(Klicka här om du inte kan se YouTube-klippet ovan.)

Notera: "Angående det här med lovsång…" är ett inlägg från myenemy.se

Ha en trevlig jul! Det tänker jag ha. Jag återkommer i januari (förhoppningsvis tidigare, men det ser mörkt ut just nu).

Notera: "Lägesrapport" är ett inlägg från myenemy.se

(Klicka här om du inte kan se YouTube-klippet ovan.)

Notera: "Richard Dawkins om varför han inte vill debattera William Lane Craig" är ett inlägg från myenemy.se

Om du inte vet vad Google Wave är så får du svaret här:

(Klicka här om du inte kan se YouTube-klippet ovan.)

Notera: "Google Wave-invites" är ett inlägg från myenemy.se

Att tala om homosexuella äktenskap i relation till denna förändring, och den tidigare juridiska förändringen, är inte korrekt. Varför? Helt enkelt för att det inte finns varken krav på eller kontroll av att de två personerna har en viss sexuell läggning. Det struntar både svensk lag och Svenska kyrkan fullständigt i – den senare åtminstone i praktiken. Två män (eller kvinnor) kan gifta sig med varandra utan att det finns något krav på att dessa måste genomgå något sorts homosexualitetstest. Och på samma sätt kan två personer av olika kön, men som har en homosexuell läggning, gifta sig med varandra utan att någon kräver ett heterosexualitetstest. Trots detta tycker media (och andra) om att prata om homosexuella äktenskap.

Är det så farligt då? Nej, farligt är det inte. Det innebär dock en viss skillnad. De som motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp anklagas ofta för diskriminering och ”homofobi”. Att man motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp behöver dock inte ha någonting med homosexualitet att göra överhuvudtaget. Det finns ingen nödvändig koppling mellan dessa två företeelser.

Piteå-Tidningen skrev för en dryg vecka sedan om att ett ”20-tal personer i Piteå har begärt utträde ur kyrkan sedan beslutet togs. Vissa för att samkönade äktenskap tillåts. Andra för att en del präster vägrar viga personer av samma kön.” Denna beskrivning är oproblematisk, men artikelns rubrik var däremot inte oproblematisk: ”Homovigslar får folk att lämna kyrkan”

Rubriken säger alltså något helt annat. Den påstår att orsaken till att vissa har lämnat kyrkan har något med den sexuella läggningen hos de personer som vigs i kyrkan att göra. Detta är förstås långt ifrån självklart – och långt ifrån samma sak som att lämna kyrkan på grund av att den valt att bejaka och välsigna samkönade äktenskap.

En tänkbar orsak till att media tycker om att prata om homoäktenskap, homosexuella äktenskap eller liknande, är att det ger sken av att frågan skulle handla om homosexuellas rättigheter. Att det skulle handla om det är dock ett misstag. Vilka rättigheter man har i samhället beror inte på vilken sexuell läggning man har. Våra rättigheter kan påverkas av andra saker (som exempelvis ålder), men sexuell läggning är inte relevant för våra rättigheter. Ingenstans avkrävs vi ett svar på frågan om vilken sexuell läggning vi har innan vi får del av det man har rätt till som människa och medborgare.

Om det var så att ens sexuella läggning avgjorde var man fick sitta på bussen, vilket sjukhus man fick uppsöka vid vårdbehov, eller vilken del av stan man fick bosätta sig i, då skulle vi kunna prata om diskriminering på grund av sexuell läggning och att vilka rättigheter man har är beroende av vilken läggning man har. Så är dock inte fallet.

Notera att jag inte på något sätt förnekar att det förekommer brott mot – och annan moralvidrig behandling av -  människor på grund av deras sexuella läggning. Sådant är förstås fruktansvärt och bör bekämpas, men det har inget att göra med att de drabbade skulle sakna rättigheter – problemet är ju snarare att deras rättigheter som människor och medborgare kränks.

Från medias (och andras) sida verkar det som att man vill göra frågan om samkönade äktenskap till en känslofråga, snarare än en fråga som ska avgöras med hjälp av förnuft och argument. Att göra det hela till en känslofråga låter sig dock inte göras. Eller… det är ju inte så att det är principiellt omöjligt, men är det förnuftigt? Ledtråd: Inte alls.

(Kommentarer är som vanligt välkomna, men eftersom ämnet är lite av en trollmagnet så vill jag påpeka följande: Internettroll och andra osaklighetsivrare behöver inte tro att deras kommentarer varken kommer att publiceras eller bemötas.)

Notera: "Samkönade äktenskap, rättigheter och diskriminering" är ett inlägg från myenemy.se

Även om det inte är något framträdande tema i Koranen kom den muslimska traditionen faktiskt att acceptera att Muhammed verkade som medlare för de enskilda människorna. Men till skillnad från kristendomen handlar det inte om något ställföreträdande lidande eller försonande. Ett sådant handlande behövs inte eftersom det i islam inte finns någon lära om arvssynden. (s. 54)

Min uppfattning angående arvssynden (vilken jag uppfattar som ganska vanlig) är att den inte ska förstås som att människan bär på en ärvd skuld, utan snarare en ärvd benägenhet att synda, att göra det onda. Detta är också, enligt min mening, en god förklaring till varför människan faktiskt tenderar att göra det onda, men även om vi ger en annan förklaring för denna tendens – om vi förnekar arvssynden – så kvarstår ju likväl det faktum att vi människor syndar och gör det onda, och det är ju detta som utgör grunden för vårt behov av försoning med Gud.

I islamsk teologi är människan inte fördärvad, och av detta följer att hon inte har något behov av regeneration (”pånyttfödelse”). Jag menar dock att behovet av regeneration inte är ekvivalent med behovet av försoning. Även om det skulle vara så att människan inte är fördärvad (och därför inte är i behov av regeneration) så försvinner inte behovet av försoning. För även om jag kunde bestämma mig för att aldrig mer göra eller tänka ont, och resten av livet handla i enlighet med detta beslut, så kvarstår likväl det faktum att jag har tänkt och gjort ont – och att jag således är i behov av Guds förlåtelse. Att jag, om det skulle vara möjligt, slutar göra det onda är inget som påverkar att jag står i skuld till Gud för det onda jag redan har gjort. Jag skulle alltså vara i behov av förlåtelse för det onda jag har gjort, även om jag aldrig mer gjorde något ont.

Enligt kristen teologi hänger Guds försonande av människan med sig själv ihop med Jesu död på korset. Den ställföreträdande korsdöden är vad som möjliggör försoningen. (Och här finns förstås en stor och relevant skillnad gentemot islam.)

En lite mer (men inte alltför) formell sammanfattning:

(1) Det Esposito kallar ”ställföreträdande lidande eller försonande” är (enligt kristendomen) nödvändigt för att människan ska försonas med Gud.

(2) Även om vi bortser från arvssynden (och förnekar att människan tenderar att göra det onda, trots att detta är helt uppenbart) så är människan ändå, på grund av det onda hon har gjort, i behov av försoning och förlåtelse.

(3) Alltså: Ett förnekande av läran om arvssynden leder inte till att den ställföreträdande korsdöden inte behövs, och att islam saknar ”ställföreträdande lidande eller försonande” kan således inte förklaras med att ”det i islam inte finns någon lära om arvssynden”.

Notera: "Om arvssyndens roll i den kristna försoningsläran" är ett inlägg från myenemy.se

Prästen konfirmerade en ung pingstvän, som inte är medlem i Svenska kyrkan. För detta får han en reprimand i form av prövotid i tre år.

Det var i början på sommaren som Alf Stolt, tf kyrkoherde i Virestad-Härlunda, konfirmerande tonåringen. Enligt kyrkoordningen är det inte tillåtet att konfirmera icke-medlemmar i Svenska kyrkan.

I en mejlkorrespondens mellan stiftet och Alf Stolt framgår det att han riskerar avkragning, varning eller en prövotid, skriver Smålandsposten.

[...]I torsdags hade domkapitlet i Växjö stift frågan uppe till behandling. Beslutet blev tre års prövotid, en period under vilken stiftet håller ett särskilt öga på Stolt.

Jag tror förvisso att det kan finnas en poäng i medlemskapskravet, men jag kan inte låta bli att tycka att detta är att sila mygg och svälja kameler. Det finns liksom betydligt allvarligare saker som accepteras av och i Svenska kyrkan.

Notera: "Sila mygg och svälja kameler" är ett inlägg från myenemy.se

YouTube | Vimeo | Windows Media 720p (378 MB)

Notera: "Film: Pite Xtreme Watercross 2009" är ett inlägg från myenemy.se

Jag antecknar förresten aldrig, eftersom det har visat sig leda till att jag uppfattar och kommer ihåg mindre då än om jag bara lyssnar koncentrerat. Jag tappar bort sammanhanget direkt om jag försöker anteckna. Det leder omgående bort min uppmärksamhet från ämnet. Det ska dock sägas att jag uteslutande lyssnar på inspelade föreläsningar, så jag har inget behov av att anteckna för att kunna ”gå tillbaka” senare etc. (Och skulle jag vara tvungen att gå på salsföreläsningar, då skulle jag spela in dessa.)

Vad gör man då om man, som jag, lyssnar på inspelade föreläsningar med för lågt tempo? Svar: Man använder PaceMaker! Och nu syftar jag förstås inte på ett hjärttillbehör, utan på en plugin till Winamp som på ett enkelt sätt gör det möjligt att både höja och sänka tempot uppspelningen av en ljudfil. Utan förändringar i pitch dessutom. För mig funkar det alldeles ypperligt; bara dra upp tempot till strax under smärtgränsen (varierar beroende på föreläsare).

Fördelarna? Det blir, åtminstone för mig, lättare att behålla koncentrationen. Och det blir dessutom mer tidseffektivt. En typisk föreläsning på 45 minuter tar helt plötsligt bara 30 minuter.

Uppdatering: Windows Media Player har exakt samma funktionalitet out-of-the-box!

Notera: "Ett tips till folk som lyssnar på föreläsningar" är ett inlägg från myenemy.se

MP3-filer från rättegången finns förstås på… The Pirate Bay!

Notera: "Underhållning på högsta nivå!" är ett inlägg från myenemy.se