Hägglund, kärnfamiljen, föräldrar och logiska felslut

Postat april 1, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  12 kommentarer
closeDetta inlägg skrevs för 4 år 1 månad 24 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.

Göran Hägglund gjorde ett fruktansvärt och hatfullt uttalande i en intervju i Nyhetsmorgon. Jag blev nästintill chockad; jag trodde inte att någon kunde vara så ondskefull! Så vad sa han då? Han sa: ”Jag tror att det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa. Det är eftersträvansvärt.”

Jag var förstås ironisk när jag skrev ovanstående, men skulle man bara se till reaktionerna – och inte se på vad han egentligen sa – då är det inte speciellt långsökt att tro att Göran Hägglund måste ha sagt något alldeles förfärligt hemskt. Givet vad Hägglund faktiskt sa så tror jag dock att reaktionerna säger betydligt mer om hans meningsmotståndare än vad de säger om Hägglund eller hans åsikter.

Håkan Andersson, förbundsordförande HBTs Sverige, citeras i Dagen:

- Han kränker homosexuella som har barn och barn som har homosexuella föräldrar.

Jag är medveten om att det råder ”kränk”-inflation i det här landet och att ordet används till höger och vänster om alla möjliga saker, men jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglund begår ett moraliskt fel när han säger att han tror att kärnfamiljen är bäst (för barnen) och därför är eftersträvansvärd. Alltså, jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglunds uttalande innebär ett verkligt moraliskt fel - inte bara att Hägglunds åsikter tillhör de där politiskt inkorrekta åsikterna som ingen ska få uttrycka utan att bli lynchad (det senare är nämligen inte samma sak).

Så vari ligger då det verkligt kränkande i Hägglunds uttalande? Alltså, åter igen, frågan gäller inte det tidstypiska  ”kränkande” á la ”Jag tycker inte om vad du säger så jag säger att du kränker mig!”. Frågan gäller vari det verkligt kränkande ligger – och vad jag kan se så ligger det exakt ingenstans. Det finns inte. Att säga att en viss typ av familjekonstellation är bättre för barnen än en annan, på vilket sätt skulle det vara kränkande? Det är fullt jämförbart med att säga att en viss typ av uppfostran är bättre för barnen än en annan.

Andersson citeras även på Nyhetskanalen.se:

- Det han säger till de barn som har homosexuella föräldrar är att de egentligen inte borde finnas.

Det här är ett ännu roligare påstående. Andersson är här ute och cyklar i de logiska felslutens träskmarker. Notera resonemanget:

Först har vi Hägglunds uttalande, i vilket vi kan hitta två premisser:

(1) Det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa.
(2) Barnens bästa är eftersträvansvärt.

Av detta drar Andersson slutsatsen:

(4) Barn till homosexuella föräldrar borde egentligen inte få finnas.

Problemet är att (4) inte följer av (1) och (2). Antingen faller hans resonemang platt redan här – eller så förutsätter han en dold premiss. En sådan premiss måste i så fall vara något i stil med följande:

(3a) Barn vars bästa inte tillgodoses borde inte få finnas.

Eller:

(3b) En situation som inte innebär de svenska barnens bästa bör lösas genom att man eliminerar barnen (inte genom att man strävar efter att förändra situationen).

(3a) och (3b) är ganska lika varandra i det att de båda förvirrar problemet med den som har problemet. Det liknar alltså att omintetgöra patienten istället för att bota dennes åkomma, vilket naturligtvis inte är speciellt förnuftigt.

Det finns ingen orsak att tro att premiss (3a) eller (3b) är sanna och argumentet är därför ogiltigt. Anderssons slutsats är alltså helt felaktig, givet vad Hägglund faktiskt sa.

Sören Juvas, RFSL: s ordförande, citeras också han i Dagen:

- Skulle det vara så att det är det biologiska som styr om vi är bra eller dåliga föräldrar så skulle vi inte se hur en del barn far illa som faktiskt växer upp med sina biologiska föräldrar.

Juvas är också han ute och cyklar. Kanske inte lika mycket i de logiska felslutens träskmarker, men han är likväl ute och cyklar.

Hägglund har inte påstått att något biologiskt styr huruvida någon är en bra eller dålig förälder. Frågan gäller överhuvudtaget inte vilka individer som är bra föräldrar. Det Hägglund uttalar sig om är vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen  – och det är långt ifrån samma sak.

En ensamstående mamma kan exempelvis vara en helt fantastisk förälder (och det är jag säker på att Hägglund håller med om), men det betyder inte att barnens situation inte skulle kunna vara bättre om också pappan fanns med i bilden (och var en bra förälder även han). Frågan gäller, som sagt, vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen, inte vilka individer som är bra respektive dåliga föräldrar.

Till sist, även om Hägglund hade påstått det som Juvas antyder att han påstod, som han inte påstod, så är det stor skillnad mellan att b förutsätter a och att b följer av a. Även om ett gott föräldraskap skulle förutsätta något biologiskt (vilket jag inte säger att det gör) så kan man inte från det härleda att ett gott föräldraskap automatiskt följer av det biologiska.

Taggar: , , ,

Potentiellt relaterade inlägg:

  • Sergelplattan, alkohol och familjeupplösningen
    Carl-Erik Sahlberg skriver om Sergelplattan på SvD Brännpunkt. Definitivt läsvärt. All heder åt Sahlberg och resten av Klara kyrka! Den som känner mig vet att jag gärna ifrågasätter och analyserar, men får man ifrågasätta resonemang i en dylik artikel? Visst får man det. Att man har gripande historier att berätta medför inte med automatik att ......
  • http://averater.se Gustav

    Det första påståendet, av Håkan Andersson i dagen, att Han kränker homosexuella med barn kan debatteras lite djupare. Kränka slog jag upp i SAOL (som nu finns online!) och kan mena förolämpa. Att säga att någon är tillhör en grupp som generellt är mindre lämpad som förälder än andra bör väl kunna ses som en förolämpling om nu en förolämpning kan vara opersonlig. Om det är en förolämpning så bör det inte vara problematiskt att också hävda att det är moraliskt fel.

    Enligt brottsbalken så är det vad jag kan se dock bara vara fråga om en förolämpning om den är riktad till en person. vilket gör att det inte heller kan vara fråga om en (brottslig) kränkning. Men jag tycker dock detta är lite luddigt och om man gör jämförelsen med påståendet ”Ariska föräldrar är att eftersträvansvärt” så ställs en del saker på sin spets. (plus att påståendet blir kriminellt iom hets mot folkgrupp) Dock tror jag inte att det är moraliskt fel att ändå säga det om man nu har den övertygelsen.

    Så i sak håller jag med dig, men jag hade gärna sett en vidare utveckling av Håkan Anderssons Dagen-citat eftersom jag inte tror det kan avfärdas så lätt.

    mvh

  • Andreas (myenemy.se)

    Hej Gustav,

    Jag håller inte med om att det är förolämpande att säga att någon tillhör en grupp som generellt sett är mindre lämpad att vara förälder än andra. Jag kan inte se var förolämpningen kommer in i bilden. Det beror visserligen på hur man definierar förolämpning, men jag menar att man bör kunna göra värderingar av vissa förutsättningar och förmågor utan att det med nödvändighet ska kallas förolämpning. En förolämpning ser jag som något i stil med en otillbörlig negativ kommentar med syfte att såra eller svartmåla.

    Jag anser exempelvis att 15-åringar inte är lika lämpade som föräldrar än 25-åringar. Är det en förolämpning mot 15-åringar? Jag kan åtminstone inte se att det skulle vara det.

    Ska man vara noggrann så handlar Hägglunds utsaga inte ens om att en viss grupp är mer lämpad än en annan. Hans utsaga handlar om familjekonstellationer, vilket är något annat. Sexuell läggning och liknande har inte med saken att göra (annat än indirekt).

    I vilket fall som helst så är det inte en mänsklig rättighet att få sin familjekonstellation definierad som ”bäst för barnen”. Vad som är bäst för barnen, det beror ju på hur det i verkligheten förhåller sig med den saken (och inte på semantik). Vad som är det rätta svaret på vad-är-bäst-för-barnen-frågan råder det förstås delade meningar om och jag skulle önska att man kunde föra en saklig diskussion om den frågan. Jag tycker det luktar billig retorik lång väg när man, som t.ex. Andersson, istället för att bemöta Hägglunds utsaga med saklig argumentation kör med den numera ack så vanliga ”Jag/vi/dom blir kränkta”-metoden. Anklaga någon för att kränka så slipper du argumentera, typ. Jag tycker det är tröttsamt.

    Jag undrar varför jag aldrig klagar över att ha blivit ”kränkt”? Beror det kanske på att jag bara tillhör grupper om vilka det aldrig görs några negativa utsagor? Exempelvis så görs det ju aldrig några negativa kommentarer om gudstroende; att gudstro är vidskepelse och att endast intellektuellt efterblivna kan vara gudstroende. Något sådant yttras ju aldrig i Sverige, eller hur? Det måste ju vara därför jag aldrig pratar om att ha blivit ”kränkt”, visst? Precis så måste det vara. :)

    (Ja, det sista stycket var förstås ironiskt – men allvarligt – menat.)

  • HH

    Gott att se någon som med hjälp av enkel och tydlig logik visar på hur absurt detta infekterade debattklimat har blivit. Att massmedierna spelar med i detta smutsiga spel – utan någon motsvarande analys – säger en hel del om nivån på den journalistiska etik som råder i vårt land.

    Man skulle kunna begära mer av s.k. opartiska journalister. (Nej, jag vet förstås att några sådana inte existerar.) Att HBTs och RFSL inte kan hålla sig till saklig argumentation är däremot inte lika anmärkningsvärt. Utan andra argument än känslomässiga finns det ju inte många andra metoder att ta till än att smutskasta meningsmotståndaren.

  • Kalle

    Hej Andreas.

    Saknar så att debattera med dig och här såg jag min chans :)

    Jag börjar med att kalla Hägglunds citat (alltså:-“Jag tror att det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa. Det är eftersträvansvärt.”) för p. Själv tycker jag att en prutt på bussen är många gånger mer provocerande än p men jag tycker att p blir ganska provocerande i och med att det är en politiker som uttalar det.

    För kom igen! Det är inte så att Hägglund i efterhand chockas av att HBT-människor och andra reagerar på detta. Hägglund vet alltså om att han provocerar (och vet han inte det är han att betrakta som dum i huvudet vilket jag inte tror är fallet).

    Häri tycker jag att Hägglunds ”fel” ligger – han provocerar för provocerandets egen skull. För om han inte gör det, vad är det i sådana fall han VILL med p? Alltså – vad är det han vill med p i sin roll som politiker? Vilken lag är det som ska ändras eller införas? Vilka ekonomiska styrmedel är det som ska riktas om? Har jag missat nåt?

    Missuppfatta mig inte – jag har ingenting emot att politiker (eller någon annan) säger någonting provocerande om det provocerande följer av någonting annat. Däremot har jag svårt just för när folk provocerar för provocerandets egen skull. Detta gäller t.o.m. konstnärer (som ju dock alltid kan åberopa ”dolda motiv”).

    Låt mig dra en analogi (du vet att jag älskar sådana) som lite liknar Gustavs ovan: Låt q vara detsamma som uttalandet -”Jag tror att det bästa för barnen är att växa upp med en svensk mamma och en svensk pappa. Det är eftersträvansvärt”. Jag måste påstå att jag håller med om q (givet att citatets kontext innebär att det som åsyftas utspelar sig inom Sveriges gränser). Jag tror att man som svensk med svenska föräldrar (en grupp till vilken bl.a. jag räknas) generellt har det bättre under uppväxttiden än vad t.ex. barn till invandrarföräldrar har. Jag tror inte att den uppfattningen är speciellt kontroversiell.

    Låt oss dock leka med tanken att Jimmy Åkesson (partiledare för Sverigedemokraterna för den som inte vet) uttalar q. Är det orimligt att då läsa in saker som inte sägs explicit i q? Det är ju det Juvas och Andersson gör i Hägglunds fall och så länge Hägglund inte preciserar 1) varifrån han hämtar sanningsvärdet hos p, och 2) vad han vill med p, så kommer i varje fall inte jag att klandra dem.

  • Andreas (myenemy.se)

    Hej Kalle!

    Med tanke på att Hägglund fick en direkt fråga så undrar jag hur du anser att han borde ha agerat? Borde han ha undvikit att svara? Min uppfattning är att han svarade väldigt ”diplomatiskt” – och att han skulle provocera för provocerandets egen skull håller jag för osannolikt, men jag ändrar mig gärna om jag får skäl att göra det.

    Förresten, vad vill han med att hylla Bob Dylans musik (vilken han också gjorde under intervjun) i sin roll som politiker? Vilken lag är det som ska ändras eller införas? Osv. Jag ser själv inte något problem i att en person, oavsett det är en politiker eller en svetsare, svarar på frågor i en intervju (nästan) oavsett vad frågorna gäller.

    Är det orimligt att då läsa in saker som inte sägs explicit i q? Det beror helt på vilka ”saker” vi pratar om. Det är inte orimligt att tänka sig att Åkesson kan mena något annat (något mer, något utöver) vad än t.ex. du menar när du uttalar q. I fallet med Hägglund så vill jag dock påstå att det är tämligen uppenbart vad som menas och att Juvas m.fl. ändå gör en halmgubbe av Hägglunds uttalande.

    Sanningshalten i Hägglunds påstående (om vi tar ”Jag tror” som indikerande ett svagare sanningsanspråk, snarare än som att utsagan avser Hägglunds egna mentala/kognitiva tillstånd) är inte speciellt relevant när det gäller de enligt min mening överdrivna och misstagna reaktionerna. Även om Hägglunds påstående är falskt så har Juvas m.fl. likväl byggt och kritiserat en halmgubbe (och inte vad Hägglund faktiskt sa).

  • Kalle

    Ok. Jag ser vart det barkar och försöker göra ett litet ”frog leap”. Jag svarar alltså inte på din invändning mot min invändning punkt för punkt som sig bör, utan jag väljer att försöka dra saker och ting till sin spets. Detta gör jag genom att själv komma med ett påstående följt av en argumentering för detta påstående. Alltså kan kanske detta inlägg kännas lite ”off topic” men det bjuder jag på.

    Först en liten bakrund till vad som komma skall. I kölvattnet av vårt alltmer öppna och frigjorda samhälle har en familjekonstellation uppstått och blivit förhållandevis vanlig. Detta är den familjekonstellation som ter sig på så sätt att ett lesbiskt par och ett bögpar slår sig ihop genom att de skaffar barn tillsammans. En person från det ena paret ”offrar sig” och genomför en sexakt med en person från det andra paret (som givetvis också ”offrar sig”) i syfte att producera avkomma. Vid lyckat genomförande av detta delar därefter de båda paren på vårdnaden om barnet/barnen genom att t.ex. ha barnet/barnen varannan vecka. Låt oss framöver kalla en sådan familjekonstellation för en ”regnbågsfamilj av typ A” (för jag vet inte om det finns något annat mer vedertaget namn för detta).

    Familjekonstellationen som består av mamma, pappa och barn (”mamma” och ”pappa” i singularis och ”barn” i singularis eller pluralis) kallar jag vidare för en ”vanlig familjekonstellation”.

    Påstående: ”Jag tror att det generellt sett är bättre för barnen att växa upp i en regnbågsfamilj av typ A än att växa upp i en vanlig familjekonstellation”.

    Argument: Eftersom jag dessutom tror att det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa så ser jag att det här råder likhet mellan de två familjekonstellationerna. Det tycker t.ex. Hägglund också av vad jag kan utläsa eftersom denne INTE sa att ”jag tror att det är viktigt för barnen att växa upp med en och endast en mamma samt en och endast en pappa”. Man kan möjligtvis tycka att det blir otydligt för det enskilda barnet vilka dess biologiska föräldrar är men om barnet inte lider av någon form av utvecklingsstörning så kan man troligtvis tydliggöra detta när barnet utvecklar ett språk och en begreppsvärld där ”biologiskt” kan ingå. Om barnet däremot lider av en utvecklingsstörning så ser jag inte att detta behov kan finnas eftersom barnet (om utvecklingsstörningen är grav) inte kommer att förstå begrepp som ”biologisk förälder” och därför inte kommer att lida av att inte veta vad detta är för något (och därför heller inte veta vilka av dess fyra föräldrar som är biologiska).

    För övrigt håller jag med dig om att en vanlig familjekonstellation är bättre för barnen (generellt sett) än när familjen består av en ensam mamma med barn. Detta för att två föräldrar givetvis har mer resurser (generellt sett) än vad en ensam förälder har både med avseende på tid och pengar att lägga på barnet. Av samma anledning är det givetvis bättre för ett barn med fyra engagerade föräldrar än med två.

    Om att ovanstående påstående är sant är väl med andra ord både du, jag och Hägglund överens? Om inte, varför?

  • Andreas (myenemy.se)

    Jag tror faktiskt inte att vi är överens. Varken jag eller Hägglund (tror jag) tänker något i linje med ”Ju fler föräldrar desto bättre!”, utan snarare tror vi att den klassiska kärnfamiljen är det bästa för barnen. Där inkluderas också förstås att mamma och pappa håller ihop, snarare än bor på skilda håll och lever skilda liv.

    Jag har inte för avsikt att – just nu – diskutera den här frågan (vilken familjekonstellation som de facto är bäst för barnen) i så mycket större utsträckning än såhär. Frågan är, som du redan varit inne på, ganska ”off topic” i förhållande till mitt ursprungliga inlägg, vilket är det enda jag är beredd att försvara här och nu. Jag hoppas jag inte gör dig alltför besviken i och med det.

  • Kalle

    ”Ju fler föräldrar desto bättre!”. Låter som en kul tanke men så menade jag inte riktigt. Notera att jag inte gjorde en teoretisk konstruktion med en ”regnbågsfamilj av typ A” (även om just det namnet var mitt påfund) utan att den typen av familjekonstellation faktiskt finns representerad i empirin och inte som en enstaka undantagsfamilj utan som en ganska vanlig konstellation bland mindre vanliga konstellationer.

    Min tanke var också att resonera ganska alldagligt kring denna typ av konstellation. T.ex. tror jag inte att ett skilsmässobarn (jag är ett sådant så jag talar bl.a. av egen erfarenhet) far illa av att bo i två olika hem på ”varannan-vecka”-basis eller liknande och eftersom det är tungt att vara förälder så är den barnfria veckan energibringande för den enskilda föräldern. På samma sätt är det nog bra för föräldrarna (och därmed också barnen) i en ”regnbågsfamilj av typ A” att vara ”lediga” varannan vecka. Detta var typ min poäng typ och inte att 64 engagerade föräldrar skulle vara 16 gånger så bra som fyra föräldrar eller att det är jättebra för barnen att bo på 27 olika ställen. Som alltid när det gäller vaghet måste en gräns dras någonstans och utan att veta var jag drar den så anser jag inte att den överskridits vid fyra föräldrar och två hem.

    Min ursprungliga idé var att den nämnda regnbågsfamiljen uppfyllde alla ”krav” som Hägglund ställde på en familjekonstellation som är ”bäst för barnen” och att Hägglund därför inte borde anse att t.ex. den klassiska kärnfamiljen är bättre för barnen än denna utan som sämst lika bra.

    Nu vet jag dock inte om jag borde göra en vändning och angripa frågan från ett annat håll. Givet den information jag får fram via dina länkar så verkar det nämligen som att det råder en viss asymmetri med avseende på ”hårdheten” med vilken du granskar Andersson och Juvas kommentarer å ena sidan och Hägglunds å andra sidan. När jag klickar på din länk till Nyhetsmorgon ovan får jag inte fram intervjun

  • Kalle

    Oj förlåt! Jag råkade spara kommentaren utan att ha skrivit klart den…

    Jag fortsätter därför där jag slutade:

    … med Göran Hägglund utan det jag har att gå på är det som skrivs i Dagen, nämligen:

    ”Hägglund fick också frågan om man bör avråda homosexuella från att adoptera.

    - Avråda och avråda. Det är inte förbjudet och det händer, men jag tror att det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa. Det är eftersträvansvärt, svarade Hägglund.

    Göran Hägglund förklarade i Nyhetsmorgon sitt resonemang:
    - Jag tror inte det är riktigt bra om det blir oklart vem som är mamma och vem som är pappa. Någon är ändå biologiskt ursprung för det här barnet och det vet vi att det spelar en roll för oss människor.”

    Här förstår jag ingenting längre. Eftersom jag inte har sett intervjun så kan det naturligtvis vara Dagens fel. Om inte det är fallet så undrar jag varför du inte har anmärkt på varför Hägglund överhuvudtaget talar om ”biologiskt ursprung” i detta fall. Är det inte en ganska naturlig följd att något ”biologiskt ursprung” inte finns representerat efter en adoption, vare sig adoptionsföräldrarna är två samkönade individer eller en man och en kvinna?

    Jag menar alltså att Hägglund kommer undan med ganska konstiga uttalanden medan t.ex. Anderssons kommentar hamnar under lupp i en deduceringsprocess.

  • Kalle

    Rättelse (eftersom jag inte fick en chans att kolla igenom vad jag skrivit tidigare):

    Jag skrev:”Min ursprungliga idé var att den nämnda regnbågsfamiljen uppfyllde alla “krav” som Hägglund ställde på en familjekonstellation som är “bäst för barnen” och att Hägglund därför inte borde anse att t.ex. den klassiska kärnfamiljen är bättre för barnen än denna utan som sämst lika bra”.

    …”som BÄST lika bra” skall det naturligtvis stå.

  • Andreas (myenemy.se)

    Jag förstår att du inte menar att ”64 engagerade föräldrar skulle vara 16 gånger så bra som fyra föräldrar”. Min poäng var att jag och Hägglund (är jag ganska säker på) har en tydlig bild av vilken familjekonstellation som är den bästa för barnen, samt att det faktum att man menar att ”en mamma och en pappa” är bättre än ”bara mamma/pappa” inte automatiskt innebär att man menar att ”två mammor och två pappor” är ännu bättre eller lika bra.

    Länken till intervjun fungerar felfritt för mig. Dagens artikel är lite skum och ger enligt min mening en alltför reducerad bild av Hägglunds resonemang. Man får exempevis ingen riktig bild av vilka frågor han försöker besvara, i vilken ordning, hur han argumenterar, osv. I intervjun gör han det tydligt att han t.ex. inte anser att ”två mammor och två pappor” är bättre eller lika bra som ”en mamma och en pappa” (vilket är orsaken till att jag skriver som jag skriver i första stycket i den här kommentaren). Om jag inte minns fel så är det i samband med det han nämner ”biologiskt ursprung” som en orsak. Han gör det tyvärr ganska snabbt och utvecklar inte resonemanget i önskvärd utsträckning.

    Skillnaden mellan det nyss nämnda och Anderssons uttalande är (naturligtvis?) att jag kan se hur Hägglunds resonemang kan fungera. De slutsatser Andersson och Juvas drar utifrån Hägglunds uttalanden i intervjun är dock, menar jag, helgalna och fullständigt misstagna. Min intention med det ursprungliga inlägget var att påvisa det senare (och jag håller gärna diskussionen här inom ramarna för det).

  • Kalle

    Väl så. Ser fram emot nästa artikel!

←
→
 
Filosofi/Religion