Teologisk debatt – varför inte?

closeDetta inlägg skrevs för 2 år 10 månader 25 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.

Jag skulle kunna låtsas som om det jag tänker skriva om nu är hämtat från tomma intet eller från ett allmänt intryck av den inställning som verkar råda bland kristna ledare (och andra). Det sistnämnda är i och för sig sant, men är likväl inte vad som motiverar mig att skriva om det här, just nu. Så istället för att låtsas säger jag bara som det är.

Simon Jonsson har skrivit till Piteå Kristna Råd och föreslagit att man skulle anordna ”en träff för pastorer, präster och andra förkunnare från olika sammanhang för att vi skulle få till stånd ett samtal kring vart vi står och vart vi är på väg”. En alldeles utmärkt idé, tycker jag.

I ett blogginlägg med rubriken ”Om skillnaden mellan debatt och samtal – och vikten av det senare” nämner Simon svaret från PKR:

Styrelsen tycker att samtal och debatt är bra, men ofta blir debatter grogrund för bråk och osämja, i många fall just i kristna sammanhang. Flera i styrelsen har den erfarenheten. Vi är alltså inte emot samtal, men ser inte samma behov som frågeställaren gör. Ej heller att ha sådana samtal i den form som föreslogs.

Att PKR totalt verkar missuppfatta Simons intention är förstås smått tragiskt (även om det kanske i någon mån bekräftar mina fördomar). Det var dock inte det jag tänkte kommentera, utan något som Simon skriver i blogginlägget som behandlar detta.

Simon skriver:

Detta tycker jag är tråkigt. Jag har aldrig talat om debatt. Jag tror att debatt är fel i den tid vi lever i. Jag har alltid pratat om ett samtal. Ett öppet och rakt samtal, inte för att föra oss längre ifrån varandra – utan närmare. En debatt är till för att vinnas – ett samtal är till för att förstå varandra. Jag vill förstå.

Låt mig börja med att säga att jag inte för en sekund betvivlar (1) att Simon inte har talat om debatt (som PKR antyder) och (2) att Simon vill förstå oliktänkare, snarare än söndersmula dem med ninjaretorik.

Det som bekymrar mig – och som Simon, kanske lite ofrivilligt, får representera ovan – är oviljan till att med sakliga argument mötas i diskussion. För – åtminstone i min bok – är det precis det som god debatt handlar om; att två synsätt får mötas och motivera sin egen sak. Det finns förstås gott om avarter, alltså dåliga debatter, men det kan knappast vara ett skäl till att utesluta goda debatter. Att en debatt skulle vara till för att vinnas, som om det skulle vara debattens väsen, det påståendet vill jag gärna ”syna”. Jag kan själv inte se någon orsak att tro att det är så.

Att ovan beskrivna ovilja bekymrar mig beror på följande: Jag är rädd att det leder till att var och en sitter i sitt eget sammanhang, bland liktänkande, och där utvecklar sin teologi. Jag är rädd att det utvecklas teologi och idéer om Gud och kristet liv som aldrig har behövt vare sig motivera sina ställningstaganden eller försvara sig mot kritik och andra synsätt. Ett samtal, där man aldrig grundligt diskuterar lärofrågorna, jämför sina argument (dvs. formella orsaker till varför man har de åsikter man har) och får försvara sig mot kritiska synpunkter, det har absolut en plats, men det fyller inte samma funktion.

Något som nästan gör mig rätt och slätt mörkrädd, det är att jag misstänker att detta kan ha att göra med att sanning i ganska stor utsträckning har ersatts av upplevelse (både i kyrkan och i allmänhet). Dvs, kyrkans fokus har skiftats från sanning till upplevelse. Frågan är inte längre vad som är sant, utan vad man har upplevt; vi ska inte längre erbjuda sanningen, utan upplevelsen.

Jag känner mig inte ”färdig” med texten ovan, men stressad som jag är hinner jag inte bearbeta den mer, så jag publicerar den i nuvarande skick. Kommentarer är välkomna. Vi kanske till och med kan få till en debatt i ämnet? :-)

  • http://www.hannaochjonas.blogspot.com Hanna Larsson

    Hur tänker du med upplevelse kontra sanning – på vilket sätt motsätter de sig varandra? Eller hur tänker du där? Har det verkligen att göra med sanning/osanning. Jag tror att upplevelser och förnuftsämässiga argument båda kan skvallra om sanningar eller alternativt ickesanningar.

    Kan inte samtal innehålla grundligt diskuterande och jämförande av argument? Det låter som att Simon inkluderar det när man hör på uttrycket ett ”öppet och rakt samtal”, tycker jag. Även om diskussion kanske är ett lämpligare ordval?
    Skillnaden är väl att i debatten möts man aldrig, i alla fall inte när man ser politiska debatter. Inte sätter sig de olika partiledarna och enas om en sak efter att ha argumenterat mot varandra. Vad tycker du om den saken när det gäller kyrkor emellan? Borde man mötas och enas om ”sanningen”? Eller är det viktigare att argumenten är fördelade efter dess anhängare? (dvs att man tycker olika, huvudsaken är att man själv väljer det man finner troligast är sant)

  • Andreas (myenemy.se)

    Jag menar inte att sanning och upplevelse är varandras motsatser. Vad jag menar är, som jag skrev, att kyrkan har flyttat fokus från sanning till upplevelse. Dvs, man ska inte vara/bli kristen därför att kristendomen är sann, utan för att den ger en bra/positiv/önskvärd upplevelse. Även om detta kanske inte är explicit uttalat så menar jag att det kan märkas på hur kyrkan profilerar sig. Det finns tendenser (av varierad grad givetvis) att säga ”Tro på Jesus så får du ett bra liv” snarare än ”Tro på Jesus så får du dina synder förlåtna”. Och detta menar jag beror på just att man flyttat fokus från sanning till upplevelse. Jag hoppas det blev tydligare nu.

    Samtal är ett brett begrepp och kan såklart innefatta grundligt diskuterande och jämförande av argument. Men det enda som då skiljer ett sådant meningsutbyte från debatten, det är att debatten har en mer offentlig prägel. Dvs, den sker inte mellan fyra ögon. Jag uppfattar dock inte att det är den offentliga prägeln som ogillas, utan att det är själva polemiken som sådan som anses vara icke önskvärd. Alltså att två (eller flera) meningsmotståndare möts och ”stångas” med argument och motargument.

    Politiska debatter á la partiledardebatter är bra exempel på dåliga debatter. Det finns förstås undantag även där, men min uppfattning är att dylika generellt brukar innehålla gott om logiska felslut (ex. personangrepp).

    Jag önskar förstås att kyrkor och samfund skulle uppnå konsensus i lärofrågor, även om det är en orealistisk tanke.

    Att goda teologiska debatter inte förekommer (åtminstone inte här) som en del av en ekumenisk strävan är för mig obegripligt. Ibland händer det ju att man i samband med ekumeniska konferenser (här i Piteå) ordnar ”panelsamtal” kring vissa frågor, där folk från olika sammanhang finns representerade. Dessa brukar, enligt min erfarenhet, i princip alltid följa följande mönster:

    Frågeställare/moderator: Den första frågan är, [det här är en fråga]?
    Pastor 1: Jag tror X.
    Pastor 2: Jag håller nästan med Pastor 1, men jag tror snarare Y.
    Pastor 3: Jag tror inte alls som mina kollegor. Jag tror Z.

    …och sedan är det slut, ofta utan att ett enda ARGUMENT har presenterats! Jag menar att det vore fantastiskt mycket (1) intressantare, (2) lärorikare och (3) mer fruktbärande om samtliga deltagare i samtalet argumenterade och motiverade VARFÖR de tror som de tror, snarare än att bara berätta VAD de tror.

    Det, om något, skulle ge både deltagare och åhörare möjlighet att få en ökad förståelse för de som tänker annorlunda än de själva.

    En intressant och pågående diskussion som berör sanning kontra upplevelse, med anledning av en kommande apologetikkonferens, finns här: http://www.seglorasmedja.se/post1027/

    Mats Selander, Credoakademin, skriver bl.a. såhär i den aktuella diskussionen:

    ”Min analys är att vi i svensk kristenhet har väldigt mycket av tillits- och känslo-sidan. Det är okey i sig. Men jag anser att detta ofta sker på bekostnad av den kognitiva tron. Det finns ett starkt motstånd mot att använda huvudet när det gäller religiös tro. Kanske pga att man inte “får ihop det” när man försöker. Personligen tror jag detta har med tidsandan att göra. Vi lever i en tid otroligt präglad av sekulär modernism och kristna har i grova drag valt en av två strategier: antingen anpassar man tron efter modernismen (typ Bultman/KG Hammar) eller så avskaffar man förnuftets relevans för tron (typ traditionell Pingströrelse/Karismatik). Grovt förenklat: Antingen huvud utan hjärta eller hjärta utan huvud. I mina sammanhang (Pingstkyrkan, EFS,EFK) är det det sistnämnda som är ett akut problem.”

    Jag instämmer å det bestämdaste i hans analys.

  • http://www.hannaochjonas.blogspot.com Hanna Larsson

    Jag håller med dig i att många kanske struntar i förnuftet för att man inte får ihop det, och många känner nog också att de inte behöver förnuftet i sin egen tro. Men det är ju tråkigt att kognitivt tänkande får så litet utrymme i tid och mötestillfällen… Prioriteras det inte eller trycker man undan det på grund av rädsla?
    I de sammanhang där jag har varit ibland så uppfattas förnuftsdebatter som tråkiga. Fanns inget intresse.
    Den stora frågan är väl mer vilket intresse som ligger hos de som inte är kristna utan behöver stöd för tron; söker de oftast via upplevelser/erfarenheter eller via rationella argument? Kanske inte de senare i så stor utsträckning på grund av att de inte tror att man kan ha rationella argument för kristen tro. Eller så behöver människor i upplevelser i större utsträckning än förnuftsmässiga argument.

  • Andreas (myenemy.se)

    Att förpassa förnuftet till en isolerad och irrelevant sfär som inte har med tron att göra, det har varit ett sätt att ”komma undan”, att slippa försvara sig. Men det är ett oerhört dåligt sätt, som gör att tron nu i alldeles för stor utsträckning uppfattas som irrationell, oförnuftig och irrelevant.

    Min hypotes är att om det är så att de flesta kristna (som inte anpassat tron till modernismen) inte är intresserade av förnuftet, då beror det helt enkelt på att de människor som de facto är intresserade av förnuftet inte har någon plats i kyrkan; att kyrkan för dessa är irrelevant eftersom att kyrkan har förkastat förnuftets betydelse. Dvs, de människor som bryr sig om förnuftet, de finns i stor grad inte i kyrkan.

    Jag är dock övertygad om att de flesta kristna upplever det som positivt när de upptäckter att förnuftet faktiskt kan få ha en positiv betydelse för tron; att man inte måste köra på ”blind tro” för att vara kristen; att tron inte är irrationell.

  • http://www.sandstromjonsson.se Simon Jonsson

    Tjena Ante!

    Jag håller med dig i det du skriver. Varför jag valde att förespråka samtal istället för debatt är att många är så rädda för det ordet. Jag tycker så klart att vi behöver en god och saklig debatt. Jag tror att Piteå behöver goda apologeter som är rotad i sin tro och i sin bibel. Men jag väljer att kalla det för rakt och tydligt och öppet samtal för att inte låta orden gör att tillfället förspills.

    Så i sak är jag på din sida!

    Simon Jonsson

  • Andreas (myenemy.se)

    Hej Simon!

    Jag är egentligen inte förvånad över att vi i någon mening ställer oss på samma sida om linjen. Jag vet ju t.ex. att du (med rätta!) menar att kyrklig ungdomsverksamhet måste innehålla teologisk substans (vi kan kalla det bibelundervisning om du föredrar den termen) och inte bara bestå av innebandy, kladdkaka och en 30-sekunders betraktelse på slutet. Det känns oerhört bra att det finns någon i en mer ledande position som är av den åsikten. Och jag vet ju också att du inte är rädd för att vara obekväm, trots att det kanske är enklare att bara vara tyst.

    Själv har jag under ganska lång tid funderat på hur detta ska sluta. Och med detta menar jag kristenheten (åtminstone den del jag själv har erfarenhet av). Vilka ska ta över när den stabila äldre generationen inte längre finns kvar? Innebandyspelande kladdkakeätare som i bästa fall vet att Jesus föddes i ett stall och dog på ett kors? Jag vet att jag överdriver, men man kan bli mörkrädd för mindre.

    En annan sak jag har funderat på är varför det verkar vara en onödigt hög procent av de, som ”på min tid” fanns med i ungdomsverksamheten, som nu har lämnat kyrkan. Jag tror att det finns många orsaker till det, men jag tror att en viktig faktor är att vi egentligen inte fick med oss så mycket av intellektuell substans. Och när vi sedan mötte kritiska frågeställningar, invändningar, andra sätt att tänka som gav sken av att vara förnuftigare osv, då var den kristendom vi hade fått med oss svår att ”hålla liv i”.

    Min övertygelse är att kristna behöver lära sig teologi i högre grad, men också en släng av (kristen) filosofi, för att överleva det intellektuella klimatet i Sverige. Alternativet är att lägga förnuftet på hyllan eller försöka se tron och förnuftet som två ting som helt saknar beröringspunkter. Dessa alternativ är dock inte önskvärda. Jag tror liksom inte att det räcker att kunna Bibeln utantill – det hjälper inte om man fortfarande har en i stort sekulär världsbild (som man möjligtvis kan inkorporera en gnutta irrationell bibeltro i).

    Nåväl. Det är i vilket fall som helst en intressant tid vi lever i.

    Ha det gott!

  • http://www.sandstromjonsson.se Simon Jonsson

    Tjena Ante!

    Jag håller med dig i det du skriver. Detta är en extremt viktig fråga att driva. Själv har jag fått lite kritik eftersom jag har en Bibelskola på Kustkyrkan där jag varje gång ger dem läxa. En del tycker att detta är alltför ”präktigt”.

    Men den andra sidan av präktigheten är precis som du skriver: innebandyspelande, kladdkakeätande andliga analfabeter.

    Det är bra att du har sett problematiken – och handlat [Trovärdigt]

    Allt gott!

    Simon Jonsson

 
Filosofi/Religion