Mattias Gardell citeras i Dagen:

Israel har använt massivt militärt övervåld mot en fredlig hjälpinsats. De har begått överlagt mord och gjort sig skyldiga till sjöröveri [...]

En första iakttagelse är att kritiken är inkoherent. Det är exempelvis meningslöst att tala om övervåld i en situation där inget våld kan anses som legitimt. Den som talar om övervåld implicerar därför att en viss grad av våld från IDF hade varit legitimt. Detta är emellertid inte förenligt med anklagelser om ”sjöröveri”, eftersom att det då skulle betyda att det är legitimt för ”sjörövare” att använda en viss grad av våld, vilket naturligtvis är absurt.

Det finns många fler exempel på att kritiken tenderar att vara onyanserad, oreflekterad och – som i det citerade fallet – inkoherent och motsägelsefull. Och de som så att säga ”kritiserar kritiken” är inte nödvändigtvis bättre. Det tycks som att många som uttalar sig i första hand reagerar känslomässigt och/eller förhastat. De noggrant övervägda, reflekterade och motiverade ståndpunkterna tycks vara extremt fåtaliga.

Med anledning av detta vill jag göra ett par kommentarer:

(1) För att bedöma huruvida IDF har utövat ett moraliskt klandervärt övervåld är det irrelevant om, vilka och hur många vapen det fanns på fartyget.

Detta bör inte vara så kontroversiellt. Om någon angrips med våld som motiverar att våld används i självförsvar, då spelar det ingen roll om denne angrips med svärd (ett vapen) eller kökskniv (ett icke-vapen). Ett angrepps dignitet avgörs helt enkelt inte av hur föremålet som används av angriparen klassificeras, utan snarare av den skada (eller hot om skada) som det aktuella användandet av föremålet medför eller riskerar att medföra. Det är exempelvis inte värre att skjuta någon i huvudet med pistol än att krossa dennes huvud med hjälp av en stor sten, bara för att en pistol klassificeras som ”vapen”.

Detta betyder att anklagelsen om övervåld inte kan motiveras med utsagan ”Det fanns inga vapen på fartyget”. Även om denna utsaga vore sann, vilket den inte tycks vara (slangbellor bör väl exempelvis räknas som vapen?), så gör det varken till eller från när det gäller frågan om övervåld.

Det finns, vad jag kan se, huvudsakligen fyra faktorer/frågor som avgör frågan om övervåld i den aktuella situationen:

(i) Vilken grad av våld, eller hot om våld, utsattes IDF för?
(ii) Vilken grad av våld svarade IDF med?
(iii) Vilken grad av våld, om något, är det moraliskt acceptabelt för IDF att svara med, baserat på (i)?
(iv) Är (ii) större än (iii)?

Hittills har jag dock inte sett någon grundlig analys som besvarar dessa frågor och motiverar anklagelserna om övervåld.

Det duger liksom inte att bara ropa ”Övervåld!” och/eller ”Det fanns inga vapen på fartyget!”

Inte heller duger det att resonera utifrån vilken grad av våld som Svensk (eller något annats lands) nödvärnsrätt tillåter, eftersom svensk (eller något annat lands) lag inte gäller på den aktuella platsen, samt att en sådan lag hur som helst knappast kan betraktas som en moralisk högsta auktoritet.

(2) För att bedöma om Israels beslut att stoppa fartygskonvojen på internationellt vatten var moraliskt rätt eller fel kan man inte endast hänvisa till platsen i fråga eller till internationella konventioner eller en viss tolkning av dessa i relation till situationen.

Ett moraliskt fel respektive ett juridiskt fel är helt enkelt två olika saker utan nödvändig koppling till varandra. Vore det inte två olika saker så skulle moralen med nödvändighet vara relativ, eftersom det som är olagligt i ett land kan vara lagligt i ett annat, och då skulle man inte ha några grunder för moraliskt fördömande av av Israels och IDF:s agerande. (Israel skulle då kunna hänvisa till sina egna lagar – och vilka är vi i så fall att säga att våra lagar är mer ”rätta” än deras? Med vilken måttstock skulle vi mäta?)

Min poäng är att man inte endast kan hänvisa till juridik och konventioner för att motivera att något är moraliskt fel. Det räcker således inte med att orda om ”internationellt vatten” för att avgöra den moraliska frågan. Det krävs mer än så. Mycket mer än så.

(3) De frågor som nämns ovan (1 och 2) är olika frågor.

Det finns ingen nödvändig koppling mellan (1) och (2). Det är exempelvis fullt möjligt att hävda att IDF-soldaterna inte gjorde sig skyldiga till något övervåld samtidigt som man hävdar att Israel borde ha hanterat Gazakonvojen annorlunda. Däremellan finns ingen motsägelse. Samma sak gäller förstås det omvända; att hävda IDF-soldaterna brukade övervåld samtidigt som man hävdar att Israel inte gjorde något fel i hanteringen av Gazakonvojen.

Min intention med allt detta är inte att ta ställning åt vare sig det ena eller andra hållet i själva sakfrågorna (1 och 2).

Det jag tar ställning mot ovan är, vilket jag hoppas har framgått, att förhastat ”hoppa på bandvagnen”. Att utan reflektion och eftertanke välja sida. Att tro att verkligheten är så simpel att man kan motivera sitt ställningstagande i den moraliska frågan genom att ropa ”övervåld” och ”internationellt vatten”. Eller genom att hänvisa till att Israel är ”Guds egendomsfolk”, som vissa ”Israelvänner” gör.

Nej, de som inte kan motivera sina ställningstaganden bör gå tillbaka till ritbordet.

Notera: "Israel och Gazakonvojen – den moraliska frågan är inte så enkel" är ett inlägg från myenemy.se

Jag har under Livskraft blivit påmind om en del saker samt också förvärvat en del nya insikter. Här följer två exempel:

1. Skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation. Givetvis är detta inget nytt. Det är liksom inte så att jag på något sätt varit ovetande om att det föreligger en stor skillnad mellan dessa. Snarare har denna skillnad gjort sig påmind flera gånger, ibland på mycket frustrerande sätt.

Jag kommunicerar för det mesta skriftligt när jag uttrycker och formulerar filosofiska och teologiska resonemang – och jag tycker nog ändå att jag gör det ganska bra – åtminstone i bemärkelsen att jag lyckas säga det jag vill säga. Att göra samma sak muntligt, mer eller mindre on-the-fly och med kravet att aldrig pausa för att tänka efter eller bli alltför ointressant, det är något helt annat!

Någon skulle kanske säga att man ska använda manuskript. Alltså skriva ner vartenda ord man tänkt säga och sedan läsa upp det man skrivit ner. Detta har jag testat vid ett flertal tillfällen, med mindre lyckat resultat. Det som låter bra hemma framför datorn och en grupp låtsasåhörare tenderar att inte låta lika bra i en skarp situation, inför en grupp verkliga åhörare. Dessutom har jag aldrig lyckats hålla mig till manus genom hela framförandet, vilket tenderar att resultera i att det blir svårt att hitta tillbaka till texten i manus.

Den största nackdelen med manus är dock, tror jag, att det innebär att man inte kan besvara åhörarnas (relevanta) frågor i den ordning de dyker upp. Istället får man säga ”Du får vänta med frågan till efteråt” eller ”Jag kommer till det senare”, som om det skulle innebära att åhörarna slutar fundera på frågan och fortsätter lyssna på uppläsning av manus.

Min nuvarande linje är alltså att skippa manus, utom eventuellt då det gäller introduktion och avslutning, och istället formulera och skriva ner frågor som ska besvaras under presentationens gång (vilket inte nödvändigtvis betyder att själva frågorna uttalas högt). Kan tillägga att jag hämtat inspirationen till detta från Bengt Hemlins bok ”Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…”, vilken jag rekommenderar alla som håller på med presentationer av olika slag att läsa.

(Jag har dock ännu inte lyckats tillämpa en ortodox hemliniansk presentationsteknik, men jag jobbar på det. Jag är för övrigt inte säker på att den lämpar sig för precis alla typer av framställningar.)

I vilket fall som helst så är det – med eller utan manus - en helt annan sak att tala inför en grupp åhörare än att, som nu, kommunicera skriftligt och ha virtuellt obegränsat med betänketid samt möjlighet att gå tillbaka och ändra. Denna skillnad har – åtminstone för mig – uppenbarat sig tydligt under mina presentationer på Livskraft. Detta är kanske inte heller så konstigt, eftersom jag de facto är något av en rookie vad gäller muntliga presentationer.

Ett potentiellt problem med detta är att det, vad jag vet, bara finns ett sätt att öva på muntliga presentationer, nämligen att hålla muntliga presentationer. Det gäller alltså att inte göra bort sig så mycket att man inte får fler tillfällen.

2. Ordens otillräcklighet. När man pratar om Gud så räcker orden inte hela vägen. Jag upplever en viss frustration, inte bara när jag rent språkligt inte lyckas säga det jag vill säga, utan också när jag tycker att jag lyckas men det ändå inte tycks räcka – och kanske speciellt då. Detta är en källa till frustration, men samtidigt ganska skönt: Det är inte bara mina ord som det hela står och faller med; Gud kan beröra och påverka även om jag inte uttrycker mig perfekt. Samtidigt innebär detta inte heller att man kan slarva med vad man säger. Orden är viktiga, även om orden inte är allt.

Till sist, mitt motto för 2010. Egentligen är det mitt motto för livet: Att fortsätta sträva mot att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Någonstans här ligger också vad man kan kalla mitt livsmål: Att hjälpa andra människor att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Detta är ytterligare en sak jag blev kraftfullt påmind om under den gångna veckan.

Notera: "Tankar från (men inte så mycket om) Livskraft Polar 09/10" är ett inlägg från myenemy.se

Nu kommer frågan: Är det fortfarande samma eka? Är E1 samma eka som E2?

För att krångla till det ytterligare så råkar det vara så att alla delar från den ursprungliga konstruktionen, E1, finns kvar. Dessa sätts nu ihop på exakt samma sätt som de satt ihop när E1 var ny. Låt oss kalla denna konstruktion E3.

Är E3 samma eka som E1? I så fall kan E2 omöjligt vara samma eka som E1, eftersom det skulle innebära att E1 = E2 = E3. Det skulle med andra ord innebära att E3 är samma eka som E2, men eftersom att dessa två ekor kan beskådas sida vid sida så är det uppenbarligen inte så att E3 är samma eka som E2 (de är två till antalet, inte en).

De alternativ som finns är följande:

(1) E2 är samma eka som E1.
(2) E3 är samma eka som E1.
(3) Varken E2 eller E3 är samma eka som E1.

Vilket av alternativen är korrekt? Om man jämför alternativ 1 och 2 så verkar det rimligare att välja alternativ 2, eftersom E3 är den konstruktion som är mest lik E1. Jag vill därmed påstå att man i alla fall kan räkna bort alternativ 1.

Föreställ er nu en människa och låt oss kalla henne P1. Eftersom att en människas kropp består av celler som ständigt dör och byts ut så innebär det att varenda cell i en människas kropp är utbytt efter en viss tidsperiod (man brukar prata om 6-7 år). Låt oss säga nu att det går 10 år. Nu är alla celler i P1:s kropp utbytta – det är helt enkelt inte samma kropp längre. Låt oss kalla personen som har den nya kroppen P2.

Nu kommer förstås den oundvikliga frågan: Är P1 samma människa/person som P2?

Jag vill påstå att vi inte kan besvara frågan med något annat än ett ja. Vi kan åtminstone inte leva våra liv utan att tro att människor behåller samma identitet över tid. Vi betraktar en 10-årig pojke som samma person 70 år senare, då denne fyller 80 år. Detta gör vi trots att det inte finns en enda cell kvar från 10-åringen.

Den enda rimliga slutsatsen verkar vara att våra identiteter inte sitter i våra kroppar, men hur ska vi förklara det? Ett förslag, som jag uppfattar som rimligt, är följande: Människor består av något mer än bara materia, och i detta immateriella – vi kan kalla det själen – har våra identiteter sin grund. Man skulle kunna säga att vi är själar som har kroppar, snarare än att vi är kroppar.

Ett tekniskt ord för detta är substansdualism (mellan kropp och själ). Även om den kanske inte har extremt många förespråkare i nutida filosofi så uppfattar jag den ändå som ett rimligt alternativ. Jag kan inte låta bli att spekulera i att orsaken till att många förnekar substansdualism skulle kunna vara att de har anslutit sig a priori till materialism (att allt som existerar är materia). För om allt som existerar är materia, då kan substansdualismen inte vara sann. Det ska dock sägas att det också finns teister, som alltså inte omfattar materialism (eftersom Gud är inte materia), men som ändå förnekar substansdualismen. För mig framstår det sistnämnda som ganska märkligt.

Notera: "Skulle du vara samma person om man bytte ut din kropp?" är ett inlägg från myenemy.se

Att tala om homosexuella äktenskap i relation till denna förändring, och den tidigare juridiska förändringen, är inte korrekt. Varför? Helt enkelt för att det inte finns varken krav på eller kontroll av att de två personerna har en viss sexuell läggning. Det struntar både svensk lag och Svenska kyrkan fullständigt i – den senare åtminstone i praktiken. Två män (eller kvinnor) kan gifta sig med varandra utan att det finns något krav på att dessa måste genomgå något sorts homosexualitetstest. Och på samma sätt kan två personer av olika kön, men som har en homosexuell läggning, gifta sig med varandra utan att någon kräver ett heterosexualitetstest. Trots detta tycker media (och andra) om att prata om homosexuella äktenskap.

Är det så farligt då? Nej, farligt är det inte. Det innebär dock en viss skillnad. De som motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp anklagas ofta för diskriminering och ”homofobi”. Att man motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp behöver dock inte ha någonting med homosexualitet att göra överhuvudtaget. Det finns ingen nödvändig koppling mellan dessa två företeelser.

Piteå-Tidningen skrev för en dryg vecka sedan om att ett ”20-tal personer i Piteå har begärt utträde ur kyrkan sedan beslutet togs. Vissa för att samkönade äktenskap tillåts. Andra för att en del präster vägrar viga personer av samma kön.” Denna beskrivning är oproblematisk, men artikelns rubrik var däremot inte oproblematisk: ”Homovigslar får folk att lämna kyrkan”

Rubriken säger alltså något helt annat. Den påstår att orsaken till att vissa har lämnat kyrkan har något med den sexuella läggningen hos de personer som vigs i kyrkan att göra. Detta är förstås långt ifrån självklart – och långt ifrån samma sak som att lämna kyrkan på grund av att den valt att bejaka och välsigna samkönade äktenskap.

En tänkbar orsak till att media tycker om att prata om homoäktenskap, homosexuella äktenskap eller liknande, är att det ger sken av att frågan skulle handla om homosexuellas rättigheter. Att det skulle handla om det är dock ett misstag. Vilka rättigheter man har i samhället beror inte på vilken sexuell läggning man har. Våra rättigheter kan påverkas av andra saker (som exempelvis ålder), men sexuell läggning är inte relevant för våra rättigheter. Ingenstans avkrävs vi ett svar på frågan om vilken sexuell läggning vi har innan vi får del av det man har rätt till som människa och medborgare.

Om det var så att ens sexuella läggning avgjorde var man fick sitta på bussen, vilket sjukhus man fick uppsöka vid vårdbehov, eller vilken del av stan man fick bosätta sig i, då skulle vi kunna prata om diskriminering på grund av sexuell läggning och att vilka rättigheter man har är beroende av vilken läggning man har. Så är dock inte fallet.

Notera att jag inte på något sätt förnekar att det förekommer brott mot – och annan moralvidrig behandling av -  människor på grund av deras sexuella läggning. Sådant är förstås fruktansvärt och bör bekämpas, men det har inget att göra med att de drabbade skulle sakna rättigheter – problemet är ju snarare att deras rättigheter som människor och medborgare kränks.

Från medias (och andras) sida verkar det som att man vill göra frågan om samkönade äktenskap till en känslofråga, snarare än en fråga som ska avgöras med hjälp av förnuft och argument. Att göra det hela till en känslofråga låter sig dock inte göras. Eller… det är ju inte så att det är principiellt omöjligt, men är det förnuftigt? Ledtråd: Inte alls.

(Kommentarer är som vanligt välkomna, men eftersom ämnet är lite av en trollmagnet så vill jag påpeka följande: Internettroll och andra osaklighetsivrare behöver inte tro att deras kommentarer varken kommer att publiceras eller bemötas.)

Notera: "Samkönade äktenskap, rättigheter och diskriminering" är ett inlägg från myenemy.se

Vigseln, som logiskt sett är den viktigaste delen av ett bröllop (utan den är det vara svårt att motivera vad man firar på festen), där parterna lovar att älska varandra tills döden skiljer dem åt, innebär ingåendet av äktenskap. Detta, att en man och kvinna ingått äktenskap ansågs vara – och är fortfarande – något som är värt att fira, därav bröllopsfesten.

Idag, i vår kultur, verkar det som att bröllop i princip har blivit viktigare än äktenskap. Fokus tenderar att ligga mer på den upplevelse som ett bröllop innebär för brudparet (och gästerna), än på själva äktenskapet, som rimligtvis bör vara den egentliga poängen med alltihop.

Det har blivit extremt viktigt att allting är perfekt: Klänningen måste vara spektakulär, likaså sminket, och detsamma gäller förstås även brudgummens utstyrsel. Musiken under vigseln måste vara klockren. Efter vigseln ska brudparet transporteras till festlokalen i ett så häftigt fordon som möjligt. Festen måste vara i toppklass, med allt vad det innebär för mat, dukning, utsmyckning av lokalen. Och så vidare. Upplevelsen är det viktigaste, för brudparet i första hand, men också för gästerna.

Vad man skulle kunna benämna bröllopsångsest är inte direkt ovanligt. Kanske inte för att det är en stor grej att lova någon livslång trohet (vilket det är!), utan snarare för att man oroar sig för att allt inte ska fungera som planerat.

Kommer jag att stamma i kyrkan? Tänk om jag ser konstig ut? Tänk om den vattenfasta ögonskuggan ändå börjar rinna? Tänk om kantorn spelar fel ingångsmusik? Och så vidare.

En konsekvens av att fokus ligger på upplevelsen är att bröllop har blivit dyrt. Riktigt dyrt. Man kan spara pengar i flera år för att ”ha råd att gifta sig”. Man måste ju vänta tills man har råd. Att det egentligen är gratis att gifta sig, att ingå äktenskap, verkar det vara få som bryr sig om. Upplevelsen! …till varje pris.

Att det har blivit såhär i en sekulariserad kultur, där äktenskap inte har någon speciell moralisk status, det kan jag förstå. Där är ju i princip allt som återstår själva upplevelsen. Den romantiska, underbara upplevelsen. Vad jag däremot inte kan förstå är att samma tendens finns hos kristna.

(Okej, jag kan nog förstå det, och jag har vissa hypoteser om hur det har blivit så, men min poäng är förstås att det inte bör vara så.)

Den klassiskt kristna synen på äktenskapet är kortfattat att det är Guds tanke och ramen inom vilken en man och en kvinna ska dela livet och sexualiteten tillsammans, samt ta hand om och uppfostra de barn som följer av deras förening.

Lika lite som själva äktenskapet kan reduceras till en upplevelse kan ingåendet av äktenskap reduceras till en upplevelse, givet ett kristet perspektiv. Detta utesluter dock inte på något sätt att ingåendet av äktenskap är något som är värt att fira och att en fest därmed är på sin plats. För givetvis är det värt att fira att två personer hittat varandra och vill dela resten av livet tillsammans. Och givetvis kan man därför se till att bröllopsdagen blir något utöver det vanliga, och dela den med familj och vänner, bjuda på god mat och allt sådant. Detta är dock inte det viktiga – och det är definitivt inte någon nödvändighet att allt är perfekt (eller ens i närheten av perfekt).

Det är tragiskt att också kristna människor har socialiserats in i upplevelsefokuseringen, så att de också i betydande utsträckning betraktar bröllopet som en upplevelse och därmed inte ser vad det egentligen handlar om. Det mest tragiska konkreta exemplet är när kristna människor som inte är gifta, men som ändå lever som om de vore gifta, motiverar detta med ett ”vi har inte råd att gifta oss än” (eller något liknande).

Notera: "Bröllop, begreppsförskjutning och upplevelsefokusering" är ett inlägg från myenemy.se

Det första som slår mig är att Humanisterna gärna kastar in både sekulärhumanismen och exempelvis kristendomen under rubriken ”livsåskådningar” när detta är till fördel för Humanisterna:

Dessutom diskrimineras fortfarande den sekulärhumanistiska livsåskådningen av staten med avseende på statligt stöd, jämfört med andra livsåskådningssamfund.

När en sådan fördel för Humanisterna inte föreligger, då buntas däremot de livsåskådningar som bejakar en övernaturlig verklighet onyanserat ihop under rubriken ”religion” och behandlas som om dessa livsåskådningar vore identiska med varandra.

Om din livsåskådning tillhör kategorin ”religion”, då ska du minsann hålla den för dig själv. Det står dig fritt att ”uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet”, för en sådan ”personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många”.

Men skulle det vara så att din livsåskådning inkluderar att du låter exempelvis bibeltexter färga dina åsikter, då ska du hålla dina åsikter för dig själv – då är du farlig.

Jag kan på många punkter instämma med Humanisterna i deras religionskritik. Det finns många livsåskådningar, inklusive de som rubriceras ”religiösa”, som innehåller moralisk galenskap. Jag menar dock att det är ett fatalt misstag att generalisera på det sätt Humanisterna gör, och att det är långt ifrån bara ”religiösa” livsåskådningar som innehåller moraliska galenskaper.

Vidare så vill inte heller jag att Sverige ska styras av någon religiös elit, utan jag ser ett stort värde i demokratin. Jag anser att alla – oavsett livsåskådning – ska få ta sina åsikter till bordet. Humanisterna vill dock, verkar det som, att den som har en livsåskådning som Humanisterna ogillar ska hålla sina åsikter för sig själv.

För det står ju, enligt Humanisterna, var och en fritt att ”uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet”. Underförstått är alltså att det inte står var och en fritt att att ha en mer traditionell uppfattning.

Manifestet avslutas med följande ord:

[...] humanismens mål [är] att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.

Humanismen utgår från att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Det är dags att jämna ut oddsen.

Om nu människan är en ”myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv”, varför litar då inte Humanismen på människan när hon väljer en annan livsåskådning än sekulärhumanismen? Är människan kanske bara myndig när hon väljer ”rätt” livsåskådning (dvs. sekulärhumanismen)? Är det möjligtvis så att vissa människor (Humanisterna?) är mer myndiga än andra och därför har någon sorts tolkningsföreträde?

Vad gäller etik och moral så undrar jag (fortfarande!) vad den ontologiska grunden för moralen är, givet en ateistisk/sekulärhumanistisk världsbild. Varifrån kommer de transcendenta, allmängiltiga moraliska värdena om inget transcendent existerar?

Är moraliska värden som exempelvis mänskliga rättigheter måhända endast subjektiva, godtyckliga konstruktioner – en smaksak? I så fall, varför resonerar då Humanisterna som om verklig ondska existerar, som om utsagan ”du är ond” betyder något annat än ”jag ogillar dig”?

(Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, har tidigare hänvisat till evolutionen som grund för moralen, vilket inte fungerar.)

Det finns mer i Humanisternas manifest som ber om en kommentar, men det får räcka så. Med lite inspiration från George Orwells ”Animal Farm” – och med glimten i ögat förstås – skulle man kunna sammanfatta manifestet såhär:

Alla livsåskådningar är jämlika, men vissa livsåskådningar är mer jämlika än andra.

Notera: "Vissa är mer jämlika än andra" är ett inlägg från myenemy.se

Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.

Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.

(Läs gärna hela inlägget)

Kritiken kan emellertid byggas ut och förtydligas en aning:

Evolutionen har inte bara genererat de mänskliga beteenden vi kallar hjälpsamma, empatiska, självuppoffrande och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp A), utan den har också genererat andra mänskliga beteenden och beteendemönster som exempelvis krig, mord, själviskhet och så vidare (vi kan kalla dessa beteendegrupp B).

Frågan är: Hur kan vi skilja mellan beteendegrupp A respektive B och urskilja innehållet i den ena gruppen som gott och innehållet i den andra som ont?

Det är precis detta som moral handlar om – och denna urskiljning kan inte göras med hänvisning till evolutionen. Evolutionen är varken moralisk eller omoralisk. Den har inte med moral att göra överhuvudtaget; den är amoralisk. Evolutionen kan därför inte vara moralens grund.

Att evolutionen, som jag skriver i citatet, möjligtvis kan förklara att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda räcker inte. Det är ju inte min upplevelse av att stöld är något ont som gör stöld till något ont. En handlings objektiva moraliska status kan inte förankras i subjektiva upplevelser. Ett ogillande av X innebär inte att X är ont. Säger man att dessa är ekvivalenta, då har man reducerat moral till gillande och ogillande. Det är i och för sig precis så långt man kommer utan att inkludera något transcendent i ekvationen, men moral är mer än så – och det tror jag faktiskt att varenda människa vet om.

Notera: "Evolutionen som grund för moralen" är ett inlägg från myenemy.se

Om sambandet inte inte är klart så kan jag förtydliga: Spotify tillhandahåller ett nästintill komplett utbud av musik på ett sätt som är bekvämare, snabbare och inte minst driftsäkrare. Det är jag beredd att betala för – och gör det också; 99 kr i månaden. Upphovsrättsfrågan är principiellt irrelevant i sammanhanget. Jag är beredd att betala därför att det är en bra tjänst – inte för att olagliga alternativ är just olagliga. (Jag går för övrigt mot röd gubbe ibland också, och ibland cyklar jag utan lyse, trots att det är mörkt – visst är jag hemsk?)

När det kommer till film så existerar ingen tjänst som kan mäta sig med vad Spotify är när det gäller musik. Fildelningstjänster tillgodoser mitt ”behov” av film och tv-serier på ett sätt, både vad gäller enkelhet, funktionalitet och kvalitet, som ingen annan tjänst gör. Varför är det så? Hur länge ska det behöva ta innan branschen inser att sådana som jag, som fildelar, är beredda att betala för en bra tjänst med vettig prissättning? Jag önskar att branschen kunde anstränga sig lite för att få fram vettiga och attraktiva tjänster istället för att krampaktigt försöka rädda förlegade affärsmodeller med juridiska maktmedel.

Jag gissar att branschfolket i vanlig ordning skulle besvara ovanstående med att säga: ”Det går inte konkurrera med gratis!” Men det är ju skitsnack! Spotify konkurrerar med gratis – och det går hur bra som helst. För det är väl inte så att jag är den enda premiumanvändaren av Spotify som slutat fildela musik?

Nu kommer vi till det jag egentligen hade tänkt skriva om, nämligen möjligheten för mig som privatperson att bidra ekonomiskt till exempelvis en filmproduktion som jag tycker är bra. Det händer faktiskt att jag ser en film som jag inte bara kan tänka mig att betala för (givet en rimlig modell), utan som jag helt enkelt VILL betala för.

Med andra ord: Ibland, och faktiskt inte så sällan, känner jag att jag till och med VILL – och inte bara kan tänka mig – bidra ekonomiskt till en filmproduktion som jag tycker är bra. Någon sådan möjlighet finns dock inte.

Visst, jag kan hyra eller köpa en DVD/Blu-ray, vilket förmodligen är det första Henrik Pontén skulle säga. Jag är dock inte intresserad av onödiga plastbitar. Filmen får jag ju tag på ändå. Jag vill bara bidra ekonomiskt för att visa min uppskattning. Och jag vill inte heller betala några pengar för onödigheter som exempelvis onödig logistik och butikspålägg (logistiken sköter ju farbror Internet om utan att det kostar filmbranschen en enda krona).

Varför finns inte en sådan möjlighet att i efterhand ”donera” pengar till en produktion? Jag är helt säker på att jag inte är ensam om att vilja bidra till saker jag tycker om. Svaret på frågan misstänker jag är att tillhandahållandet av en sådan möjlighet skulle medföra ett indirekt godkännande av fildelning – och det är förstås oacceptabelt för en bransch som med näbbar och klor vill försvara sin förlegade affärsmodell (Pirate Bay-rättegången är ett färskt exempel).

Ett steg i rätt riktning tror jag skulle vara om branschen inte skulle tillåtas utnyttja juridiska maktmedel för sina missriktade korståg. Därför kommer jag att rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010.

Notera: "Låt mig betala!" är ett inlägg från myenemy.se

Jag var förstås ironisk när jag skrev ovanstående, men skulle man bara se till reaktionerna – och inte se på vad han egentligen sa – då är det inte speciellt långsökt att tro att Göran Hägglund måste ha sagt något alldeles förfärligt hemskt. Givet vad Hägglund faktiskt sa så tror jag dock att reaktionerna säger betydligt mer om hans meningsmotståndare än vad de säger om Hägglund eller hans åsikter.

Håkan Andersson, förbundsordförande HBTs Sverige, citeras i Dagen:

- Han kränker homosexuella som har barn och barn som har homosexuella föräldrar.

Jag är medveten om att det råder ”kränk”-inflation i det här landet och att ordet används till höger och vänster om alla möjliga saker, men jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglund begår ett moraliskt fel när han säger att han tror att kärnfamiljen är bäst (för barnen) och därför är eftersträvansvärd. Alltså, jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglunds uttalande innebär ett verkligt moraliskt fel - inte bara att Hägglunds åsikter tillhör de där politiskt inkorrekta åsikterna som ingen ska få uttrycka utan att bli lynchad (det senare är nämligen inte samma sak).

Så vari ligger då det verkligt kränkande i Hägglunds uttalande? Alltså, åter igen, frågan gäller inte det tidstypiska  ”kränkande” á la ”Jag tycker inte om vad du säger så jag säger att du kränker mig!”. Frågan gäller vari det verkligt kränkande ligger – och vad jag kan se så ligger det exakt ingenstans. Det finns inte. Att säga att en viss typ av familjekonstellation är bättre för barnen än en annan, på vilket sätt skulle det vara kränkande? Det är fullt jämförbart med att säga att en viss typ av uppfostran är bättre för barnen än en annan.

Andersson citeras även på Nyhetskanalen.se:

- Det han säger till de barn som har homosexuella föräldrar är att de egentligen inte borde finnas.

Det här är ett ännu roligare påstående. Andersson är här ute och cyklar i de logiska felslutens träskmarker. Notera resonemanget:

Först har vi Hägglunds uttalande, i vilket vi kan hitta två premisser:

(1) Det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa.
(2) Barnens bästa är eftersträvansvärt.

Av detta drar Andersson slutsatsen:

(4) Barn till homosexuella föräldrar borde egentligen inte få finnas.

Problemet är att (4) inte följer av (1) och (2). Antingen faller hans resonemang platt redan här – eller så förutsätter han en dold premiss. En sådan premiss måste i så fall vara något i stil med följande:

(3a) Barn vars bästa inte tillgodoses borde inte få finnas.

Eller:

(3b) En situation som inte innebär de svenska barnens bästa bör lösas genom att man eliminerar barnen (inte genom att man strävar efter att förändra situationen).

(3a) och (3b) är ganska lika varandra i det att de båda förvirrar problemet med den som har problemet. Det liknar alltså att omintetgöra patienten istället för att bota dennes åkomma, vilket naturligtvis inte är speciellt förnuftigt.

Det finns ingen orsak att tro att premiss (3a) eller (3b) är sanna och argumentet är därför ogiltigt. Anderssons slutsats är alltså helt felaktig, givet vad Hägglund faktiskt sa.

Sören Juvas, RFSL: s ordförande, citeras också han i Dagen:

- Skulle det vara så att det är det biologiska som styr om vi är bra eller dåliga föräldrar så skulle vi inte se hur en del barn far illa som faktiskt växer upp med sina biologiska föräldrar.

Juvas är också han ute och cyklar. Kanske inte lika mycket i de logiska felslutens träskmarker, men han är likväl ute och cyklar.

Hägglund har inte påstått att något biologiskt styr huruvida någon är en bra eller dålig förälder. Frågan gäller överhuvudtaget inte vilka individer som är bra föräldrar. Det Hägglund uttalar sig om är vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen  – och det är långt ifrån samma sak.

En ensamstående mamma kan exempelvis vara en helt fantastisk förälder (och det är jag säker på att Hägglund håller med om), men det betyder inte att barnens situation inte skulle kunna vara bättre om också pappan fanns med i bilden (och var en bra förälder även han). Frågan gäller, som sagt, vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen, inte vilka individer som är bra respektive dåliga föräldrar.

Till sist, även om Hägglund hade påstått det som Juvas antyder att han påstod, som han inte påstod, så är det stor skillnad mellan att b förutsätter a och att b följer av a. Även om ett gott föräldraskap skulle förutsätta något biologiskt (vilket jag inte säger att det gör) så kan man inte från det härleda att ett gott föräldraskap automatiskt följer av det biologiska.

Notera: "Hägglund, kärnfamiljen, föräldrar och logiska felslut" är ett inlägg från myenemy.se

”Prästen” togs in för kontroll vid Trelleborgs hamn och  det visade sig att han hade 600 gram amfetamin fasttejpat på kroppen.

Den 61-årige mannen kom med färjan från Tyskland till Trelleborg vid lunchtid på fredagen.
- Enligt uppgifter till oss ska han ha varit klädd som präst för att vilseleda tullen. Han trodde nog att vi hade fördomar, säger Anders Hallin, vakthavande befäl på tullen i Skåne-Blekinge, till Trelleborgs Allehanda.

Är det bara jag som tycker det här är tragikomiskt?

- Han trodde nog att vi hade fördomar…

Ja, som t.ex. att präster skulle bejaka och leva efter kristen etik. Sådana fördomar kan man väl inte ha?!

Jag kan inte låta bli att le, men samtidigt finns det något tragiskt i det hela. Nämligen att tulltjänstemannen förmodligen har ganska rätt. Nuförtiden kan man inte utan vidare ha sådana ”fördomar” mot präster. Jag undrar om inte Svenska Kyrkan möjligtvis borde betrakta detta som ett problem?

Nåja. Som man bäddar får man ligga.

Notera: "Moral – en fördom mot präster?" är ett inlägg från myenemy.se