Detta inlägg skrevs för 2 år 4 månader 16 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.Hemkommen från Livskraft Polar 09/10, som överträffade i princip alla mina förväntningar. Jag som inte ens (trodde att jag) tycker om läger… Galet!
Jag har under Livskraft blivit påmind om en del saker samt också förvärvat en del nya insikter. Här följer två exempel:
1. Skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation. Givetvis är detta inget nytt. Det är liksom inte så att jag på något sätt varit ovetande om att det föreligger en stor skillnad mellan dessa. Snarare har denna skillnad gjort sig påmind flera gånger, ibland på mycket frustrerande sätt.
Jag kommunicerar för det mesta skriftligt när jag uttrycker och formulerar filosofiska och teologiska resonemang – och jag tycker nog ändå att jag gör det ganska bra – åtminstone i bemärkelsen att jag lyckas säga det jag vill säga. Att göra samma sak muntligt, mer eller mindre on-the-fly och med kravet att aldrig pausa för att tänka efter eller bli alltför ointressant, det är något helt annat!
Någon skulle kanske säga att man ska använda manuskript. Alltså skriva ner vartenda ord man tänkt säga och sedan läsa upp det man skrivit ner. Detta har jag testat vid ett flertal tillfällen, med mindre lyckat resultat. Det som låter bra hemma framför datorn och en grupp låtsasåhörare tenderar att inte låta lika bra i en skarp situation, inför en grupp verkliga åhörare. Dessutom har jag aldrig lyckats hålla mig till manus genom hela framförandet, vilket tenderar att resultera i att det blir svårt att hitta tillbaka till texten i manus.
Den största nackdelen med manus är dock, tror jag, att det innebär att man inte kan besvara åhörarnas (relevanta) frågor i den ordning de dyker upp. Istället får man säga ”Du får vänta med frågan till efteråt” eller ”Jag kommer till det senare”, som om det skulle innebära att åhörarna slutar fundera på frågan och fortsätter lyssna på uppläsning av manus.
Min nuvarande linje är alltså att skippa manus, utom eventuellt då det gäller introduktion och avslutning, och istället formulera och skriva ner frågor som ska besvaras under presentationens gång (vilket inte nödvändigtvis betyder att själva frågorna uttalas högt). Kan tillägga att jag hämtat inspirationen till detta från Bengt Hemlins bok ”Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…”, vilken jag rekommenderar alla som håller på med presentationer av olika slag att läsa.
(Jag har dock ännu inte lyckats tillämpa en ortodox hemliniansk presentationsteknik, men jag jobbar på det. Jag är för övrigt inte säker på att den lämpar sig för precis alla typer av framställningar.)
I vilket fall som helst så är det – med eller utan manus - en helt annan sak att tala inför en grupp åhörare än att, som nu, kommunicera skriftligt och ha virtuellt obegränsat med betänketid samt möjlighet att gå tillbaka och ändra. Denna skillnad har – åtminstone för mig – uppenbarat sig tydligt under mina presentationer på Livskraft. Detta är kanske inte heller så konstigt, eftersom jag de facto är något av en rookie vad gäller muntliga presentationer.
Ett potentiellt problem med detta är att det, vad jag vet, bara finns ett sätt att öva på muntliga presentationer, nämligen att hålla muntliga presentationer. Det gäller alltså att inte göra bort sig så mycket att man inte får fler tillfällen.
2. Ordens otillräcklighet. När man pratar om Gud så räcker orden inte hela vägen. Jag upplever en viss frustration, inte bara när jag rent språkligt inte lyckas säga det jag vill säga, utan också när jag tycker att jag lyckas men det ändå inte tycks räcka – och kanske speciellt då. Detta är en källa till frustration, men samtidigt ganska skönt: Det är inte bara mina ord som det hela står och faller med; Gud kan beröra och påverka även om jag inte uttrycker mig perfekt. Samtidigt innebär detta inte heller att man kan slarva med vad man säger. Orden är viktiga, även om orden inte är allt.
Till sist, mitt motto för 2010. Egentligen är det mitt motto för livet: Att fortsätta sträva mot att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Någonstans här ligger också vad man kan kalla mitt livsmål: Att hjälpa andra människor att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Detta är ytterligare en sak jag blev kraftfullt påmind om under den gångna veckan.
