, skulle innebära att Guds existens är omöjlig), men som i själva verket baseras på bristfällig teologisk kunskap:

(1) Gud är, om han finns, allsmäktig. Kan Gud då skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den? Om han kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den, då finns det något som Gud inte kan göra, nämligen lyfta stenen. Om han å andra sidan inte kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan kan lyfta den, då finns det även då något som Gud inte kan göra, nämligen skapa stenen. I båda fallen finns det något som Gud inte kan göra, alltså kan inte Gud vara allsmäktig och således finns inte Gud.

(2) Gud är, om han finns, allvetande. Michael Jackson visste ”Jag är Michael Jackson”. Gud kan däremot inte veta ”Jag är Michel Jackson”, eftersom att endast Michael Jackson kan veta det. Således hade Michel Jackson kunskap som Gud inte har. Alltså kan Gud inte vara allvetande och således finns inte Gud.

Man kan också ge exempel på argument som antas visa på motsägelser mellan det kristna konceptet ”Gud” och andra (kristna) koncept. Följande är ett sådant exempel:

(3) Gud är, om han finns, allvetande. Människan har fri vilja och väljer själv hur hon ska handla. Om Gud är allvetande så vet han att person P kommer att göra X imorgon kl 17.15. Om Gud vet en sak så kan han inte ha fel, eftersom att han är allvetande. Alltså, om Gud vet att P kommer att göra X imorgon kl 17.15, då kan inte P undvika att göra X. Alltså är det förutbestämt att P ska göra X, vilket innebär att P inte har fri vilja. Slutsats: Antingen är inte Gud allvetande eller så har människan inte fri vilja. Om vi håller för sant att människan har fri vilja, då måste vi förneka Guds allvetande, och således förnekar vi också det kristna konceptet ”Gud”. När en kristen säger ”Gud finns” är detta därmed inte sant; Gud finns alltså inte!

Om du är kristen och inte kan visa att argumenten ovan är ohållbara, då kanske du ska ta det som en indikation på att du bör spendera mindre tid i TV-soffan och mer tid på att tänka igenom din tro?

Notera att jag inte säger att alla måste bli experter eller att alla ens måste kunna vederlägga argumenten ovan. Det finns exempelvis människor som av en eller annan orsak inte har intellektuell kapacitet till det – och detta berör således inte dem. De som däremot har kapaciteten, men inte använder den, de kan betrakta det jag säger som en välbehövlig känga.

Bibeln uppmanar inte till intellektuell lathet. Snarare uppmanar den oss att älska Gud också med förståndet (Mark 12:30), och att vi alltid ska vara ”beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger” (1 Petr 3:15).

Notera att argumenten ovan endast utgör exempel. De ska alltså inte tas som ”det ultimata har-du-en-genomtänkt-tro-testet”. Att jag nämner just dessa argument har i första hand att göra med att varianter av dessa dyker upp då och då som invändningar mot kristen tro. Att sitta hemma för sig själv och vederlägga dessa argument har nog inget större värde om man inte själv upplever sådana argument som problem för tron. Förmågan att kunna hantera dylika invändningar är dock värdefull, eftersom en sådan förmåga innebär att vi kan ”svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger”.

Taggar: , , , , ,
36 kommentarer

”Nej, det är klart, har man en levande tro så…”

Postat oktober 4, 2009 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  2 kommentarer

För ett par veckor sedan befann jag mig i ett intressant samtal. Jag fick ett par frågor om mina teologistudier, hur det gick och så vidare. Jag berättade att jag skulle plugga filosofi under detta läsår, och att jag utöver det skulle läsa en teologikurs jag missade förra hösten. Jag berättade också varför det känns helt rätt att läsa filosofi:

Jag värderar noggrant tänkande högt och vill utveckla mitt tänkande ännu mer, inte minst för att med större precision kunna försvara och förklara kristen tro, en disciplin som – och nu känner jag mig tjatig – med få undantag lyser med sin frånvaro i kyrkan idag.

Någonstans efter det, om jag kommer ihåg rätt, så halkade samtalet in på att alla universitetskurser är ”konfessionsneutrala” och vad det kan innebära för troende kristna som läser teologi. Jag sa att jag har full förståelse för att kristna kan uppleva det ibland övertydliga naturalistiska perspektivet som jobbigt, exempelvis då Bibelns historia ska förklaras med utgångspunkten att ingen övernaturlig entitet har varit inblandad i historien, eller då religiösa upplevelser ska förklaras i psykologiska termer.

Jag sa också att jag själv inte upplevde några sådana jobbigheter och pekade kortfattat på en rimlig orsak: Invändningar mot kristen tro var inget främmande för mig, eftersom jag under lång tid varit intresserad av just sådana, och vederläggning av dessa, något som lett mig in i otaliga diskussioner med meningsmotståndare från olika läger.

När jag sagt detta fick jag följande kommentar:

- Nej, det är klart, har man en levande tro så…

Jag har i efterhand funderat en del på den där kommentaren. Vadå ”levande tro”? Jag vet ju att det går hur bra som helst att komma till universitetet med en levande tro och gå därifrån som agnostiker/ateist, eller åtminstone med en i varierande grad naturalismanpassad tro. Problemet verkar alltså inte vara att de kristna som läser teologi, vars tro påverkas negativt, inte skulle ha en levande klassisk kristen tro när de kommer till universitetet. Problemet är snarare att de inte har det när de kommer därifrån.

Kommentaren jag fick säger en del om det (åtminstone hos vissa) rådande tänket: Om någon förlorar tron, då var det tron (eng. faith) det var fel på, som då inte var tillräckligt stark och levande. Felet satt naturligtvis i hjärtat, i motsats till huvudet. Dvs, det enda som är viktigt är en känslomässig tro – hjärtats tro. Om huvudet och förnuftet inte hänger med spelar mindre roll.

I vissa extremfall tenderar man nästan att lovorda något som bäst kan liknas med ”tro mot bättre vetande” – och det bästa som kunde hända verkar i princip vara att allt skulle peka på att Gud inte finns och att Jesus är påhittad, för då skulle man verkligen få visa hur mycket tro man har!

Jag vågar påstå att kristen tro inte är ämnad att vara sådan. Med ett sådant förhållningssätt, där intellektet i varierande grad utelämnas eller i värsta fall målas upp som en fiende till tron, då blir det kristna livet halvt och stapplande – och det är faktiskt inte så konstigt om det hela kraschar (exempelvis i mötet med högre utbildning). Jag känner mig tjatig igen, men kristna människor måste lära sig tänka – och uppskatta tänkandet.

Är du kristen så är du faktiskt kallad att också älska Gud ”av hela ditt förstånd” (Matt 22:37) – och med tanke på det så är den kristna antiintellektualismen ganska märklig…

Jag återkommer (förhoppningsvis snart) med ett relaterat inlägg om upplevelser kontra argument.

Taggar: , ,
2 kommentarer

Många påståenden och få argument

Postat mars 26, 2009 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  9 kommentarer

Jag vågar påstå att jag har lyssnat på ganska många predikningar, i och från ganska många olika sammanhang. Jag vågar också påstå att jag har upptäckt ett mönster.

Det finns en grej som alldeles för många predikningar har gemensamt: Många påståenden och få argument.

Vad menar jag? Jag menar att för många predikningar innehåller massvis med påståenden (om vad och hur Gud är, om människan, om vad en kristen ska göra, om vad ett kristet liv innebär, om vad Gud vill, om hur vi får reda på vad Gud vill och så vidare), men saknar argumentation som visar att påståendena är korrekta.

Påståenden radas upp ett efter ett, men i alldeles för liten utsträckning ges tillräckliga skäl till varför åhörarna ska tro att det som sägs är sant. Jag menar inte att alla påståenden måste motiveras. Sådant som åhörarna förväntas redan hålla med om finns det nog ingen större anledning att motivera.

Jag menar inte heller att argumentationen behöver vara onödigt omfattande; för det mesta duger det bra att utgå ifrån att Bibeln är normerande och resonera vidare därifrån. Jag menar alltså inte att man nödvändigtvis måste börja med att motivera att Bibeln är tillförlitlig. Det bör i alla fall inte behövas i normalsituationen för en predikan (även om det i allra högsta grad är önskvärt i sig, men kanske lämpligast sker vid ett dedikerat tillfälle).

Konsekvensen av påståenden-utan-argument-predikningar blir, tänker jag, något i linje med följande:

1. De som håller med, de håller med, och tycker att det som sägs är jättebra.

2. De som inte håller med ändrar uppfattning på grund av talarens auktoritet – och tycker att allt är jättebra, eftersom de helt enkelt tycker allt talaren säger är jättebra, för att det är just denne som säger det.

3. De som inte håller med, som inte köper det som sägs på grund av talarens auktoritet, för att de inte tillskriver denne sådan auktoritet, fortsätter att inte hålla med (även om det talaren säger egentligen är sant).

Den konsekvens som saknas – som inte följer av påståenden-utan-argument-predikningar – är:

4. De som inte håller med övertygas av argumentationen (exempelvis att talaren visar att det han säger är grundat i Bibeln) eller får åtminstone något att tänka på.

Jag är givetvis medveten om att det inte finns några garantier för att argument övertygar, så följande är förstås alltid också möjligt:

5. De som inte håller med övertygas inte, varken av talarens auktoritet eller dennes argument.

Men jag hävdar ändå att potentialen att övertyga är oerhört mycket större om man inte bara levererar påståenden, utan också motiverar dem.

Jag har själv suttit och lyssnat på alldeles för många predikningar där jag har tänkt: ”Ja, du påstår att det är så, men varför ska jag tro att det är så? Ge mig ett skäl, ge mig ett argument!”

Om budskapet är grundat i Bibeln, då bör man väl kunna visa det i sin predikan? Det är väl inte för mycket begärt… eller? Notera dock att ett par snabba hänvisningar till bibelverser som är tagna ur sina sammanhang generellt inte räcker för att visa att budskapet är grundat i Bibeln.

En annan sak: Illustrationer är inte argument!

Att ge en illustration till ett påstående, det är inte samma sak som att ge ett argument. Illustrationer och argument är helt enkelt två olika saker. Jag kan ge ett exempel. Föreställ dig att jag gör följande påstående: ”Att tro på Gud är irrationellt och barnsligt!” Föreställ dig också att jag ger följande illustration: ”Att tro på Gud är som tro på jultomten. Skillnaden är bara att barn, när de växer upp, förstår att tro på jultomten är barnsligt och irrationellt.”

Har jag här gett ett argument som visar att tro på Gud är irrationell och barnslig? (Ledtråd: Nej!)

Jag har gjort två saker. Dels har jag gjort ett påstående om att tro på Gud är irrationell och barnslig. Dels har jag gjort en jämförelse med tro på tomten. Men jag har inte gett något argument – eller ens något som är i närheten av att vara ett argument – för att tro på Gud och tro på tomten är samma sak eller för att tro på Gud är irrationell och barnslig.

Illustrationer är inte argument. Det räcker alltså inte med att en predikan innehåller massvis av illustrationer. Sådana har naturligtvis sitt värde och kan vara goda pedagogiska hjälpmedel, men några argument är de dock inte.

Jag hoppas på fler argument från talarstolarna i våra kyrkor. Jag vill bli utmanad. Jag vill ha mindre snack och mer verkan. Och jag vet faktiskt att jag inte är ensam. Tråkigt nog är förmodligen de flesta som håller med mig inte kristna, vilket innebär att dessa fortsätter undvika kyrkan samtidigt som kyrkmänniskorna fortsätter i samma gamla hjulspår och undrar varför kyrkan inte uppfattas som relevant. Liksom, vi har ju Anden i kyrkan, så vi behöver inga argument, eller hur?

Taggar: , , ,
9 kommentarer

Mission och att stoppa in Gud i en låda

Postat januari 28, 2009 i Meta-apologetik, Tro & Kyrka  |  14 kommentarer

För ett par dagar sedan kom jag att tänka på en sak. Inget nytt visserligen, men jag tror inte jag har skrivit om det tidigare. Det handlar om mission. Jonas berörde samma ämne igår, men det jag tänker skriva nu ska inte betraktas som ett svar eller en kommentar till hans inlägg. Jag vill vidare poängtera att jag gör en del generaliseringar utifrån min egen erfarenhet – och att dessa ska förstås med betoning på det sistnämnda och kursiverade.

Till saken nu. När vi i kristenheten tänker på mission, då tänker vi – tror jag – främst på mission i utlandet. Gärna bland ett folk som saknar etablerade kyrkor. Och när vi tänker på de missionärer som ska åka till detta folk för att missionera, då framstår det inte alls som något varken konstigt eller onödigt att dessa missionärer behöver förbereda sig innan de åker, så att de är så beredda som möjligt på att möta målgruppen och dess kultur.

Inte heller tycker vi det är konstigt eller onödigt att dessa missionärer kan behöva leva bland målgruppen under viss tid innan de börjar predika det kristna budskapet. Orsaken till detta kan vara att missionärerna behöver lära känna den främmande kulturen, språket och människorna, för att – beroende på situation – överhuvudtaget kunna kommunicera budskapet, alternativt för att kunna kommunicera budskapet så effektivt som möjligt. Ett inte helt osannolikt scenario är att målgruppens språk inte ens har ord för entiteter som Gud, vilket rimligtvis innebär mycket högt ställda krav på de tänkta missionärernas förmåga att förstå och lära känna kulturen.

Det ovan beskrivna kan vi kalla strategiska nödvändigheter. Det fungerar inte att bara ställa sig på en låda och proklamera ”Jesus har dött för – och vill förlåta – era synder, tro på honom!” Åtminstone inte om målet är att målgruppen ska förstå budskapet. Och detta tycker vi inte är konstigt.

Ingen verkar protestera mot att en genomtänkt strategi är nödvändig för effektiv mission i ett sådant sammanhang. Men om vi istället riktar blicken mot vår egen kultur och vårt eget land, då tycker vi helt plötsligt att den som påtalar behovet av en genomtänkt strategi stoppar in Gud i en låda och räknar bort Anden.

Varför är det så? Uppenbarligen tänker vi inte att Anden är overksam i utlandsmissionen, trots genomtänkta strategier. Detta leder till följande fråga: Tror vi verkligen att vår kultur (som inte är speciellt enhetlig, utan tvärtom komplex och mångfasetterad) är så väldigt olik ”utlandskulturen” (såsom vi föreställer oss den) när det gäller behovet av genomtänkta och kommunikationsmöjliggörande strategier, så att det sistnämnda inte behövs?

Tyvärr så tror jag att det är just det vi tror. Sverige är ju ett kristet land, eller hur? Jättekristet! Ursäkta ironin, men det verkar vara det vi tror.

Jag tror det är dags att öppna ögonen och inse att genomtänkta strategier är nödvändiga även för mission i vårt eget land; att det faktiskt är fullt möjligt – och till och med sannolikt – att det finns saker vi behöver göra (och säga) innan vi slentrianmässigt slänger ur oss ett par ord om Jesus.

Ett par stapplande steg i rätt riktning kan kanske vara att uppdatera vår förståelse av vårt samhälles kultur och fundera på hur vi kan visa att Jesus är relevant även för människor utanför våra sammanhang. Vad gäller det senare så är det knappast ett hållbart alternativ att försöka göra den kristna tron attraktiv genom att skala av sådant som kan vara ”obekvämt” i det kristna budskapet. Istället bör vår målsättning vara att visa att den kristna tron är sann. För om den är sann, då är den också relevant.

Taggar: ,
14 kommentarer
Sida 1 av 212
 
Filosofi/Religion