Detta inlägg skrevs för 1 år 7 månader 13 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.Jag läste för ett par dagar sedan en debattartikel i Dagen med rubriken ”Icke-våld har teologisk grund”, författad av Emmanuel Bäckryd. Med en så pass anspråksfull rubrik bör man kunna förvänta sig en ordentlig argumentation som styrker anspråket i rubriken. Låt oss analysera!
Bäckryd börjar med personliga anekdoter om sin egen resa från och tillbaka till en pacifistisk hållning.
I dag, knappt två decennier senare, har jag gått från att vara en någorlunda genomtänkt anhängare av rättfärdiga krig till att på nytt betona icke-våld, men denna gång med betydligt mer på fötterna än när jag som 18-åring stod inför mönstringsofficeren. Det som hänt under dessa år är att en djupare teologi om den kristna församlingens roll i världen har mognat inom mig.
Han fortsätter med
Jag hävdar att den som argumenterar för kristnas deltagande i väpnade konflikter inte riktigt har dragit de fulla konsekvenserna av julens, påskens och pingstens budskap.
och berättar att ”hänvisningar till den tradition som företräds av teologer som Augustinus och Thomas av Aquino” inte övertygar honom längre. Han skriver vidare om kyrkans ”liering med makten” på 300-talet och att denna har ”påverkat kristnas förhållningssätt till våld ända in i våra dagar”, och att man därför måste ”gå tillbaka till källan”.
Låt oss anta att detta stämmer (även om det finns skäl att ifrågasätta detta perspektiv på kyrkans ”liering med makten” och trots att Bäckryd inte ger något argument för detta perspektiv) – det är ju aldrig fel att ”gå tillbaka till källan”.
Med ”källan” avser Bäckryd uppenbarligen Jesu så kallade ”bergspredikan”:
En del menar att Bergspredikans uppmaningar till icke-våld gäller på individnivå, men att det på samhällsnivå finns andra måttstockar för oss kristna. En sådan individualistisk läsning av Bergspredikan är ytterst problematisk. När Jesus samlar lärjungar omkring sig, skapar han nämligen ett nytt folk. Hur ska vi som Guds folk bete oss mot varandra och mot vår omgivning? Detta handlar Bergspredikan om. Det handlar inte om individers privatmoral. Det handlar om vad som ska karakterisera Guds folk.
Bäckryd fortsätter:
Som kristen gör jag aldrig något enbart som individ. Jag är alltid en del av församlingen, Kristi kropp, i allt jag gör. I jämförelse med detta blir min identitet som svensk i det närmaste irrelevant, till den grad att jag till exempel aldrig skulle kunna karakterisera svensk militär i Afghanistan som ”våra trupper”. Medborgarskapet i Guds rike är så värdefullt att alla andra medborgarskap borde räknas som intet. Och detta överväldigande, ”himmelska” medborgarskap kan jag aldrig klä av mig. Jag kan inte göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund. Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det.
Detta utgör Bäckryds ”case” för pacifism. En mer formell formulering av resonemanget skulle kunna se ut så här:
(1) Jesu uppmaningar till icke-våld gäller ”Guds folk” och hur ”Guds folk” ska bete sig mot varandra och mot sin omgivning.
(2) Jesu uppmaningar till icke-våld är avsedda att tillämpas av ”Guds folk” utan undantag, varken för utövandet av överhetens ämbete eller för något annat.
(3) Är man medlem i ”Guds folk” så är man det exklusivt och totalt; allt man gör, det gör man i egenskap av medlem i ”Guds folk”.
(4) En kristen är medlem i ”Guds folk”.
(5) Alltså gäller Jesu icke-våldsuppmaningar den kristne ovillkorligen och utan undantag; det finns ingen situation i vilken en kristen får bruka våld - en kristen får aldrig bruka våld.
Jag tror att detta är en rättvis återgivning av resonemanget. Om någon tycker att min återgivning är orättvis och kan visa detta så korrigerar jag den gärna.
(Bäckryds resonemang om ”Kristi kropp” innehåller ett logiskt misstag bestående av att det förväxlar en del med helheten. Bäckryd blandar ihop en medlem av X med X, men en medlem av något är inte ekvivalent med detta något. En kristen är en del av Kristi kropp, men han eller hon är inte ensam Kristi kropp. Påståendet ”Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det” är således en felaktig slutsats av att jag inte kan ”göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund”. Den korrekta slutsatsen är: ”Om en kristen skjuter någon, så är det en del av Kristi kropp som gör det.” Detta påverkar dock inte min numrerade uppställning ovan, därav parentesen.)
Jag delar Bäckryds perspektiv på kompartmentaliseringen av kristen tro. Uppdelningen av livet i två delar, ”religiöst” och det som inte är ”religiöst”, är definitivt av ondo. Att göra en sådan uppdelning – som i vissa skräckexempel innebär att man i den ena delen av livet kan betrakta sig som en ”varmt troende kristen”, utan att det får några som helst konsekvenser för resten av livet – det är inte bara en intellektuell katastrof utan även direkt kontrakristet.
Att vara kristen är inte ekvivalent med att ha en viss uppsättning religiösa åsikter. Kristen tro är inte i första hand en religion. Kristen tro är inte ens i första hand en relation (även om det är populärt att beskriva och subjektifiera kristen tro utifrån religion vs relation-uppställningen).
Kristen tro är i första hand varken en religion som ska utövas eller en relation som ska upplevas. Kristen tro är ett liv som ska levas.
Den premiss i Bäckryds resonemang jag är mest tveksam till är premiss (2). Min icke-pacifistiska hållning baserar sig inte på att jag ibland är en medlem av ”Guds folk” och ibland inte. En sådan uppdelning vänder jag mig, som jag förklarar ovan, tvärt emot. Det finns dock, vad jag kan se, inga skäl att hålla premiss (2) för sann. Bäckryd ger heller inga stödargument för denna premiss.
Att Jesu uppmaningar gäller ”Guds folk” – och då alla medlemmar av ”Guds folk” - betyder inte att uppmaningarna är kontextlösa och att de är avsedda att tillämpas ovillkorligen och undantagslöst. Möjligen kan en läsning av Jesu bergspredikan utan inramning av resten av Bibeln och kristen tradition motivera en sådan tolkning, men en sådan läsning är varken kristen eller intellektuellt hederlig.
Den som uppfattar premiss (2) som rimlig får gärna argumentera för den – och då helst i relation till Paulus och Romarbrevets 13:e kapitel.
