Arkiv för mars, 2009

Många påståenden och få argument

Jag vågar påstå att jag har lyssnat på ganska många predikningar, i och från ganska många olika sammanhang. Jag vågar också påstå att jag har upptäckt ett mönster.

Det finns en grej som alldeles för många predikningar har gemensamt: Många påståenden och få argument.

Vad menar jag? Jag menar att för många predikningar innehåller massvis med påståenden (om vad och hur Gud är, om människan, om vad en kristen ska göra, om vad ett kristet liv innebär, om vad Gud vill, om hur vi får reda på vad Gud vill och så vidare), men saknar argumentation som visar att påståendena är korrekta.

Påståenden radas upp ett efter ett, men i alldeles för liten utsträckning ges tillräckliga skäl till varför åhörarna ska tro att det som sägs är sant. Jag menar inte att alla påståenden måste motiveras. Sådant som åhörarna förväntas redan hålla med om finns det nog ingen större anledning att motivera.

Jag menar inte heller att argumentationen behöver vara onödigt omfattande; för det mesta duger det bra att utgå ifrån att Bibeln är normerande och resonera vidare därifrån. Jag menar alltså inte att man nödvändigtvis måste börja med att motivera att Bibeln är tillförlitlig. Det bör i alla fall inte behövas i normalsituationen för en predikan (även om det i allra högsta grad är önskvärt i sig, men kanske lämpligast sker vid ett dedikerat tillfälle).

Konsekvensen av påståenden-utan-argument-predikningar blir, tänker jag, något i linje med följande:

1. De som håller med, de håller med, och tycker att det som sägs är jättebra.

2. De som inte håller med ändrar uppfattning på grund av talarens auktoritet – och tycker att allt är jättebra, eftersom de helt enkelt tycker allt talaren säger är jättebra, för att det är just denne som säger det.

3. De som inte håller med, som inte köper det som sägs på grund av talarens auktoritet, för att de inte tillskriver denne sådan auktoritet, fortsätter att inte hålla med (även om det talaren säger egentligen är sant).

Den konsekvens som saknas – som inte följer av påståenden-utan-argument-predikningar – är:

4. De som inte håller med övertygas av argumentationen (exempelvis att talaren visar att det han säger är grundat i Bibeln) eller får åtminstone något att tänka på.

Jag är givetvis medveten om att det inte finns några garantier för att argument övertygar, så följande är förstås alltid också möjligt:

5. De som inte håller med övertygas inte, varken av talarens auktoritet eller dennes argument.

Men jag hävdar ändå att potentialen att övertyga är oerhört mycket större om man inte bara levererar påståenden, utan också motiverar dem.

Jag har själv suttit och lyssnat på alldeles för många predikningar där jag har tänkt: ”Ja, du påstår att det är så, men varför ska jag tro att det är så? Ge mig ett skäl, ge mig ett argument!”

Om budskapet är grundat i Bibeln, då bör man väl kunna visa det i sin predikan? Det är väl inte för mycket begärt… eller? Notera dock att ett par snabba hänvisningar till bibelverser som är tagna ur sina sammanhang generellt inte räcker för att visa att budskapet är grundat i Bibeln.

En annan sak: Illustrationer är inte argument!

Att ge en illustration till ett påstående, det är inte samma sak som att ge ett argument. Illustrationer och argument är helt enkelt två olika saker. Jag kan ge ett exempel. Föreställ dig att jag gör följande påstående: ”Att tro på Gud är irrationellt och barnsligt!” Föreställ dig också att jag ger följande illustration: ”Att tro på Gud är som tro på jultomten. Skillnaden är bara att barn, när de växer upp, förstår att tro på jultomten är barnsligt och irrationellt.”

Har jag här gett ett argument som visar att tro på Gud är irrationell och barnslig? (Ledtråd: Nej!)

Jag har gjort två saker. Dels har jag gjort ett påstående om att tro på Gud är irrationell och barnslig. Dels har jag gjort en jämförelse med tro på tomten. Men jag har inte gett något argument – eller ens något som är i närheten av att vara ett argument – för att tro på Gud och tro på tomten är samma sak eller för att tro på Gud är irrationell och barnslig.

Illustrationer är inte argument. Det räcker alltså inte med att en predikan innehåller massvis av illustrationer. Sådana har naturligtvis sitt värde och kan vara goda pedagogiska hjälpmedel, men några argument är de dock inte.

Jag hoppas på fler argument från talarstolarna i våra kyrkor. Jag vill bli utmanad. Jag vill ha mindre snack och mer verkan. Och jag vet faktiskt att jag inte är ensam. Tråkigt nog är förmodligen de flesta som håller med mig inte kristna, vilket innebär att dessa fortsätter undvika kyrkan samtidigt som kyrkmänniskorna fortsätter i samma gamla hjulspår och undrar varför kyrkan inte uppfattas som relevant. Liksom, vi har ju Anden i kyrkan, så vi behöver inga argument, eller hur?

Moral – en fördom mot präster?

Har egentligen fullt upp med annat, men jag kan inte låta bli att kommentera det här. Dagen skriver om en 61-årig man som klädde ut sig till präst för att han trodde det skulle hjälpa honom genom tullen utan kontroll:

”Prästen” togs in för kontroll vid Trelleborgs hamn och  det visade sig att han hade 600 gram amfetamin fasttejpat på kroppen.

Den 61-årige mannen kom med färjan från Tyskland till Trelleborg vid lunchtid på fredagen.
- Enligt uppgifter till oss ska han ha varit klädd som präst för att vilseleda tullen. Han trodde nog att vi hade fördomar, säger Anders Hallin, vakthavande befäl på tullen i Skåne-Blekinge, till Trelleborgs Allehanda.

Är det bara jag som tycker det här är tragikomiskt?

- Han trodde nog att vi hade fördomar…

Ja, som t.ex. att präster skulle bejaka och leva efter kristen etik. Sådana fördomar kan man väl inte ha?!

Jag kan inte låta bli att le, men samtidigt finns det något tragiskt i det hela. Nämligen att tulltjänstemannen förmodligen har ganska rätt. Nuförtiden kan man inte utan vidare ha sådana ”fördomar” mot präster. Jag undrar om inte Svenska Kyrkan möjligtvis borde betrakta detta som ett problem?

Nåja. Som man bäddar får man ligga.

”Jesus gillar inte allt med dig” – och tur är väl det!

Jag skrev för ett par veckor sedan om två känsliga frågor, bland annat om att duga i Guds ögon:

Duger jag som jag är? I en mening gör jag det. Jag behöver inte göra något överhuvudtaget för att förtjäna Guds nåd. Det skulle utgöra en motsägelse då själva poängen med nåd är att den är oförtjänt. Jag får komma till Jesus exakt som jag är, med exakt den skit jag har i mitt liv, med exakt alla mina fel och brister. Att försöka städa upp i mitt liv innan, för att i någon mening försöka bli fin nog för att få närma mig honom, det vore ett misstag av enorma proportioner. Jag får komma precis som jag är. Och i den meningen duger jag alltså som jag är.

Gud är dock inte nöjd med mig som jag är. Jag är inte så som jag borde vara. Jag är inte rättfärdig. Därför kan Gud inte vara nöjd med mig och bara lämna mig i det skick jag är i. Det är inte hållbart att jag ska fortsätta existera med min syndiga natur och fortsätta göra det onda. Därför kommer Gud att reformera mig. Och i den meningen duger jag alltså inte som jag är.

Att säga att en människa, i Guds ögon, inte duger som den är, det tror jag är ganska kontroversiellt,  åtminstone i vissa sammanhang.  Jag tänkte därför att jag nog var ensam om att tänka i de banorna – som jag uppfattar som bibliska. Glädjande nog så finns det fler som inte fyllt sin teologi med bomull för att tillfredsställa vår tids kravhatande och felaktigt överpositiva syn på människan.

Simon skriver idag följande på Pastorsbloggen:

Man brukar säga att Jesus älskar dig som du är, och det gör han. Men han vill också att du ska förändras. Jesus gillar inte allt med dig. Han vill att du ska bli mer lik honom för varje dag som går. Och den förändringen smärtar och den förändringen tar emot. För vi vill inte förändras. Vi avskyr att förändras. I alla fall om det kräver något av mig.

Visst ska man vila i nåden. Men vissa använder orden ”vila i nåden” som en flykt från den förändring Jesus kräver av oss alla. Vila i nåden kan man göra när man till och från misslyckas med förändringen. Men ”vilan” bör inte infinna sig innan man ens försökt.

”Jesus gillar inte allt med dig.” Jobbigt va?

Själv skulle jag bli livrädd om Jesus gillade allt med mig. Jag är ju en syndare, visserligen på bättringsvägen (tack vare Jesus!), men fortfarande en syndare som fortfarande gör onda saker och tänker onda tankar. Så om Jesus gillade allt med mig, då skulle jag bli rädd. Då skulle Jesus inte vara värd att tillbes.

Det ska bli intressant att se hur länge det dröjer innan den sedvanliga (och tyvärr ofta ogenomtänkta) kritiken mot det Simon skriver dyker upp – för det här bör vara mer kontroversiellt än vissa andra saker som har skapat kraftiga reaktioner. Håll koll på kommentarerna till Simons blogginlägg om du är intresserad.

Att håna Luleå stift går bra…

Dagen skriver:

Marduk spelade på inomhusfestivalen Minus 30 på Kulturens hus i Luleå i lördags kväll. Bandets sångare Daniel ”Mortus” Rostén hade en t-shirt med texten ”Luleå stift” på sig. Under spelningen hällde han blod över sin kropp och tillägnade den sista låten, ”Fist fucking Gods planet”, till Luleå stift. Låten handlar om Jesus och innehåller textrader som: ”Your throne we will burn, you shall never return” (Din tron kommer att brinna, du ska aldrig återvända).

[...]

Pierre Törnkvist på Kulturens hus säger att det Marduk gör på scenen ingår i bandets konstnärliga frihet. Bandmedlemmarna berättade för Törnkvist innan spelningen om t-shirten som de själva hade gjort.

- De såg det nog mest som humor. Det är ett rockband och en t-shirt. Så mycket mer är det inte, tycker han.

Min fru ger en relevant kommentar:

Man kan fundera över om Pierre Törnkvist hade sagt detsamma om det hade stått  t.ex. “RFSL Nord” eller “Ungdom mot rasism” på T-shirten. Och om det hade varit fler som hade reagerat.

Det ter sig fullständigt uppenbart att Törnkvist inte hade resonerat på samma sätt om t-shirten hade haft texten ”RFSL Nord” istället för ”Luleå stift”. Hade bandet dessutom avslöjat sina planer innan spelningen så hade de förmodligen inte ens fått spela. Då hade ”bandets konstnärliga frihet” inte varit mycket värd.

Jag menar inte att dylika uttryck ska förbjudas – jag tror på yttrandefrihet. Jag menar däremot att samma förfarande måste antingen (1) accepteras oavsett om det gäller Luleå stift eller RFSL, eller (2) fördömas oavsett om det gäller Luleå stift eller RFSL. I den politiska korrekthetens och inkonsekvensens förlovade land, Sverige, går det dock bra att håna vissa organisationer och grupper, men inte andra (gör du det får du passa dig!).

Till sist, ”konstnärlig frihet”, vad är det för något egentligen? Vad är det för frihet? Har konstnärer en frihet som andra samhällmedborgare inte har? Givetvis inte. I det här fallet är snacket om ”konstnärlig frihet” inget mer än lite retorisk akrobatik. Det man vanligtvis avser med konstänärlig frihet (att t.ex. gör förändringar i en boks historia när den adapteras till film) har inget med hån av Luleå stift att göra.

Teologisk debatt – varför inte?

Jag skulle kunna låtsas som om det jag tänker skriva om nu är hämtat från tomma intet eller från ett allmänt intryck av den inställning som verkar råda bland kristna ledare (och andra). Det sistnämnda är i och för sig sant, men är likväl inte vad som motiverar mig att skriva om det här, just nu. Så istället för att låtsas säger jag bara som det är.

Simon Jonsson har skrivit till Piteå Kristna Råd och föreslagit att man skulle anordna ”en träff för pastorer, präster och andra förkunnare från olika sammanhang för att vi skulle få till stånd ett samtal kring vart vi står och vart vi är på väg”. En alldeles utmärkt idé, tycker jag.

I ett blogginlägg med rubriken ”Om skillnaden mellan debatt och samtal – och vikten av det senare” nämner Simon svaret från PKR:

Styrelsen tycker att samtal och debatt är bra, men ofta blir debatter grogrund för bråk och osämja, i många fall just i kristna sammanhang. Flera i styrelsen har den erfarenheten. Vi är alltså inte emot samtal, men ser inte samma behov som frågeställaren gör. Ej heller att ha sådana samtal i den form som föreslogs.

Att PKR totalt verkar missuppfatta Simons intention är förstås smått tragiskt (även om det kanske i någon mån bekräftar mina fördomar). Det var dock inte det jag tänkte kommentera, utan något som Simon skriver i blogginlägget som behandlar detta.

Simon skriver:

Detta tycker jag är tråkigt. Jag har aldrig talat om debatt. Jag tror att debatt är fel i den tid vi lever i. Jag har alltid pratat om ett samtal. Ett öppet och rakt samtal, inte för att föra oss längre ifrån varandra – utan närmare. En debatt är till för att vinnas – ett samtal är till för att förstå varandra. Jag vill förstå.

Låt mig börja med att säga att jag inte för en sekund betvivlar (1) att Simon inte har talat om debatt (som PKR antyder) och (2) att Simon vill förstå oliktänkare, snarare än söndersmula dem med ninjaretorik.

Det som bekymrar mig – och som Simon, kanske lite ofrivilligt, får representera ovan – är oviljan till att med sakliga argument mötas i diskussion. För – åtminstone i min bok – är det precis det som god debatt handlar om; att två synsätt får mötas och motivera sin egen sak. Det finns förstås gott om avarter, alltså dåliga debatter, men det kan knappast vara ett skäl till att utesluta goda debatter. Att en debatt skulle vara till för att vinnas, som om det skulle vara debattens väsen, det påståendet vill jag gärna ”syna”. Jag kan själv inte se någon orsak att tro att det är så.

Att ovan beskrivna ovilja bekymrar mig beror på följande: Jag är rädd att det leder till att var och en sitter i sitt eget sammanhang, bland liktänkande, och där utvecklar sin teologi. Jag är rädd att det utvecklas teologi och idéer om Gud och kristet liv som aldrig har behövt vare sig motivera sina ställningstaganden eller försvara sig mot kritik och andra synsätt. Ett samtal, där man aldrig grundligt diskuterar lärofrågorna, jämför sina argument (dvs. formella orsaker till varför man har de åsikter man har) och får försvara sig mot kritiska synpunkter, det har absolut en plats, men det fyller inte samma funktion.

Något som nästan gör mig rätt och slätt mörkrädd, det är att jag misstänker att detta kan ha att göra med att sanning i ganska stor utsträckning har ersatts av upplevelse (både i kyrkan och i allmänhet). Dvs, kyrkans fokus har skiftats från sanning till upplevelse. Frågan är inte längre vad som är sant, utan vad man har upplevt; vi ska inte längre erbjuda sanningen, utan upplevelsen.

Jag känner mig inte ”färdig” med texten ovan, men stressad som jag är hinner jag inte bearbeta den mer, så jag publicerar den i nuvarande skick. Kommentarer är välkomna. Vi kanske till och med kan få till en debatt i ämnet? :-)

 
Filosofi/Religion