Trossamfundsminister Stefan Attefall intervjuades i Kalla Fakta och ansåg att Frälsningsarméns diskriminering av homosexuella var helt oproblematisk i statsbidragshänseende. Med Attefalls resonemang måste staten således också acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar.

Först är det värt att notera att Attefalls resonemang, baserat på vad som visades i Kalla fakta, handlade om att trossamfund har olika teologiska åsikter och (därav följande) livsstilskrav, och att stödet till trossamfund inte skulle vara möjligt om samfundens teologiska åsikter ska ”recenseras”. (Han nämner dock inte anledningen till det sistnämnda i det korta klipp som visades i programmet, men det är inte relevant i det här sammanhanget.)

Nu till saken. Sturmark menar att Attefalls resonemang innebär att staten också måste ”acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar”. På något sätt lyckas alltså Sturmark koppla ihop (1) krav på teologiska åsikter och livsstil med (2) krav på etnicitet, som om dessa skulle vara samma sak. Han ger dock inget argument för denna koppling – och jag är tveksam till att ett sådant kan ges då det är uppenbart att (1) och (2) inte ens nästan är samma sak.

Sturmark fortsätter:

Attefall är uppenbarligen helt omdömeslös i dessa frågor. Kanske har det att göra med att Attefall själv tillhör en frikyrka. Med sådana kopplingar bör ministern givetvis omedelbart skiljas från uppdraget att handa trosamfundsfrågorna i regeringen. Detta politikområde måste läggas över på någon annan minister.

Om Attefalls resonemang verkligen var sådant att det legitimerade ”negativ” särbehandling på basis av etnicitet (vilket inte ska förväxlas med ”positiv” särbehandling i form av exempelvis speciella insatser riktade till invandrargrupper med viss etniskt tillhörighet), då skulle han med rätta kunna anklagas för att vara ”omdömeslös”, men nu är det inte så.

I vilket fall som helst så är det anmärkningsvärt att Attefalls påstådda omdömeslöshet ”kanske” har att göra med att han tillhör en frikyrka, samtidigt som det faktum att han har ”sådana kopplingar” definitivt gör honom olämplig som trossamfundsminister. När det gäller det senare är det alltså inte längre frågan om ett ”kanske”: Tillhör man en frikyrka ska man inte ha trossamfundsministerposten!

Men borde inte det relevanta vara om man gör ett bra jobb, snarare än vilket – om ens något – samfund man tillhör? Naturligtvis. Staten ska inte ta ställning i teologiska frågor. Därför är en persons egna teologiska åsikter i sig själva helt och hållet irrelevanta för dennes lämplighet för en ministerpost. Det som är relevant är att man gör ett bra jobb, och när det gäller det har Sturmark inte visat att Attefall inte gör det.

Ropet efter ett teologiskt åsiktskrav för en minister vore mer begripligt om den som ropade efter det förespråkade en religiöst och teologiskt icke-neutral stat. Att ställa ett teologiskt åsiktskrav på en minister är väldigt märkligt om staten ska undvika att ta ställning i teologiska frågor, då ett sådant krav vore just ett sådant ställningstagande.

För en civil organisation som ett trossamfund, som de facto inte är varken teologiskt neutralt eller livsstilsneutral, är det däremot inte det minsta märkligt att det för medlemskap, eller för arbete i organisationen (som när det gäller Frälsningsarmén), ställs krav på teologiska åsikter och livsstil.

Notera: "Krav på teologiska åsikter och livsstil?" är ett inlägg från myenemy.se

Jag har emellertid inte tänkt diskutera Braws artikel mer ingående, utan det jag vill göra är att diskutera en specifik respons på Braws artikel.  Först kan det dock vara lämpligt att citera Braw. I slutet av artikeln skriver han följande:

Det är ovanligt att ateister är konsekventa. Vissa av dem kan hävda människovärde och demokrati, företeelser som saknar all grund i en värld utan Gud, annat än som övertygelser. I ett evolutionistiskt sammanhang utgör de rent nonsens. Den störste av alla ateister, Friedrich Nietzsche, drog den konsekventa slutsatsen av sin hållning: förtvivlan. Lord Russell, en ateist av ett annat snitt, talade om ”den orubbliga hopplöshetens fasta grund”. Det är detta som är verklig ateism, och den bör respekteras för sin ärlighet.

Det är ärligheten som är problemet med föreningen Humanisterna. Deras verkliga fokus är en ateistisk agitation, men de har tagit sig ett namn som är förbundet med en strävan att förbättra människan genom bildning. Antingen får de leva upp till det, eller också får de byta namn och kalla sig vad de är: Ateisterna. Om de sedan blir lika ärliga som Nietzsche och Lord Russell kan det föras ett meningsfullt samtal med dem.

Humanistbloggen, eller mer specifikt Patrik Lindenfors, kommenterar Braws artikel och skriver följande:

Människovärde då? Var kommer det ifrån? Kommer det sig ur läran att en gud kommer att döma oss på sista dagen – vissa av oss till evig lycka, andra av oss till evig plåga? Är det därifrån värdet kommer, ifrån att vi alla kommer att värderas av Gud och hamna på olika sidor av en magisk gräns? Är det Gud som sätter värdet på oss? Humanister vill istället hävda att värdet – lika värde – är något vi ger varandra. Vi behöver inte göra det, men det blir bäst för alla om vi gör det. Det är ett ställningstagande – det centrala ställningstagandet som gör Humanister av ateister. Från den grunden kan man åstadkomma storverk – något som dagens sekulära västerländska demokratier visar med all önskvärd tydlighet.

Lindenfors frågor om varifrån människovärdet kommer är, i den mån de är tänkta att ge en bild av kristendomens svar på frågan, en halmgubbe.

Kristendomens svar på frågan är snarare något i linje med detta: Människan har ett intrinsikalt värde i kraft av att hon är Imago Dei (”Guds avbild”). Det är alltså inte så att människan är värdefull för att Gud ”sätter värdet på oss”; människans värde är inte påklistrat utifrån, utan har sin grund i vad hon är – Imago Dei. Ungefär så.

Lindenfors skriver att humanister istället vill ”hävda att värdet – lika värde – är något vi ger varandra. Vi behöver inte göra det, men det blir bäst för alla om vi gör det.”

Människan har alltså inte ett intrinsikalt, okränkbart (i bemärkelsen oförstörbart, ofråntagbart) värde. Istället är människans värde något som vi ”ger varandra”. Människovärdet är alltså konstruerat.

Det är intressant att Lindenfors säger detta så pass tydligt och ändå inte tycks inse implikationerna av det.

Att människovärdet är konstruerat innebär att en viss människa inte har något värde om vi inte ”ger” henne ett värde. Anta att man i ett visst samhälle S betraktar mörkhyade som mindre värda. Man ”ger” helt enkelt inte mörkhyade samma värde som andra. Detta innebär, eftersom människovärdet är konstruerat, att alla människor inte är lika mycket värda.

Min världsbild ger mig resurser för att kritisera rasism; alla människor har samma intrinsikala och okränkbara värde. Men vad ska vi säga om rasismen i S givet att människovärdet är en konstruktion? Om människovärdet är en konstruktion så är rasism i S en sorts ”legitim rasism”. Eftersom mörkhyade ”ges” ett lägre värde i S och därmed (eftersom värdet är ”något vi ger varandra”) också har ett lägre värde, så kan vi inte ens prata om rasism som ett moraliskt problem i S. För varför skulle det vara moraliskt problematiskt att behandla människor med olika värde olika på basis av deras olika värden?

Nu kan det förstås vara så att vi, i vårt samhälle, ”ger” människor lika värde och att vi därför upprörs över vad som pågår i S. Men vad ska vi säga? Att vårt ”värdegivande” är bättre eller mer korrekt än deras? På vilka grunder skulle vi i så fall säga det? Mot vilken norm ska vi jämföra våra respektive ”värdegivanden”? Vår egenkonstruerade norm? I så fall varför?

Vad jag kan se så finns det ingen utväg ur denna människovärderelativistiska grop om människovärdet är något som vi ”ger” varandra, något konstruerat.

Lindenfors säger att vi ”från den grunden kan … åstadkomma storverk”, men det är ju precis grunden som är problemet: Den existerar inte om människans värde är konstruerat. Människovärdet hänger i luften.

(Nu har det ovan handlat om människovärde, men ungefär samma sak kan sägas om andra moraliska värden: Om det inte finns en adekvat ontologisk grund för objektiva moraliska värden så hänger alla värdeutsagor i luften.)

Notera: "Människovärdet hänger i luften" är ett inlägg från myenemy.se

Det borde inte vara särskilt kontroversiellt att ordet ‘julfirande’ används för att benämna ett fenomen som endast undantagsvis har något med firande av Jesu födelse att göra. Men vad betyder det då att säga att julfirandet ”egentligen är ett firande av Jesu födelse”? Vadå ”egentligen”?

Skulle själva kulturfenomenet som benämns ‘julfirande’ i sig, på något underligt sätt, handla om att fira Jesu födelse, trots att kulturfenomenet inte är distinkt kristet på något sätt?

- Du vet väl att när du överkonsumerar prylar, mat och godis i umgänge med nära och kära, då firar du egentligen Jesu födelse!

Det verkar inte rimligt. Så vad menar man då? Kanske menar man att ordet ‘jul’ egentligen borde avse en högtid centrerad kring Jesus födelse (inklusive firande därav)? Detta verkar inte heller rimligt.

Den ursprungliga betydelsen av ordet ‘jul’ har inget med kristendom att göra överhuvudtaget, utan användes om en helt annan högtid. Högtiden kristnades visserligen, och kan antagligen sägas ha åsyftat en kristen högtid under en viss period, men det visar bara att ett ord kan skifta betydelse.

Om ordet ‘jul’ kunde skifta betydelse i samband med kristendomens intåg, då kan det också skifta betydelse i samband med andra samhällsförändringar, exempelvis sekularisering. Därför är det inte rimligt att tala om vad ordet ‘jul’ egentligen borde avse.

Julfirandet som kulturfenomen är alltså inte ”egentligen ett firande av Jesu födelse”. Inte heller kan man säga att själva ordet ”egentligen” borde avse en kristen högtid. Finns det något fler sätt på vilket kulturfenomenet julen ”egentligen” kan vara kristen? Inte vad jag kan komma på.

Slutsats: Ge upp försöken att hävda att kulturfenomenet julen egentligen är en kristen högtid och att julfirandet egentligen är ett firande av Jesu födelse.

Med undantag för vissa inslag så har jag inget emot det kulturfenomen som julen utgör. Det är trevligt att tända ljus, äta god mat, träffa familj och så vidare. Det är mysigt – och det är inget fel med det. Även om inget av det nyss nämnda (på något icke-långsökt sätt) har med Jesu födelse att göra så betyder inte det att de där sakerna är dåliga.

Kan man inte fira Jesu födelse i samband med kulturfenomenet julen då? Visst kan man det. Kristna har firat Jesu födelse åtminstone sedan början av 200-talet. På en rad olika datum dessutom. Jesu födelse – att Gud blev människa – är ju ingen liten grej. Tvärtom är det stort och definitivt värt att fira och påminna sig om.

Kulturfenomenet julen är, enligt min mening, i stora drag något positivt. Likaså är det positivt att fira och påminna sig om Jesu födelse och vad hans födelse innebär.

Jag ser dock ett problem i den förvirrade sammanblandningen av dessa två, där kulturfenomenet med dess olika (och positiva!) inslag på något bokstavligen mystiskt vis antas utgöra ett firande av Jesu födelse.

Notera dock att jag inte menar att kulturfenomenet principiellt inte skulle kunna innefatta firande av Jesu födelse. Jag menar bara att kulturfenomenet, som det (idag) är beskaffat, inte (per automatik) innefattar detta och att det är ett misstag att tro att man firar Jesu födelse bara för att man hoppar på det kulturella jultåget.

Notera vidare att jag inte heller menar att man inte kan fira Jesu födelse i samband med julen. Det kan man – och det görs ju också. (Jag har såklart inte heller något emot att julklappsgrejen används som ”språngbräda” för att tala om den gåva som Gud gav människan, och så vidare.)

Kulturfenomenet julen och firandet av Jesu födelse är dock inte samma sak. Det är poängen.

Man kan förstås säga att ordet ‘jul’ har fler än en betydelse. Att ordet dels kan syfta på kulturfenomenet som jag har diskuterat ovan, och dels på ”den kristna julen”. Eftersom den sistnämnda betydelsen sannolikt avser det jag ovan kallar ”firande av Jesu födelse”, så gör detta ingen skillnad för sakfrågan: Kulturfenomenet julen och firandet av Jesu födelse – eller ”den kristna julen” om man föredrar den frasen – är två olika saker. Man firar inte Jesu födelse bara för att man firar jul.

Hårklyverier? Sparkar jag på öppna dörrar? Det bjuder jag på i så fall. Det är ju trots allt snart jul.

Notera: "Kulturfenomenet julen och Jesus" är ett inlägg från myenemy.se

När ska barnet döpas?

Frågan har, när vi (jag och min fru) har fått den, inte handlat om vid vilken ålder det är lämpligt med dop, utan den har snarare förmedlat en önskan om att tidpunkten för dopet ska vara sådan att den passar vederbörandes kalendrar. Detta har fått mig att fundera både en och två gånger på varför vi ska låta döpa vår dotter (vilket vi ska).

Jag har kommit fram till att jag inte kan motivera varför vi skulle vara ålagda att ta hänsyn till vilken tidpunkt som passar folks kalendrar.

För dopets skull är det irrelevant om tidpunkten för dopet passar faster Agdas kalender.

Dopets sakrament är inte beroende av att faster Agda är närvarande. (Jag har ingen faster som heter Agda, men ni förstår poängen.)

Det är förstås så att jag betraktar dopet som ett sakrament och inte som en ursäkt att ordna ett nu-ska-vi-visa-upp-vårt-barn-släktkalas. För många föräldrar som låter döpa sitt barn tycks det dra mer åt det senare: Dopet är en fin grej och en trevlig tillställning. En sorts välkomstfest.

Själv tycker jag det är snudd på vidrigt att något som egentligen är ett sakrament förvandlas till släktjippo. Om man tror att något positivt händer i dopet som objektivt påverkar barnets relation till Gud, då kan man naturligtvis säga att det föreligger något som är värt att fira (och på så vis motivera tårta och annat som förknippas med firande).

Men om man tror detta, då är man rimligtvis också medveten om att det är det som föranleder firandet (dvs. dopet) som är det viktiga – och inte själva firandet i sig.

Och då inser man rimligtvis också att det är av underordnad betydelse om tidpunkten passar ens egen kalender; att firandet är av underordnad betydelse.

Jag misstänker emellertid att själva firandet för många är det som hamnar i fokus. Vi svenskar är ju ganska duktiga på ”tomt firande” – att fira för firandets skull.

Notera: "Sakrament eller släktjippo?" är ett inlägg från myenemy.se

Mattias Gardell citeras i Dagen:

Israel har använt massivt militärt övervåld mot en fredlig hjälpinsats. De har begått överlagt mord och gjort sig skyldiga till sjöröveri [...]

En första iakttagelse är att kritiken är inkoherent. Det är exempelvis meningslöst att tala om övervåld i en situation där inget våld kan anses som legitimt. Den som talar om övervåld implicerar därför att en viss grad av våld från IDF hade varit legitimt. Detta är emellertid inte förenligt med anklagelser om ”sjöröveri”, eftersom att det då skulle betyda att det är legitimt för ”sjörövare” att använda en viss grad av våld, vilket naturligtvis är absurt.

Det finns många fler exempel på att kritiken tenderar att vara onyanserad, oreflekterad och – som i det citerade fallet – inkoherent och motsägelsefull. Och de som så att säga ”kritiserar kritiken” är inte nödvändigtvis bättre. Det tycks som att många som uttalar sig i första hand reagerar känslomässigt och/eller förhastat. De noggrant övervägda, reflekterade och motiverade ståndpunkterna tycks vara extremt fåtaliga.

Med anledning av detta vill jag göra ett par kommentarer:

(1) För att bedöma huruvida IDF har utövat ett moraliskt klandervärt övervåld är det irrelevant om, vilka och hur många vapen det fanns på fartyget.

Detta bör inte vara så kontroversiellt. Om någon angrips med våld som motiverar att våld används i självförsvar, då spelar det ingen roll om denne angrips med svärd (ett vapen) eller kökskniv (ett icke-vapen). Ett angrepps dignitet avgörs helt enkelt inte av hur föremålet som används av angriparen klassificeras, utan snarare av den skada (eller hot om skada) som det aktuella användandet av föremålet medför eller riskerar att medföra. Det är exempelvis inte värre att skjuta någon i huvudet med pistol än att krossa dennes huvud med hjälp av en stor sten, bara för att en pistol klassificeras som ”vapen”.

Detta betyder att anklagelsen om övervåld inte kan motiveras med utsagan ”Det fanns inga vapen på fartyget”. Även om denna utsaga vore sann, vilket den inte tycks vara (slangbellor bör väl exempelvis räknas som vapen?), så gör det varken till eller från när det gäller frågan om övervåld.

Det finns, vad jag kan se, huvudsakligen fyra faktorer/frågor som avgör frågan om övervåld i den aktuella situationen:

(i) Vilken grad av våld, eller hot om våld, utsattes IDF för?
(ii) Vilken grad av våld svarade IDF med?
(iii) Vilken grad av våld, om något, är det moraliskt acceptabelt för IDF att svara med, baserat på (i)?
(iv) Är (ii) större än (iii)?

Hittills har jag dock inte sett någon grundlig analys som besvarar dessa frågor och motiverar anklagelserna om övervåld.

Det duger liksom inte att bara ropa ”Övervåld!” och/eller ”Det fanns inga vapen på fartyget!”

Inte heller duger det att resonera utifrån vilken grad av våld som Svensk (eller något annats lands) nödvärnsrätt tillåter, eftersom svensk (eller något annat lands) lag inte gäller på den aktuella platsen, samt att en sådan lag hur som helst knappast kan betraktas som en moralisk högsta auktoritet.

(2) För att bedöma om Israels beslut att stoppa fartygskonvojen på internationellt vatten var moraliskt rätt eller fel kan man inte endast hänvisa till platsen i fråga eller till internationella konventioner eller en viss tolkning av dessa i relation till situationen.

Ett moraliskt fel respektive ett juridiskt fel är helt enkelt två olika saker utan nödvändig koppling till varandra. Vore det inte två olika saker så skulle moralen med nödvändighet vara relativ, eftersom det som är olagligt i ett land kan vara lagligt i ett annat, och då skulle man inte ha några grunder för moraliskt fördömande av av Israels och IDF:s agerande. (Israel skulle då kunna hänvisa till sina egna lagar – och vilka är vi i så fall att säga att våra lagar är mer ”rätta” än deras? Med vilken måttstock skulle vi mäta?)

Min poäng är att man inte endast kan hänvisa till juridik och konventioner för att motivera att något är moraliskt fel. Det räcker således inte med att orda om ”internationellt vatten” för att avgöra den moraliska frågan. Det krävs mer än så. Mycket mer än så.

(3) De frågor som nämns ovan (1 och 2) är olika frågor.

Det finns ingen nödvändig koppling mellan (1) och (2). Det är exempelvis fullt möjligt att hävda att IDF-soldaterna inte gjorde sig skyldiga till något övervåld samtidigt som man hävdar att Israel borde ha hanterat Gazakonvojen annorlunda. Däremellan finns ingen motsägelse. Samma sak gäller förstås det omvända; att hävda IDF-soldaterna brukade övervåld samtidigt som man hävdar att Israel inte gjorde något fel i hanteringen av Gazakonvojen.

Min intention med allt detta är inte att ta ställning åt vare sig det ena eller andra hållet i själva sakfrågorna (1 och 2).

Det jag tar ställning mot ovan är, vilket jag hoppas har framgått, att förhastat ”hoppa på bandvagnen”. Att utan reflektion och eftertanke välja sida. Att tro att verkligheten är så simpel att man kan motivera sitt ställningstagande i den moraliska frågan genom att ropa ”övervåld” och ”internationellt vatten”. Eller genom att hänvisa till att Israel är ”Guds egendomsfolk”, som vissa ”Israelvänner” gör.

Nej, de som inte kan motivera sina ställningstaganden bör gå tillbaka till ritbordet.

Notera: "Israel och Gazakonvojen – den moraliska frågan är inte så enkel" är ett inlägg från myenemy.se

Jag har under Livskraft blivit påmind om en del saker samt också förvärvat en del nya insikter. Här följer två exempel:

1. Skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation. Givetvis är detta inget nytt. Det är liksom inte så att jag på något sätt varit ovetande om att det föreligger en stor skillnad mellan dessa. Snarare har denna skillnad gjort sig påmind flera gånger, ibland på mycket frustrerande sätt.

Jag kommunicerar för det mesta skriftligt när jag uttrycker och formulerar filosofiska och teologiska resonemang – och jag tycker nog ändå att jag gör det ganska bra – åtminstone i bemärkelsen att jag lyckas säga det jag vill säga. Att göra samma sak muntligt, mer eller mindre on-the-fly och med kravet att aldrig pausa för att tänka efter eller bli alltför ointressant, det är något helt annat!

Någon skulle kanske säga att man ska använda manuskript. Alltså skriva ner vartenda ord man tänkt säga och sedan läsa upp det man skrivit ner. Detta har jag testat vid ett flertal tillfällen, med mindre lyckat resultat. Det som låter bra hemma framför datorn och en grupp låtsasåhörare tenderar att inte låta lika bra i en skarp situation, inför en grupp verkliga åhörare. Dessutom har jag aldrig lyckats hålla mig till manus genom hela framförandet, vilket tenderar att resultera i att det blir svårt att hitta tillbaka till texten i manus.

Den största nackdelen med manus är dock, tror jag, att det innebär att man inte kan besvara åhörarnas (relevanta) frågor i den ordning de dyker upp. Istället får man säga ”Du får vänta med frågan till efteråt” eller ”Jag kommer till det senare”, som om det skulle innebära att åhörarna slutar fundera på frågan och fortsätter lyssna på uppläsning av manus.

Min nuvarande linje är alltså att skippa manus, utom eventuellt då det gäller introduktion och avslutning, och istället formulera och skriva ner frågor som ska besvaras under presentationens gång (vilket inte nödvändigtvis betyder att själva frågorna uttalas högt). Kan tillägga att jag hämtat inspirationen till detta från Bengt Hemlins bok ”Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…”, vilken jag rekommenderar alla som håller på med presentationer av olika slag att läsa.

(Jag har dock ännu inte lyckats tillämpa en ortodox hemliniansk presentationsteknik, men jag jobbar på det. Jag är för övrigt inte säker på att den lämpar sig för precis alla typer av framställningar.)

I vilket fall som helst så är det – med eller utan manus - en helt annan sak att tala inför en grupp åhörare än att, som nu, kommunicera skriftligt och ha virtuellt obegränsat med betänketid samt möjlighet att gå tillbaka och ändra. Denna skillnad har – åtminstone för mig – uppenbarat sig tydligt under mina presentationer på Livskraft. Detta är kanske inte heller så konstigt, eftersom jag de facto är något av en rookie vad gäller muntliga presentationer.

Ett potentiellt problem med detta är att det, vad jag vet, bara finns ett sätt att öva på muntliga presentationer, nämligen att hålla muntliga presentationer. Det gäller alltså att inte göra bort sig så mycket att man inte får fler tillfällen.

2. Ordens otillräcklighet. När man pratar om Gud så räcker orden inte hela vägen. Jag upplever en viss frustration, inte bara när jag rent språkligt inte lyckas säga det jag vill säga, utan också när jag tycker att jag lyckas men det ändå inte tycks räcka – och kanske speciellt då. Detta är en källa till frustration, men samtidigt ganska skönt: Det är inte bara mina ord som det hela står och faller med; Gud kan beröra och påverka även om jag inte uttrycker mig perfekt. Samtidigt innebär detta inte heller att man kan slarva med vad man säger. Orden är viktiga, även om orden inte är allt.

Till sist, mitt motto för 2010. Egentligen är det mitt motto för livet: Att fortsätta sträva mot att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Någonstans här ligger också vad man kan kalla mitt livsmål: Att hjälpa andra människor att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Detta är ytterligare en sak jag blev kraftfullt påmind om under den gångna veckan.

Notera: "Tankar från (men inte så mycket om) Livskraft Polar 09/10" är ett inlägg från myenemy.se

Nu kommer frågan: Är det fortfarande samma eka? Är E1 samma eka som E2?

För att krångla till det ytterligare så råkar det vara så att alla delar från den ursprungliga konstruktionen, E1, finns kvar. Dessa sätts nu ihop på exakt samma sätt som de satt ihop när E1 var ny. Låt oss kalla denna konstruktion E3.

Är E3 samma eka som E1? I så fall kan E2 omöjligt vara samma eka som E1, eftersom det skulle innebära att E1 = E2 = E3. Det skulle med andra ord innebära att E3 är samma eka som E2, men eftersom att dessa två ekor kan beskådas sida vid sida så är det uppenbarligen inte så att E3 är samma eka som E2 (de är två till antalet, inte en).

De alternativ som finns är följande:

(1) E2 är samma eka som E1.
(2) E3 är samma eka som E1.
(3) Varken E2 eller E3 är samma eka som E1.

Vilket av alternativen är korrekt? Om man jämför alternativ 1 och 2 så verkar det rimligare att välja alternativ 2, eftersom E3 är den konstruktion som är mest lik E1. Jag vill därmed påstå att man i alla fall kan räkna bort alternativ 1.

Föreställ er nu en människa och låt oss kalla henne P1. Eftersom att en människas kropp består av celler som ständigt dör och byts ut så innebär det att varenda cell i en människas kropp är utbytt efter en viss tidsperiod (man brukar prata om 6-7 år). Låt oss säga nu att det går 10 år. Nu är alla celler i P1:s kropp utbytta – det är helt enkelt inte samma kropp längre. Låt oss kalla personen som har den nya kroppen P2.

Nu kommer förstås den oundvikliga frågan: Är P1 samma människa/person som P2?

Jag vill påstå att vi inte kan besvara frågan med något annat än ett ja. Vi kan åtminstone inte leva våra liv utan att tro att människor behåller samma identitet över tid. Vi betraktar en 10-årig pojke som samma person 70 år senare, då denne fyller 80 år. Detta gör vi trots att det inte finns en enda cell kvar från 10-åringen.

Den enda rimliga slutsatsen verkar vara att våra identiteter inte sitter i våra kroppar, men hur ska vi förklara det? Ett förslag, som jag uppfattar som rimligt, är följande: Människor består av något mer än bara materia, och i detta immateriella – vi kan kalla det själen – har våra identiteter sin grund. Man skulle kunna säga att vi är själar som har kroppar, snarare än att vi är kroppar.

Ett tekniskt ord för detta är substansdualism (mellan kropp och själ). Även om den kanske inte har extremt många förespråkare i nutida filosofi så uppfattar jag den ändå som ett rimligt alternativ. Jag kan inte låta bli att spekulera i att orsaken till att många förnekar substansdualism skulle kunna vara att de har anslutit sig a priori till materialism (att allt som existerar är materia). För om allt som existerar är materia, då kan substansdualismen inte vara sann. Det ska dock sägas att det också finns teister, som alltså inte omfattar materialism (eftersom Gud är inte materia), men som ändå förnekar substansdualismen. För mig framstår det sistnämnda som ganska märkligt.

Notera: "Skulle du vara samma person om man bytte ut din kropp?" är ett inlägg från myenemy.se

Att tala om homosexuella äktenskap i relation till denna förändring, och den tidigare juridiska förändringen, är inte korrekt. Varför? Helt enkelt för att det inte finns varken krav på eller kontroll av att de två personerna har en viss sexuell läggning. Det struntar både svensk lag och Svenska kyrkan fullständigt i – den senare åtminstone i praktiken. Två män (eller kvinnor) kan gifta sig med varandra utan att det finns något krav på att dessa måste genomgå något sorts homosexualitetstest. Och på samma sätt kan två personer av olika kön, men som har en homosexuell läggning, gifta sig med varandra utan att någon kräver ett heterosexualitetstest. Trots detta tycker media (och andra) om att prata om homosexuella äktenskap.

Är det så farligt då? Nej, farligt är det inte. Det innebär dock en viss skillnad. De som motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp anklagas ofta för diskriminering och ”homofobi”. Att man motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp behöver dock inte ha någonting med homosexualitet att göra överhuvudtaget. Det finns ingen nödvändig koppling mellan dessa två företeelser.

Piteå-Tidningen skrev för en dryg vecka sedan om att ett ”20-tal personer i Piteå har begärt utträde ur kyrkan sedan beslutet togs. Vissa för att samkönade äktenskap tillåts. Andra för att en del präster vägrar viga personer av samma kön.” Denna beskrivning är oproblematisk, men artikelns rubrik var däremot inte oproblematisk: ”Homovigslar får folk att lämna kyrkan”

Rubriken säger alltså något helt annat. Den påstår att orsaken till att vissa har lämnat kyrkan har något med den sexuella läggningen hos de personer som vigs i kyrkan att göra. Detta är förstås långt ifrån självklart – och långt ifrån samma sak som att lämna kyrkan på grund av att den valt att bejaka och välsigna samkönade äktenskap.

En tänkbar orsak till att media tycker om att prata om homoäktenskap, homosexuella äktenskap eller liknande, är att det ger sken av att frågan skulle handla om homosexuellas rättigheter. Att det skulle handla om det är dock ett misstag. Vilka rättigheter man har i samhället beror inte på vilken sexuell läggning man har. Våra rättigheter kan påverkas av andra saker (som exempelvis ålder), men sexuell läggning är inte relevant för våra rättigheter. Ingenstans avkrävs vi ett svar på frågan om vilken sexuell läggning vi har innan vi får del av det man har rätt till som människa och medborgare.

Om det var så att ens sexuella läggning avgjorde var man fick sitta på bussen, vilket sjukhus man fick uppsöka vid vårdbehov, eller vilken del av stan man fick bosätta sig i, då skulle vi kunna prata om diskriminering på grund av sexuell läggning och att vilka rättigheter man har är beroende av vilken läggning man har. Så är dock inte fallet.

Notera att jag inte på något sätt förnekar att det förekommer brott mot – och annan moralvidrig behandling av -  människor på grund av deras sexuella läggning. Sådant är förstås fruktansvärt och bör bekämpas, men det har inget att göra med att de drabbade skulle sakna rättigheter – problemet är ju snarare att deras rättigheter som människor och medborgare kränks.

Från medias (och andras) sida verkar det som att man vill göra frågan om samkönade äktenskap till en känslofråga, snarare än en fråga som ska avgöras med hjälp av förnuft och argument. Att göra det hela till en känslofråga låter sig dock inte göras. Eller… det är ju inte så att det är principiellt omöjligt, men är det förnuftigt? Ledtråd: Inte alls.

(Kommentarer är som vanligt välkomna, men eftersom ämnet är lite av en trollmagnet så vill jag påpeka följande: Internettroll och andra osaklighetsivrare behöver inte tro att deras kommentarer varken kommer att publiceras eller bemötas.)

Notera: "Samkönade äktenskap, rättigheter och diskriminering" är ett inlägg från myenemy.se

Vigseln, som logiskt sett är den viktigaste delen av ett bröllop (utan den är det vara svårt att motivera vad man firar på festen), där parterna lovar att älska varandra tills döden skiljer dem åt, innebär ingåendet av äktenskap. Detta, att en man och kvinna ingått äktenskap ansågs vara – och är fortfarande – något som är värt att fira, därav bröllopsfesten.

Idag, i vår kultur, verkar det som att bröllop i princip har blivit viktigare än äktenskap. Fokus tenderar att ligga mer på den upplevelse som ett bröllop innebär för brudparet (och gästerna), än på själva äktenskapet, som rimligtvis bör vara den egentliga poängen med alltihop.

Det har blivit extremt viktigt att allting är perfekt: Klänningen måste vara spektakulär, likaså sminket, och detsamma gäller förstås även brudgummens utstyrsel. Musiken under vigseln måste vara klockren. Efter vigseln ska brudparet transporteras till festlokalen i ett så häftigt fordon som möjligt. Festen måste vara i toppklass, med allt vad det innebär för mat, dukning, utsmyckning av lokalen. Och så vidare. Upplevelsen är det viktigaste, för brudparet i första hand, men också för gästerna.

Vad man skulle kunna benämna bröllopsångsest är inte direkt ovanligt. Kanske inte för att det är en stor grej att lova någon livslång trohet (vilket det är!), utan snarare för att man oroar sig för att allt inte ska fungera som planerat.

Kommer jag att stamma i kyrkan? Tänk om jag ser konstig ut? Tänk om den vattenfasta ögonskuggan ändå börjar rinna? Tänk om kantorn spelar fel ingångsmusik? Och så vidare.

En konsekvens av att fokus ligger på upplevelsen är att bröllop har blivit dyrt. Riktigt dyrt. Man kan spara pengar i flera år för att ”ha råd att gifta sig”. Man måste ju vänta tills man har råd. Att det egentligen är gratis att gifta sig, att ingå äktenskap, verkar det vara få som bryr sig om. Upplevelsen! …till varje pris.

Att det har blivit såhär i en sekulariserad kultur, där äktenskap inte har någon speciell moralisk status, det kan jag förstå. Där är ju i princip allt som återstår själva upplevelsen. Den romantiska, underbara upplevelsen. Vad jag däremot inte kan förstå är att samma tendens finns hos kristna.

(Okej, jag kan nog förstå det, och jag har vissa hypoteser om hur det har blivit så, men min poäng är förstås att det inte bör vara så.)

Den klassiskt kristna synen på äktenskapet är kortfattat att det är Guds tanke och ramen inom vilken en man och en kvinna ska dela livet och sexualiteten tillsammans, samt ta hand om och uppfostra de barn som följer av deras förening.

Lika lite som själva äktenskapet kan reduceras till en upplevelse kan ingåendet av äktenskap reduceras till en upplevelse, givet ett kristet perspektiv. Detta utesluter dock inte på något sätt att ingåendet av äktenskap är något som är värt att fira och att en fest därmed är på sin plats. För givetvis är det värt att fira att två personer hittat varandra och vill dela resten av livet tillsammans. Och givetvis kan man därför se till att bröllopsdagen blir något utöver det vanliga, och dela den med familj och vänner, bjuda på god mat och allt sådant. Detta är dock inte det viktiga – och det är definitivt inte någon nödvändighet att allt är perfekt (eller ens i närheten av perfekt).

Det är tragiskt att också kristna människor har socialiserats in i upplevelsefokuseringen, så att de också i betydande utsträckning betraktar bröllopet som en upplevelse och därmed inte ser vad det egentligen handlar om. Det mest tragiska konkreta exemplet är när kristna människor som inte är gifta, men som ändå lever som om de vore gifta, motiverar detta med ett ”vi har inte råd att gifta oss än” (eller något liknande).

Notera: "Bröllop, begreppsförskjutning och upplevelsefokusering" är ett inlägg från myenemy.se

Det första som slår mig är att Humanisterna gärna kastar in både sekulärhumanismen och exempelvis kristendomen under rubriken ”livsåskådningar” när detta är till fördel för Humanisterna:

Dessutom diskrimineras fortfarande den sekulärhumanistiska livsåskådningen av staten med avseende på statligt stöd, jämfört med andra livsåskådningssamfund.

När en sådan fördel för Humanisterna inte föreligger, då buntas däremot de livsåskådningar som bejakar en övernaturlig verklighet onyanserat ihop under rubriken ”religion” och behandlas som om dessa livsåskådningar vore identiska med varandra.

Om din livsåskådning tillhör kategorin ”religion”, då ska du minsann hålla den för dig själv. Det står dig fritt att ”uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet”, för en sådan ”personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många”.

Men skulle det vara så att din livsåskådning inkluderar att du låter exempelvis bibeltexter färga dina åsikter, då ska du hålla dina åsikter för dig själv – då är du farlig.

Jag kan på många punkter instämma med Humanisterna i deras religionskritik. Det finns många livsåskådningar, inklusive de som rubriceras ”religiösa”, som innehåller moralisk galenskap. Jag menar dock att det är ett fatalt misstag att generalisera på det sätt Humanisterna gör, och att det är långt ifrån bara ”religiösa” livsåskådningar som innehåller moraliska galenskaper.

Vidare så vill inte heller jag att Sverige ska styras av någon religiös elit, utan jag ser ett stort värde i demokratin. Jag anser att alla – oavsett livsåskådning – ska få ta sina åsikter till bordet. Humanisterna vill dock, verkar det som, att den som har en livsåskådning som Humanisterna ogillar ska hålla sina åsikter för sig själv.

För det står ju, enligt Humanisterna, var och en fritt att ”uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet”. Underförstått är alltså att det inte står var och en fritt att att ha en mer traditionell uppfattning.

Manifestet avslutas med följande ord:

[...] humanismens mål [är] att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.

Humanismen utgår från att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Det är dags att jämna ut oddsen.

Om nu människan är en ”myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv”, varför litar då inte Humanismen på människan när hon väljer en annan livsåskådning än sekulärhumanismen? Är människan kanske bara myndig när hon väljer ”rätt” livsåskådning (dvs. sekulärhumanismen)? Är det möjligtvis så att vissa människor (Humanisterna?) är mer myndiga än andra och därför har någon sorts tolkningsföreträde?

Vad gäller etik och moral så undrar jag (fortfarande!) vad den ontologiska grunden för moralen är, givet en ateistisk/sekulärhumanistisk världsbild. Varifrån kommer de transcendenta, allmängiltiga moraliska värdena om inget transcendent existerar?

Är moraliska värden som exempelvis mänskliga rättigheter måhända endast subjektiva, godtyckliga konstruktioner – en smaksak? I så fall, varför resonerar då Humanisterna som om verklig ondska existerar, som om utsagan ”du är ond” betyder något annat än ”jag ogillar dig”?

(Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, har tidigare hänvisat till evolutionen som grund för moralen, vilket inte fungerar.)

Det finns mer i Humanisternas manifest som ber om en kommentar, men det får räcka så. Med lite inspiration från George Orwells ”Animal Farm” – och med glimten i ögat förstås – skulle man kunna sammanfatta manifestet såhär:

Alla livsåskådningar är jämlika, men vissa livsåskådningar är mer jämlika än andra.

Notera: "Vissa är mer jämlika än andra" är ett inlägg från myenemy.se