Alla inlägg i Allmänna åsikter & funderingar

Evolutionen som grund för moralen

Postat maj 10, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Apologetik, Filosofi  |  Inga kommentarer

Jag har tidigare kritiserat Christer Sturmarks påstående om att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral därför att moraliskt beteende ger överlevnadsfördel. Jag citerar mig själv:

Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.

Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.

(Läs gärna hela inlägget)

Kritiken kan emellertid byggas ut och förtydligas en aning:

Evolutionen har inte bara genererat de mänskliga beteenden vi kallar hjälpsamma, empatiska, självuppoffrande och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp A), utan den har också genererat andra mänskliga beteenden och beteendemönster som exempelvis krig, mord, själviskhet och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp B).

Frågan är: Hur kan vi skilja mellan beteendegrupp A respektive B och urskilja innehållet i den ena gruppen som gott och innehållet i den andra som ont?

Det är precis detta som moral handlar om – och denna urskiljning kan inte göras med hänvisning till evolutionen. Evolutionen är varken moralisk eller omoralisk. Den har inte med moral att göra överhuvudtaget; den är amoralisk. Evolutionen kan därför inte vara moralens grund.

Att evolutionen, som jag skriver i citatet, möjligtvis kan förklara att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda räcker inte. Det är ju inte min upplevelse av att stöld är något ont som gör stöld till något ont. En handlings objektiva moraliska status kan inte förankras i subjektiva upplevelser. Ett ogillande av X innebär inte att X är ont. Säger man att dessa är ekvivalenta, då har man reducerat moral till gillande och ogillande. Det är i och för sig precis så långt man kommer utan att inkludera något transcendent i ekvationen, men moral är mer än så – och det tror jag faktiskt att varenda människa vet om.

Taggar: ,
Inga kommentarer

Hägglund, kärnfamiljen, föräldrar och logiska felslut

Postat april 1, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  12 kommentarer

Göran Hägglund gjorde ett fruktansvärt och hatfullt uttalande i en intervju i Nyhetsmorgon. Jag blev nästintill chockad; jag trodde inte att någon kunde vara så ondskefull! Så vad sa han då? Han sa: ”Jag tror att det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa. Det är eftersträvansvärt.”

Jag var förstås ironisk när jag skrev ovanstående, men skulle man bara se till reaktionerna – och inte se på vad han egentligen sa – då är det inte speciellt långsökt att tro att Göran Hägglund måste ha sagt något alldeles förfärligt hemskt. Givet vad Hägglund faktiskt sa så tror jag dock att reaktionerna säger betydligt mer om hans meningsmotståndare än vad de säger om Hägglund eller hans åsikter.

Håkan Andersson, förbundsordförande HBTs Sverige, citeras i Dagen:

- Han kränker homosexuella som har barn och barn som har homosexuella föräldrar.

Jag är medveten om att det råder ”kränk”-inflation i det här landet och att ordet används till höger och vänster om alla möjliga saker, men jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglund begår ett moraliskt fel när han säger att han tror att kärnfamiljen är bäst (för barnen) och därför är eftersträvansvärd. Alltså, jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglunds uttalande innebär ett verkligt moraliskt fel - inte bara att Hägglunds åsikter tillhör de där politiskt inkorrekta åsikterna som ingen ska få uttrycka utan att bli lynchad (det senare är nämligen inte samma sak).

Så vari ligger då det verkligt kränkande i Hägglunds uttalande? Alltså, åter igen, frågan gäller inte det tidstypiska  ”kränkande” á la ”Jag tycker inte om vad du säger så jag säger att du kränker mig!”. Frågan gäller vari det verkligt kränkande ligger – och vad jag kan se så ligger det exakt ingenstans. Det finns inte. Att säga att en viss typ av familjekonstellation är bättre för barnen än en annan, på vilket sätt skulle det vara kränkande? Det är fullt jämförbart med att säga att en viss typ av uppfostran är bättre för barnen än en annan.

Andersson citeras även på Nyhetskanalen.se:

- Det han säger till de barn som har homosexuella föräldrar är att de egentligen inte borde finnas.

Det här är ett ännu roligare påstående. Andersson är här ute och cyklar i de logiska felslutens träskmarker. Notera resonemanget:

Först har vi Hägglunds uttalande, i vilket vi kan hitta två premisser:

(1) Det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa.
(2) Barnens bästa är eftersträvansvärt.

Av detta drar Andersson slutsatsen:

(4) Barn till homosexuella föräldrar borde egentligen inte få finnas.

Problemet är att (4) inte följer av (1) och (2). Antingen faller hans resonemang platt redan här – eller så förutsätter han en dold premiss. En sådan premiss måste i så fall vara något i stil med följande:

(3a) Barn vars bästa inte tillgodoses borde inte få finnas.

Eller:

(3b) En situation som inte innebär de svenska barnens bästa bör lösas genom att man eliminerar barnen (inte genom att man strävar efter att förändra situationen).

(3a) och (3b) är ganska lika varandra i det att de båda förvirrar problemet med den som har problemet. Det liknar alltså att omintetgöra patienten istället för att bota dennes åkomma, vilket naturligtvis inte är speciellt förnuftigt.

Det finns ingen orsak att tro att premiss (3a) eller (3b) är sanna och argumentet är därför ogiltigt. Anderssons slutsats är alltså helt felaktig, givet vad Hägglund faktiskt sa.

Sören Juvas, RFSL: s ordförande, citeras också han i Dagen:

- Skulle det vara så att det är det biologiska som styr om vi är bra eller dåliga föräldrar så skulle vi inte se hur en del barn far illa som faktiskt växer upp med sina biologiska föräldrar.

Juvas är också han ute och cyklar. Kanske inte lika mycket i de logiska felslutens träskmarker, men han är likväl ute och cyklar.

Hägglund har inte påstått att något biologiskt styr huruvida någon är en bra eller dålig förälder. Frågan gäller överhuvudtaget inte vilka individer som är bra föräldrar. Det Hägglund uttalar sig om är vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen  – och det är långt ifrån samma sak.

En ensamstående mamma kan exempelvis vara en helt fantastisk förälder (och det är jag säker på att Hägglund håller med om), men det betyder inte att barnens situation inte skulle kunna vara bättre om också pappan fanns med i bilden (och var en bra förälder även han). Frågan gäller, som sagt, vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen, inte vilka individer som är bra respektive dåliga föräldrar.

Till sist, även om Hägglund hade påstått det som Juvas antyder att han påstod, som han inte påstod, så är det stor skillnad mellan att b förutsätter a och att b följer av a. Även om ett gott föräldraskap skulle förutsätta något biologiskt (vilket jag inte säger att det gör) så kan man inte från det härleda att ett gott föräldraskap automatiskt följer av det biologiska.

Taggar: , , ,
12 kommentarer

Moral – en fördom mot präster?

Postat mars 21, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Tro & Kyrka  |  2 kommentarer

Har egentligen fullt upp med annat, men jag kan inte låta bli att kommentera det här. Dagen skriver om en 61-årig man som klädde ut sig till präst för att han trodde det skulle hjälpa honom genom tullen utan kontroll:

”Prästen” togs in för kontroll vid Trelleborgs hamn och  det visade sig att han hade 600 gram amfetamin fasttejpat på kroppen.

Den 61-årige mannen kom med färjan från Tyskland till Trelleborg vid lunchtid på fredagen.
- Enligt uppgifter till oss ska han ha varit klädd som präst för att vilseleda tullen. Han trodde nog att vi hade fördomar, säger Anders Hallin, vakthavande befäl på tullen i Skåne-Blekinge, till Trelleborgs Allehanda.

Är det bara jag som tycker det här är tragikomiskt?

- Han trodde nog att vi hade fördomar…

Ja, som t.ex. att präster skulle bejaka och leva efter kristen etik. Sådana fördomar kan man väl inte ha?!

Jag kan inte låta bli att le, men samtidigt finns det något tragiskt i det hela. Nämligen att tulltjänstemannen förmodligen har ganska rätt. Nuförtiden kan man inte utan vidare ha sådana ”fördomar” mot präster. Jag undrar om inte Svenska Kyrkan möjligtvis borde betrakta detta som ett problem?

Nåja. Som man bäddar får man ligga.

Taggar: ,
2 kommentarer

Att håna Luleå stift går bra…

Postat mars 17, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar  |  5 kommentarer

Dagen skriver:

Marduk spelade på inomhusfestivalen Minus 30 på Kulturens hus i Luleå i lördags kväll. Bandets sångare Daniel ”Mortus” Rostén hade en t-shirt med texten ”Luleå stift” på sig. Under spelningen hällde han blod över sin kropp och tillägnade den sista låten, ”Fist fucking Gods planet”, till Luleå stift. Låten handlar om Jesus och innehåller textrader som: ”Your throne we will burn, you shall never return” (Din tron kommer att brinna, du ska aldrig återvända).

[...]

Pierre Törnkvist på Kulturens hus säger att det Marduk gör på scenen ingår i bandets konstnärliga frihet. Bandmedlemmarna berättade för Törnkvist innan spelningen om t-shirten som de själva hade gjort.

- De såg det nog mest som humor. Det är ett rockband och en t-shirt. Så mycket mer är det inte, tycker han.

Min fru ger en relevant kommentar:

Man kan fundera över om Pierre Törnkvist hade sagt detsamma om det hade stått  t.ex. “RFSL Nord” eller “Ungdom mot rasism” på T-shirten. Och om det hade varit fler som hade reagerat.

Det ter sig fullständigt uppenbart att Törnkvist inte hade resonerat på samma sätt om t-shirten hade haft texten ”RFSL Nord” istället för ”Luleå stift”. Hade bandet dessutom avslöjat sina planer innan spelningen så hade de förmodligen inte ens fått spela. Då hade ”bandets konstnärliga frihet” inte varit mycket värd.

Jag menar inte att dylika uttryck ska förbjudas – jag tror på yttrandefrihet. Jag menar däremot att samma förfarande måste antingen (1) accepteras oavsett om det gäller Luleå stift eller RFSL, eller (2) fördömas oavsett om det gäller Luleå stift eller RFSL. I den politiska korrekthetens och inkonsekvensens förlovade land, Sverige, går det dock bra att håna vissa organisationer och grupper, men inte andra (gör du det får du passa dig!).

Till sist, ”konstnärlig frihet”, vad är det för något egentligen? Vad är det för frihet? Har konstnärer en frihet som andra samhällmedborgare inte har? Givetvis inte. I det här fallet är snacket om ”konstnärlig frihet” inget mer än lite retorisk akrobatik. Det man vanligtvis avser med konstänärlig frihet (att t.ex. gör förändringar i en boks historia när den adapteras till film) har inget med hån av Luleå stift att göra.

Taggar: , ,
5 kommentarer

Oliktänkare, objektivitet och partiskhet gentemot evolutionsteorin

Postat februari 19, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Apologetik, Filosofi  |  3 kommentarer

Patrik Lindenfors och Christer Sturmark har bemött en artikel från Claphaminstitutet med rubriken ”Evolutionsteorien får allt svagare stöd ju mer vi vet om universum”. Inte helt oväntat har Lindenfors och Sturmarks artikel rubriken ”Evolutionsteorin mer bekräftad än någonsin”.

Dessa herrar skriver ett par saker jag inte kan låta bli att kommentera. Notera dock att jag här inte säger något, varken positivt eller negativt, om artikeln från Claphaminstitutet. Jag avser inte här argumentera varken för eller mot evolutionsteorin. Det jag vill diskutera är Lindenfors och Sturmarks resonemang.

Det finns några enstaka biologer i världen som är tveksamma till evolutionsteorin, med då är det alltid för att religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten.

Det här är intressant. Om en biolog är tveksam till evolutionsteorin, då beror det automatiskt på att ”religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Detta är ju förstås väldigt bekvämt, att på förhand räkna bort biologer som är tveksamma till evolutionsteorin och slippa ta dem på allvar. Intellektuellt hederligt är det dock inte:

Även om det skulle finnas goda skäl till en biologs tveksamhet inför evolutionsteorin så spelar det ingen roll. Det saknar fullständigt betydelse. Denne är på förhand borträknad som en religiös pajas vars religiösa övertygelser står i vägen för en ”objektiv granskning av verkligheten”.

Sedan har vi det här med objektiviteten. Oberoende av om man bekänner sig till naturalism eller till en supernaturalistisk metafysik så innebär det oundvikligen att man har ett visst perspektiv på tillvaron. Frågan är: Varför ska vi tro att just det naturalistiska perspektivet (som jag antar att artikelförfattarna bekänner sig till) är objektivt? Det får vi inte veta.

I övrigt är det religiösa forskare ifrån andra discipliner och framför allt bokstavstrogna bibelfanatiker som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen.

Det här är också en intressant formulering: ”som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen”. Evolutionen är kunskap… Men vänta nu, är det inte precis det som ifrågasätts av den som är tveksam till evolutionsteorin? Ja – och då kan man inte avfärda ifrågasättandet genom att upprepa att evolutionen är kunskap.

(Jag utgår från att artikelförfattarna här använder termerna evolutionen och evolutionsteorin synonymt.)

I vilket fall som helst så är också denna formulering ett bekvämt sätt att slippa ta ifrågasättare på allvar. Inte helt olikt religiösa rörelser som viftar bort kritik med att den som kritiserar rörelsen är under djävulens inflytande.

Artikeln fortsätter med ett resonemang om varför evolutionsteorin är så ”svårsmält för religiösa”. De jämför med gravitationsteorin och menar – med rätta – att skillnaden mellan dessa är att gravitationsteorin inte har några religiösa implikationer, medans evolutionsteorin ”rensade … biologin fullständigt från behovet av en gudshypotes”.

Det är förstås detta som gör religiösa så ”partiska”. Det är förstås på grund av detta som religiösa övertygelser ”står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Javisst. Eller?

Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för en religiös person? Jag vill påstå att det finns två tänkbara huvudförklaringar, givet en supernaturalistisk världsbild. Det två förklaringarna är: (1) Evolutionsteorin, som i sig själv inte förnekar att en övernaturlig entitet ligger bakom evolutionen, och (2) att en övernaturlig entitet skapade livet ”färdigt”, åtminstone i någon grad. Dessa förklaringar (och en mängd kombinationer av dessa) finns representerade bland religiösa.

Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för naturalisten/den icke-religiöse/ateisten? En. Evolutionsteorin. Någon annan rimlig naturalistisk förklaring existerar inte. (Rätta mig om jag har fel!)

Så vem är det egentligen som har det starkaste motivet att – på andra grunder än naturvetenskapliga – förhålla sig på ett visst sätt gentemot evolutionsteorin?

Taggar: , , ,
3 kommentarer

En människa när det handlar om abort på grund av kön – annars inte?

Postat februari 17, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  3 kommentarer

Ni kanske har noterat att det i media (se t.ex. Expressen, Aftonbladet, SvD och Dagen) har pratats om en kvinna som två gånger i följd valde att abortera därför att fostret var av oönskat kön – en flicka. En överläkare uttalar sig och säger att ”det kan kännas obehagligt att medverka i detta om man själv har värderingar om könets lika värde”. Skämtar dom med mig?

Helt plötsligt är tydligen ett foster före vecka 22 en människa. För annars är det ju inget att orda om. Man kan ju knappast höja rösten och skrika könsdiskriminering om det inte är en människa som diskrimineras.

Men om det nu är en människa, då är det en människa även när aborten inte handlar om kön. Och människor är värdefulla. Människor har rättigheter. Hur svårt kan det vara?

Mats Selander skriver klockrent om ”Den schizofrena abortkulturen”:

[...] svensk lagstiftning betraktar inte ett människofoster innan vecka 22 som en människa. Det är något annat. Exakt vad det är enligt lagen blir jag inte klok på. Är det ett djur? Eller ett UFO? Nej troligen inte. Kanske en del av kvinnans kropp? Ja det rimmar i alla fall med slagorden. Men hur kan i så fall ”en del av kvinnans kropp” ha ett annat kön än det kvinnliga? Hur kan en gravid kvinna ha en penis? Och om det är en del av kvinnans kropp, hur kommer det sig att läkare går med på att amputera bort denna del trots att den oftast är helt frisk? Ingen läkare skulle gå med på en amputation av en frisk hand bara för att kvinnan sa ”det är min hand och jag gör som jag vill med den – amputera den!” En sådan kvinna har inte problem med sin hand utan med sitt psyke. Nej, jag kan ärligt talat inte förstå vad ett människofoster kan tänkas vara om det inte är en människa.

Och när höljet av de politiskt korrekta värderingarna plockas bort – vilket just skett i fallet med Eskilstunakvinnan – så blottläggs det jag tror är varje människas djupaste intuitioner om vad en graviditet är. En graviditet är något värdefullt. Varför det? Därför att där finns en ny människa! Visst kan värderingar och omständigheter trumfa över känslan av att graviditeten och fostret har ett grundläggande värde. Men ingen är helt tillfreds med aborter. Ingen tycker att det får ske av vilket skäl som helst. En abort tar alltid emot. Det är alltid något sorgligt. Och om en kvinna skulle uppleva sin abort som likvärdig med en blindtarmsoperation – om de bokstavligt talat skulle hamna på samma moraliska nivå för den kvinnan – så menar nog de allra allra flesta att den kvinnan har tappat sin moraliska känslighet. Hon har blivit etiskt bedövad. Hon har blivit kall.

Men vår kultur har klassat ett antal värderingar som så pass värdefulla att de anses trumfa över fostrets värde. Hon kan vara ”för ung”, ”för gammal”, ”för fattig”, ”för oberedd”, ”för upptagen”, ”för ensam”. Blir graviditeten för känslomässigt jobbig så är det alltid ett legitimt skäl för abort. Så säger vår kulturs värderingar. Men vad händer då när graviditeten faktiskt inte är känslomässigt jobbig eller när skälet till aborten faktiskt inte har att göra med någon plåga eller något stort obehag hos kvinnan, utan endast med hennes önskan, och då kanske en relativt trivial önskan. Eller som nu, en helt politiskt inkorrekt önskan! Ja då blir det uppenbart att vi inte ser på det ofödda människolivet som ”en cellklump” eller ”en del av kvinnans kropp”. Då blir det helt plötsligt ”könsdiskriminering” som om fostret var en människa som hade ett mänskligt kön, som om det handlade om en flicka.

Ju mer jag tänker på detta desto tydligare blir det: en kultur kan aldrig bli tillfreds med abortliberalism. Innerst inne vet vi vad det handlar om. Vi offrar människor för vår kulturs värderingar, för vår materialism, för vår ”frihet”. Vi berättigar våra aborter med hjälp av våra värdeingar men så fort detta kulturella värderingstryck upphör – som i detta fall – så får vi kontakt med abortens sanna natur, att man dödar en liten människa, en liten pojke eller en liten flicka. Och då gör det ont. Då vill man ”slippa att bli tvungna att medverka i abort”.

Taggar: ,
3 kommentarer

Lindgrens tidsmaskin och antidemokratiska tendenser

Postat februari 11, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar  |  2 kommentarer

Jag saxar från sr.se:

Riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren (KD) från Borås tycker att statsministern borde avsluta sina tal med att be Gud välsigna Sverige.

[...]

Kristdemokraten Else-Marie Lindgren har USA som förebild. Där avslutar presidenten sina tal med ett ”God bless America”.

– I USA hör du presidenten välsigna landet och människorna, säger Else-Marie Lindgren till Radio Sjuhärad.

– Jag tycker det skulle vara suveränt om statsministern kunde säga detta för vi är fortfarande ett kristet land. Det är viktigt att ledningen ska kunna bekänna sin tro, säger Else-Marie Lindgren.

Det här var igår. Alltså den 10:e februari 2009.

Min fråga är: Varifrån fick Lindgren tidsmaskinen?

Jag menar, hon måste ju ha rest i tiden, till år 2009. Vad gäller hennes tidsliga hemvist så måste den vara åtminstone ett par decennier bakåt i tiden. Om det räcker. För att påståendet ”vi är fortfarande ett kristet land” ska kunna vara i närheten av korrekt kanske vi behöver större tidsspann än så. Ett annat alternativ är förstås att Lindgren har en märkbart alternativ definition av vad ett ”kristet land” är. I vilket fall som helst så är det ett helskumt uttalande.

Angående USA-referensen vill jag påpeka en sak, även om inte Lindgren påstått motsatsen: USA varken är eller har varit ett kristet land. Den amerikanska konstitutionen hävdar religionsfrihet och förbjuder att man genom lag etablerar en viss religion före en annan – och det har den gjort sedan 1791. Att sedan religionen är mindre privat i USA och i högre grad tillåts i det offentliga, det är en helt annan sak. Och det är också (åtminstone en del av) förklaringen till att USA:s president kan säga ”God bless America”.

Något som är flera gånger värre än Lindgrens till synes ganska korkade utspel, det är de antidemokratiska tankegångar som bloggare och andra kommentatorer gett uttryck för i samband med detta. Vissa kommentarer kan sammanfattas med att religiösa människor inte ska tillåtas i riksdagen. Dylika uttalanden är, åtminstone i min bok, mycket allvarligare (och mycket mer korkade) än en riksdagsledamots önskan om att statsministern ska säga ”Gud välsigne Sverige”. Det senare framstår som synnerligen oskyldigt jämfört med att ropa efter åsiktskontroll och censur.

Länkar: sr.se, Dagen

Taggar: , , ,
2 kommentarer

Ska staten lägga sig i människors relationer?

Postat december 13, 2008 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  5 kommentarer

Ska staten lägga sig i människors relationer? Jag menar att den enskilde individen ska vara fri att göra vad han/hon vill så länge det inte skadar någon annan människa eller skadar samhället som sådant. Detta är knappast en kontroversiell åsikt. Tvärtom tror jag ganska många delar den.

En konsekvens av detta är att staten inte ska lägga sig i vad vuxna människor gör i sina egna sovrum eller vilka sorters relationer samma kategori människor är delaktiga i.

Varför skulle staten lägga sig i det? Varför skulle staten t.ex. uppmuntra och främja vissa sorters relationer? Det bör generellt sett inte ligga i statens intresse att lägga sig i sådant, och eventuella undantag måste motiveras på ett adekvat sätt.

Finns det några undantag då? Jo, det finns en typ av relationer som staten har orsak att lägga sig i. Det är relationer som till sin karaktär tenderar att generera nya mänskliga individer. Alltså: den sexuella relationen mellan man och kvinna (notera att jag här använder termen ‘sexuell’ i dess vidaste bemärkelse, jag syftar alltså på man-kvinna-relationer som är ”mer” än bara ”vanlig vänskap”). Här har staten orsak att lägga sig i.

De nya mänskliga individerna (barnen) ska ges så goda förutsättningar som möjligt att växa upp till välmående och välfungerande samhällsmedborgare. För detta är den naturliga kontakten med båda föräldrarna en viktig ingrediens. Det är också viktigt att båda föräldrarna tar ansvar för barnens uppfostran, som ju inte på något sätt är en automatisk process. Att föräldrarnas relation fortgår under barnens uppväxt och håller god kvalitet är också en viktig del i att barnen ska få så goda förutsättningar som möjligt.

Eftersom det ligger i statens intresse att nya mänskliga individer ska ges så goda förutsättningar som möjligt att växa upp till välmående och välfungerande samhällsmedborgare, så ligger det också i statens intresse att värna om och privilegiera de relationer som till sin karaktär tenderar att generera nya mänskliga individer, och verka för att dessa relationer håller den kvalitet som ger de bästa förutsättningarna för de nya individerna.

Det traditionella äktenskapet, med dess av staten givna privilegier, är ett medel för staten att uppmuntra stabiliteten och andra kvaliteter hos de relationer, som till sin karaktär tenderar att generera nya mänskliga individer, i syfte att dessa nya individer ska ges så goda förutsättningar som möjligt att växa upp till välmående och välfungerande samhällsmedborgare. Någon annan rimlig orsak för staten att privilegiera vissa typer av relationer existerar inte. Grundregeln är att staten inte ska lägga sig i människors relationer.

Äktenskapet är alltså inte på något sätt, eller bör åtminstone inte vara, sett ur statens perspektiv, ett sätt för vuxna människor att ”få sin kärlek erkänd av staten” eller dylikt. Staten ska inte syssla med sentimentalt krimskrams. Och grundregeln är att staten inte ska lägga sig i människors relationer.

Vad det här får för konsekvenser för samkönade äktenskap, det bör vara uppenbart. Samkönade relationer är inte relationer som till sin karaktär tenderar att generera nya mänskliga individer. Det är ett faktum. Och därför har staten ingen orsak att lägga sig i den typen av relationer.

Taggar: ,
5 kommentarer

Semantik och ontologi i äktenskapsfrågan

Postat oktober 25, 2008 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  6 kommentarer

Många påstår att det innebär diskriminering mot homosexuella att termen ‘äktenskap’ endast rymmer par av olika kön. Därför måste lagstiftningen förändras, menar man. Jag menar att det är en logiskt kullerbytta på flera plan.

För det första så är det inte diskriminerande (i negativ bemärkelse) att betrakta två olika saker som just två olika saker. En samlevnadskonstellation bestående av en man och en kvinna är inte ekvivalent med en samlevnadskonstellation bestående av en man och en man eller en kvinna och en kvinna. Att de olika samlevnadskonstellationerna inte är ekvivalenta, det är inget konstigt. Tvärtom är det ju precis därför som man föredrar det ena framför det andra.

För det andra så gäller samma lagstiftning alla människor. Det är t.ex. juridiskt möjligt för en heterosexuell man att ingå partnerskap med en annan man. Att denne förmodligen inte vill ingå partnerskap med en annan man, det är en annan sak. På samma sätt är det också juridiskt möjligt för en homosexuell man att ingå äktenskap med en kvinna. Lagen struntar fullständigt i vad man har för sexuella preferenser. Därför kan vi inte säga att lagen diskriminerar någon på grund av dennes sexuella läggning/preferens.

För det tredje så ger partnerskapslagen, som existerat sedan 1995, samma juridiska skydd åt par i samkönade relationer (som ingått partnerskap) som äktenskapslagen ger åt par i olikkönade relationer (som ingått äktenskap). Oavsett vem du vill dela livet med så ger lagen samma juridiska skydd.

Så vad handlar det om då? Varför är det så viktigt att införa en könsneutral äktenskapslag? Något juridiskt kan det knappast handla om, eftersom att det juridiska skyddet redan finns. Nej, i slutändan tycks det endast handla om själva ordet – ‘äktenskap’.

Det handlar alltså om semantik.

Ett ord, vars betydelse är väl förankrad och allmänt vedertagen både nationellt och internationellt, det ska nu omdefinieras. Och orsaken verkar inte vara något annat än att man helt enkelt vill använda ordet ‘äktenskap’ om fler samlevnadskonstellationer än den olikkönade. Jag förstår inte poängen. Det är ungefär som att säga: ”Definitionen av ordet ‘rik’ borde ändras, så att även de med inga eller få materiella tillgångar kan få vara ‘rika’!”

En semantisk förändring medför inte en ontologisk förändring; att förändra definitionen av ett ord förändrar inte verkligheten. Det borde vara ganska självklart. En fattig får inte mer materiella tillgångar för att definitionen av ordet ‘rik’ vidgas. På samma sätt fortsätter samkönade relationer att vara exakt samma typ av relationer, även om definitionen av ordet ‘äktenskap’ vidgas. Så vad är poängen?

Länkar: Dagen (II, III), SvD, SR, DN

(Kommentarer är som vanligt välkomna. Känsloutbrott, osakligheter och allmänna otrevligheter kommer dock inte att publiceras.)

Taggar: ,
6 kommentarer

Nina Lekander får inte så många poäng

Postat oktober 18, 2008 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi, Tro & Kyrka  |  27 kommentarer

Jag såg Carin 21:30 från 15/10. Göran Skytte och Nina Lekander var på plats i studion och frågeställningen var: Finns Gud? Högst intressant. Den som känner mig och har sett programmet kan säkert räkna ut vad jag tänker skriva.

Lekander visar på ett fenomenalt sätt hur låg kunskapsnivån i det här landet är när det gäller kristen tro och teologi. Vad sägs om följande: ”Om han är, som filsoferna säger, the unmoved mover, han som satte igång allting, han som skapade världen… vem skapade då honom? Det är en av många inkonsekvenser och konstigheter.” Jag trodde det var ganska grundläggande för kristen teologi att Gud är evig och därför oskapad. Lekander har tydligen, precis som Sturmark, missat Guds självexistens.

(Förresten så innebär ju beskrivningen av Gud som the unmoved mover att Gud beskrivs som just unmoved, vilket innebär att hennes fråga i princip är: If God is the unmoved mover… who moved Him? Logiken lyser med sin frånvaro.)

Och det här då: ”Det är klart att man ska få läsa Bibeln … även om det är tveksamt att Jesus ens fanns som historisk person.” Lekander lovordar vetenskap och sekunden efter slänger hon ur sig det här påståendet, rakt emot rådande konsensus. Jag uppfattar inte det som ett förtroendeingivande drag.

Hon säger också att hon är lite avundsjuk: ”Jag tycker att det vore trösterikt och trevligt att liksom tänka sig att någon såg och tyckte om och älskade mig … Fast å andra sidan, det är ju en mjäkig tro, för man måste väl tro på djävulen också kanske, man ska ju bestraffas och såhär…” Att kristen tro inkluderar att man ska bestraffas av djävulen, varifrån får man det?

Nej, jag börjar bli less på att kristendomskritiker slår på halmgubbar.

Taggar:
27 kommentarer
Sida 2 av 712345...»»
 
Filosofi/Religion