Alla inlägg i Allmänna åsikter & funderingar

Trosföreställningar har konsekvenser

Jag läste för ett par dagar sedan en insändare i Dagen med rubriken ”Den farligaste typen av ateism” som jag inte har haft tid att kommentera förrän nu.

Författaren nämner teoretisk och praktisk ateism. Den så kallade nyateismen placeras i facket teoretisk ateism och författaren anser att de (kristna) som målar upp denna som ett ”nytt och allvarlig hot [...] gör det lite väl enkelt för sig”. De ser inte att problemet – eller hotet – snarare finns i den praktiska ateismen som bland annat kommer till uttryck i att ”[...] till och med kyrkan, är full av människor som med sin mun säger att de tror, men lever sina liv som om Gud aldrig funnits”.

Jag menar emellertid att författaren till insändaren (också) gör det lite väl enkelt för sig.

Människors uppfattningar tycks påverka deras handlande i olika hög grad. De som språkligt ger uttryck för en uppfattning eller trosföreställning handlar inte alltid konsekvent mot denna. Detta gäller både de som säger sig tro på Gud och de som säger sig inte tro på Gud.

För det mesta har dock våra trosföreställningar och uppfattningar praktiska konsekvenser. Hur jag behandlar andra människor påverkas t.ex. av mina trosföreställningar och uppfattningar om hur jag bör behandla dem.

Det är naturligtvis ett problem om människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits”. Jag tror dock att det är ett misstag att säga att detta fenomen beror på en sorts diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, mellan trosföreställningarna och handlandet.

En rimligare förklaring tycks vara att handlandet påverkas av fler trosföreställningar än de trosföreställningar som (mer eller mindre) i sig själva borde leda till ett visst handlande.

Mer konkret kan detta beskrivas som att den som säger sig tro på Gud mycket väl kan hysa klassiskt kristna trosföreställningar om Gud samtidigt som denne inte tycks handla konsekvent gentemot dessa trosföreställningar, givet att nämnda trosföreställning kombineras med andra trosföreställningar. Dessa andra trosföreställningar behöver inte ens nödvändigtvis vara logiskt förenliga med de klassiskt kristna – människor tenderar att vara ganska duktiga på att hysa motstridiga trosföreställningar (om än omedvetet och oreflekterat).

Bilden är såklart mer komplicerad än så (och helt säkert spelar även önskningar en stor roll för en människas handlande). Min poäng är ”bara” att förklaringen till att människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits” mycket väl kan vara förekomsten av andra trosföreställningar snarare än en simpel diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, samt att betydelsen av det ”teoretiska” därför inte ska underskattas.

Trosföreställningar har konsekvenser.

Torbjörn Carlssons tunna resonemang skramlar på rätt bra

Torbjörn Carlsson, krönikör i Piteå-Tidningen, berör med viss frekvens kristen tro, och då vanligen på ett raljerande sätt. I Carlssons senaste krönika, rubricerad ”Kanske är Gud ett virus”, skrivs ett par saker jag vill kommentera:

Därmed över till Jesus. Det finns inga samtida dokument som styrker att han överhuvudtaget funnits. De nedtecknade utsagor som existerar skrevs 50-100 år efter hans död.

Här behöver man inte säga mycket mer än: Och?

Det är korrekt att det inte finns några samtida dokument, men vilken slutsats bör vi dra av detta? Att Jesus egentligen aldrig har existerat? Det är en, bland historiker, väldigt kontroversiellt slutsats, och bevisbördan vilar på Carlsson ifall han vill hävda detta.

I kristendomen jämställs han med Gud. En ren hädelse om man läser första budordet i gamla testamentet.

”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.

Carlsson har uppenbarligen inte förstått treenighetsläran. Jesus är, enligt kristendomen, inte ytterligare en gud. Att hävda det skulle vara ett brott mot det första budet, men detta är inte vad kristendomen hävdar. Det kristendomen hävdar är att Gud är en (1) till sitt väsen, men samtidigt tre (3) personer: Fadern, Sonen och Anden.

Jesus (Sonen) är alltså Gud – inte ytterligare en gud.

Faktum är att de första dryga 300 åren efter Jesus död så fanns det en mängd kristna inriktningar som inte jämställde Jesus med Gud, men år 325 vid kyrkomötet i Nicaea drogs tumskruvarna åt. Där bestämdes att Jesus är gudomlig och en del av den heliga treenigheten. De som vågade ha en annan åsikt fördömdes som kättare och skulle vid behov utrotas.

Det här är en faktoid. I ”Truth and Fiction in The Da Vinci Code: A Historian Reveals What We Really Know about Jesus, Mary Magdalene, and Constantine” skriver Bart Ehrman följande:

The Council of Nicea met in 325 CE to decide the issue. Contrary to what Leigh Teabing [litterär figur i Dan Browns "Da Vinci-koden"] asserts, it was not a particularly close ”vote.” The vast majority of the 200 or 250 bishops present sided with the view of Athanasius against Arius, which was eventually to become the view of Christianity at large (although the debates continued for decades even after the council). And more important, contrary to Teabing, it was not a vote on Jesus’ divinity. Christians for 250 years had agreed Jesus was divine. The only question was how he was divine, and that was what the Council of Nicea was called to resolve.

Carlsson fortsätter:

Om vi ändå är inne på religion kan man fundera över om det finns några gudar och i så fall hur många.

Kanske har det vi kallar Gud formen av ett virus. Kanske är retrovirus svaret på livets uppkomst. Det som har skapat människan.

Låter det tokigt?

Säkert för den troende som av olika skäl inte förmår att tänka utanför boxen. Men den som är intresserad kan läsa om den moderna molekylära biologin som på senare år gjort häpnadsväckande upptäcker, bland annat när det gäller just virus. Eller närmare bestämt endogena retrovirus.

Att det vi kallar Gud skulle vara ett virus är inte tokigt – det är inkoherent. Det vi kallar Gud är per definition en immateriell entitet. Ett virus är emellertid en biologisk och i allra högsta grad materiell entitet. Att påstå att det vi kallar Gud är ett virus är således inkoherent. Det är som att påstå att en man är ungkarl och samtidigt påstå att han är gift – och det har absolut inget att göra med att ”tänka utanför boxen” (förutsatt att ”boxen” vi talar om inte är logik och koherens).

(Detta är naturligtvis inte den enda skillnaden mellan det vi kallar Gud och ett virus, men detta räcker gott för att visa problemet i Carlssons resonemang.)

Evolutionsteorin bygger definitivt på mer och mer kunskap. Det gör inte gudstro.

Förutsatt att Carlsson accepterar den traditionella analysen av kunskap (som säger att kunskap är sann, berättigad tro) så implicerar det Carlsson skriver att gudstro inte kan vara berättigad och sann. Bevisbördan för detta vilar på Carlsson, och det vore oerhört intressant att se Carlssons argument för detta.

Carlsson måste visa (1) att det inte existerar situationer i vilka de som befinner sig i situationerna är epistemiskt berättigade att tro att Gud existerar och/eller (2) att Gud inte existerar.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Torbjörn Carlssons tunna resonemang skramlar på rätt bra, men de är just det: tunna.

Om Carlsson, mot förmodan, skulle råka googla sitt eget namn och halka in här så välkomnar jag en replik. Jag skulle gärna se Carlsson ge sig på mer sofistikerad religionskritik än bara provokativa oneliners.

Craig – en medioker filosof och folkmordsförsvarare?

Jag råkade se att Patrik Lindenfors på Humanistbloggen har kommenterat William Lane Craigs besök i Stockholm i ett inlägg med rubriken ”Folkmordsförsvarare pratar i Stockholm ikväll”

Jag är smått tveksam till att överhuvudtaget ägna ohederliga grepp som dessa någon tid och energi, men samtidigt lockar det att belysa detta. Så här följer ett kortare citat samt kommentarer till detta:

Den mediokre filosofen och folkmordsförsvararen William Lane Craig pratar i Stockholm ikväll, inbjuden av organisationen Apologia som verkar för den kristna trons försvar. Craig är ökänd för sitt försvar av folkmorden som finns skildrade i Bibeln.

1. ‘Folkmord’ är med rätta ett väldigt (negativt) värdeladdat ord. Vi ryggar – återigen med rätta – tillbaka inför ordets denotationer. Att tillskriva någon epitetet ”folkmordsförsvarare” är således ett effektivt sätt att misstänkliggöra och svartmåla denne någon.

Att göra detta är hederligt endast om det är sant att personen i fråga försvarar det man i allmänhet menar med ordet ‘folkmord’.

Jag har hittills varken sett eller hört Craig göra detta. (Jag har dock viss förståelse för att en slarvig och kontextlös titt på Craigs resonemang kring krigen som gestaltas i Gamla Testamentet kan föranleda en sådan uppfattning.)

2. Påståendet att Craig är en ”medioker” filosof säger förmodligen mer om den som fäller omdömet än om Craig. Craigs akademiska meriter berättar liksom en helt annan historia.

Det är intressant att reflektera över hur det skulle vara om förhållandet var det omvända; om en filosof kallade en biolog ”medioker”, istället för tvärtom, som i det här fallet. Troligen skulle man då säga något om att filosofen bör vara försiktig med att fälla dylika omdömen om någon som är verksam i ett område som ligger så pass långt ifrån filosofens eget område.

Detta vore ett högst rimligt påpekande, och det är även ett högst rimligt påpekande i det aktuella fallet; den som ger sig ut utanför sitt eget område bör vara försiktig i sina omdömen. Patrik Lindenfors försöker inte ens motivera att Craig skulle vara en ”medioker” filosof. Vi får inte ett enda argument för detta omdöme.

Är det inte åtminstone lite anmärkningsvärt att någon som hävdar att en professionell, välmeriterad filosof är ”medioker” inte ens försöker argumentera för sitt påstående? Kan det kanske vara så att just detta är ett exempel på ett filosofiskt mediokert förehavande?

Krav på teologiska åsikter och livsstil?

Christer Sturmark skriver följande med anledning av Kalla faktas reportage om Frälsningsarmén:

Trossamfundsminister Stefan Attefall intervjuades i Kalla Fakta och ansåg att Frälsningsarméns diskriminering av homosexuella var helt oproblematisk i statsbidragshänseende. Med Attefalls resonemang måste staten således också acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar.

Först är det värt att notera att Attefalls resonemang, baserat på vad som visades i Kalla fakta, handlade om att trossamfund har olika teologiska åsikter och (därav följande) livsstilskrav, och att stödet till trossamfund inte skulle vara möjligt om samfundens teologiska åsikter ska ”recenseras”. (Han nämner dock inte anledningen till det sistnämnda i det korta klipp som visades i programmet, men det är inte relevant i det här sammanhanget.)

Nu till saken. Sturmark menar att Attefalls resonemang innebär att staten också måste ”acceptera att stödja organisationer som vägrar att acceptera tex svarta eller judar”. På något sätt lyckas alltså Sturmark koppla ihop (1) krav på teologiska åsikter och livsstil med (2) krav på etnicitet, som om dessa skulle vara samma sak. Han ger dock inget argument för denna koppling – och jag är tveksam till att ett sådant kan ges då det är uppenbart att (1) och (2) inte ens nästan är samma sak.

Sturmark fortsätter:

Attefall är uppenbarligen helt omdömeslös i dessa frågor. Kanske har det att göra med att Attefall själv tillhör en frikyrka. Med sådana kopplingar bör ministern givetvis omedelbart skiljas från uppdraget att handa trosamfundsfrågorna i regeringen. Detta politikområde måste läggas över på någon annan minister.

Om Attefalls resonemang verkligen var sådant att det legitimerade ”negativ” särbehandling på basis av etnicitet (vilket inte ska förväxlas med ”positiv” särbehandling i form av exempelvis speciella insatser riktade till invandrargrupper med viss etniskt tillhörighet), då skulle han med rätta kunna anklagas för att vara ”omdömeslös”, men nu är det inte så.

I vilket fall som helst så är det anmärkningsvärt att Attefalls påstådda omdömeslöshet ”kanske” har att göra med att han tillhör en frikyrka, samtidigt som det faktum att han har ”sådana kopplingar” definitivt gör honom olämplig som trossamfundsminister. När det gäller det senare är det alltså inte längre frågan om ett ”kanske”: Tillhör man en frikyrka ska man inte ha trossamfundsministerposten!

Men borde inte det relevanta vara om man gör ett bra jobb, snarare än vilket – om ens något – samfund man tillhör? Naturligtvis. Staten ska inte ta ställning i teologiska frågor. Därför är en persons egna teologiska åsikter i sig själva helt och hållet irrelevanta för dennes lämplighet för en ministerpost. Det som är relevant är att man gör ett bra jobb, och när det gäller det har Sturmark inte visat att Attefall inte gör det.

Ropet efter ett teologiskt åsiktskrav för en minister vore mer begripligt om den som ropade efter det förespråkade en religiöst och teologiskt icke-neutral stat. Att ställa ett teologiskt åsiktskrav på en minister är väldigt märkligt om staten ska undvika att ta ställning i teologiska frågor, då ett sådant krav vore just ett sådant ställningstagande.

För en civil organisation som ett trossamfund, som de facto inte är varken teologiskt neutralt eller livsstilsneutral, är det däremot inte det minsta märkligt att det för medlemskap, eller för arbete i organisationen (som när det gäller Frälsningsarmén), ställs krav på teologiska åsikter och livsstil.

Människovärdet hänger i luften

Christian Braw, docent i systematisk teologi, kritiserar Humanisterna i en debattartikel i Dagen med rubriken ”Humanisterna har ärlighetsproblem”. Braw har enligt min mening en del viktiga poänger, men hans text har också en del problem, inte minst vad gäller språklig precision (jag är exempelvis inte klar över huruvida Braw använder ordet ‘ärlig’ synonymt med ordet ‘konsekvent’; oavsett vilket så är det problematiskt).

Jag har emellertid inte tänkt diskutera Braws artikel mer ingående, utan det jag vill göra är att diskutera en specifik respons på Braws artikel.  Först kan det dock vara lämpligt att citera Braw. I slutet av artikeln skriver han följande:

Det är ovanligt att ateister är konsekventa. Vissa av dem kan hävda människovärde och demokrati, företeelser som saknar all grund i en värld utan Gud, annat än som övertygelser. I ett evolutionistiskt sammanhang utgör de rent nonsens. Den störste av alla ateister, Friedrich Nietzsche, drog den konsekventa slutsatsen av sin hållning: förtvivlan. Lord Russell, en ateist av ett annat snitt, talade om ”den orubbliga hopplöshetens fasta grund”. Det är detta som är verklig ateism, och den bör respekteras för sin ärlighet.

Det är ärligheten som är problemet med föreningen Humanisterna. Deras verkliga fokus är en ateistisk agitation, men de har tagit sig ett namn som är förbundet med en strävan att förbättra människan genom bildning. Antingen får de leva upp till det, eller också får de byta namn och kalla sig vad de är: Ateisterna. Om de sedan blir lika ärliga som Nietzsche och Lord Russell kan det föras ett meningsfullt samtal med dem.

Humanistbloggen, eller mer specifikt Patrik Lindenfors, kommenterar Braws artikel och skriver följande:

Människovärde då? Var kommer det ifrån? Kommer det sig ur läran att en gud kommer att döma oss på sista dagen – vissa av oss till evig lycka, andra av oss till evig plåga? Är det därifrån värdet kommer, ifrån att vi alla kommer att värderas av Gud och hamna på olika sidor av en magisk gräns? Är det Gud som sätter värdet på oss? Humanister vill istället hävda att värdet – lika värde – är något vi ger varandra. Vi behöver inte göra det, men det blir bäst för alla om vi gör det. Det är ett ställningstagande – det centrala ställningstagandet som gör Humanister av ateister. Från den grunden kan man åstadkomma storverk – något som dagens sekulära västerländska demokratier visar med all önskvärd tydlighet.

Lindenfors frågor om varifrån människovärdet kommer är, i den mån de är tänkta att ge en bild av kristendomens svar på frågan, en halmgubbe.

Kristendomens svar på frågan är snarare något i linje med detta: Människan har ett intrinsikalt värde i kraft av att hon är Imago Dei (”Guds avbild”). Det är alltså inte så att människan är värdefull för att Gud ”sätter värdet på oss”; människans värde är inte påklistrat utifrån, utan har sin grund i vad hon ärImago Dei. Ungefär så.

Lindenfors skriver att humanister istället vill ”hävda att värdet – lika värde – är något vi ger varandra. Vi behöver inte göra det, men det blir bäst för alla om vi gör det.

Människan har alltså inte ett intrinsikalt, okränkbart (i bemärkelsen oförstörbart, ofråntagbart) värde. Istället är människans värde något som vi ”ger varandra”. Människovärdet är alltså konstruerat.

Det är intressant att Lindenfors säger detta så pass tydligt och ändå inte tycks inse implikationerna av det.

Att människovärdet är konstruerat innebär att en viss människa inte har något värde om vi inte ”ger” henne ett värde. Anta att man i ett visst samhälle S betraktar mörkhyade som mindre värda. Man ”ger” helt enkelt inte mörkhyade samma värde som andra. Detta innebär, eftersom människovärdet är konstruerat, att alla människor inte är lika mycket värda.

Min världsbild ger mig resurser för att kritisera rasism; alla människor har samma intrinsikala och okränkbara värde. Men vad ska vi säga om rasismen i S givet att människovärdet är en konstruktion? Om människovärdet är en konstruktion så är rasism i S en sorts ”legitim rasism”. Eftersom mörkhyade ”ges” ett lägre värde i S och därmed (eftersom värdet är ”något vi ger varandra”) också har ett lägre värde, så kan vi inte ens prata om rasism som ett moraliskt problem i S. För varför skulle det vara moraliskt problematiskt att behandla människor med olika värde olika på basis av deras olika värden?

Nu kan det förstås vara så att vi, i vårt samhälle, ”ger” människor lika värde och att vi därför upprörs över vad som pågår i S. Men vad ska vi säga? Att vårt ”värdegivande” är bättre eller mer korrekt än deras? På vilka grunder skulle vi i så fall säga det? Mot vilken norm ska vi jämföra våra respektive ”värdegivanden”? Vår egenkonstruerade norm? I så fall varför?

Vad jag kan se så finns det ingen utväg ur denna människovärderelativistiska grop om människovärdet är något som vi ”ger” varandra, något konstruerat.

Lindenfors säger att vi ”från den grunden kan … åstadkomma storverk”, men det är ju precis grunden som är problemet: Den existerar inte om människans värde är konstruerat. Människovärdet hänger i luften.

(Nu har det ovan handlat om människovärde, men ungefär samma sak kan sägas om andra moraliska värden: Om det inte finns en adekvat ontologisk grund för objektiva moraliska värden så hänger alla värdeutsagor i luften.)

Kulturfenomenet julen och Jesus

Kyrkfolk (i alla fall en del) vill gärna påtala att julfirandet ”egentligen är ett firande av Jesu födelse”, att julen är en kristen högtid, och så vidare. Stämmer det att julen ”egentligen” är en kristen högtid och handlar om Jesu födelse? Knappast. Eller snarare: Det beror på. Det beror på vad man avser med ordet ‘jul’ och ‘julfirande’ (för enkelheten skull kan vi anta att båda orden syftar på samma sak).

Det borde inte vara särskilt kontroversiellt att ordet ‘julfirande’ används för att benämna ett fenomen som endast undantagsvis har något med firande av Jesu födelse att göra. Men vad betyder det då att säga att julfirandet ”egentligen är ett firande av Jesu födelse”? Vadå ”egentligen”?

Skulle själva kulturfenomenet som benämns ‘julfirande’ i sig, på något underligt sätt, handla om att fira Jesu födelse, trots att kulturfenomenet inte är distinkt kristet på något sätt?

- Du vet väl att när du överkonsumerar prylar, mat och godis i umgänge med nära och kära, då firar du egentligen Jesu födelse!

Det verkar inte rimligt. Så vad menar man då? Kanske menar man att ordet ‘jul’ egentligen borde avse en högtid centrerad kring Jesus födelse (inklusive firande därav)? Detta verkar inte heller rimligt.

Den ursprungliga betydelsen av ordet ‘jul’ har inget med kristendom att göra överhuvudtaget, utan användes om en helt annan högtid. Högtiden kristnades visserligen, och kan antagligen sägas ha åsyftat en kristen högtid under en viss period, men det visar bara att ett ord kan skifta betydelse.

Om ordet ‘jul’ kunde skifta betydelse i samband med kristendomens intåg, då kan det också skifta betydelse i samband med andra samhällsförändringar, exempelvis sekularisering. Därför är det inte rimligt att tala om vad ordet ‘jul’ egentligen borde avse.

Julfirandet som kulturfenomen är alltså inte ”egentligen ett firande av Jesu födelse”. Inte heller kan man säga att själva ordet ”egentligen” borde avse en kristen högtid. Finns det något fler sätt på vilket kulturfenomenet julen ”egentligen” kan vara kristen? Inte vad jag kan komma på.

Slutsats: Ge upp försöken att hävda att kulturfenomenet julen egentligen är en kristen högtid och att julfirandet egentligen är ett firande av Jesu födelse.

Med undantag för vissa inslag så har jag inget emot det kulturfenomen som julen utgör. Det är trevligt att tända ljus, äta god mat, träffa familj och så vidare. Det är mysigt – och det är inget fel med det. Även om inget av det nyss nämnda (på något icke-långsökt sätt) har med Jesu födelse att göra så betyder inte det att de där sakerna är dåliga.

Kan man inte fira Jesu födelse i samband med kulturfenomenet julen då? Visst kan man det. Kristna har firat Jesu födelse åtminstone sedan början av 200-talet. På en rad olika datum dessutom. Jesu födelse – att Gud blev människa – är ju ingen liten grej. Tvärtom är det stort och definitivt värt att fira och påminna sig om.

Kulturfenomenet julen är, enligt min mening, i stora drag något positivt. Likaså är det positivt att fira och påminna sig om Jesu födelse och vad hans födelse innebär.

Jag ser dock ett problem i den förvirrade sammanblandningen av dessa två, där kulturfenomenet med dess olika (och positiva!) inslag på något bokstavligen mystiskt vis antas utgöra ett firande av Jesu födelse.

Notera dock att jag inte menar att kulturfenomenet principiellt inte skulle kunna innefatta firande av Jesu födelse. Jag menar bara att kulturfenomenet, som det (idag) är beskaffat, inte (per automatik) innefattar detta och att det är ett misstag att tro att man firar Jesu födelse bara för att man hoppar på det kulturella jultåget.

Notera vidare att jag inte heller menar att man inte kan fira Jesu födelse i samband med julen. Det kan man – och det görs ju också. (Jag har såklart inte heller något emot att julklappsgrejen används som ”språngbräda” för att tala om den gåva som Gud gav människan, och så vidare.)

Kulturfenomenet julen och firandet av Jesu födelse är dock inte samma sak. Det är poängen.

Man kan förstås säga att ordet ‘jul’ har fler än en betydelse. Att ordet dels kan syfta på kulturfenomenet som jag har diskuterat ovan, och dels på ”den kristna julen”. Eftersom den sistnämnda betydelsen sannolikt avser det jag ovan kallar ”firande av Jesu födelse”, så gör detta ingen skillnad för sakfrågan: Kulturfenomenet julen och firandet av Jesu födelse – eller ”den kristna julen” om man föredrar den frasen – är två olika saker. Man firar inte Jesu födelse bara för att man firar jul.

Hårklyverier? Sparkar jag på öppna dörrar? Det bjuder jag på i så fall. Det är ju trots allt snart jul.

Sakrament eller släktjippo?

Är man, som jag, hyfsat luthersk i sin teologi och dessutom nybliven förälder, då är sannolikheten stor att man på ett eller annat sätt konfronteras med följande frågeställning:

När ska barnet döpas?

Frågan har, när vi (jag och min fru) har fått den, inte handlat om vid vilken ålder det är lämpligt med dop, utan den har snarare förmedlat en önskan om att tidpunkten för dopet ska vara sådan att den passar vederbörandes kalendrar. Detta har fått mig att fundera både en och två gånger på varför vi ska låta döpa vår dotter (vilket vi ska).

Jag har kommit fram till att jag inte kan motivera varför vi skulle vara ålagda att ta hänsyn till vilken tidpunkt som passar folks kalendrar.

För dopets skull är det irrelevant om tidpunkten för dopet passar faster Agdas kalender.

Dopets sakrament är inte beroende av att faster Agda är närvarande. (Jag har ingen faster som heter Agda, men ni förstår poängen.)

Det är förstås så att jag betraktar dopet som ett sakrament och inte som en ursäkt att ordna ett nu-ska-vi-visa-upp-vårt-barn-släktkalas. För många föräldrar som låter döpa sitt barn tycks det dra mer åt det senare: Dopet är en fin grej och en trevlig tillställning. En sorts välkomstfest.

Själv tycker jag det är snudd på vidrigt att något som egentligen är ett sakrament förvandlas till släktjippo. Om man tror att något positivt händer i dopet som objektivt påverkar barnets relation till Gud, då kan man naturligtvis säga att det föreligger något som är värt att fira (och på så vis motivera tårta och annat som förknippas med firande).

Men om man tror detta, då är man rimligtvis också medveten om att det är det som föranleder firandet (dvs. dopet) som är det viktiga – och inte själva firandet i sig.

Och då inser man rimligtvis också att det är av underordnad betydelse om tidpunkten passar ens egen kalender; att firandet är av underordnad betydelse.

Jag misstänker emellertid att själva firandet för många är det som hamnar i fokus. Vi svenskar är ju ganska duktiga på ”tomt firande” – att fira för firandets skull.

Israel och Gazakonvojen – den moraliska frågan är inte så enkel

Övervåld”, ”brott mot folkrätten”, ”överlagt mord” och ”sjöröveri”. Det är några av de ord och fraser som har använts för att beskriva Israels ingripande mot Gazakonvojen. Kritiken mot Isreal och IDF (Israel Defense Forces) är i många fall mycket onyanserad och oreflekterad.

Mattias Gardell citeras i Dagen:

Israel har använt massivt militärt övervåld mot en fredlig hjälpinsats. De har begått överlagt mord och gjort sig skyldiga till sjöröveri [...]

En första iakttagelse är att kritiken är inkoherent. Det är exempelvis meningslöst att tala om övervåld i en situation där inget våld kan anses som legitimt. Den som talar om övervåld implicerar därför att en viss grad av våld från IDF hade varit legitimt. Detta är emellertid inte förenligt med anklagelser om ”sjöröveri”, eftersom att det då skulle betyda att det är legitimt för ”sjörövare” att använda en viss grad av våld, vilket naturligtvis är absurt.

Det finns många fler exempel på att kritiken tenderar att vara onyanserad, oreflekterad och – som i det citerade fallet – inkoherent och motsägelsefull. Och de som så att säga ”kritiserar kritiken” är inte nödvändigtvis bättre. Det tycks som att många som uttalar sig i första hand reagerar känslomässigt och/eller förhastat. De noggrant övervägda, reflekterade och motiverade ståndpunkterna tycks vara extremt fåtaliga.

Med anledning av detta vill jag göra ett par kommentarer:

(1) För att bedöma huruvida IDF har utövat ett moraliskt klandervärt övervåld är det irrelevant om, vilka och hur många vapen det fanns på fartyget.

Detta bör inte vara så kontroversiellt. Om någon angrips med våld som motiverar att våld används i självförsvar, då spelar det ingen roll om denne angrips med svärd (ett vapen) eller kökskniv (ett icke-vapen). Ett angrepps dignitet avgörs helt enkelt inte av hur föremålet som används av angriparen klassificeras, utan snarare av den skada (eller hot om skada) som det aktuella användandet av föremålet medför eller riskerar att medföra. Det är exempelvis inte värre att skjuta någon i huvudet med pistol än att krossa dennes huvud med hjälp av en stor sten, bara för att en pistol klassificeras som ”vapen”.

Detta betyder att anklagelsen om övervåld inte kan motiveras med utsagan ”Det fanns inga vapen på fartyget”. Även om denna utsaga vore sann, vilket den inte tycks vara (slangbellor bör väl exempelvis räknas som vapen?), så gör det varken till eller från när det gäller frågan om övervåld.

Det finns, vad jag kan se, huvudsakligen fyra faktorer/frågor som avgör frågan om övervåld i den aktuella situationen:

(i) Vilken grad av våld, eller hot om våld, utsattes IDF för?
(ii) Vilken grad av våld svarade IDF med?
(iii) Vilken grad av våld, om något, är det moraliskt acceptabelt för IDF att svara med, baserat på (i)?
(iv) Är (ii) större än (iii)?

Hittills har jag dock inte sett någon grundlig analys som besvarar dessa frågor och motiverar anklagelserna om övervåld.

Det duger liksom inte att bara ropa ”Övervåld!” och/eller ”Det fanns inga vapen på fartyget!”

Inte heller duger det att resonera utifrån vilken grad av våld som Svensk (eller något annats lands) nödvärnsrätt tillåter, eftersom svensk (eller något annat lands) lag inte gäller på den aktuella platsen, samt att en sådan lag hur som helst knappast kan betraktas som en moralisk högsta auktoritet.

(2) För att bedöma om Israels beslut att stoppa fartygskonvojen på internationellt vatten var moraliskt rätt eller fel kan man inte endast hänvisa till platsen i fråga eller till internationella konventioner eller en viss tolkning av dessa i relation till situationen.

Ett moraliskt fel respektive ett juridiskt fel är helt enkelt två olika saker utan nödvändig koppling till varandra. Vore det inte två olika saker så skulle moralen med nödvändighet vara relativ, eftersom det som är olagligt i ett land kan vara lagligt i ett annat, och då skulle man inte ha några grunder för moraliskt fördömande av av Israels och IDF:s agerande. (Israel skulle då kunna hänvisa till sina egna lagar – och vilka är vi i så fall att säga att våra lagar är mer ”rätta” än deras? Med vilken måttstock skulle vi mäta?)

Min poäng är att man inte endast kan hänvisa till juridik och konventioner för att motivera att något är moraliskt fel. Det räcker således inte med att orda om ”internationellt vatten” för att avgöra den moraliska frågan. Det krävs mer än så. Mycket mer än så.

(3) De frågor som nämns ovan (1 och 2) är olika frågor.

Det finns ingen nödvändig koppling mellan (1) och (2). Det är exempelvis fullt möjligt att hävda att IDF-soldaterna inte gjorde sig skyldiga till något övervåld samtidigt som man hävdar att Israel borde ha hanterat Gazakonvojen annorlunda. Däremellan finns ingen motsägelse. Samma sak gäller förstås det omvända; att hävda IDF-soldaterna brukade övervåld samtidigt som man hävdar att Israel inte gjorde något fel i hanteringen av Gazakonvojen.

Min intention med allt detta är inte att ta ställning åt vare sig det ena eller andra hållet i själva sakfrågorna (1 och 2).

Det jag tar ställning mot ovan är, vilket jag hoppas har framgått, att förhastat ”hoppa på bandvagnen”. Att utan reflektion och eftertanke välja sida. Att tro att verkligheten är så simpel att man kan motivera sitt ställningstagande i den moraliska frågan genom att ropa ”övervåld” och ”internationellt vatten”. Eller genom att hänvisa till att Israel är ”Guds egendomsfolk”, som vissa ”Israelvänner” gör.

Nej, de som inte kan motivera sina ställningstaganden bör gå tillbaka till ritbordet.

Tankar från (men inte så mycket om) Livskraft Polar 09/10

Hemkommen från Livskraft Polar 09/10, som överträffade i princip alla mina förväntningar. Jag som inte ens (trodde att jag) tycker om läger… Galet!

Jag har under Livskraft blivit påmind om en del saker samt också förvärvat en del nya insikter. Här följer två exempel:

1. Skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation. Givetvis är detta inget nytt. Det är liksom inte så att jag på något sätt varit ovetande om att det föreligger en stor skillnad mellan dessa. Snarare har denna skillnad gjort sig påmind flera gånger, ibland på mycket frustrerande sätt.

Jag kommunicerar för det mesta skriftligt när jag uttrycker och formulerar filosofiska och teologiska resonemang – och jag tycker nog ändå att jag gör det ganska bra – åtminstone i bemärkelsen att jag lyckas säga det jag vill säga. Att göra samma sak muntligt, mer eller mindre on-the-fly och med kravet att aldrig pausa för att tänka efter eller bli alltför ointressant, det är något helt annat!

Någon skulle kanske säga att man ska använda manuskript. Alltså skriva ner vartenda ord man tänkt säga och sedan läsa upp det man skrivit ner. Detta har jag testat vid ett flertal tillfällen, med mindre lyckat resultat. Det som låter bra hemma framför datorn och en grupp låtsasåhörare tenderar att inte låta lika bra i en skarp situation, inför en grupp verkliga åhörare. Dessutom har jag aldrig lyckats hålla mig till manus genom hela framförandet, vilket tenderar att resultera i att det blir svårt att hitta tillbaka till texten i manus.

Den största nackdelen med manus är dock, tror jag, att det innebär att man inte kan besvara åhörarnas (relevanta) frågor i den ordning de dyker upp. Istället får man säga ”Du får vänta med frågan till efteråt” eller ”Jag kommer till det senare”, som om det skulle innebära att åhörarna slutar fundera på frågan och fortsätter lyssna på uppläsning av manus.

Min nuvarande linje är alltså att skippa manus, utom eventuellt då det gäller introduktion och avslutning, och istället formulera och skriva ner frågor som ska besvaras under presentationens gång (vilket inte nödvändigtvis betyder att själva frågorna uttalas högt). Kan tillägga att jag hämtat inspirationen till detta från Bengt Hemlins bok ”Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…”, vilken jag rekommenderar alla som håller på med presentationer av olika slag att läsa.

(Jag har dock ännu inte lyckats tillämpa en ortodox hemliniansk presentationsteknik, men jag jobbar på det. Jag är för övrigt inte säker på att den lämpar sig för precis alla typer av framställningar.)

I vilket fall som helst så är det – med eller utan manus - en helt annan sak att tala inför en grupp åhörare än att, som nu, kommunicera skriftligt och ha virtuellt obegränsat med betänketid samt möjlighet att gå tillbaka och ändra. Denna skillnad har – åtminstone för mig – uppenbarat sig tydligt under mina presentationer på Livskraft. Detta är kanske inte heller så konstigt, eftersom jag de facto är något av en rookie vad gäller muntliga presentationer.

Ett potentiellt problem med detta är att det, vad jag vet, bara finns ett sätt att öva på muntliga presentationer, nämligen att hålla muntliga presentationer. Det gäller alltså att inte göra bort sig så mycket att man inte får fler tillfällen.

2. Ordens otillräcklighet. När man pratar om Gud så räcker orden inte hela vägen. Jag upplever en viss frustration, inte bara när jag rent språkligt inte lyckas säga det jag vill säga, utan också när jag tycker att jag lyckas men det ändå inte tycks räcka – och kanske speciellt då. Detta är en källa till frustration, men samtidigt ganska skönt: Det är inte bara mina ord som det hela står och faller med; Gud kan beröra och påverka även om jag inte uttrycker mig perfekt. Samtidigt innebär detta inte heller att man kan slarva med vad man säger. Orden är viktiga, även om orden inte är allt.

Till sist, mitt motto för 2010. Egentligen är det mitt motto för livet: Att fortsätta sträva mot att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Någonstans här ligger också vad man kan kalla mitt livsmål: Att hjälpa andra människor att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Detta är ytterligare en sak jag blev kraftfullt påmind om under den gångna veckan.

Skulle du vara samma person om man bytte ut din kropp?

Föreställ er en nybyggd träeka och låt oss kalla den E1. Ekan används flitigt och delar behöver bytas ut med jämna mellanrum. Ekans ägare byter då och då ut vissa brädor och andra saker i konstruktionen. Efter ett visst antal år är alla delar av ekan utbytta. Inte en enda molekyl från den ursprungliga konstruktionen finns kvar. Låt oss kalla den ”nya” konstruktionen E2.

Nu kommer frågan: Är det fortfarande samma eka? Är E1 samma eka som E2?

För att krångla till det ytterligare så råkar det vara så att alla delar från den ursprungliga konstruktionen, E1, finns kvar. Dessa sätts nu ihop på exakt samma sätt som de satt ihop när E1 var ny. Låt oss kalla denna konstruktion E3.

Är E3 samma eka som E1? I så fall kan E2 omöjligt vara samma eka som E1, eftersom det skulle innebära att E1 = E2 = E3. Det skulle med andra ord innebära att E3 är samma eka som E2, men eftersom att dessa två ekor kan beskådas sida vid sida så är det uppenbarligen inte så att E3 är samma eka som E2 (de är två till antalet, inte en).

De alternativ som finns är följande:

(1) E2 är samma eka som E1.
(2) E3 är samma eka som E1.
(3) Varken E2 eller E3 är samma eka som E1.

Vilket av alternativen är korrekt? Om man jämför alternativ 1 och 2 så verkar det rimligare att välja alternativ 2, eftersom E3 är den konstruktion som är mest lik E1. Jag vill därmed påstå att man i alla fall kan räkna bort alternativ 1.

Föreställ er nu en människa och låt oss kalla henne P1. Eftersom att en människas kropp består av celler som ständigt dör och byts ut så innebär det att varenda cell i en människas kropp är utbytt efter en viss tidsperiod (man brukar prata om 6-7 år). Låt oss säga nu att det går 10 år. Nu är alla celler i P1:s kropp utbytta – det är helt enkelt inte samma kropp längre. Låt oss kalla personen som har den nya kroppen P2.

Nu kommer förstås den oundvikliga frågan: Är P1 samma människa/person som P2?

Jag vill påstå att vi inte kan besvara frågan med något annat än ett ja. Vi kan åtminstone inte leva våra liv utan att tro att människor behåller samma identitet över tid. Vi betraktar en 10-årig pojke som samma person 70 år senare, då denne fyller 80 år. Detta gör vi trots att det inte finns en enda cell kvar från 10-åringen.

Den enda rimliga slutsatsen verkar vara att våra identiteter inte sitter i våra kroppar, men hur ska vi förklara det? Ett förslag, som jag uppfattar som rimligt, är följande: Människor består av något mer än bara materia, och i detta immateriella – vi kan kalla det själen – har våra identiteter sin grund. Man skulle kunna säga att vi är själar som har kroppar, snarare än att vi är kroppar.

Ett tekniskt ord för detta är substansdualism (mellan kropp och själ). Även om den kanske inte har extremt många förespråkare i nutida filosofi så uppfattar jag den ändå som ett rimligt alternativ. Jag kan inte låta bli att spekulera i att orsaken till att många förnekar substansdualism skulle kunna vara att de har anslutit sig a priori till materialism (att allt som existerar är materia). För om allt som existerar är materia, då kan substansdualismen inte vara sann. Det ska dock sägas att det också finns teister, som alltså inte omfattar materialism (eftersom Gud är inte materia), men som ändå förnekar substansdualismen. För mig framstår det sistnämnda som ganska märkligt.

 
Filosofi/Religion