Alla inlägg i Allt & Inget

Hur läser man egentligen på ett bra sätt?

Jag är sämst på att läsa. Jag befinner mig mer eller mindre ständigt i fullt krig mot den – i mina ögon – enorma mängd litteratur som hör universitetsstudier till. Fast det är nog fel uttryckt. Det är väl egentligen inte litteraturen som är fienden, utan snarare inläsningen av den.

Egentligen är det nog inte ens sådär extremt mycket jag behöver läsa varje dag (jo, jag försöker undvika att spara läsandet till tre dagar före tenta). Problemet är att det för det mesta går i snigelfart. Ibland (alldeles för sällan) går det bra, men för det mesta hinner jag knappt börja innan någon av följande två situationer uppstår:

  1. Jag läser 2-3 sidor i acceptabel takt, men upptäcker sedan att fastän jag har ”läst” (dvs. mina ögon har betraktad varje rad, från vänster till höger) så har jag egentligen inte läst (på riktigt), eftersom jag har varit upptagen med att tänka på helt andra saker. Detta resulterar i att jag helt enkelt får hoppa tillbaka och börja om där jag började tänka på annat. Ett otroligt tidsslöseri.
  2. Jag blir trött, halvsomnar och vaknar till när jag tappar boken. Att jag somnar ofrivilligt händer märkligt nog bara när jag läser och aldrig när jag spelar TV-spel, monterar en IKEA-möbel, äter, kör bil eller funderar på ett filosofiskt problem. Vad beror det på? Är jag så passiv när jag läser att hjärnan förväxlar att läsa med att ligga under täcket med rullgardinen nerdragen? Det borde inte vara så. Och i det sistnämnda scenariot lyckas jag inte ens alltid somna när jag vill. Men när jag inte vill, förutsatt att jag läser, då går det tydligen bra.

Om det här med att läsa bara handlade om vana, då borde jag ha hunnit vänja mig nu, tycker jag. Så vad handlar det om då, egentligen? Jag vet inte. Det ska dock sägas att det sällan uppstår några problem i de fall texten jag läser är väldigt intressant. Det är när texten är ointressant och tråkig som det blir problematiskt. Men vad gör man åt det? Kan man göra texten intressant fastän den inte är det? Kan man på något sätt lura sig själv att tro att texten är intressant (fastän den inte är det)?

Om någon känner igen sig och har ett sjukt bra knep för att undvika ovan beskrivna scenarios, då får han/hon gärna dela med sig.

”Tre skäl att tro på Gud”

Jag sitter just nu och förbereder morgondagens föredrag. Det har jag visserligen gjort hela veckan, men jag tänkte att jag skulle nämna det här på bloggen.

Imorgon (3/10) kl 19.00 pratar jag på EFS-kyrkan, Piteå. Rubriken är Tre skäl att tro på Gud och det kommer att handla om förnuftsmässiga skäl att tro att Gud existerar. Om det låter intressant så är det fritt fram att komma dit.

I vilket fall som helst så har jag upptäckt hur jobbigt det är att begränsa sig. Jag har tre huvudsakliga punkter och skulle förmodligen kunna prata i en timme om varje punkt, men jag har inte mer än ca 40 minuter på mig totalt. Det gäller alltså att välja sina ord med omsorg.

Bloggstädning

Den här bloggen har existerat sedan början av 2005. Ibland läser jag igenom gamla inlägg och konstaterar att jag nog inte skulle uttrycka mig som jag gjorde i vissa gamla inlägg om jag skulle skriva om samma sak nu. Jag konstaterar att jag också ändrat åsikt i vissa frågor, samt att jag inte lägger samma vikt vid vissa frågor nu som jag gjorde för 3 år sedan.

Ibland är det till och med så att jag vill ta bort vissa inlägg eftersom de inte längre representerar mina åsikter på ett bra/korrekt sätt. Idag är ett sådant ”ibland” – och nu har jag städat ganska ordentligt. 31 inlägg försvann.

Tidsbrist och lite mer om Bentley

Just nu (sedan snart en månad) både jobbar och pluggar jag heltid. Tvåhundra procent alltså. Drygt. Lyckligtvis innehåller kurserna jag läser mestadels sådant som jag redan har koll på, så pluggandet tar inte olidligt mycket tid i anspråk (men alldeles tillräckligt dock!).

I vilket fall som helst så har jag av ovan nämnda skäl inte haft så mycket tider över för att sitta och tänka framför tangentbordet – och detta är orsaken till de senaste veckornas tystnad. Ibland funderar jag på hur det skulle vara om dygnet hade fler (vakna) timmar (utan att tumma på de sovande timmarna). Vore det bättre? Eller ens möjligt? Skulle kanske arbetsdagen helt enkelt ha varit ännu längre då?

Nu till något annat. Todd Bentley skriver, i ett försök att svara på viss kritik som riktats mot hans undervisning, att han (precis som jag skrev) har plockat bort kontroversiell undervisning från freshfire.ca:

[...] I asked my staff to remove from our website, articles that are causing such strife and division and deterring the Body from the very real and pressing focus of these last days.

Intressant!

Hans bemötande av kritiken har dock inte imponerat på mig, men ni ska såklart läsa den själva och bilda er en egen uppfattning. Här är i alla fall några smakprov:

Some may not find my experience doctrinally sound, and liken it to speaking to the dead, and unbiblical, citing the apostle Paul’s warnings in Galatians 1:8, and 2 Corinthians 11:14, of which I’m very aware. My accountability team and I, through careful examination, determined that this vision was not outside of God’s realm. God had a purpose and a plan for the revelation He gave me and it all pointed to Christ.

Med andra ord: Att jag pratar med döda, trots att Bibeln förbjuder det, är helt okej. Det har jag och mitt team kommit fram till.

Lysande argumentation!

Eller vad sägs om den här Kejsarens nya kläder-dängan:

Many people don’t see what’s happening in the spirit realm, viewing things only from the physical realm. This is one reason why there’s so much division right now. I have found that many are judging things by what they see or hear in the natural, by their natural senses, to feelings, or without having relevant supernatural experiences themselves.

Underbart!

Larry Norman has left the building

Jag är definitivt inte först med att skriva något om detta, men jag skriver ändå. Larry Norman dog i söndags, 60 år gammal. På hans hemsida finns ett meddelande, daterat dagen innan han dog, där han säger följande:

I feel like a prize in a box of cracker jacks with God’s hand reaching down to pick me up. I have been under medical care for months. My wounds are getting bigger. I have trouble breathing. I am ready to fly home.

(Läs resten på LarryNorman.com)

Ni som har lyssnat på hans musik vet vilket geni som precis lämnade den här världen. Larry Norman har blivit kallad både det ena och det andra av diverse pastorer och annat korkat kyrkfolk som ansåg att rock var djävulens musik. Han var en pionjär. Han gjorde det ingen annan kristen hade gjort: Rock. Och vissa drabbades av panik.

Only Visiting This Planet från 1972 gav Norman svar på tal: Why should the devil have all the good music? (Nedan framförd live med endast akustisk gitarr en massa år senare.)

MP3-filer:
Komplett diskografi på TPB

Artiklar:
Larry Norman Biography
Wikipedia-artikel om Larry Norman
Larry Norman avliden
Larry Normans sista hälsning till sina fans

531 olästa blogginlägg

Jag börjar tro att jag läser för många bloggar. Just nu har jag 531 olästa inlägg i min lista. Ska det vara så? :)

Terminatorparadoxen och lite annat

Jag såg Terminator 2 igår. Hade inte sett den på hur länge som helst. Den var nästan lika bra som förra gången, förutom att jag den här gången störde mig stenhårt på det motsägelsefulla tidsresesnacket. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Storyn är i korta drag att AI-maskiner (Skynet) tar över världen 29:e augusti 1997 genom att avfyra kärnvapenmissiler som dödar merparten av mänskligheten. Överlevande människor bildar en sorts motståndsrörelse, för vilken John Connor blir ledaren. År 2029 är tidsresor möjliga och maskinerna skickar då en ”terminator” (en avancerad robot) till början av 1990-talet för att döda John Connor innan han hinner bli ledare för motståndsrörelsen. John Connor själv (2029) skickar dock också en ”terminator” till början av 1990-talet, fast med uppdraget att skydda honom mot den som är skickad för att döda honom.

Det finns flera problem här, men det mest uppenbara är följande: Om John Connor lever år 1997 (och framåt) så innebär det att han inte dog i början av 1990-talet. Det spelar ingen roll hur många terminators från framtiden som dyker upp i början av 90 för att döda honom. Att John lever 1997 innebär med nödvändighet att det inte hände något i början av 90 som tog livet av honom. Det kan nämligen inte, sett ur 1997-perspektiv, hända något nytt i början av 90.

”The future is not set” är en fras som upprepas några gånger under filmen. Stämmer det att framtiden inte är ”spikad”? Knappast. Framtiden är ju, något förenklat, resultatet av vad som hände tidigare. Och vad som hände tidigare kan ingen förändra (se stycket ovan), oavsett hur många terminators som i framtiden skickas tillbaka i tiden. För om en eller flera terminators i framtiden skickas tillbaka i tiden, då innebär det att framtiden är resultatet också av dessa terminators inverkan på dåtiden.

Detta leder dock till andra problem. I filmen försöker Sarah, John och terminatorn (Arnold Schwarzenegger) förhindra utvecklandet av Skynet. Om dom lyckas med detta, då skulle AI-maskinerna inte existera i framtiden, vilket skulle innebära följande: (1) Terminators från framtiden skulle inte existera, vilket de uppenbarligen gör. (2) Ingen från framtiden skulle kunna berätta för Sarah om Skynet, vilket någon uppenbarligen har gjort.

Låt oss fokusera på (2): Någon från framtiden har uppenbarligen berättat för Sarah om Skynet (Skynet existerar inte än, så information från framtiden är nödvändig). Detta är i sig tillräckligt för att veta att Skynet blir verklighet – och om vi bortser från detta så uppstår en trevlig paradox:

Om Sarah eliminerar uppkomsten av Skynet, då skulle hon inte ha fått veta att Skynet existerar i framtiden (för då skulle ju Skynet vara okänt, även i framtiden). Men om Sarah inte har fått veta att Skynet existerar i framtiden, då skulle hon inte kunna eliminera dess uppkomst.

Även om tidsresor vore praktiskt möjliga (jag tvivlar starkt på att de ens är teoretiskt möjliga då jag menar att allt som existerar är nu) så kan man inte förändra varken det som redan har varit eller det som ännu inte är, för då skulle – om tidsresor var möjliga – alla effekter av tidsresandet redan vara en del av historien.

Förresten, föreställ er att man åkte till framtiden och träffade sig själv. Då skulle ”framtidsjaget” ha minnen av att i dåtiden ha åkt till framtiden och träffat sig själv. Dvs, förutsatt att man tog sig tillbaka till ens ”naturliga tid”, annars skulle man ju inte existera i framtiden överhuvudtaget, och då skulle man ju inte kunna träffa sig själv där. Go figure!

2000 kronor fattigare…

Åkte dit för fortkörning igår. 83 km/h på 70-väg. 2000 spänn kostade det. Och visst ger det min tunna CSN-budget kalla kårar, det kan inte förnekas. Så är det.

Det här kanske låter skumt, men upplevelsen (den polisrelaterade, inte själva körandet) innehöll märkligt nog en större ”excitementfaktor” än en bra skräckfilm. Hade det inte varit för att jag blev 2000 spänn fattigare så hade upplevelsen således varit odelat positiv. Jag hade lätt kunnat offra en biobiljett för upplevelsen i sig, men 2000 spänn var den såklart inte värd. (Utan risken för höga bötesbelopp är det dock inte säkert att upplevelsen skulle ha varit densamma, men det är en annan sak.)

När adrenalinkicken lagt sig drog tankeverksamheten igång ordentligt. Jag kände mig definitivt arg. Men vem skulle jag vara arg på? Polisen? Nej, det skulle vara inkonsekvent. Polisen gjorde ju bara sitt jobb – och var dessutom trevlig. Jag skulle kanske kunna vara arg på att jag inte i vanlig ordning hamnat bakom en timmerbil (eller en gubbe med släp) på den aktuella sträckan. Jag brukar nämligen hamna bakom dylika – och irritera mig över det. Men den här gången fick jag ju faktiskt som jag ville – det var inte en enda bil i vägen, så att vara arg på att jag inte ”räddades” av en ”vägsnigel” skulle också det vara inkonsekvent.

Om jag ska vara arg så måste det onekligen vara på mig själv. Att tusen olika incidenter hade kunnat omöjliggöra mitt fortkörande omintetgör inte det att det faktiskt var jag som valde att köra för fort. Och nej, det berodde inte på bristande uppmärksamhet. Jag vet att det är 70 på den aktuella sträckan. Jag till  och med reflekterade över det och gjorde en snabb beräkning av sannolikheten för en hastighetskontroll just där just då.

Så är det. Där har vi det. Det är mitt (och bara mitt) fel att jag blev 2000 kronor fattigare.

Jag är inte arg på polisen eller några praktiska omständigheter. Och det är skönt. För nu vet jag att min tidigare kritik av andra, som åkt fast för fortkörning och blivit arga på polisen, inte var hycklande på något sätt.

Keeper of The Seven Keys Part II – världens bästa metalplatta?

Det här behöver kanske inte sägas, men Helloween’s Keeper of The Seven Keys Part II (1988) är förmodligen fortfarande världens bästa metalplatta! Sitter och lyssnar på den nu – eller rättare sagt ”Expanded Edition” från 2006 – och det är så sjuuukt bra. Det kan i och för sig bero på en viss nostalgikänsla… men, hmm, nej! Det är precis så här bra!

Det är nog dags att ge part III (Keeper of the Seven Keys: The Legacy) från 2005 en chans.

Uttråkad?

Om man har 86 datorer (eller åtminstone datorlådor) över så kan man göra såhär:

 
Filosofi/Religion