Alla inlägg i Allmänna åsikter & funderingar

En naturalistisk syn på Gamla Testamentet är tydligen objektiv

Som nybliven teologistudent läser jag just nu en kurs i vilken det ingår gammaltestamentlig isagogik, vilken i kurslitteraturen representeras av En bok om Gamla Testamentet av Bertil Albrektson och Helmer Ringgren. Det är visserligen intressant på sitt sätt, men jag kan inte låta bli att tycka att den nyss nämnda boken för fram ett ganska meningslöst resonemang.

Den fråga som boken försöker besvara är följande: Givet att Gud inte existerar, eller åtminstone inte handlar övernaturligt i historien, vilken är den bästa förklaringen till de gammeltestamentliga texternas beskaffenhet?

Jag måste säga att jag tycker boken lyckas ganska bra med att besvara den frågan. Det är synd bara att boken inte är mer ärlig i sin egen beskrivning av vad den vill göra. Istället för att öppet uttrycka att den söker en naturalistisk förklaring till de gammeltestamentliga texterna så gör den anspråk på att vara objektiv. Vilket skämt!

Ska jag vara ärlig så motsvarar det här på något sätt mina förväntningar. Jag hade dock hoppats på något mer givande. Fast det är klart, det är väl inte helt galet att få lite större förståelse av de naturalistiska förklaringsmodellerna för texternas uppkomst, även om det inte känns sådär extremt givande just nu.

Förr var det diskoteken, nu är det internet

Ta en titt på det här nyhetsinslaget från 1979. Känner ni igen resonemanget? Att dom aldrig lär sig…

”Du må ha din moraliska kompass, men du har ingen rätt att …”

Rick Falkvinge gillar inte internetcencur. Det gör inte jag heller. I ett blogginlägg jag råkade läsa för han dock ett väldigt märkligt resonemang:

Häromdagens morse var det en debatt om censur på TV4. Jag förstår inte riktigt hur plattnackarna tänker när de kläcker ur sig sådana här saker:

30% av sajterna som hittas när man söker på självmord är för självmord! Det måste stoppas!

För det första: om du söker på självmord, vad fan hade du förväntat dig att finna? Websajter om att sylta lingon? Reparera mopeder?

För det andra: nej, i väldigt starka ordalag – du må ha din moraliska kompass, men du har ingen rätt att använda den för att hindra andra att ta del av information. Oavsett hur osmaklig du tycker att den informationen är, så har du inte rätt att hindra vuxna människor att tillgodogöra sig kultur och kunskap.

Lägg märke till det sista stycket och vad som pågår där:

1. Rick likställer att vilja begränsa åtkomsten till suicidalpropaganda med att ”hindra vuxna människor att tillgodogöra sig kultur och kunskap” och likställer således också suicidalpropaganda med ”kultur och kunskap”. Dessa är dock inte på något sätt ekvivalenta. Som retoriskt knep fungerar kanske jämförelsen, men mer än så är det inte.

2. ”… du må ha din moraliska kompass, men du har ingen rätt att använda den för att hindra andra att ta del av information.” Med andra ord: Du får ha din moraliska uppfattning, men du har ingen rätt att låta den påverka vad andra får och inte får göra.

Det intressanta här är att just det – att du får ha din moraliska uppfattning osv. – är Ricks… vadå? Moraliska uppfattning! Och en moralisk uppfattning har man ju (enligt Rick) inte rätt att låta påverka vad andra får och inte får göra, men ändå är det precis det Rick gör när han säger ”men du har ingen rätt att använda den för att hindra andra att ta del av information”. Han sitter på den gren han nyss sågade av. Han gör precis det han säger att man inte får göra.

3. ”Oavsett hur osmaklig du tycker att den informationen är …” Helt plötsligt handlar den moraliska kompassen om en smaksak… men inte riktigt, för i nästa andetag pratar Rick om ”rätt att …” Hur ska han ha det? Om moral är en smaksak, ungefär som vilken glass man föredrar, då kan vi inte prata om rätt, utan bara om vad vi tycker om och inte tycker om.

Man kan inte blanda moralisk relativism och objektivism som Rick gör – det är ytterst inkonsekvent.

Varför är det tillåtet att kritisera mat men inte sex?

Det finns gott om pekpinnar när det gäller det mesta, men inte när det gäller sex – då börjar det skrikas om att ”skuldbelägga sexualiteten” så fort någon yttrar något restriktivt.

Stefan Gustavsson gör ett par lysande iakttagelser angående samhällets inblandning i våra liv i hälsorelaterade frågor. Han skriver bland annat:

När det gäller till exempel mat är det [...] oproblematiskt att påpeka att snabbmat för kropp och hälsa är ett dåligt alternativ. Ingen blir beskylld för att vilja skuldbelägga mat eller för att ha en negativ syn på kulinarisk njutning utifrån en värdering av vad som är bra mat. Det är ju självklart att en bejakande inställning till mat inte innebär att alltid bejaka all sorts mat i obegränsad mängd. Men det är uppenbart annorlunda med sex.

[...]

Min fråga är: Varför kan samhället ge vägledning i andra frågor, men inte i fråga om sexualitet?

Läs hela artikeln!

Opassande kanske, men inte dubbelmoral

Dagen skrev igår:

LP-verksamheten i Karlskrona upprörs av att vinprovning ingår som en del i en kommunal studieresa till Italien. Fyra politiker och tjänstemän vid socialförvaltningen i Karlskrona har rest till Italien för att studera missbrukarvård och dricka vin. Notan går på 40 000 kronor.

Jan-Eric Jarny, som leder LP-arbetet i Karlskrona, menar att det inte går att kombinera studier om missbrukarvård med vinprovning. Det sänder ut dubbla signaler, menar han.

- Resan till att bli alkoholist går för många genom det som anses tjusigt och glamouröst med vin och sprit, säger Jarny till Sydöstran.

[...]

- Att som i det här fallet åka på en studieresa med syfte att hitta sätt att hjälpa missbrukare och kombinera det med vinprovning tyder på dubbelmoral, säger han.

(Källa: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=152273)

Jag vet inte vem Jan-Eric Jarny är, men förutsatt att han inte blivit felciterad så är hans resonemang om dubbelmoral mycket märkligt. Dubbelmoral sysslar man med när man uttrycker två moraliska värderingar som motsäger varandra. Det finns mängder av exempel på sådant, man kan exempelvis säga sig anse att fortkörning ovillkorligen är omoraliskt samtidigt som man själv kör för fort. Det är ett förträffligt exempel på vad vi kallar dubbelmoral.

För att någonting ska vara exempel på dubbelmoral så måste det, vilket är målet för de motsägelsefulla moraliska värderingarna, vara en och samma sak – i annat fall utgör det ingen motsägelse. Om man exempelvis säger att det är moraliskt fel att äta griskött samtidigt som man äter nötkött, då finns ingen motsägelse mellan dessa värderingar och således finns inte heller någon dubbelmoral i detta.

Om det då är dubbelmoral att (1) studera missbrukarvård och (2) delta i vinprovning, då måste den värdering man uttrycker i (1) handla om samma sak som den värdering man uttrycker i (2). Men är det så? Jag tror inte det – och jag ska försöka förklara varför.

Det finns generellt ingen motsättning mellan att se missbruk av någonting som något negativt och därför vilja hjälpa personer som missbrukar och samtidigt själv bruka detta någonting. Ett exempel som bevisar detta är sex. Sex är förmodligen det mest missbrukade i vårt samhälle och missbruket av sex orsakar en massa lidande; det splittrar familjer, ger djupa känslomässiga sår och så vidare. Betyder detta att vi ska ta avstånd från sex och peka ut det som något fruktansvärt, som orsakar massvis av lidande? Givetvis inte! Vi tar avstånd från missbruket men samtidigt ser vi att sex i rätt kontext är något positivt och fantastiskt. Vi tar alltså avstånd från missbruket men inte från bruket.

Jag menar att denna distinktion mellan missbruk och bruk också gäller alkohol, och att Jan-Eric Jarnys resonemang om dubbelmoral därför är felaktigt och onyanserat. Att kombinera studier av missbrukarvård och vinprovning på samma resa är kanske inte så lyckat, men är det dubbelmoral? Nej, inte så länge vinprovningen inte var ämnad att få nyktra alkoholister att börja dricka igen.

Naturvetenskapen inte dogmatisk?

I Illustrerad Vetenskap nummer 2/2007 finns en artikelserie med titeln ”Kunskap mot tro” som huvudsakligen är ett försök att förklara varför ”Intelligent Design” inte är en godtagbar förklaring till människans ursprung.

I inledningen skriver man följande:

I flera århundraden kämpade kristendomen och vetenskapen om den sanna världsbilden, tills tro och vetenskap slutligen blev två helt skilda begrepp. Så måste det vara, om vi skall lära oss mer om världen omkring oss. (s 68)

Som vanligt förutsätts vi gå med på (1) att kristendomen är ekvivalent med Katolska kyrkan under medeltiden och (2) att vetenskap har patent på sanningen och att vad som är sant och inte kan avgöras med frågan ”Är det vetenskapligt?”. Problemet med det första är att det är en felaktig och orättvis generalisering. Problemet med det andra är att det är självmotsägande.

Om vetenskapen är den enda vägen till sann kunskap, hur kan då påståendet ”vetenskapen är den enda vägen till sann kunskap” vara sant när det påståendet självt inte är vetenskapligt? Och om vetenskapen nu inte är den enda vägen till sann kunskap, varför målas då frågan ”Är det vetenskapligt?” upp som det avgörande för huruvida något är sant eller inte?

Visserligen nämns detta, att frågan ”Är det vetenskap?” egentligen inte räcker för att avgöra om ett påstående är sant, i en av artiklarna (s 81). Men det viftas bort med att den vetenskapliga metoden i vår tid har ”uppnått stor allmän auktoritet”, som om nu det skulle ha någon betydelse för vad som är sant.

Förresten, vad är egentligen en ”vetenskaplig världsbild”? Är det ens möjligt att ha en sådan? Knappast. Den världsbild en människa har är inte begränsad till vad som ryms i begreppet vetenskapligt. Och om den var det, då skulle den inte kunna motivera vetenskapen, eftersom att vetenskap kräver en rad antaganden som inte är vetenskapliga.

Det mest anmärkningsvärda i de här artiklarna är i mitt tycke de beskrivningar man ger av ”riktig” naturvetenskap och på vilka grunder man avfärdar ID. På sida 84 kan man läsa följande:

Man kan inte i förväg utesluta att vi blir klokare i framtiden. Gjorde man det och inbillade sig att man sitter med den slutgiltiga sanningen, skulle man inte längre tänka som en vetenskapsman. Man hade lämnat den grundläggande forskningsmetoden, som bygger på möjligheten att falsifiera teorier och hypoteser. Man hade blivit dogmatiker.

[...]

Allt är hela tiden öppet för debatt, men den vetenskapliga metoden gör det möjligt att värdera hypoteser och teorier objektivt, det vill säga rensat från till exempel sociala, kulturella och religiösa förhållanden.

Lägg märke till att ”riktig” vetenskap inte tänker sig att den sitter med den slutgiltiga sanningen och att inga sociala, kulturella och religiösa förhållanden tillåts påverka värderingen av hypoteser och teorier. ”Riktig” vetenskap är inte dogmatisk. Men vad säger man när man avfärdar ID?

Det är på det hela taget ett avgörande problem för intelligent designs vetenskaplighet att teorin hänvisar till ett övernaturligt fenomen. Naturvetenskapen beskriver principiellt världen som ett resultat av naturlagar. Därför kan en teori som hänvisar till en orsak som inte är underställd naturlagarna principiellt aldrig vara naturvetenskaplig. Biologiska fenomen måste alltid ha en ”naturlig” förklaring och följa principen om ”kausal slutenhet”, alltså att allting i världen hänger ihop i kedjor av naturliga orsaker och verkningar.

[...]

Intelligent design bryter mot den många århundraden gamla regeln inom naturvetenskapen om att inte hänvisa till övernaturliga orsaker. (s 81-82)

En naturvetenskaplig förklaring av vårt ursprung får alltså per definition inte peka på en designer, utan den måste vara naturalistisk. Men hur var det nu med att inte tro att man sitter med hela sanningen och att inte låta sociala, kulturella och religiösa förhållanden påverka värderingen av hypoteser och teorier?

Den ”riktiga” naturvetenskapen har, så att säga, bestämt sig för att människans ursprung måste rymmas i naturalismen. Men att på förhand utesluta förklaringar som inbegriper en designer, vad är det, om inte dogmatiskt?

Vidare så imponeras jag inte av den ”riktiga” naturvetenskapens förklaring till människans ursprung när den på förhand utesluter en designer. Även om livet är designat så skulle den ju säga motsatsen. Varför ska jag då lita på att den förklaring som den kommer med är sann (och inte bara av typen ”i brist på annat”)? Det hela liknar en rättegång där rättsväsendet på förhand utesluter att förrövaren kan vara vit. Tillförlitligt? Välj själv.

Förvisso är det fullt möjligt att förrövaren faktiskt inte är vit och att livet inte är designat, men att på förhand anta att så är fallet, det talar inte direkt till fördel för förklaringens tillförlitlighet.

Är det möjligt att förlåta sig själv?

Är det verkligen möjligt att förlåta sig själv? Alltså, är det verkligen förlåtelse man sysslar med om man slutar ”straffa” sig själv för något man man ångrar att man gjorde? För tydlighetens skull är nog ett exempel på sin plats.

Låt oss säga att jag har begått en moraliskt felaktig handling h mot person s. På grund av h står jag i skuld till s. Om s väljer att förlåta mig så innebär det bildligt talat att s stryker ett sträck över den skuld jag har gentemot s.

Det är värt att notera att ingen annan än s kan förlåta den skuld jag har gentemot s, men att en felaktig handling mot s inte nödvändigtvis innebär att jag står i skuld endast till s. Handlingen kan t.ex. innebära att jag också står i skuld till samhället (det är därför vi straffar en brottsling även om brottsoffret förlåter denne).

Om jag nu har begått moraliskt felaktig handling h och sedan ångrar mig, då mår jag sannolikt dåligt över det jag gjorde. Detta är såklart en sund reaktion, men om jag för varje felaktig handling jag begår mår dåligt resten av livet, då blir konsekvensen sannolikt att jag till slut ackumulerar så mycket ”illamående” att livet blir outhärdligt eller åtminstone svårhanterligt.

Det ”aktiva ångrandet”, om man kallar det för det, måste alltså någon gång avta. Man måste ”släppa” det där man gjorde och sluta älta det. Detta kallas ofta för att ”förlåta sig själv”, men är detta verkligen den korrekta benämningen? För att man ska kunna förlåta sig själv så måste man stå i skuld till sig själv.

Är detta möjligt? Kan man stå i skuld till sig själv? Och i så fall, innebär en felaktig handling mot någon annan att man hamnar i ett skuldförhållande till sig själv?

Vad gäller den första frågeställningen så har jag svårt att se hur man skulle kunna stå i skuld till sig själv. Vem är det, i meningen ”jag står i skuld till mig själv”, som står i skuld till vem? Det är jag som står i skuld till jag. Den som står i skuld är identisk med den till vilken ‘Den som står i skuld’ står i skuld till. Men eftersom att ett skuldförhållande är en sorts obalans mellan två parter så kan dessa två omöjligt vara identiska.

Jag kan ha missat något, men min slutsats måste bli att man inte kan stå i skuld till sig själv. Att stå i moralisk skuld till sig själv ter sig precis lika orimligt som att stå i ekonomisk skuld till sig själv. ”Jag är skyldig mig själv 2000 kr”, hur låter det?

Vad gäller den andra frågeställningen så verkar det märkligt att en felaktig handling mot s skulle innebära att jag stod i skuld också till mig själv, även om vi förutsätter att det på något mystiskt sätt är möjligt att stå i skuld till sig själv. Det är ju faktiskt s som är offret, inte jag. Att jag mår dåligt över h innebär bara att jag i någon mån får vad jag förtjänar, vilket inte är fel och därför inte heller kan medföra någons skuld.

Att en brottsling får vad denne förtjänar också vad gäller yttre omständigheter, t.ex. i form av fängelse, är det någonting som är moraliskt felaktigt och därför medför någons skuld? Givetvis inte! Straffet följer av brottslingens befintliga skuld och innebär inte på något sätt ytterligare skuld för någon, varken för brottslingen eller för någon annan.

Slutsats: Man varken kan eller behöver förlåta sig själv, och att man däremot behöver ”släppa” vissa saker som man har gjort, det är en helt annan sak (som inte handlar om att förlåta sig själv). Det är mycket möjligt att jag missar något väsentligt i mitt resonemang ovan, så upplys mig gärna!

Jag befann mig förresten i en diskussion igår kväll där det här med att ”förlåta sig själv” kom upp. Jag ifrågasatte och problematiserade det hela i stil med ovanstående, varpå en viss person smått irriterat utbrister: ”Men sluta nu haka upp dig på ord! Du vet ju vad vi menar!”

Ja, precis. Jag vet precis vad ni menar. Problemet är att ni inte verkar ha en aning om vad jag menar. Jag måste uppenbarligen öva på att uttrycka mig verbalt – eller så är det någon som behöver öva sig på att lyssna och att tänka utanför lådan… Jag vet inte… :-)

2000 kronor fattigare…

Åkte dit för fortkörning igår. 83 km/h på 70-väg. 2000 spänn kostade det. Och visst ger det min tunna CSN-budget kalla kårar, det kan inte förnekas. Så är det.

Det här kanske låter skumt, men upplevelsen (den polisrelaterade, inte själva körandet) innehöll märkligt nog en större ”excitementfaktor” än en bra skräckfilm. Hade det inte varit för att jag blev 2000 spänn fattigare så hade upplevelsen således varit odelat positiv. Jag hade lätt kunnat offra en biobiljett för upplevelsen i sig, men 2000 spänn var den såklart inte värd. (Utan risken för höga bötesbelopp är det dock inte säkert att upplevelsen skulle ha varit densamma, men det är en annan sak.)

När adrenalinkicken lagt sig drog tankeverksamheten igång ordentligt. Jag kände mig definitivt arg. Men vem skulle jag vara arg på? Polisen? Nej, det skulle vara inkonsekvent. Polisen gjorde ju bara sitt jobb – och var dessutom trevlig. Jag skulle kanske kunna vara arg på att jag inte i vanlig ordning hamnat bakom en timmerbil (eller en gubbe med släp) på den aktuella sträckan. Jag brukar nämligen hamna bakom dylika – och irritera mig över det. Men den här gången fick jag ju faktiskt som jag ville – det var inte en enda bil i vägen, så att vara arg på att jag inte ”räddades” av en ”vägsnigel” skulle också det vara inkonsekvent.

Om jag ska vara arg så måste det onekligen vara på mig själv. Att tusen olika incidenter hade kunnat omöjliggöra mitt fortkörande omintetgör inte det att det faktiskt var jag som valde att köra för fort. Och nej, det berodde inte på bristande uppmärksamhet. Jag vet att det är 70 på den aktuella sträckan. Jag till  och med reflekterade över det och gjorde en snabb beräkning av sannolikheten för en hastighetskontroll just där just då.

Så är det. Där har vi det. Det är mitt (och bara mitt) fel att jag blev 2000 kronor fattigare.

Jag är inte arg på polisen eller några praktiska omständigheter. Och det är skönt. För nu vet jag att min tidigare kritik av andra, som åkt fast för fortkörning och blivit arga på polisen, inte var hycklande på något sätt.

Jakten efter lycka

Jag läste precis en artikel om lycka, författad av J.P. Moreland. Han skriver bland annat följande, om varför antalet depressioner har ökat:

When people live for pleasurable satisfaction, they become empty selves and, because God did not make us to live for “happiness”, their lives fall apart. Professor Martin Seligman has spent his career studying happiness. In the late nineteen eighty’s, Seligman noted that with the baby boom generation, Americans experienced a ten-fold increase in depression compared to earlier generations. [...] To our knowledge, Seligman is not a Christian, but his insights read like they came from Holy Scripture! He claimed that the cause of this epidemic was the fact that baby boomers stopped imitating their ancestors and seeking daily to live for a cause—God, family, one’s country—bigger than they and, instead, spent from morning to night trying to live for themselves and their own pleasurable satisfaction. It is clear that such a strategy brings depression, not pleasure or much else.

Alltså, jakten efter en känsla av lycka och självtillfredsställelse leder till motsatsen. Den som har (känslan av) lycka och tillfredsställelse som sitt ”livsmål” kommer med största sannolikhet inte att känna sig speciellt lycklig eller tillfredsställd, utan snarare tom och besviken.

Min egen erfarenhet bekräftar detta. Gör jag det till mitt mål att ha extremt roligt och känna mig helt tillfredsställd, då slutar det ofta med motsatsen, att jag istället blir besviken och nedstämd. Upplevd lycka och självtillfredsställelse kommer alltså inte av att man fokuserar på sig själv och försöker uppnå detta.

Värt att notera är att vi i vårt samhälle har en hel yrkesgrupp som jobbar med att få oss att se produkt X som lösningen på vår ”lyckojakt”. Bara vi köper den där prylen så kommer vi att bli lyckliga! Vad ska man säga? Varför är det så svårt att genomskåda myten om att man kan konsumera sig till tillfredsställelse?

Läs gärna hela artikeln.

”Baptized a teddy bear”, visst låter det bra?

Jag såg en rubrik i Aftonbladet idag: ”Döpte nalle – riskerar spöstraff” Min första tanke var att någon faktiskt hade praktiserat en dopritual på en nalle. Sedan läste jag vidare:

En brittisk lärare riskerar att dömas till spöstraff.
Brottet: Hon lät sina elever döpa en nalle till Muhammed.
Kvinnan som är verksam i Sudan, är misstänkt för att ha skymfat islam.

Gillian Gibbons, 54, lät sina sjuåriga elever bestämma vad klassens nallebjörn skulle heta.
Barnen röstade bland annat mellan namnen Abdullah, Hassan och Muhammed, uppger skolans rektor Robert Boulos enligt BBC.
20 av de 23 barnen tyckte att namnet Muhammed passade bäst till nallen.

Finn fem fel!

Att dop inte är en namngivningscermoni bör tillhöra normal allmänbildning, även om många använder uttryck som ”döptes till Namn” och liknande. Möjligtvis kan det i vår kulturella kontext vara berättigat att tro att ordet har två betydelser (därmed har jag inte sagt att det är korrekt), men kan rubriksättningen på denna artikel bara vara ett olyckligt misstag grundat i en sådan förståelse av ordet? Jag är inte så säker på det.

Jag kanske är lite för misstänksam, men jag kan inte låta bli att tänka att rubriksättaren medvetet valde formuleringen ”Döpte nalle – riskerar spöstraff” för att ge artikeln/händelsen lite mer sliskig kontroverskänsla. Jag menar, vad låter mer sliskigt löpsedelsaktigt, nyss nämnda formulering eller ”Namngav nalle – riskerar spöstraff”? Inte det senare i alla fall.

Hursomhelst så kanske kyrkan borde börja använda ett annat ord istället för ”dop” för att undvika missförstånd, om nu folk ändå tänker envisas med att tro att dop handlar om namngivning. (Latin anyone?) Fast å andra sidan ser jag hellre att den ursprungliga betydelsen återerövras.

Testa förresten att översätta ”Döpte nalle” till engelska, visst låter det bra?

5 poäng till Dagen som beskriver händelsen med korrekt terminologi.

 
Filosofi/Religion