Detta inlägg skrevs för 2 år 10 månader 25 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.Jag skulle kunna låtsas som om det jag tänker skriva om nu är hämtat från tomma intet eller från ett allmänt intryck av den inställning som verkar råda bland kristna ledare (och andra). Det sistnämnda är i och för sig sant, men är likväl inte vad som motiverar mig att skriva om det här, just nu. Så istället för att låtsas säger jag bara som det är.
Simon Jonsson har skrivit till Piteå Kristna Råd och föreslagit att man skulle anordna ”en träff för pastorer, präster och andra förkunnare från olika sammanhang för att vi skulle få till stånd ett samtal kring vart vi står och vart vi är på väg”. En alldeles utmärkt idé, tycker jag.
I ett blogginlägg med rubriken ”Om skillnaden mellan debatt och samtal – och vikten av det senare” nämner Simon svaret från PKR:
Styrelsen tycker att samtal och debatt är bra, men ofta blir debatter grogrund för bråk och osämja, i många fall just i kristna sammanhang. Flera i styrelsen har den erfarenheten. Vi är alltså inte emot samtal, men ser inte samma behov som frågeställaren gör. Ej heller att ha sådana samtal i den form som föreslogs.
Att PKR totalt verkar missuppfatta Simons intention är förstås smått tragiskt (även om det kanske i någon mån bekräftar mina fördomar). Det var dock inte det jag tänkte kommentera, utan något som Simon skriver i blogginlägget som behandlar detta.
Simon skriver:
Detta tycker jag är tråkigt. Jag har aldrig talat om debatt. Jag tror att debatt är fel i den tid vi lever i. Jag har alltid pratat om ett samtal. Ett öppet och rakt samtal, inte för att föra oss längre ifrån varandra – utan närmare. En debatt är till för att vinnas – ett samtal är till för att förstå varandra. Jag vill förstå.
Låt mig börja med att säga att jag inte för en sekund betvivlar (1) att Simon inte har talat om debatt (som PKR antyder) och (2) att Simon vill förstå oliktänkare, snarare än söndersmula dem med ninjaretorik.
Det som bekymrar mig – och som Simon, kanske lite ofrivilligt, får representera ovan – är oviljan till att med sakliga argument mötas i diskussion. För – åtminstone i min bok – är det precis det som god debatt handlar om; att två synsätt får mötas och motivera sin egen sak. Det finns förstås gott om avarter, alltså dåliga debatter, men det kan knappast vara ett skäl till att utesluta goda debatter. Att en debatt skulle vara till för att vinnas, som om det skulle vara debattens väsen, det påståendet vill jag gärna ”syna”. Jag kan själv inte se någon orsak att tro att det är så.
Att ovan beskrivna ovilja bekymrar mig beror på följande: Jag är rädd att det leder till att var och en sitter i sitt eget sammanhang, bland liktänkande, och där utvecklar sin teologi. Jag är rädd att det utvecklas teologi och idéer om Gud och kristet liv som aldrig har behövt vare sig motivera sina ställningstaganden eller försvara sig mot kritik och andra synsätt. Ett samtal, där man aldrig grundligt diskuterar lärofrågorna, jämför sina argument (dvs. formella orsaker till varför man har de åsikter man har) och får försvara sig mot kritiska synpunkter, det har absolut en plats, men det fyller inte samma funktion.
Något som nästan gör mig rätt och slätt mörkrädd, det är att jag misstänker att detta kan ha att göra med att sanning i ganska stor utsträckning har ersatts av upplevelse (både i kyrkan och i allmänhet). Dvs, kyrkans fokus har skiftats från sanning till upplevelse. Frågan är inte längre vad som är sant, utan vad man har upplevt; vi ska inte längre erbjuda sanningen, utan upplevelsen.
Jag känner mig inte ”färdig” med texten ovan, men stressad som jag är hinner jag inte bearbeta den mer, så jag publicerar den i nuvarande skick. Kommentarer är välkomna. Vi kanske till och med kan få till en debatt i ämnet? :-)
