Hemkommen frÃ¥n Livskraft Polar 09/10, som överträffade i princip alla mina förväntningar. Jag som inte ens (trodde att jag) tycker om läger… Galet!

Jag har under Livskraft blivit påmind om en del saker samt också förvärvat en del nya insikter. Här följer två exempel:

1. Skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation. Givetvis är detta inget nytt. Det är liksom inte så att jag på något sätt varit ovetande om att det föreligger en stor skillnad mellan dessa. Snarare har denna skillnad gjort sig påmind flera gånger, ibland på mycket frustrerande sätt.

Jag kommunicerar för det mesta skriftligt när jag uttrycker och formulerar filosofiska och teologiska resonemang – och jag tycker nog ändÃ¥ att jag gör det ganska bra – Ã¥tminstone i bemärkelsen att jag lyckas säga det jag vill säga. Att göra samma sak muntligt, mer eller mindre on-the-fly och med kravet att aldrig pausa för att tänka efter eller bli alltför ointressant, det är nÃ¥got helt annat!

Någon skulle kanske säga att man ska använda manuskript. Alltså skriva ner vartenda ord man tänkt säga och sedan läsa upp det man skrivit ner. Detta har jag testat vid ett flertal tillfällen, med mindre lyckat resultat. Det som låter bra hemma framför datorn och en grupp låtsasåhörare tenderar att inte låta lika bra i en skarp situation, inför en grupp verkliga åhörare. Dessutom har jag aldrig lyckats hålla mig till manus genom hela framförandet, vilket tenderar att resultera i att det blir svårt att hitta tillbaka till texten i manus.

Den största nackdelen med manus är dock, tror jag, att det innebär att man inte kan besvara Ã¥hörarnas (relevanta) frÃ¥gor i den ordning de dyker upp. Istället fÃ¥r man säga ”Du fÃ¥r vänta med frÃ¥gan till efterÃ¥t” eller ”Jag kommer till det senare”, som om det skulle innebära att Ã¥hörarna slutar fundera pÃ¥ frÃ¥gan och fortsätter lyssna pÃ¥ uppläsning av manus.

Min nuvarande linje är alltsÃ¥ att skippa manus, utom eventuellt dÃ¥ det gäller introduktion och avslutning, och istället formulera och skriva ner frÃ¥gor som ska besvaras under presentationens gÃ¥ng (vilket inte nödvändigtvis betyder att själva frÃ¥gorna uttalas högt). Kan tillägga att jag hämtat inspirationen till detta frÃ¥n Bengt Hemlins bok ”Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…”, vilken jag rekommenderar alla som hÃ¥ller pÃ¥ med presentationer av olika slag att läsa.

(Jag har dock ännu inte lyckats tillämpa en ortodox hemliniansk presentationsteknik, men jag jobbar på det. Jag är för övrigt inte säker på att den lämpar sig för precis alla typer av framställningar.)

I vilket fall som helst sÃ¥ är det – med eller utan manus - en helt annan sak att tala inför en grupp Ã¥hörare än att, som nu, kommunicera skriftligt och ha virtuellt obegränsat med betänketid samt möjlighet att gÃ¥ tillbaka och ändra. Denna skillnad har – Ã¥tminstone för mig – uppenbarat sig tydligt under mina presentationer pÃ¥ Livskraft. Detta är kanske inte heller sÃ¥ konstigt, eftersom jag de facto är nÃ¥got av en rookie vad gäller muntliga presentationer.

Ett potentiellt problem med detta är att det, vad jag vet, bara finns ett sätt att öva på muntliga presentationer, nämligen att hålla muntliga presentationer. Det gäller alltså att inte göra bort sig så mycket att man inte får fler tillfällen.

2. Ordens otillräcklighet. När man pratar om Gud sÃ¥ räcker orden inte hela vägen. Jag upplever en viss frustration, inte bara när jag rent sprÃ¥kligt inte lyckas säga det jag vill säga, utan ocksÃ¥ när jag tycker att jag lyckas men det ändÃ¥ inte tycks räcka – och kanske speciellt dÃ¥. Detta är en källa till frustration, men samtidigt ganska skönt: Det är inte bara mina ord som det hela stÃ¥r och faller med; Gud kan beröra och pÃ¥verka även om jag inte uttrycker mig perfekt. Samtidigt innebär detta inte heller att man kan slarva med vad man säger. Orden är viktiga, även om orden inte är allt.

Till sist, mitt motto för 2010. Egentligen är det mitt motto för livet: Att fortsätta sträva mot att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Någonstans här ligger också vad man kan kalla mitt livsmål: Att hjälpa andra människor att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Detta är ytterligare en sak jag blev kraftfullt påmind om under den gångna veckan.

Detta inlägg postades 3 januari 2010 klockan 00:30 i kategorin Allmänna Ã¥sikter & funderingar, Tro & Kyrka. Du kan hålla koll på kommentarerna på detta inlägg med hjälp av RSS. Du är välkommen att lämna en kommentar eller en trackback från din egen blog.