Är djupare teologisk kunskap bara ”onödiga hårklyverier”?

closeDetta inlägg skrevs för 3 år 6 månader sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.

Jag tillhör, som många säkert redan vet, den gruppen kristna som anser att det är viktigt med djupare teologisk kunskap. Jag menar att det är viktigt att inte bara ha en ytlig kunskap om Gud, inkarnationen (Jesus), försoningen (vilket inkluderar människans situation och lösningen på hennes problem), samt bibelsyn (vilket inkluderar sådant som rör Bibelns natur, historia och trovärdighet). Det finns såklart fler viktiga teologiska områden, men dessa tror åtminstone jag är de viktigaste.

Något som jag noterat är att oroväckande många verkar tycka att det räcker med en ytlig och mycket grundläggande förståelse av dessa saker och att allt utöver det är ”onödiga hårklyverier”. Evangeliet är ju så enkelt att till och med ett barn förstår det, så varför krångla till det?

Ungefär så kan det låta, men det handlar förstås inte om att ”krångla till det” – som om själva ”krångligheten” skulle vara målet.

Att djupare teologisk kunskap kräver mer tankearbete är inget konstigt. Så är det ju med allt. Att trycka på datorns strömbrytare, starta och skriva i Word, det kräver bara en ytlig kunskap om datorer. Att hantera problem som kan dyka upp eller att själv tillverka mjukvaror som t.ex. Word, det kräver dock mer – ibland väldigt mycket mer. Nu är ju förstås datorer något som fortfarande är ganska ”nytt”, åtminstone för många äldre. Något som dock är helt säkert, det är att i princip alla vuxna människor har djupare kunskap inom åtminstone något område – sannolikt flera – även om det inte gäller just datorer.

Min morfar var snickare, och det fanns nog egentligen inget inom det området som han inte kunde. Om någon hade problem med låt oss säga stabiliteten hos en träkonstruktion, då hade han garanterat ett förslag på lösning. Själv kommer jag ihåg att jag, när jag var betydligt yngre, tyckte att jag vara ganska duktig när jag lyckades snickra till en smörkniv. I och med det tyckte jag nog att jag hade visat att jag kunde snickra.

Att kunna använda alla till synes tusentals verktyg som min morfar hade i sin verkstad, det såg jag nog inget större behov av. Och att lära mig alla krångliga namn på alla verktyg, det var knappast aktuellt. Jag tyckte nog snarare att det verkade onödigt att ha en massa olika namn på verktyg som såg likadana ut. Att de olika namnen var till för att underlätta när man skulle kommunicera exakt vilket verktyg man behövde eller liknande, det förstod jag inte. Jag tyckte snarare att det bara var onödiga krångligheter. Jag kunde ju minsann snickra ändå!

Det här fungerar ganska bra som analogi till teologisk kunskap. Djupare kunskap om snickrande är värdefullt därför att det innebär att man kan göra mer. En duktig snickare kan göra betydligt mer avancerade konstruktioner än smörknivar. På samma sätt förhåller det sig med djupare teologisk kunskap. Den som har en djupare teologisk kunskap kan göra mer. Visserligen handlar det (såklart!) inte om fysiska konstruktioner då, men väl om abstrakta sådana. Sådan kunskap innebär att man kan hantera frågor och problem på ett helt annat sätt, vilket naturligtvis är värdefullt. Dessutom innebär sådan kunskap en större förståelse av vem Gud är.

Fördjupad kunskap är alltså något som alla människor skaffar sig inom ett eller flera områden – och kristna människor utgör förstås inget undantag. Det märkliga är dock att kristna människor ändå verkar nöja sig med ytlig kunskap när det gäller kristen tro.

Exakt varför det förhåller sig på detta sätt vet jag inte, men jag tror nog att präster, pastorer och predikanter ska ha sig en släng av sleven. Undantag finns såklart, och jag kan (eftersom jag inte gjort någon enkätundersökning eller liknande) bara tala utifrån egen erfarenhet.

Min erfarenhet är att många predikningar består av substanslösa poetiska betraktelser, ytliga versioner av kristna läror, öronkittlande historier, eller upprepningar av sådant som den som varit kristen i mer än en vecka redan bör känna till (alternativt en kombination av dessa och andra, liknande saker). Gemensamt för dessa predikningar är att de inte är inriktade på att förmedla någon djupare kunskap. De ger så gott som ingen fördjupning – och definitivt ingen tankemässig utmaning. Det tycks som att allt ska vara enkelt och lättsmält – så kallade ”hårklyverier” ska undvikas.

(Notera att jag ovan inte säger att upprepning per se ska undvikas. Upprepning är generellt något bra, men inte om samma saker upprepas gång på gång, hela tiden. Då står man bara och stampar på samma ställe och tar sig inte vidare.)

Resultatet då? En ganska stor samling kristna människor som inte ens tycks kunna skilja den klassiska treenighetsläran från modalism och andra avarter. En ganska stor samling kristna som inte ens tycks kunna förklara vad det betyder att Gud är allsmäktig eller hur det kan vara möjligt att Gud är god samtidigt som det finns så mycket ondska i världen.

Det är förstås, för frälsningens skull, inte nödvändigt att ha sådan kunskap. Det är möjligt att för egen del nöja sig så och bara sitta av tiden i kyrkbänken och invänta livet efter detta.

Men för andra människors skull, för att kunna möta människor som tänker ett steg längre och därför har frågor som rör sig på ett djupare plan, för dessa människors skull kan det vara nödvändigt att också själv tänka till lite. Så att man kan hjälpa den som ser problem i kristen tro, den som i värsta fall uppfattar kristen tro som lika orimlig som en fyrkantig triangel.

Något av det mest frustrerande jag vet, det är när människor förkastar kristen tro utan att egentligen veta vad det är de förkastar. Många som förkastar kristen tro lutar sig mot mycket bristfälliga argument. Att dessa människor är osofistikerade i sitt tänkande skulle inte vara ett så stort problem, om det inte vore för att så många kristna är precis lika osofistikerade.

Följande är två exempel på argument som antas visa på motsägelser i det kristna konceptet ”Gud” (vilket, om det var sant, skulle innebära att Guds existens är omöjlig), men som i själva verket baseras på bristfällig teologisk kunskap:

(1) Gud är, om han finns, allsmäktig. Kan Gud då skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den? Om han kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den, då finns det något som Gud inte kan göra, nämligen lyfta stenen. Om han å andra sidan inte kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan kan lyfta den, då finns det även då något som Gud inte kan göra, nämligen skapa stenen. I båda fallen finns det något som Gud inte kan göra, alltså kan inte Gud vara allsmäktig och således finns inte Gud.

(2) Gud är, om han finns, allvetande. Michael Jackson visste ”Jag är Michael Jackson”. Gud kan däremot inte veta ”Jag är Michel Jackson”, eftersom att endast Michael Jackson kan veta det. Således hade Michel Jackson kunskap som Gud inte har. Alltså kan Gud inte vara allvetande och således finns inte Gud.

Man kan också ge exempel på argument som antas visa på motsägelser mellan det kristna konceptet ”Gud” och andra (kristna) koncept. Följande är ett sådant exempel:

(3) Gud är, om han finns, allvetande. Människan har fri vilja och väljer själv hur hon ska handla. Om Gud är allvetande så vet han att person P kommer att göra X imorgon kl 17.15. Om Gud vet en sak så kan han inte ha fel, eftersom att han är allvetande. Alltså, om Gud vet att P kommer att göra X imorgon kl 17.15, då kan inte P undvika att göra X. Alltså är det förutbestämt att P ska göra X, vilket innebär att P inte har fri vilja. Slutsats: Antingen är inte Gud allvetande eller så har människan inte fri vilja. Om vi håller för sant att människan har fri vilja, då måste vi förneka Guds allvetande, och således förnekar vi också det kristna konceptet ”Gud”. När en kristen säger ”Gud finns” är detta därmed inte sant; Gud finns alltså inte!

Om du är kristen och inte kan visa att argumenten ovan är ohållbara, då kanske du ska ta det som en indikation på att du bör spendera mindre tid i TV-soffan och mer tid på att tänka igenom din tro?

Notera att jag inte säger att alla måste bli experter eller att alla ens måste kunna vederlägga argumenten ovan. Det finns exempelvis människor som av en eller annan orsak inte har intellektuell kapacitet till det – och detta berör således inte dem. De som däremot har kapaciteten, men inte använder den, de kan betrakta det jag säger som en välbehövlig känga.

Bibeln uppmanar inte till intellektuell lathet. Snarare uppmanar den oss att älska Gud också med förståndet (Mark 12:30), och att vi alltid ska vara ”beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger” (1 Petr 3:15).

Notera att argumenten ovan endast utgör exempel. De ska alltså inte tas som ”det ultimata har-du-en-genomtänkt-tro-testet”. Att jag nämner just dessa argument har i första hand att göra med att varianter av dessa dyker upp då och då som invändningar mot kristen tro. Att sitta hemma för sig själv och vederlägga dessa argument har nog inget större värde om man inte själv upplever sådana argument som problem för tron. Förmågan att kunna hantera dylika invändningar är dock värdefull, eftersom en sådan förmåga innebär att vi kan ”svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger”.

  • Kalle

    Hur vederlägger man (3)?

  • Andreas (myenemy.se)

    Jag har faktiskt redan skrivit något om just det där för ett par år sedan, och min bedömning är att det jag skrev då fortfarande håller. Såg förresten att jag i det inlägget har gett min exempelperson namnet ”Kalle”, vilket förstås är en ren tillfällighet (alternativt beror det på en undermedveten dragning till att ge exempelpersoner just det namnet). I vilket fall som helst, här är länken:

    http://myenemy.se/2007/01/15/mansklig-frihet-och-gudomlig-forkunskap

    Förresten, tack för korrekturläsandet :)

  • HH

    Är det inte så att vederläggandet av dessa påståenden snarare handlar om logik och filosofi än om teologi?

  • Andreas (myenemy.se)

    (1) och (2) är baserade på en felaktig förståelse av allmakt respektive allvetande. Att detta har med teologi att göra bör därför inte vara alltför kontroversiellt. (3) utgör exempel på ett logiskt misstag, men jag är inte beredd att säga att logik inte har med teologi att göra. Teologi som innehåller logiska misstag är exempelvis ingen god teologi. Själva ämnet (gudomlig förkunskap och mänsklig frihet) för (3) är definitivt teologiskt, även om felaktigheten består i ett logiskt misstag.

    Jag antar att vad jag menar är att teologi är något mer än bara en exegetisk disciplin. Dvs, att teologi inte bara handlar om att läsning och tolkning av bibeltexten, utan också om reflektion över de olika läror och koncept som hämtas från bibeltexten. Treenighetsläran är exempelvis inte explicit uttryckt i bibeltexten, utan dess formulering är ett resultat av noggrann reflektion över ett antal saker och företeelser som finns i bibeltexten.

    Nu är det i och för sig så att teologi som akademisk disciplin idag tenderar att vara ganska mycket religionsvetenskap, vilket i princip innebär att man – åtminstone till stor del – bara lär sig upprepa diverse fakta om olika religioner, inklusive kristendomen. Med en sådan definition av ”teologi” blir det förstås annorlunda (då skulle funderingar i stil med (1), (2) och (3) nog snarare rubriceras som religionsfilosofi).

    När jag ovan (i inlägget) använder begreppet teologi så gör jag det i betydelsen ”läran om Gud”, vilket är vad själva ordet egentligen betyder. Jag tror också att detta är vad man vanligtvis avser när man pratar om teologi inom kristenheten. Möjligtvis bör jag har förtydligat detta. Fast å andra sidan, vad är kommentarer till för? :)

  • HH

    Jag är helt med dig när det gäller innebörden i ordet teologi. Och jag är den förste att instämma i att god teologi måste vara logiskt sammanhängande. För mig är teologi en beskrivning av verkligheten, och det är självklart att verkligheten måste hänga ihop logiskt – till skillnad från sagans värld.

    Jag antar att vad jag menar är att man i dina exempel lika gärna skulle kunna byta ut ”Gud” mot ”Nisse” och ändå vederlägga dem på samma sätt, utan någon teologisk kunskap. En fråga om logik, semantik och filosofi i mina ögon.

    Att själva påståendena är av teologisk art är en annan sak.

    Å andra sidan har jag inte studerat teologi på akademisk nivå, så det är möjligt att jag missar något här. Eller så är de teologiska axiomen så självklara för mig att jag inte ens inser att jag använder dem. Upplys mig gärna.

  • Andreas (myenemy.se)

    Visst kan man byta ut ”Gud” mot ”Nisse”, förutsatt att man i alla relevanta avseenden definierar ”Nisse” på samma sätt som kristen teologi definierar ”Gud”. Jag kan dock tycka att det mest skulle vara en lek med ord och man skulle då kunna ställa frågan: Är inte ”Nisse” i alla relevanta avseenden just vad kristna menar med ”Gud”?

    Om din poäng är att en duktig filosof skulle kunna vederlägga argumenten, givet att denne har definitionerna av ”allsmäktig” och ”allvetande” klara för sig, då håller jag med. Kunskap om dessa definitioner bör dock, menar jag, klassas som just teologisk kunskap.

    Jag hörde f.ö. en (ateistisk) filosof argumentera precis som i (2) i en debatt jag lyssnade på ganska nyligt, och man kan väl säga att det inte var något större fel på hans resonemang. Problemet var snarare att han utgick från en definition av ”allvetande” som är främmande för kristen teologi.

    Av det drar jag slutsatsen att hans problem var bristande teologisk kunskap. Och mer specifikt: brist på djupare teologisk kunskap. Med det menar jag att han, precis som många kristna, kunde upprepa orden med vilka vi brukar beskriva Gud, men han hade ingen djupare insikt i vad de orden egentligen betyder.

    Hoppas att hur jag tänker blev lite tydligare nu.

  • HH

    Klart och tydligt. Jag är med.

    Kanske är det så självklart för mig vad allvetande och allsmäktig betyder, att jag tar denna kunskap för given.

    ”Att veta allt” kan i min värld per definition inte inrymma att man ”vet” sådant som inte är fakta utan lögn. Då är det ju inte kunskap utan okunskap. Detta ligger i själva semantiken hos ordet ”veta”. Jag är inte så säker på att denna definition av allvetande har någon koppling till teologi.

    ”Att kunna allt” bör rimligtvis betyda att man både kan skapa och lyfta oändligt stora stenar. Annars är ju förmågan begränsad. Frågan är alltså fel ställd, vilket man kan sluta sig till utan djupare teologisk reflektion. Vad frågan i själva verket handlar om, är huruvida den som kan allt även kan begränsa sin egen förmåga. När vi kommit så långt i resonemanget kan jag medge att frågan får en teologisk dimension. Inte minst i förhållande till Guds inkarnation i Jesus Kristus.

  • Andreas (myenemy.se)

    Poängen med (2) är att det finns saker som Gud inte vet, helt enkelt därför att han omöjligt kan veta dem, eftersom dessa saker bl.a. är sådant som endast är sanna om det vetande subjektet har en viss identitet. Definierar man då ”allvetande” som ”att veta allt”, då får man problem, eftersom det finns saker som Gud inte vet.

    Att en viss person skulle kunna veta allt är, precis som du är inne på, en omöjlighet. Det omöjliga ligger dock inte isolerat i definitionen av ordet ”veta”. Allt som är sant kan ju faktiskt vetas (åtminstone kan jag inte komma på något som är sant, men som är principiellt ovetbart). Problemet, eller vad man ska kalla det, är att allt inte kan vetas av samma subjekt. Ett exempel på det finns i (2).

    Av detta följer att ”allvetande” inte kan definieras som ”att veta allt”, även om det populärt definieras just så.

    Jag vill också påstå att ”allmakt” inte kan definieras som ”att kunna [göra] allt”. Definierar man det på det sättet så får man problem, exempelvis med stenfrågan, eftersom att den frågan – hur man än vrider och vänder på den – resulterar i att man måste erkänna att det finns något som Gud inte kan göra (oavsett det gäller stenlyftande eller stenskapande).

  • Kalle

    Läste igenom länken ovan. Fiffigt resonemang + att jag får lägga ner mina planer att råna banken den 30:e mars :)

    Något som följer från detta förbryllar mig dock. Enligt vad jag har fått erfara så kan mänskligheten delas in i två grupper enligt kristendomen – de som får träda in i himmelriket och de som inte får det (rätta mig gärna om jag har fel).

    Min moraliska intuition säger mig nu att det är moraliskt fel av Gud att skapa människor som begår så pass grova moraliska övertramp att de inte får någon plats i himmelriket. Det blir ju väldigt olyckligt både mot de som de begår dessa moraliska vidrigheter emot och gentemot de omoraliska personerna själva, må så vara att de väljer att begå dessa moraliska övertramp av egen fri vilja.

    Gud borde alltså (återigen enligt min moraliska intuition) låta bli att skapa så pass omoraliska människor att de uteblir från himmelriket – Gud vet ju på förväg om de hamnar där eller inte. Hoppas jag gör mig förstådd.

    Dessutom: Korrekturläser gör jag så gärna så.

  • Kalle

    Förtydligande av ovanstående:

    Enligt mig står Gud inför ett val i och med skapandet av en människa. Givet att personen blir en omoralisk individ som alltså under ett långt tidsperspektiv får en existens som inte är värd att upplevas så blir valet Gud står inför extra intressant:

    Alternativ A: Gud skapar den omoraliska individen ifråga.

    Alternativ B: Gud låter bli att skapa den omoraliska individen ifråga.

    Enligt mig känns alternativ B som ett moraliskt överlägset alternativ till A. Därför bör Gud systematiskt välja alternativ B i alla liknande fall.

    Slutsats: Alla nu levande människor kommer till himmelriket.

    Slutsatsen följer inte direkt måste jag påpeka, men jag orkar inte redovisa alla detaljer i mitt resonemang. Dessutom måste jag påpeka att slutsatsen inte motsäger någonting i din text. Den känns dock en smula märklig enligt min mening.

  • HH

    Nu tror jag att vi har hamnat på en nivå som överstiger min filosofiska bildning (vilket i och för sig kanske inte säger så mycket). Om du har överseende med den saken, kan jag fortsätta resonemanget från min horisont. Bara för att det är kul med detta intellektuella utbyte. Kanhända avlägsnar vi oss samtidigt från grundfrågan, men det må vara hänt. Diskussionen är intressant i sig.

    Från min amatörfilosofiska utgångspunkt definierar jag fortfarande Guds allvetande som att han faktiskt vet allt. Han kan givetvis inte ”veta” att han är Michael Jackson, eftersom det inte är sant. Däremot vet han att Michael Jackson är (var) Michael Jackson. (Dessutom har han en helt annan kunskap om själva detta varande än någon människa har.) Utsagan a) ”Jag är Michael Jackson” är förstås bara sann för den som verkligen heter så, men enligt mitt synsätt är kunskapen i denna utsaga identisk med den i b) ”Han är Michael Jackson”, förutsatt att a) uttalas av Michael Jackson och b) av någon annan än han. Kunskapsmängden är densamma även om den språkligt uttrycks på olika sätt av olika subjekt, skulle jag som filosofinovis påstå. Anta t ex att det finns ett språk som saknar pronomen. Istället använder man alltid benämningen på det föremål man talar om. Utsagan ”Michael Jackson är Michael Jackson” är lika sann oavsett vem som uttalar den. Att de flesta (alla?) mänskliga språk har olika pronomen för ”jag” och ”han” är praktiskt för att göra sig förstådd, men förändrar knappast innebörden i utsagan. Givet detta, menar jag fortfarande att Gud (som är oberoende av mänskliga språk) faktiskt vet allt. För mig är detta inget problem, vare sig filosofiskt eller på annat sätt. Ge mig gärna ett konkret exempel på något som Gud inte vet – som inte enbart beror på om man uttalar sig i första, andra eller tredje person, eller liknande språkliga fenomen.

    På samma (möjligen naiva?) sätt står jag fast vid min definition av allmakt, nämligen att kunna [göra] allt. Om Gud är allsmäktig, kan han skapa alla tänkbara (och otänkbara) stenar och likaledes lyfta alla stenar. Frågan om han kan skapa en sten som han inte kan lyfta, förutsätter att det skulle kunna finnas stenar som han inte kan lyfta, dvs att han inte har denna allmakt. Om man i själva frågan förutsätter frånvaron av allmakt, kan man omöjligt utifrån detta komma fram till resultatet att Gud är allsmäktig. För att svaret ska bli relevant måste frågan vara neutralt ställd. För mig är en felformulerad fråga inget filosofiskt problem, utan snarare en övning i logik.

  • HH

    Till Kalle.

    Enligt klassisk kristen tro (får vi fortfarande hävda dess sanningsanspråk i det här relativistiska landet?) är det inte en människas moral som avgör om hon får evigt liv, utan om hon tror på Jesus Kristus som sin frälsare. Dessutom skapade Gud människan till sin avbild, en helt igenom moralisk individ. Människan avföll emellertid från denna goda existens, med djävulens benägna bistånd.

    Problemet kvarstår dock, i något annorlunda skepnad. Varför låter Gud de människor komma till världen, som han vet inte kommer att tro på honom?

    Huruvida din slutsats är riktig eller inte, vet nog bara Gud. Men den är onekligen intressant och värd att ta på allvar.

  • Andreas (myenemy.se)

    HH:

    Om den här diskussionen skulle överskrida din bildningsnivå så är det väl bara bra, eftersom sådant ofta leder till ökad bildning :) Om det däremot skulle vara så att jag uttrycker mig obegripligt så får du säga till. Att använda onödigt krångliga ord är dock inte min ambition, men det är ju inte säkert att resultatet blir därefter.

    Om vi ”kokar ner” utsagan ”Jag är MJ” så att den blir ett påstående som är sant/falskt oberoende av vem som yttrar det, då är förstås påståendet sant/falskt oberoende av vem som yttrar det. Jag vill dock påstå att det då inte längre är samma påstående. Kanske kan man säga att det bara är ett språkligt fenomen, bara semantisk akrobatik. Än är jag dock inte övertygad om att det är på det viset.

    Jag kan kanske ge ett annat exempel på något som Gud inte vet, så att vi slipper Michael Jackson. Exempelvis: Gud vet inte om sig själv att han är en syndare. Jag vet däremot om mig själv att jag är en syndare. Således vet jag något om mig själv som Gud inte vet om sig själv.

    Med andra ord: Inte ens Gud vet hur det är för Gud att vara en syndare. Där har vi definitivt något som Gud inte vet!

    Till kunskap räknas också ”know-how”, exempelvis att kunna simma. Notera att det är skillnad på att kunna simma och att göra en utsaga som beskriver hur man gör när man simmar. Jag vill påstå att detta, att kunna simma, är en kunskap som Gud saknar. (Att ha kunskap om att x=y och att veta att x=y är samma sak, således utgör även detta ett exempel på något som Gud inte vet, eftersom att han saknar en viss kunskap.)

    Om Gud kan skapa ”alla tänkbara (och otänkbara) stenar” (som du skriver), då måste han också kunna skapa olyftbara stenar (eftersom sådana stenar ingår i ”alla tänkbara (och otänkbara) stenar”). Och kan han skapa olyftbara stenar, då kan han inte lyfta en sådan sten, eftersom stenen då inte skulle vara olyftbar.

    Om Gud ”likaledes [kan] lyfta alla stenar” (som du skriver), då kan han därmed inte skapa olyftbara stenar, eftersom stenar som kan lyftas inte är olyftbara.

    Frågan förutsätter inte ”frånvaron av allmakt” – den visar snarare på motsägelsen som uppstår om man hävdar att Gud kan göra allt.

    Man kan också formulera problemet som två påståenden:

    (a) Gud kan skapa en sten som han inte kan lyfta.
    (b) Gud kan inte skapa en sten som han inte kan lyfta.

    Notera att (b) endast är en negation av (a). Om (a) inte är sant, då är (b) sant, och tvärtom. Det finns liksom inget annat alternativ: hur man än gör så kommer man inte ifrån att det finns något som Gud inte kan göra.

    Det hann bli ganska sent (varför har inte dygnet fler timmar?) så övriga kommentarer får vänta. Tror att jag siktar på att skriva något om det som Kalle tar upp i ett eget inlägg. Vet inte när jag hinner med det dock, så fortsätt gärna diskutera det här så länge, om ni känner för det. Gonatt!

  • HH

    Gud vet inte hur det är att samtidigt vara Gud och syndare. Nej, där har du förstås rätt. Om vi förutsätter att den som är Gud även kan vara syndare så är ju detta relevant. Påstår vi istället att man faktiskt inte KAN vara samtidigt Gud och syndare (se där, en teologisk teori!), är detta något som ingen kan veta. Allt som är sant kan vetas, skrev du tidigare. Om detta är exempel på vetskap som ingen kan ha, så har vi fortfarande inget konkret exempel på något som kan vetas, men som Gud inte vet. Kanske ska jag därmed nyansera min definition av Guds allvetande till att han ”vet allt som kan vetas”. Men i princip förändrar detta ingenting; att han skulle veta något som inte kan vetas är ju en självmotsägelse i sig.

    När det gäller stenarna vill jag påstå att du gör ett (åtminstone i mina ögon) felaktigt antagande, nämligen att det finns olyftbara stenar som ingår i mängden ”alla tänkbara (och otänkbara) stenar”. Om vi nämligen antar att Guds allmakt gör att han kan lyfta alla stenar, måste mängden av ”olyftbara stenar” per definition vara tom.

    Dina påståenden kan då formuleras om enligt följande:

    (a) Gud kan skapa en sten som han inte kan lyfta. => Gud kan skapa ett element som per definition ingår i den tomma mängden.
    (b) Gud kan inte skapa en sten som han inte kan lyfta. => Gud kan inte skapa ett element som per definition ingår i den tomma mängden.

    Huruvida Guds allmakt sträcker sig till att vända upp och ner på elementär mängdlära kan förvisso vara en intressant teologisk/filosofisk fråga, men om man vill diskutera den saken är det bättre att man ställer den frågan direkt än att man förvillar genom att blanda in stenar.

    Förresten kan man undra om det överhuvudtaget är relevant att tala om att Gud lyfter stenar, om man samtidigt påstår att han inte kan simma. Det finns något motsägelsefullt i resonemanget. Kanske bör man landa i slutsatsen att Gud inte nödvändigtvis äger praktisk kunskap om specifikt mänskliga livsbetingelser (eller motsvarande för andra livsformer, för den delen). Men jag vill samtidigt påstå att Gud inte nödvändigtvis saknar denna kunskap.

  • http://stigstrombergsson.blogg.se stig strömbergsson, förundrad

    Även om det ligger lite på sidan om de filosofiska resonemangen vill jag påpeka att påståendet ”Inte ens Gud vet hur det är för Gud att vara en syndare. Där har vi definitivt något som Gud inte vet!” är falskt.
    Det är just vad Gud numera vet sedan Gud i människan Jesus Kristus själv skaffade sig erfarenheten av att leva syndiga människors liv. Själv utan synd – yes! Men gjord till ett med synden, räknad bland syndare – typ. Och därför erfaren.
    Fast som sagt: Låg lite på sidan om själva samtalsämnet.

  • Andreas (myenemy.se)

    HH:

    Gud kan givetvis inte synda och kan således inte veta om sig själv att han är syndare (en som syndar). (För att omöjliggöra det senare räcker det dock med att Gud inte är syndare, även om han skulle kunna vara det.)

    Jag tror att en väsentlig fråga är: Är det skillnad på kunskap som kommer av förstahandserfarenheter och rent deskriptiv eller propositionell kunskap? Jag svarar ja på den frågan. Det är skillnad på att (1) äga erfarenhet av att vara syndare och i den bemärkelsen veta om sig själv att man är syndare och att (2) ha propositionell kunskap såsom ”person P är syndare”. Givet att det är skillnad mellan dessa så kan man direkt dra slutsatsen att Gud saknar kunskap av typ (1), eftersom att Gud inte är eller kan vara syndare.

    Detta, vill jag påstå, beror INTE på att sådan kunskap är principiellt omöjlig. Ett subjekt kan ha sådan kunskap, givet att subjektet befinner sig i ”rätt” situation. Sådan kunskap är därmed inte principiellt omöjlig. Att Gud inte befinner sig i ”rätt” situation innebär dock att Gud inte har sådan kunskap. (Sådan kunskap är dock inte omöjlig per se!)

    Jag kan förstås inte veta propositionen ”Gud är syndare”, eftersom den är falsk. Detta är dock just propositionell kunskap, vilket är något annat än den typ av kunskap som nämns ovan.

    Den klassiska definitionen av ”allmakt” är f.ö. att Gud vet alla sanna propositioner. Denna definition undviker problemen som följer av definitionen ”Gud vet allt”.

    Jag inser förresten nu att jag har formulerat det ursprungliga Michael Jackson-resonemanget (2) på ett felaktigt sätt, som gör gällande att det handlar om (kunskap om) identiteter, vilket nog kan tas som propositionell kunskap. En bättre formulering är:

    ”Gud är, om han finns, allvetande. Michael Jackson visste ‘Jag är Michael Jackson’. Gud kan däremot inte veta ‘Jag är Michel Jackson’, eftersom att endast Michael Jackson kan veta det. Således hade Michel Jackson kunskap som Gud inte har. Alltså kan Gud inte vara allvetande och således finns inte Gud.”

    Jag tar mig frihet att ändra detta också i det ursprungliga inlägget.

    Angående stenarna… Jag utgår ifrån att en olyftbar sten är just otänkbar och därför ingår i mängden ”alla tänkbara (och otänkbara) stenar”. En olyftbar sten är en logisk motsägelse i stil med en fyrkantig triangel – och ganska precis här har vi gränsen för Guds allmakt: Gud kan inte göra det som är logiskt omöjligt. Han kan exempelvis inte skapa en gift ungkarl, osv.

    En adekvat definition av Guds allmakt är således: Gud kan göra allt som är logiskt möjligt för honom att göra. (Notera att detta är långt ifrån samma sak som ”Gud kan göra allt”.)

    Du skriver: ”Kanske bör man landa i slutsatsen att Gud inte nödvändigtvis äger praktisk kunskap om specifikt mänskliga livsbetingelser (eller motsvarande för andra livsformer, för den delen).”

    Precis så! :)

    Fast, som Stig påpekar: Gud har ju blvit människa och har därmed mänskliga erfarenheter. Denna icke-propositionella kunskap kommer dock inte av, och kan inte komma av, Guds allvetande.

    Stig:

    Du har förstås en poäng där! Och det är ju där någonstans vi har ytterligare en fantastisk aspekt/konsekvens av inkarnationen; att Gud har praktisk erfarenhet av och kunskap om att vara människa.

    Om man definierar ”syndare” som ”en som syndar” tror jag dock att påståendet fortfarande är sant. För Gud kan ju inte synda, och den synd som Kristus blev gjord till ett med var ju inte hans egen.

  • HH

    Du formulerar definitionen av Guds allmakt så här: ”Gud kan göra allt som är logiskt möjligt för honom att göra.” Och där någonstans har vi essensen i min inledande kommentar, nämligen att vederläggandet av påståendet handlar mer om logik än om teologi.

    (Att jag råkade formulera mig med ordet ”otänkbara” var kanske olyckligt i sammanhanget. Stryk det, så framgår min poäng tydligare.)

    Att Gud inte vet något som är logiskt omöjligt för Gud att veta (t ex på grund av hans gudom) är för mig en självklarhet. Kanske beror det på att jag inte ofta rör mig i filosofins värld, där allt kan ifrågasättas. Även här tycker jag att vi kommer tillbaka till en punkt som i mångt och mycket handlar om logik och filosofi och mindre om teologi.

    Men under diskussionens gång har vi flera gånger berört teologiska spörsmål. Så visst kan där nog finnas inslag av teologi också.

    Jag tror att detta blir en bra slutpunkt för denna diskussion. Tack för många intressanta resonemang och tankar. Jag är helt överens med dig om att vi behöver mer intellektuell stringens i många av våra kristna sammanhang. Den kristna tron och läran har allt att vinna på att kritiskt analyseras och granskas.

  • Kalle

    HH,

    tack för rättelsen av mina bristfälliga kunskaper om kristendom. Mitt resonemang ovan blir ju dock ändå, som du upptäckte och påpekade, analogt med den ändring av premisserna som din anmärkning ger upphov till. Det jag anser märkligt kvarstår alltså. Andreas ska ju dock skriva ett inlägg om detta så jag väntar spänt…

  • Andreas (myenemy.se)

    Jag tror också att detta är en bra slutpunkt för diskussionen. Tack själv!

    En sista grej bara: Jag antar att jag till teologi räknar i princip all kunskap som handlar om Gud, oavsett den kunskapen kommer från den speciella eller allmänna uppenbarelsen, eller från reflektion och analys av det som kommer därifrån. Därför tänker jag också att det som krävs för att vederlägga (1), (2) och (3) är teologisk kunskap. Att kunskapen i fråga inte endast kan förmedlas i form av påståenden om Gud, utan också kan nås genom filosofisk analys, det anser inte jag är något som gör kunskapen icke-teologisk. Det här handlar dock, tror jag, i första hand om semantik.

  • http://www.hannaochjonas.blogspot.com Hanna Larsson

    Som svar på frågan i titeln: Nej. :) Bra skrivet!

  • Andreas (myenemy.se)

    Tack, tack :)

  • http://onemoremorning.blogg.se Joey

    Detta var trevligt läsande. Jag tycker du lyfter det som Kristendomen eller trohet i det stora hela handlar om! Mycket fina exempel och bra resonemang att följa.

    Men jag har ett förslag. Skulle vilja se dig skriva något om den svenska moralen kontra kristendomen eller grundlagarna kontra de tio budorden. Som lärarstudent i bland annat religion skulle detta vara intressant just eftersom religion som ämne hänger löst lite överallt i världen. USA och (Ryssland dock inte nyligen) har helt plockat bort sin Religionsundervisning i skolan rätt nyligen. Min fråga är? Är det inte kristendomen som svarar (eller ligger till grund) för de grundläggande moral och etik värderingar vi har i Sverige? En tro formar enligt mig i alla fall samhället under väldigt lång tid.
    Tack på förhand.

  • Andreas (myenemy.se)

    Jag noterar det! :) Vågar dock inte lova något.

  • Kalle

    Tyckte du skrev att du skulle bemöta min invändning i ett inlägg också. Glömdes jag bort eller missar jag något?

  • Andreas (myenemy.se)

    Du kan vara lugn. Det kommer.

  • Kalle

    Ok, förlåt. Jag blev lite ivrig. Som ett barn på julafton.

  • Anitha Bergkvist

    Med stort intresse läste jag ”Är djupare teologisk kunskap onödiga hårklyveri?”
    En gång, för sisådär 50 år sedan, var jag en ung tjej som gick på läroverk. Det var nya tider för kristendomskunskap hade bytts ut mot religionskunskap. Min lärare försökte förklara kristendomens bakgrund. Själv var jag uppvuxen i en friförsamling och jag tyckte att läraren hackade sönder begrepp för mig. Omtumlad sökte jag mig då till vår pastor för att han skulle kunna förklara. Jag fick en motfråga? Tvivlar du, du som är frälst.?
    Mitt svar kom alltför fort, för man svarar inte en pastor eller präst så som jag gjorde när jag sade:
    Har Du aldrig tvivlat/funderat så tycker jag synd om dig. Min Gud är så stor, han är allsmäktig och tål att synas i sömmarna. Vore han inte så stor för mig, så att jag inte vågade ifrågasätta, då är han heller inte värd att tro på…..
    Det hör till saken att pastorns och mina vägar skildes åt framöver och det var nog bäst så.

    Det som drabbade mig som tonåring och som etsade sig in i mitt minne och som jag burit med mig hela livet ( jag är nu pensionär) är att det, i alla fall inte tidigare, varit lämpligt att diskutera sådant man funderar över. För då kan man uppfattas som tvivlande, vacklande och har man bestämt sig för att leva som kristen, då ska allting vara så självklart, så välpolerat. Man kan bara inte avslöja att man bär på frågor som rör ens tro, frågor som man vill ha svar på. Jag har tyckt synd om alla dessa som skulle velat fråga, velat veta mera, men inte vågat.
    Jag kände mig stark som tonårstjej och den styrkan har jag burit med mig genom livet. Aldrig någonsin har jag förlorat förtroendet för min kärleksfulle himmelske Fader. Han har funnits där för mig också i svåraste stunder av mitt liv- som exempelvis när min älskade son omkom. Jag har upplevt hur Gud varit med mig i allt, burit mig när jag inte själv orkat vandra vidare. Men nog har jag funderat och tänkt i hela mitt liv och känt mig förnöjd med att vågat gå min egen väg, vågat pröva. Min tro håller.
    Jag tycker att det är skönt att se hur kyrkorna idag anordnar kursverksamhet på olika nivåer, typ Alpha och Beta, undervisning för sökare. Det tycks inte längre vara varken förbjudet eller genant att våga fråga och fundera. Man måste ges möjlighet att växa i tron.
    När jag var liten flicka då bedrevs det ”korvstoppning”, si eller så skulle man tro, annars….
    Och jag var rädd, rädd för helvetet och satan. Jätterädd.
    Som fembarnsmor har jag fått många frågor genom åren. Jag har försökt svara och vägleda mina barn. Gud är kärlek. Och den enda orsaken att söka sig till honom är just denna outsägliga kärlek. Man ska inte skrämmas till tro. Det budskapet har gett mina ungar en trygg plattform att växa utifrån.
    Jag välsignar internet som ger utrymme för människors frågor och synpunkter. Det berikar.
    Ett lästips för den som inte är så bevandrad och vill veta mera:
    Jag läste Per Ewerts bok ” Vem tänder stjärnorna”. Den gav mig mycket. Och gärna återkommer jag till Skyttes ”Ett år med Jesus”. För där kommer människans frågor upp, många frågor som man känner igen i sitt eget liv. Vi måste våga fråga – Det är livsviktigt.
    Anitha

  • Andreas (myenemy.se)

    Anitha, tack för att du delade med dig av det där!

  • http://saknarensådan Lars

    Jag har ägnat större delen av mitt liv till att försöka tränga djupare in i Bibelns innehåll. Blev som man säger frälst som 18 åring.
    Nu har jag slutat tro på det sättet som jag gjorde då, till stor del beroende på att den kärlek som de troende håller sig med i sina små kotterier ( som jag också var en del av på den tiden) där omtanken och just oegennyttig omsorg om alla, liksom inte fungerar/ade..

    Jag har också försökt förstå hur Gud fungerar, genom att ha tagit del av skrifterna.
    Där har jag uppehållit mig under stor del av tiden, med att fundera på skapelseberättelsen, och Guds allmakt?

    Det har ju kommit fram saker här som tex varför skapade Gud männniskor för att sedan driva ut dem för en struntsaks skull?

    Guds absoluta krav på fullkomlighet och ett människomaterial som Gud själv skapat så ofullkomligt, gör hela grejen hopplöst svår.

    Jag har istället för tron, börjat syssla med att försöka begripa verkligheten..

    Varför försöker inte de sökande som jag vet finns inom de olika religionerna, kunskaper istället för att försöka tro?

    Detta är mitt första inlägg, och jag hoppas få svar att resonera omkring.

    Tack för tillfället..

    Lars

  • Andreas (myenemy.se)

    Hej Lars! Har tyvärr inte tid att skriva något längre svar, så det blir bara ett par korta punkter.

    1. Vem avgör vad som är en ”struntsak”? Menar du att människan på något sätt är överställd Gud, så att människan kan föreskriva hur Gud bör agera?

    2. Enligt kristen teologi skapades, som du säkert vet, människan god, och människans nuvarande (degenererade) skick beror på att människan (av fri vilja, utan tvång) har förkastat Gud. Människans situation är således självförvållad och beror inte på att hon att är skapt av ett bristfälligt material.

    3. Hur definierar du begreppen ”tro” och ”verklighet”?

  • Gustav

    Hur vederlägger man 1?

  • Andreas (myenemy.se)

    Kortfattat:

    Guds allmakt innebär inte att Gud kan göra det logiskt omöjliga (exempelvis skapa en gift ungkarl). Guds allmakt innebär att Gud kan göra allt som är logiskt möjligt för honom att göra.

    Den enda sten som Gud inte skulle kunna lyfta är en principiellt olyftbar sten. Är stenen principiellt möjligt att lyfta, då kan Gud lyfta den. Att fråga om Gud kan skapa en sten som han inte kan lyfta är således att fråga om Gud kan skapa en principiellt olyftbar sten.

    En sten är ett fysiskt objekt med en viss massa, storlek osv, och ett sådant objekt är inte principiellt olyftbart (alla sådana objekt kan lyftas).

    En olyftbar sten är således en logisk omöjlighet – och därmed ingår skapandet av sådana inte i Guds allmakt.

  • http://saknarensådanwebbsida Lars

    Jag måste erkänna att jag inte har läst igenom alla olika/eller likartade tankegångar här på denna linan, men jag tror mig förstå att de flesta om inte alla, håller sig inom de gängse uppfattningarna om att Gud är en person, och att allt runtomkring denne är det som är skapat av denne Guda person.?

    Så såg jag också på detta under min första tid som kristen eller frälst som man sa att jag var, på den tiden.

    Den frågeställning som någon som tänker efter har, är ju helt spontan en bra fråga, nämligen vem har skapat Gud?

    Jag har frågat ett antal präster och predikanter detta, och fått samma svar, att man inte ”kan fråga så” ??

    Et underligt sätt att försöka komma undan.

    Många forskare och nu det sista en av nobelpristagarna söker efter alltings början, och tror sig finna svaret i skapelsens mindre beståndsdelar – någonstans i mikrokosmos ?

    Jag har kommit fram till att frågan om alltings början, såväl som frågan om vem som skapade Gud, är felställd!

    Ett svar som jag gillar numera, är att allt som finns har alltid funnits, om än inte i den form som vi idag kan uppfatta.

    Gudsbegreppet bland de kristna är alltför färgat av religiösa ideer, därför ser jag ett svar som jag accepterar idag, nämligen att allt, och då menar jag allt, utgör Gudomens kropp!

    Detta betyder att vi alla människor och all annat, befinner oss inuti Gudomens kropp!

    Utanför denna Gudom existerar absolut ingenting, och när jag då ser på detta förstår jag att alltet är ett levande väsen!

    Det som vikallar döden, existerar alltså inte alls, utan är bara den förvandling som kroppar är med om mellan nya kroppars tillblivelse.

    Samtidigt som vi själva är delar av detta väsen, så består vi själva av mindre levande väsen, dvs våra inälvor/organ, och i dessa inälvor och organ, befinner sig celler, och inuti dessa celler finns ännu mindre levade individer, eller livsenheter.

    Detta är i huvudsak viktiga delar av min nuvarande uppfattning.
    >>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>

    Andreas (myenemy.se) skriver:

    2 december, 2009 22:04
    Hej Lars! Har tyvärr inte tid att skriva något längre svar, så det blir bara ett par korta punkter.

    1. Vem avgör vad som är en ”struntsak”? Menar du att människan på något sätt är överställd Gud, så att människan kan föreskriva hur Gud bör agera?

    JAG MENAR ATT DEN GUDSBILD SOM FINNS I EX BIBELN ÄR EN PRIMITIV BILD, SOM ÄR SKAPAD AV MÄNNISKOR, SOM VAR UTVECKLADE LAGOM ATT FÖRSTÅ GUD SOM EN PERSON MED EXTRAORDINÄRA EGENSKAPER.
    DET ÄR DEN GUDSBILDEN VI LÄSER OM I GT.

    2. Enligt kristen teologi skapades, som du säkert vet, människan god, och människans nuvarande (degenererade) skick beror på att människan (av fri vilja, utan tvång) har förkastat Gud. Människans situation är således självförvållad och beror inte på att hon att är skapt av ett bristfälligt material.

    RÄTT TYCKER JAG, INGET OFULLKOMLIGT KOMMER AV GUDOMEN, MEN MÄNNISKORNA ÄR INTE RIKTIGA MÄNNISKOR ÄN, UTAN ÄR PÅVÄG ATT BLI LIKA FULLKOMLIGA SOM JESUS KRISTUS VAR.

    3. Hur definierar du begreppen ”tro” och ”verklighet”?

    TRO ÄR ATT SÄTTA TILLIT TILL I FÖRSTA HAND VAD ANDRA MÄNNISKOR HAR SAGT ELLER SKRIVIT.

    SUGGETIONENS MAKT ÄR MYCKET STOR, OCH VI KAN NÄR VI UPPLEVER DETTA FENOMEN KAN VI INTE SKILJA PÅ VERKLIGHET OCH FANTASI.

    MAN KAN HA EN FAST ÖVERTYGELSE OM DESSA TING SOM MAN INTE HAR SETT ELLER SÅ, MEN OM MAN TÄNKER EFTER, VARFÖR KAN INTE JAG SJÄLV HA EN EGEN UPPFATTNING?
    VAD JAG SJÄLV UPPLEVER ÄR VÄL LIKA VERKLIGT SOM DEN SOM ÄR UPPLEVD AV NÅGON ANNAN SOM SKREV NER EN BERÄTTELSE OM GUD?

    MIN VERKLIGHET ÄR VÄL LIKA VERKLIG SOM NÅGON ANNANS?
    >>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>

    MED VÄNLIG HÄLSNING OCH EN ÖNSKAN OM EN AVKOPPLANDE JULHELG
    LARS

  • Andreas (myenemy.se)

    Lars:

    Eftersom att Gud definieras som evig och själv-existerande är det meningslöst att fråga vem som skapade Gud. Gud hör per definition inte till mängden skapade ting. Att frågan är meningslös är inte ett ”underligt sätt att försöka komma undan”, utan en logisk konsekvens av hur Gud definieras. Jämför med frågan ”Hur mycket längre är kvadratens sida (a) än sida (b), (c) eller (d)?” Denna fråga är också meningslös, eftersom en kvadrats sidor per definition inte har någon skillnad i längd.

    Om det är som du säger, att bokstavligen allt utgör ”Gudomens kropp”, hur kan du då säga att ”vi alla människor och all annat, befinner oss inuti Gudomens kropp”? Det är ju att säga att ”Gudomens kropp” befinner sig inuti ”Gudomens kropp”, vilket är lika problematiskt som att säga att tangentbordet befinner sig inuti tangentbordet. Ett ting kan helt enkelt inte befinna sig inuti sig självt.

    Om du vill påstå att det vi kallar döden inte finns, då tycks det som att du måste omdefiniera begreppet ”döden”. Vanligtvis definierar vi döden som något i linje med en ”en total och oåterkallelig avstanning av vitala funktioner i en biologisk organism” (saxat från Wikipedia). Att beståndsdelarna i våra kroppar transporteras vidare och i framtiden blir delar av annat biologiskt liv, det medför inte på något sätt att döden (enligt gängse definition) inte existerar.

    Att det skulle finnas levande individer inuti våra celler får du gärna motivera.

    Angående din definition av ”tro” så kan jag bara konstatera att du definierar ”tro” på ditt eget sätt. Det är bra att veta så att vi kan undvika missförstånd.

    Menar du att jag inte har en egen uppfattning om saker och ting? Vänligen motivera det i så fall.

    Jag önskar dig detsamma!

  • http://saknarensådanwebbsida Lars

    Hej!

    Om du var en kristen per definition, så får Du inte ha en egen uppfattning.

    Om du hade en egen uppfattning så kunde du bli dödad av dem som hade den rätta kristna tron, per definition, jag tänker då på hur katolska kyrkan per definition gjorde med dem som just som du i så fall hade en egen kristen tro.

    Gud per definition enligt Vikipedia, gillas inte av mig, eftersom jag inte är troende per definition längre.

    Jag är alltså en heretiker, eller villolärare per kristen definition.

    Min nuvarande inställning till begreppet Gud, är att om den kristne Guden existerar så är Bibeln en sagoberättelse med stora informationsmässiga luckor.

    Den Gudsbild som Bibeln visar på är en mäniskoskapelse, den kristne Guden finns inte per allmän definition, alla försök misslyckas.

    Människorna i världen vet inte generellt sett vad eller vem Gud är egentligen..

    Den Gudsbild jag nu har är som jag sa, att Gud är allting, och detta får till följd att jag också är en del av Gud, liksom Du oavsett om du är troende eller vad som helst, också är en del av ”denne” Gudom.
    Gudomen – ÄR NÅGOT SOM ÄR OCH HAR ALLTID VARIT, UTAN BÖRJAN OCH UTAN SLUT

    Att det är omöjligt egentligen att veta något om Gud påminner mig om att jag heller inte vet särskilt mycket om mig själv.

    Jag kan tänka mig att jag är ett resonemang, en kropp som sammanhålls av tankeenergier, och min kropp består också av celler som sammanhålls av varje cells vilja att.hålla sig intill just de celler som tillsammans bildar större enheter, organ osv.
    Jag som skriver till dej nu, befinner mig i mellankosmos, allt som finns inuti mej och som alla ting innerst består av är mikrokosmiska väsen, sammanhållna av kärlekens krafter, Gudomens sammanhållande energier.

    Allt som är större än mig är delar av makro väsen, makrokosmos, och allt detta totala som överhuvudtaget existerar är Gudomens kropp, per min nuvarande definition.

    Liv är per definition rörelse, allt är rörelse från makro – mellan – till mikrokosmos är rörelse, en ständig förvandling i olika spiralkretslopp.

    Denna förvandling/utveckling sker olika snabbt, beroende på storleken av de livsenheter vari dessa enheter hålls samman.

    Små kroppar, ex en fluga, har ett snabbt utvecklingsförlopp, allt ifrån deras cellers viljor att samarbeta till att vara en befruktad larv till en nästan ny fluga vidare genom flugans olika utvecklingsstadier tills flugans celler inte längre vill hålla samman den, utan den torkar och de elektriska spänningar som höll samman flugans delar upplöstes, för att i nästa flugvarv, åter pågrund av flugväsendets vilja ”inkarnera” för att bli i en ny fluga med dess livscykel.

    Allt och alla är stadda i en utveckling vars mål är fullkomlighet.

    Meningen med alla dessa liv, i liv i liv osv, är upplevelsen av just allt som upplevs under liven.
    Upplevelserna är utvecklingens inneboende drift att uppleva större och större kunskap intill fullkomning.

    Gudomens vilja är att skapelsen ska vara lik sig själv.

    Allt är i grunden fullkomlig egenkärlek och per definition alltså allkärlek eftersom allt är och existerar som och med kärlekens fullkomliga kraft.

    Allt är gudomen, detta skymtar fram på en del ställen i Bibeln..

    Jag är lycklig att vara påväg, att uppleva det stora som den mindre..

    Lars

  • Andreas (myenemy.se)

    Lars,

    För det första så är det skillnad på att ha en egen uppfattning och att ha en unik uppfattning. Att ha en egen uppfattning – att göra ett ställningstagande i en viss fråga – innebär inte nödvändigtvis att den uppfattning man förfäktar är unik. Att 2 + 2 är 4 är en uppfattning som finns hos mig, trots att jag inte är ensam om att hysa den uppfattningen. Att jag är kristen betyder att mina uppfattningar om Gud och Jesus på avgörande punkter överensstämmer med den kristna läran. Om mina uppfattningar vore annorlunda på dessa punkter så skulle jag inte kunna sägas vara kristen, på samma sätt som en dammsugare inte kan sägas vara en lastbil (eftersom en dammsugares inte har de egenskaper som är essentiella för en lastbil). Detta har dock inte särskilt mycket med vad jag får och inte får att göra. Snarare handlar det om logik och semantik.

    För det andra så brukar en heretiker definieras som någon som gör otillbörliga förändringar i ett etablerat trossystem. En person som företräder en helt annan religion brukar inte kallas heretiker. Därmed är det tveksamt om du kan sägas vara heretiker, eftersom dina religiösa idéer inte verkar ha något med kristendomen att göra överhuvudtaget.

    Angående dina religiösa idéer så kan jag inte säga så mycket om dem. Du gör många påståenden, men vad jag kan se så presenterar du inga argument för dina påståenden. Jag kan dock notera att du säger emot dig själv när du säger att det är ”omöjligt egentligen att veta något om Gud” samtidigt som du gör ett flertal kunskapsanspråk om det du kallar ”Gud”.

    Eftersom denna diskussion ligger en bra bit utanför ämnet för det ursprungliga blogginlägget så ser jag helst att den inte fortsätter här. Vill du fortsätta diskussionen så får du gärna kontakta mig på annat sätt.

 
Filosofi/Religion