Exakt vad angående själva gudstron håller du med om? Dvs. vad i mitt inlägg syftar du på? Inlägget utgår i princip från att Bibeln är tillförlitlig; jag argumenterar ju för att Bibelns budskap är att ”inget av det räcker”.

Vad gäller argument för att den gud som existerar är just den gud som presenteras i Bibeln så tänker jag mig att Jesu uppståndelse – givet att Jesus de facto uppstod – bekräftar detta. Att Jesus uppstod finns det, enligt min mening, mycket goda argument för (se t.ex. kapitlet om uppståndelsen i William Lane Craigs bok ”Reasonable faith”).

Jag är mer tveksam om resonemanget kan appliceras på frågan vad denna gudom utgörs av. Dvs, när jag väl tror på en gud, hur kommer jag då fram till att det är den Gud som Bibeln talar om?
Då jag nyligen funderat på detta har jag haft svårt att komma på några argument för detta, utan det har i princip uteslutande handlat om subjektiva upplevelser.

Vet att du tidigare pratat om ”don’t exegete experience”. Har du några tankar kring detta, eller några gamla bloggposter jag borde läsa?

Att vara personligt drabbad kan ju medföra att man får upp ögonen för ett potentiellt intellektuellt problem (att existensen av en god och allsmäktig Gud verkar logiskt oförenlig med existensen av ondska) som man inte tidigare reflekterat över. Det intellektuella problemet i sig självt verkar dock inte kunna innehålla att det är just jag som är drabbad av ondskan (åtminstone inte utan att man kan visa varför det är värre att jag drabbas än att någon annan drabbas, vilket jag hävdar är dömt att misslyckas). Det emotionella problemet kan däremot bestå i att just jag drabbas, men det måste inte på något sätt bestå i det (det kan lika gärna handla om att andra människor drabbas).

Poängen jag försökte kommunicera är egentligen bara detta: Det intellektuella problemet och det emotionella problemet har olika lösningar. Argument/logik/osv löser inte det emotionella problemet. Själavård/terapi/osv löser inte det intellektuella problemet.

Det var den meningen jag syftade på; att ”personligt drabbad av ondskan” måste vara ett emotionellt problem. Kan man inte vara personligt drabbad av ondskan och att det är ett intellektuellt problem? Menar du mera att man är känslomässigt drabbad av ondskan? I personligheten finns ju både känslor och intellekt.

Du behöver inte ursäkta dig; du är välkommen att komma och bry dig! :)

Skulle vilja dela med mig av en uppfattning som jag har…
Poängen med tron är, vad jag tror, huruvida jag litar på Jesus och att han har dött på korset för min skull eller inte. Det tror jag är den enda vägen att gå om man vill bli frälst/kristen. Om jag litar på honom genom intellektuella eller känslomässiga tankar och funderingar spelar inte så stor roll; huvudsaken att jag låter honom vara min omsorgfulla och uppfostrande far (bland de andra roller som han har i mitt liv, han är ju också ex. en vän, en hjälpare osv.)
Håller förresten med om att tvivel också förutsätter någon slags tro.

Emma: Jag tror att den där känslan av övertygelse kommer, men det är lätt att förvänta sig en speciell känsla och så kanske man bara ser den förväntningen, och missar det som man faktiskt har. Gud möter inte alla på samma sätt. Jag tror i alla fall att Gud finns nära dig.

Ursäkta om jag kom och brydde mig :S Ville inte argumentera mot nåt, bara prata lite från hjärtat…

Om orsaken till dina tvivel skulle vara att du uppfattar exempelvis existensen av en god och allsmäktig Gud som logiskt oförenlig med existensen av ondska (ett intellektuellt problem), då finns lösningen i noggrant tänkande, reflektion osv. Om det å andra sidan är så att du har svårt att tro på Gud för att du är personligt drabbad av ondskan (ett emotionellt problem), då är lösningen en annan (eftersom problemet är ett annat).

Med det sagt vill jag också säga något om förhållandet mellan tro och tvivel. Jag vill påstå att det är omöjligt att tvivla om det inte finns en tro i botten; tvivel är inte en indikation på att det inte finns tro, utan tvärtom. Finns det tvivel finns det tro. Fast samtidigt kan tvivel bli ganska jobbiga (och de kan också vara destruktiva) om de är för många och för stora, så det är, tror jag, alltid en bra idé att ”gå till botten” med sina tvivel. För mig har tvivel varit en drivkraft till utveckling och fördjupning, så tvivel måste inte ha negativa konsekvenser.

Angående den där övertygelsen du nämner att du vill känna så vet jag inte exakt vad du menar. Man kan förstå begreppet ”övertygelse” på olika sätt. Vissa kristna tycks vara helt befriade från tvivel; att Gud inte skulle existera är bokstavligen otänkbart. Samma sak kan sägas om vissa ateister, fast tvärtom (där blir det Gud existens som är otänkbar). Jag tror inte att en sådan tvärsäker övertygelse nödvändigtvis är något bra. Det blir liksom oreflekterat och man riskerar att tro (eller icke-tro) på ett visst sätt ”bara för att”.

Själv tror jag inte att jag har en sådan tvärsäker och oreflekterad övertygelse, men jag har likväl en övertygelse: En idé om hur det ligger till med saker och ting, som jag är trygg i, men som samtidigt tillåter mig att tänka det där som för andra verkar vara otänkbart.

Jag vet inte om något av detta är speciellt hjälpsamt, men jag hoppas i vilket fall som helst att du fortsätter kämpa med tron och att du så småningom kan ”landa” i den och känna den där grundläggande tryggheten.

Större delen av din kommentar har inte så mycket att göra med ämnet för det ursprungliga inlägget och jag föredrar att kommentarerna håller sig till ämnet. Så om du vill proklamera att Jehovas Vittnen är den sanna kristna kyrkan (eller något liknande) så får du gärna göra det någon annanstans. Inte för att jag är ovillig att diskutera det (för det gör jag gärna, både offentligt och privat), utan för att det ligger långt utanför ämnet för det här inlägget.

Eftersom jag och många med mig över hela jorden har lärt känna Gud vid sitt namn, Jehova, så förvånar det mig att så många önskar vägleda andra om Gud
utan att egentligen känna Honom.
Vi vet ju vem som ligger bakom det hela och kan med kärleksfull iver göra det bästa vi kan för att hjälpa människor att lära känna den ende sanne Guden.
Är det fler än vi som skulle vilja göra det? Dörren står ännu öppen för att komma
in även om det är svårt! Matt.7:13,14.
Tack för möjligheten att också säga min mening!

Mvh Laila