Arkiv för april, 2010

Angående det här med lovsång…

Kan inte låta bli att tycka att det här är ganska roligt – men framförallt finns det en viktig poäng här. Man skulle kunna kalla det en känga till den moderna evangelikala gudstjänstkulturen (som jag – och det erkänner jag gärna – har väldigt svårt för).

(Klicka här om du inte kan se YouTube-klippet ovan.)

Gud kan omöjligen vara sådan att jag skulle ogilla honom – eller?

Jag har, som de flesta andra människor, uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Jag hyser också försanthållanden om vad det är som gör en handling rätt respektive fel, god respektive ond, samt att det överhuvudtaget finns moraliska fakta; att en moralisk uppfattning har ett sanningsvärde, att den antingen är sann eller falsk.

Att det finns moraliska fakta implicerar att moralen är objektiv, i motsats till subjektiv. En moralisk utsaga är sann eller falsk i kraft av dess överensstämmelse med något ”där ute”. Detta förhållningssätt kräver en förklaring. Vad är det ”där ute” som gör en moralisk utsaga sann eller falsk? Vad är moralens ontologiska grund? Mitt svar på den frågan är: Gud.

När jag säger att Gud är god, då menar jag inte att Gud lever upp till en norm (som en god människa gör, om hon är god), utan att Gud är paradigmet för det goda. En handling är – något förenklat – rätt/god eller fel/ond i kraft av huruvida den överensstämmer med Guds (uttalade) vilja (som flödar från hans nödvändiga, oföränderliga natur).

Där har ni min metaetik. Min intention här är dock inte att övertyga er om att min metaetik är sann. Istället vill jag kritisera en viss företeelse: att trycka in Gud i min uppfattning om rätt och fel, gott och ont.

Med ‘trycka in’ menar jag detta: att göra gällande att Gud på något sätt är underställd mina moraliska försanthållanden, antingen detta görs medvetet eller omedvetet (att det impliceras av andra försanthållanden/påståenden).

Utsagor i stil med (eller utsagor vars betydelse ligger i linje med) ”Gud kan omöjligt ha utfört handling H, för då skulle Gud inte vara god enligt min uppfattning om det goda, men Gud är god enligt min uppfattning om det goda!” är djupt problematiska.

Varför? Helt enkelt därför att sådana utsagor förutsätter att Gud är underställd mina moraluppfattningar. Gud antas vara ålagd att efterleva vad jag anser är rätt/gott respektive fel/ont, vilket är ett antagande jag vågar påstå är omöjligt att motivera. Om Gud var underställd mig, då skulle jag vara högre än Gud, vilket innebär en motsägelse (eftersom Gud per definition är det högsta).

Det fungerar inte heller att hänvisa till en objektiv moralisk norm utanför mig själv, vilken Gud är underställd, (bland annat) eftersom detta implicerar att det finns en norm som är högre än Gud, vilket – åter igen – innebär en motsägelse.

En framkomlig väg – den enda, tror jag – är att visa att Gud omöjligt kan ha utfört handling H, eftersom H strider mot den Gud är. Ett sådant påstående kräver förstås att man ger en motivering, något som prima facie verkar vara allt annat än enkelt, men det är åtminstone en möjlig väg att ta.

Det tycks dock som om det är betydligt vanligare att göra utsagor i stil med utsagan ovan, vilket i princip är detsamma som att säga ”Gud kan omöjligen vara sådan att jag skulle ogilla honom!” För utan en objektiv moralisk norm att bedöma Gud gentemot (och utan att Gud är paradigmet för det goda) så tycks det ofrånkomligt att utsagor om Gud som god eller ond endast är uttryck för subjektiva gillanden respektive ogillanden.

Att tro att Guds beskaffenhet (eller existens) skulle bero på mina personliga preferenser, det är rimligtvis (i bästa fall, får man nog säga) ett sorts självbedrägeri. Troligtvis ett omedvetet sådant (existerar medvetet självbedrägeri?), för jag kan inte tänka mig att någon på allvar, medvetet skulle hysa en sådan uppfattning.

Vetenskap, uppståndelsen och moralisk utveckling

Jag ögnade igenom det senaste inlägget på Christer Sturmarks blogg. Han skriver två saker som jag gärna kommenterar.

I lördags debatterade jag med matematikprofessorn John Lennox i Stockholm. Han tror på fullt allvar att Jesus gick på vatten, förvandlande vatten till vin och återuppstod från de döda. En man med vetenskaplig bildning tror på detta. Hur är det möjligt i dagens kunskapsrika värld?

Sturmark antyder att vetenskap befinner sig i ett sorts motsatsförhållande till försanthållandet ‘Jesus återuppstod från de döda’. Detta är i mitt tycke anmärkningsvärt. Dessa två skulle naturligtvis befinna sig i ett motsatsförhållande till varandra om det sistnämnda försanthållandet var ‘Jesus återuppstod på naturlig väg från de döda’, eftersom vetenskapen tämligen konklusivt har visat att döda människor inte återvänder till livet på naturlig väg (efter att ha varit döda en viss tid). Kristna har dock aldrig påstått att Jesus återvände till livet på naturlig väg; påståendet är att Gud ingrep i historien och uppväckte Jesus från de döda.

Om försanthållandet är att Gud uppväckte Jesus, då innebär det att det handlar om en händelse som ligger utanför vetenskapens område. Huruvida försanthållandet har sanningsvärdet sant är således en fråga som inte kan besvaras av vetenskapen.

Religionen har snarare bromsat mänsklighetens moraliska utveckling än hjälpt den.

‘Moralisk utveckling’ betyder rimligtvis att mina/andras/samhällets/världens moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning. Men hur bedömer man om moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning? Svar: Man jämför dem med en allmängiltig (objektiv) moralisk norm; ”den perfekta moraluppfattningen”. Om de moraliska uppfattningarna och praktikerna rör sig närmare normen, då rör de sig i rätt riktning.

Problemet för Sturmark är att han, med den världsbild han säger sig ha, inte har någon sådan allmängiltig norm att tillgå. Det verkar snarare som att han oproblematiskt och oreflekterat utgår ifrån att hans moraluppfattning är ”den perfekta moraluppfattningen”, mot vilken han sedan jämför historiens och samtidens avvikande moraluppfattningar (och kritiserar dessa för att de avviker).

 
Filosofi/Religion