Guds existens och bevisbördan – redux

closeDetta inlägg skrevs för 1 år 7 månader 13 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.

En anonym bloggare har kommenterat mitt tidigare inlägg om Gud och bevisbördan. Denne skriver:

Vem har bevisbörda för Guds existens? Tja, till att börja med så är det en sån fråga där kristna utan större undantag inte begriper hur det går till tyvärr. Här har ni ett skrämmande exempel där vederbörande försöker dölja grundfrågan i semantik och irrelevanta diskussioner om ontologi.

(Notera att det är mitt tidigare inlägg som sägs vara ett ”skrämmande exempel där vederbörande försöker dölja grundfrågan i semantik och irrelevanta diskussioner om ontologi”.)

Jag kan naturligtvis inte låta bli att kommentera detta.

Försöker jag dölja något? Inte alls. Jag förnekar inte att den som påstår att Gud existerar äger bevisbördan för det påståendet. Mitt resonemang i mitt tidigare inlägg säger inget alls om att den som påstår att Gud existerar inte skulle äga bevisbördan för det påståendet eller att bevisbördan automatiskt skulle ligga på den som inte tror att Gud existerar.

Jag säger, något förenklat, två saker i mitt tidigare inlägg:

1. Om man säger ”Den rimliga hypotesen är att X inte existerar”, då gör man ett påstående om ett epistemiskt sakförhållande. Men om detta stämmer – om vår epistemiska situation är sådan att det är rimligt för oss att hålla för sant att X inte existerar – då bör vi också rimligen hålla det för sant att X inte existerar. Om detta stämmer, då innebär det att utsagan ”Den rimliga hypotesen är att X inte existerar” antyder en viss position i den ontologiska frågan (om huruvida X existerar eller inte). Om detta stämmer så innebär det i sin tur att man inte slipper bevisbördan bara för att man uttrycker sin position i den ontologiska frågan via en utsaga om ett epistemiskt sakförhållande.

2. Att det saknas rimliga skäl att tro att X existerar, det innebär i sig inte att det därför är rimligt att tro att X inte existerar, utan bara att det är rimligt att inte tro att X existerar. Detta är två helt olika saker (som uppenbarligen lätt blandas ihop).

That’s it. (Om jag har rätt eller fel i mitt tidigare inlägg är av underordnad betydelse här. Poängen är att jag inte försöker dölja något.)

När jag ändå är igång vill jag kommentera ett par ytterligare stycken från ovan nämnda bloggare:

Det är här skon klämmer för kristna. De förstår inte att någots existens inleds med diskussionen [sic!] och hur ordningen kring bevisbörda därefter funkar. Det är en enkel kronologisk fråga. Den som först påstår att något finns/har skett/är på ett visst sätt har bevisbördan – inte den som ifrågasätter det.

Här har jag nästan inget att invända, bortsett från att skon inte alls klämmer här. (Jag känner inga kristna som hävdar att den som påstår att Gud existerar slipper undan bevisbördan och att det är den som ifrågasätter det påståendet som har som uppgift att visa att Gud inte existerar.) Jag vill dock påpeka att det föreligger en viktig skillnad mellan att ifrågasätta ett visst påstående och att själv påstå negationen av det påståendet.

Låt mig utveckla: Anta att person A gör påståendet ”Alla svanar är vita”. Person A äger bevisbördan för detta och person B kan med rätta efterfråga skäl/evidens/argument för påståendet i fråga. Det är A:s jobb att motivera påståendet. Så långt kan vi tala om att B har frågasatt A:s påstående. Om B istället skulle påstå negationen av A:s påstående, då blir situationen en annan. B slipper inte undan bevisbördan för påståendet ”Alla svanar är inte vita” bara för att A först har gjort påståendet ”Alla svanar är vita”.

Detta innebär att ateisten inte kommer undan bevisbördan för påståendet ”Gud existerar inte” bara för att teisten först har gjort påståendet ”Gud existerar”.

Kristna har aldrig kunnat bevisa sin gud, så istället grävde de ner sig i skyttegraven och hoppades på att ateister och andra elaka typer skulle falla för den retoriska leken om bevisbörda. Det har gått så långt att vissa av dem – inte ens förstår att de sysslar med retoriska lekar längre, utan seriöst inte begriper att det är de, och bara de, som har all bevisbörda i frågan.

Notera speciellt den sista meningen i stycket ovan (den första meningen behöver knappast kommenteras). Författaren påstår alltså att det i frågan om Guds existens endast är den som påstår att Gud existerar som äger bevisbörda.

Och nej, det är inte så att ateister har bevisbörda på sig när de säger att de inte tror att Gud finns. Det är nämligen en reaktion på påståendet att Gud finns. Innan dess var det ingen fråga öht [...]

Vad som är en reaktion på vad är irrelevant för vem som äger bevisbördan (se svanexemplet ovan). Den som gör ett påstående äger bevisbördan för det påståendet alldeles oavsett vem som började diskussionen i vilken påståendet görs. Vem som lyfte frågan först är irrelevant.

Vad gäller de som ”säger att de inte tror att Gud finns” så gör de i strikt mening ett påstående om sina egna mentala tillstånd; de säger att de saknar trosföreställningen med det propositionella innehållet ”Gud existerar”. Man kan diskutera hur man bör hantera påståenden om egna mentala tillstånd, men det är i alla fall glasklart att det påståendet inte handlar om Guds existens och att den som gör påståendet inte kan avkrävas skäl/evidens/argument för Guds icke-existens.

Om någon å andra sidan gör ett påstående med det propositionella innehållet ”Gud existerar inte”, då blir det annorlunda. Då äger vederbörande bevisbördan för det påståendet. Och i verkligheten är det precis här många som kallar sig ateister hamnar; de nöjer sig inte med att göra påståenden om sina mentala tillstånd – de gör påståenden om Guds existens.

Det är först när en ateist säger ”Gud finns inte och det vet jag” som man öht kan börja säga att den har bevisbörda på sig. Den kommer förvisso inte med ett extraordinärt påstående, men den kommer ändå med ett påstående som den hävdar säkerhet kring. Men ateister du ska ta på allvar resonerar heller inte så. De intar den bevisbördelösa positionen att de inte tror att gud finns istället.

Författaren påstår – och säger därmed emot sig själv (”det är de [som hävdar att Gud existerar], och bara de, som har all bevisbörda i frågan”) – att påståendet ”Gud finns inte och det vet jag” föranleder bevisbörda för att det är ett påstående som den som gör påståendet ”hävdar säkerhet kring”. Säkerhet har dock inget med saken att göra; om du påstår att X så äger du bevisbördan för det påståendet.

Notera till sist att man, enligt författaren, inte ska ta de ateister som gör påståenden om Guds existens (och inte bara om sina egna mentala tillstånd) på allvar…

  • Anonym

    (Bloggaren i fråga här)

    Eftersom du undvek att svara på min kommentar (och undviker att redogöra för att vi öht har diskuterat det hela mycket mer utförligt vidare i kommentarer) så får jag väl hoppas att du är hederlig nog att presentera mitt svar här som jag skrev till dig igår: http://asebeia.wordpress.com/2011/10/09/bevisbordan-ligger-hos-den-troende/#comment-547

  • http://myenemy.se Andreas S

    Du blandar uppenbarligen ihop mig med någon annan…

  • Anonym

    Andreas: Jaha, där ser man. Ber om ursäkt. Finns så många Andreas som kommenterar min blogg på sistone. Men diskussionen om stark och svag ateism gäller intressant nog ändå dig… Så ni har uppenbarligen en del gemensamt mer än namnet.

  • http://myenemy.se Andreas S

    På vilket sätt skulle den gälla mig? Inget i de två aktuella inläggen på min blogg är beroende av en viss definition av ordet ‘ateism’.

  • Anonym

    Andreas: Du begriper uppenbarligen inte vad ateism är och hur många olika aspekter det innebär – därför tror du att ateisten har bevisbörda. Jag förklarar att du har fel – vilket du hade förstått om du förstod att ateism inte är en lära/påstående.

  • http://myenemy.se Andreas S

    Du påstår att jag inte begriper vad ateism är, men du ger inget argument för det. Bevisbördan för det påståendet är din.Som jag sa, inget av det jag skriver i det två aktuella inläggen är beroende av en viss definition av ‘ateism’. Jag är för övrigt mycket väl bekant med begreppen ”stark” och ”svag” ateism, men sakfrågan (i de två aktuella inläggen) handlar INTE om definitioner av ateism.Vidare så hävdar du nu att ”ateism inte är en lära/påstående”. Men – till och med enligt dig själv – så KAN ateism inbegripa just ett påstående (om ett ontologiskt sakförhållande; Guds existens). Hur ska du ha det? Du säger emot dig själv; ibland behandlar du ‘ateism’ som synonymt med ”svag ateism” (t.ex. alldeles nyss), ibland som ett paraplybegrepp som kan innehålla både ”svag ateism” och ”stark ateism” (vilket du också antydde alldeles nyss; ”… många olika aspekter …”).

  • Anonym

    Andreas: Eh, jag gav argument. Du får lära dig läsa.

    Jag kan upprepa det för tredje ggn för att vara snäll: Det beror på att du inte förstår att du argumenterar mot specifikt stark ateism och det inte är det samma som ateism. Är det något som kan likställas med ”ateism” som ett paraplybegrepp är det svag ateism. Alla ateister och de flesta agnostiker är svaga ateister i grunden – starka och agnostiker bygger bara vidare på saken med resonemang. När du talar om bevisbörda så gäller det stark ateism och agnosticism – inte ateism – och framförallt inte svag ateism.

    Jag tänker inte upprepa mig en gång till.

  • http://myenemy.se Andreas S

    Åter igen, inget i de två aktuella inläggen förutsätter en viss definition av ‘ateism’ – jag använder överhuvudtaget inte det ordet i något av inläggen. Och jag har inte heller förnekat att man kan vara ateist och samtidigt inte äga någon bevisbörda i frågan om Guds existens. Läs om, läs rätt.

    Du får gärna kritisera något som jag faktiskt säger i något av inläggen, för jag diskuterar gärna sakfrågan, men dina filosofiskt osofistikerade sidospår börjar bli tröttsamma.

  • http://twitter.com/sofiamfranzen Sofia Franzén

    Även om jag känner att jag behöver hålla mig borta från diskussioner ett tag kunde jag inte låta bli att läsa. :) Jag tror att ni i stort sett är överens. I alla fall om huvudpoängen, som är att svag ateism inte innebär någon bevisbörda men att stark ateism gör det. Det verkar bara som om Andreas menar att uttalandet i Dannefjords och Sturmarks artikel (”den rimliga hypotesen är att det inte existerar några gudar”) ger dem en bevisbörda medan Sandbian menar att det inte gör det för att uttalandet uttrycker svag ateism. Eller så missuppfattade Sandbian något… Men här håller jag med Andreas.

    För övrigt har jag en kommentar som rör diskussionen om Guds existens eller icke-existens. (Jag hoppas att den känns tillräckligt relevant här.) Det finns många diskussioner om filosofisk teism mellan kristna och religionskritiker. Varför? Filosofisk teism är ingen ”frälsande tro” enligt kristen tro. Filosofisk teism är inte heller något samhällsproblem enligt religionskritiker. Jag kan förstå att kristna anser att det är en bra fråga att ta innan man tar frågan om hurdan Gud är och varför. Men religionskritiker kan väl säga ”OK, Gud kanske finns men jag vill diskutera påståendet att evangelierna är baserade på ögonvittnesskildringar”..? Det vore mer effektivt, för då skulle båda parter kunna diskutera kärnan i kristendomens sanningsanspråk oavsett om de tror på Gud eller inte.

 
Filosofi/Religion