Arkiv för februari, 2009

”They are only the scent of a flower we have not found, the echo of a tune we have not heard”

Postat februari 25, 2009 i Citat  |  Inga kommentarer

C.S. Lewis i The Weight of Glory, s. 3:

In speaking of this desire for our own far-off country, which we find in ourselves even now, I feel a certain shyness. I am almost committing an indecency. I am trying to rip open the inconsolable secret in each one of you—the secret which hurts so much that you take your revenge on it by calling it names like Nostalgia and Romanticism and Adolescence; the secret also which pierces with such sweetness that when, in very intimate conversation, the mention of it becomes imminent, we grow awkward and affect to laugh at ourselves; the secret we cannot hide and cannot tell, though we desire to do both.

[...]

The books or the music in which we thought the beauty was located will betray us if we trust to them; it was not  in them, it only came  through them, and what came through them was longing. These things—the beauty, the memory of our own past—are good images of what we really desire; but if they are mistaken for the thing itself they turn into dumb idols, breaking the hearts of their worshippers. For they are not the thing itself; they are only the scent of a flower we have not found, the echo of a tune we have not heard, news from a country we have never yet visited.

[...]

Almost our whole education has been directed to silencing this shy, persistent, inner voice; almost all our modem philosophies have been devised to convince us that the good of man is to be found on this earth. And yet it is a remarkable thing that such philosophies of Progress or Creative Evolution themselves bear reluctant witness to the truth that our real goal is elsewhere.

Taggar: , ,
Inga kommentarer

Oliktänkare, objektivitet och partiskhet gentemot evolutionsteorin

Postat februari 19, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Apologetik, Filosofi  |  3 kommentarer

Patrik Lindenfors och Christer Sturmark har bemött en artikel från Claphaminstitutet med rubriken ”Evolutionsteorien får allt svagare stöd ju mer vi vet om universum”. Inte helt oväntat har Lindenfors och Sturmarks artikel rubriken ”Evolutionsteorin mer bekräftad än någonsin”.

Dessa herrar skriver ett par saker jag inte kan låta bli att kommentera. Notera dock att jag här inte säger något, varken positivt eller negativt, om artikeln från Claphaminstitutet. Jag avser inte här argumentera varken för eller mot evolutionsteorin. Det jag vill diskutera är Lindenfors och Sturmarks resonemang.

Det finns några enstaka biologer i världen som är tveksamma till evolutionsteorin, med då är det alltid för att religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten.

Det här är intressant. Om en biolog är tveksam till evolutionsteorin, då beror det automatiskt på att ”religiösa övertygelser står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Detta är ju förstås väldigt bekvämt, att på förhand räkna bort biologer som är tveksamma till evolutionsteorin och slippa ta dem på allvar. Intellektuellt hederligt är det dock inte:

Även om det skulle finnas goda skäl till en biologs tveksamhet inför evolutionsteorin så spelar det ingen roll. Det saknar fullständigt betydelse. Denne är på förhand borträknad som en religiös pajas vars religiösa övertygelser står i vägen för en ”objektiv granskning av verkligheten”.

Sedan har vi det här med objektiviteten. Oberoende av om man bekänner sig till naturalism eller till en supernaturalistisk metafysik så innebär det oundvikligen att man har ett visst perspektiv på tillvaron. Frågan är: Varför ska vi tro att just det naturalistiska perspektivet (som jag antar att artikelförfattarna bekänner sig till) är objektivt? Det får vi inte veta.

I övrigt är det religiösa forskare ifrån andra discipliner och framför allt bokstavstrogna bibelfanatiker som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen.

Det här är också en intressant formulering: ”som inte kan ta till sig kunskapen om evolutionen”. Evolutionen är kunskap… Men vänta nu, är det inte precis det som ifrågasätts av den som är tveksam till evolutionsteorin? Ja – och då kan man inte avfärda ifrågasättandet genom att upprepa att evolutionen är kunskap.

(Jag utgår från att artikelförfattarna här använder termerna evolutionen och evolutionsteorin synonymt.)

I vilket fall som helst så är också denna formulering ett bekvämt sätt att slippa ta ifrågasättare på allvar. Inte helt olikt religiösa rörelser som viftar bort kritik med att den som kritiserar rörelsen är under djävulens inflytande.

Artikeln fortsätter med ett resonemang om varför evolutionsteorin är så ”svårsmält för religiösa”. De jämför med gravitationsteorin och menar – med rätta – att skillnaden mellan dessa är att gravitationsteorin inte har några religiösa implikationer, medans evolutionsteorin ”rensade … biologin fullständigt från behovet av en gudshypotes”.

Det är förstås detta som gör religiösa så ”partiska”. Det är förstås på grund av detta som religiösa övertygelser ”står i vägen för en objektiv granskning av verkligheten”. Javisst. Eller?

Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för en religiös person? Jag vill påstå att det finns två tänkbara huvudförklaringar, givet en supernaturalistisk världsbild. Det två förklaringarna är: (1) Evolutionsteorin, som i sig själv inte förnekar att en övernaturlig entitet ligger bakom evolutionen, och (2) att en övernaturlig entitet skapade livet ”färdigt”, åtminstone i någon grad. Dessa förklaringar (och en mängd kombinationer av dessa) finns representerade bland religiösa.

Hur många ursprungsförklaringar är tillgängliga för naturalisten/den icke-religiöse/ateisten? En. Evolutionsteorin. Någon annan rimlig naturalistisk förklaring existerar inte. (Rätta mig om jag har fel!)

Så vem är det egentligen som har det starkaste motivet att – på andra grunder än naturvetenskapliga – förhålla sig på ett visst sätt gentemot evolutionsteorin?

Taggar: , , ,
3 kommentarer

En människa när det handlar om abort på grund av kön – annars inte?

Postat februari 17, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi  |  3 kommentarer

Ni kanske har noterat att det i media (se t.ex. Expressen, Aftonbladet, SvD och Dagen) har pratats om en kvinna som två gånger i följd valde att abortera därför att fostret var av oönskat kön – en flicka. En överläkare uttalar sig och säger att ”det kan kännas obehagligt att medverka i detta om man själv har värderingar om könets lika värde”. Skämtar dom med mig?

Helt plötsligt är tydligen ett foster före vecka 22 en människa. För annars är det ju inget att orda om. Man kan ju knappast höja rösten och skrika könsdiskriminering om det inte är en människa som diskrimineras.

Men om det nu är en människa, då är det en människa även när aborten inte handlar om kön. Och människor är värdefulla. Människor har rättigheter. Hur svårt kan det vara?

Mats Selander skriver klockrent om ”Den schizofrena abortkulturen”:

[...] svensk lagstiftning betraktar inte ett människofoster innan vecka 22 som en människa. Det är något annat. Exakt vad det är enligt lagen blir jag inte klok på. Är det ett djur? Eller ett UFO? Nej troligen inte. Kanske en del av kvinnans kropp? Ja det rimmar i alla fall med slagorden. Men hur kan i så fall ”en del av kvinnans kropp” ha ett annat kön än det kvinnliga? Hur kan en gravid kvinna ha en penis? Och om det är en del av kvinnans kropp, hur kommer det sig att läkare går med på att amputera bort denna del trots att den oftast är helt frisk? Ingen läkare skulle gå med på en amputation av en frisk hand bara för att kvinnan sa ”det är min hand och jag gör som jag vill med den – amputera den!” En sådan kvinna har inte problem med sin hand utan med sitt psyke. Nej, jag kan ärligt talat inte förstå vad ett människofoster kan tänkas vara om det inte är en människa.

Och när höljet av de politiskt korrekta värderingarna plockas bort – vilket just skett i fallet med Eskilstunakvinnan – så blottläggs det jag tror är varje människas djupaste intuitioner om vad en graviditet är. En graviditet är något värdefullt. Varför det? Därför att där finns en ny människa! Visst kan värderingar och omständigheter trumfa över känslan av att graviditeten och fostret har ett grundläggande värde. Men ingen är helt tillfreds med aborter. Ingen tycker att det får ske av vilket skäl som helst. En abort tar alltid emot. Det är alltid något sorgligt. Och om en kvinna skulle uppleva sin abort som likvärdig med en blindtarmsoperation – om de bokstavligt talat skulle hamna på samma moraliska nivå för den kvinnan – så menar nog de allra allra flesta att den kvinnan har tappat sin moraliska känslighet. Hon har blivit etiskt bedövad. Hon har blivit kall.

Men vår kultur har klassat ett antal värderingar som så pass värdefulla att de anses trumfa över fostrets värde. Hon kan vara ”för ung”, ”för gammal”, ”för fattig”, ”för oberedd”, ”för upptagen”, ”för ensam”. Blir graviditeten för känslomässigt jobbig så är det alltid ett legitimt skäl för abort. Så säger vår kulturs värderingar. Men vad händer då när graviditeten faktiskt inte är känslomässigt jobbig eller när skälet till aborten faktiskt inte har att göra med någon plåga eller något stort obehag hos kvinnan, utan endast med hennes önskan, och då kanske en relativt trivial önskan. Eller som nu, en helt politiskt inkorrekt önskan! Ja då blir det uppenbart att vi inte ser på det ofödda människolivet som ”en cellklump” eller ”en del av kvinnans kropp”. Då blir det helt plötsligt ”könsdiskriminering” som om fostret var en människa som hade ett mänskligt kön, som om det handlade om en flicka.

Ju mer jag tänker på detta desto tydligare blir det: en kultur kan aldrig bli tillfreds med abortliberalism. Innerst inne vet vi vad det handlar om. Vi offrar människor för vår kulturs värderingar, för vår materialism, för vår ”frihet”. Vi berättigar våra aborter med hjälp av våra värdeingar men så fort detta kulturella värderingstryck upphör – som i detta fall – så får vi kontakt med abortens sanna natur, att man dödar en liten människa, en liten pojke eller en liten flicka. Och då gör det ont. Då vill man ”slippa att bli tvungna att medverka i abort”.

Taggar: ,
3 kommentarer

Angående föregående inlägg (om universums finjustering)

Postat februari 17, 2009 i Apologetik, Filosofi  |  Inga kommentarer

Jag citerade i föregående inlägg ett par rader från bloggen Sagor från livbåten (”Att universums egenskaper är som gjorda för intelligent liv kan ju antingen bero på …”). Att de exemplifierande meningarna kom från den bloggen var dock inte en del av min poäng. Mitt inlägg skrevs inte ens med den nämnda bloggens skribent inräknad i den tänkta målgruppen.

Han har dock, trevligt nog och i vilket fall som helst, reagerat på mitt inlägg. Det är egentligen inte mycket jag känner att jag behöver kommentera, men några saker vill jag ändå ta upp. Läs gärna hela reaktionen innan du läser vidare.

Allt som här sägs är redan sagt, tänkt och skrivet av fysiker, men med den skillnaden att de är ödmjuka nog inför våra möjligheter att förstå universum att de inte drar den självsäkra slutsatsen att det finns en designer. Fysiken bygger istället en teori som omfattar vad man uppfattar som alla möjliga förklaringsmodeller för de vi observerar – designern är endast en av dessa.

Här, i den första meningen, finns ett intressant antagande: Slutsatsen (som jag f.ö. inte vill kalla självsäker) att det finns en designer baseras på bristande kunskap om universum.

Detta antagande vill jag gärna se motiverat. Exakt vilken kunskap är det som saknas som, om den fanns, skulle vederlägga designhypotesen? Den frågan kan förstås inte besvaras med annat än spekulationer. Vidare så är det ju faktiskt inte det vi inte vet som pekar mot designhypotesen. Det är tvärtom det vi faktiskt vet som, enligt min mening, pekar ditåt; det är vår kunskap om universum (och om livet) som gör att vi förstår hur ytterligt osannolikt det är att universum av en slump skulle bestyckas med alla de livsnödvändiga parametrarna.

När jag reflekterar över dessa saker, då är det, menar jag, rimligt att jag utgår ifrån det vi vet om universum just nu – och inte vad vi eventuellt vet om 10, 50 eller 100 år. Och om jag då kommer fram till att designhypotesen utgör den bästa förklaringen, då menar jag att jag med rätta kan ta ställning för denna, oberoende av hur många alternativa hypoteser det finns.

Enligt min mening gör de troende som söker en designer ett grundläggande misstag. De försöker använda vetenskaplig teori till att bevisa något de redan är övertygade om (Guds existens) istället för till att försöka förstå världen.

Resonemanget kan vändas åt andra hållet: Enligt min mening gör de icke-troende som söker en naturalistisk förklaring ett grundläggande misstag. De försöker använda en vetenskaplig teori till att bevisa något de redan är övertygade om (Guds icke-existens) istället för att försöka förstå världen.

När vi närmar oss dessa frågor (och alla andra frågor för den delen) så kommer vi alla från ett visst perspektiv. Ingen är neutral. Detta behöver dock inte utgöra ett problem för den som har en öppen och sanningsprioriterande inställning. Jag vill påstå att den som löper störst risk för att drabbas av ”Som man ropar får man svar”-fenomenet, det är den som tror sig vara neutral.

Jag är – även om det kanske kan låta självsäkert – inte en av dem som tror sig vara neutrala. Jag vet att jag inte är neutral i den här frågan – jag tror ju att Gud existerar. Jag är dock inte mer icke-neutral än någon annan – och min icke-neutralitet omintetgör inte min förmåga att resonera logiskt kring frågan om vad som bäst förklarar universums ursprung och beskaffenhet.

Till sist vill jag säga något om David Deutsch-citatet.

Vad gäller det första stycket så förutsätter det att designerns finjustering behöver en förklaring. Men vad jag kan se är det bara entiteter som har börjat existera, och som hade kunnat vara annorlunda beskaffade, som behöver en förklaring för sin finjustering. Gud finns inte i den kategorin. Dessutom kan man också invända med att det är skillnad på ett finjusterat universum och en idé om detta finjusterade universum, existerande i Guds medvetande. Det ter sig, åtminstone för mig, ganska uppenbart att en idé som denna (ett universum ämnat att hysa liv) kan förklaras med att den har sin källa i entitetens, i det här fallet Guds, intelligens. (Nej, Gud behöver inte en bakomliggande orsak till sin existens, eftersom att Gud inte har börjat existera.)

Vad gäller det andra stycket, så är argumentet från universums finjustering, som jag redan varit inne på ovan, inte ”baserat på att vår nuvarande vetenskapliga förklaring innehåller fel eller är otillräcklig”. Vad gäller att ”övernaturliga förklaringar alltid är tomma förklaringar” så är den motivering som ges inte tillräcklig. Motiveringen är kort och gott att sådana förklaringar alltid fungerar – men om de alltid fungerar, då kan de omöjligt vara tomma (en tom förklaring fungerar inte). Vill man visa att en hänvisning till något övernaturligt alltid är en ”tom förklaring”, oavsett vad, då får man göra mer än vad som görs i citatet.

Taggar: , , , , ,
Inga kommentarer

Bli inte förvånad om du överlever ett fall från 10 000 meter…

Postat februari 16, 2009 i Apologetik, Filosofi  |  6 kommentarer

För att liv överhuvudtaget ska vara möjligt i universum, så finns det en rad parametrar som måste vara justerade med stor precision. Och det är inte så att om dessa parametrar hade haft avvikande värden så hade annorlunda former av liv utvecklats, utan om dessa hade värden hade avvikit bara lite (extremt lite), då hade liv överhuvudtaget inte kunnat existera.

William Lane Craig exemplifierar:

For example, according to the physicist P. C. W. Davies, changes in either gravitation or the weak force of only one part in 10^100 would have prevented a life-permitting universe. [...] Stephen Hawking estimates that a decrease in the expansion rate of even one part in a hundred thousand million million one second after the Big Bang would have resulted in the universe’s recollapse long ago; a similar increase would have precluded the galaxies’ condensing out of the expanding matter.

(Reasonable Faith, tredje upplagan, s 158)

För att tydliggöra hur extremt lite en del av 10^100 är så kan vi jämföra med att antalet atomer i hela det kända universum uppskattas till 10^80. Så om vi väljer ut en atom och jämför den mot det totala antalet atomer i det kända universum, då har vi en del av 10^80. Men en del av 10^100 är extremt mycket mindre. Närmare bestämt hundra miljarder miljarder (10^20) gånger mindre.

Räknar man på sannolikheten för att samtliga naturkonstanter och andra parametrar av en slump skulle få de värden som krävs för att universum ska tillåta liv (eller ens existensen av galaxer), då blir slutsatsen förstås ett försvinnande litet tal. Sannolikheten är ofattbart liten.

Att försöka förklara universums existens med hänvisning till slumpen verkar således inte vara en framkomlig väg. Det framstår till och med som ganska irrationellt att tro att finjusteringen är ett resultat av slump. Med andra ord: Det verkar i allra högsta grad som att universum är designat för att hysa liv.

Men om universum är designat, då implicerar det existensen av en designer, vilket inte direkt är speciellt populärt i vår kultur.

Ett försök att komma runt ”problemet” (dvs. problemet med den till synes obehagliga tanken på existensen av en designer) är att säga ungefär såhär:

Att universums egenskaper är som gjorda för intelligent liv kan ju antingen bero på att det skapades för att härbärgera intelligent liv, eller på att i ett universum utan dessa egenskaper skulle inte intelligent liv kunna dyka upp och spekulera i universums eventuella skapelse. (Källa)

Vi ska alltså inte vara så förvånade över att universum är finjusterat för liv. För om universum inte hade varit finjusterat för liv, då hade vi ju inte ha kunnat observera att universum inte var finjusterat för biologiskt liv, eftersom vi inte hade existerat då. Så därför är det inget förvånande med att vi nu kan observera att universum är finjusterat för biologiskt liv. Och någon förklaring för finjusteringen (exempelvis en designer) behövs därför inte.

Men resonerar man så, då vill jag hävda att man blandar ihop (1) sannolikheten för att vi kan observera att universum av är finjusterat för biologiskt liv med (2) sannolikheten för att universum (av en slump) är finjusterat för biologiskt liv.

Jämför med följande scenario. Du faller fritt från 10 000 meters höjd, klarar den syrefattiga luften och kylan, och ser efter en viss tid marken komma närmare och närmare. Kort därefter landar du. Ett par sekunder efter att du landat upptäcker du att du, mot alla odds, överlevt fallet! Vad drar du för slutsats nu?

Tänker du ”Hm, jag ska nog inte var så förvånad över att jag överlevde, för om jag inte hade överlevt, då hade jag ju inte varit här nu”?

Givetvis inte! Det vore absurt. Sannolikheten för att du kan observera att du överlevde, den är förstås hög, men sannolikheten för att du skulle överleva är dock försvinnande liten.

Tillbaka till universum. Sannolikheten för att vi kan observera att universum är finjusterat för biologiskt liv, den är förstås hög; för om vi överhuvudtaget kan observera universum då måste ju universum vara justerat så att det tillåter observatörer. Men det är inte samma sak som att det är sannolikt att universum av en slump är justerat för biologiskt liv. Universum hade kunnat vara annorlunda.

Faktum kvarstår alltså: Det är i princip obeskrivligt osannolikt att universum – av en slump – skulle vara finjusterat för att hysa liv. Och att vi inte hade varit här om det hade varit annorlunda påverkar inte det.

Taggar: , ,
6 kommentarer

Lindgrens tidsmaskin och antidemokratiska tendenser

Postat februari 11, 2009 i Allmänna åsikter & funderingar  |  2 kommentarer

Jag saxar från sr.se:

Riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren (KD) från Borås tycker att statsministern borde avsluta sina tal med att be Gud välsigna Sverige.

[...]

Kristdemokraten Else-Marie Lindgren har USA som förebild. Där avslutar presidenten sina tal med ett ”God bless America”.

– I USA hör du presidenten välsigna landet och människorna, säger Else-Marie Lindgren till Radio Sjuhärad.

– Jag tycker det skulle vara suveränt om statsministern kunde säga detta för vi är fortfarande ett kristet land. Det är viktigt att ledningen ska kunna bekänna sin tro, säger Else-Marie Lindgren.

Det här var igår. Alltså den 10:e februari 2009.

Min fråga är: Varifrån fick Lindgren tidsmaskinen?

Jag menar, hon måste ju ha rest i tiden, till år 2009. Vad gäller hennes tidsliga hemvist så måste den vara åtminstone ett par decennier bakåt i tiden. Om det räcker. För att påståendet ”vi är fortfarande ett kristet land” ska kunna vara i närheten av korrekt kanske vi behöver större tidsspann än så. Ett annat alternativ är förstås att Lindgren har en märkbart alternativ definition av vad ett ”kristet land” är. I vilket fall som helst så är det ett helskumt uttalande.

Angående USA-referensen vill jag påpeka en sak, även om inte Lindgren påstått motsatsen: USA varken är eller har varit ett kristet land. Den amerikanska konstitutionen hävdar religionsfrihet och förbjuder att man genom lag etablerar en viss religion före en annan – och det har den gjort sedan 1791. Att sedan religionen är mindre privat i USA och i högre grad tillåts i det offentliga, det är en helt annan sak. Och det är också (åtminstone en del av) förklaringen till att USA:s president kan säga ”God bless America”.

Något som är flera gånger värre än Lindgrens till synes ganska korkade utspel, det är de antidemokratiska tankegångar som bloggare och andra kommentatorer gett uttryck för i samband med detta. Vissa kommentarer kan sammanfattas med att religiösa människor inte ska tillåtas i riksdagen. Dylika uttalanden är, åtminstone i min bok, mycket allvarligare (och mycket mer korkade) än en riksdagsledamots önskan om att statsministern ska säga ”Gud välsigne Sverige”. Det senare framstår som synnerligen oskyldigt jämfört med att ropa efter åsiktskontroll och censur.

Länkar: sr.se, Dagen

Taggar: , , ,
2 kommentarer

Två känsliga frågor

Postat februari 1, 2009 i Tro & Kyrka  |  Inga kommentarer

Det här är ett känsligt ämne. Det verkar i alla fall så, vilket kanske inte är så konstigt. Men jag vill gärna ta två steg tillbaka och tänka lite kring detta – och gärna tillsammans med er. Och helst utan att lägga så mycket fokus på eventuella emotionella reaktioner dessa frågor kan väcka. Beredda? Bra, då kör vi.

Frågorna är:

(1) Älskar Gud alla människor? Och vad betyder det i så fall?

(2) Duger jag som jag är (i Guds ögon)?

Jag utgår ifrån ett antal premisser, varav de viktigaste är:

(a) Gud hatar synd (dvs, sådant som strider mot Guds moraliska vilja).

(b) Alltsedan Fallet är människans natur syndig (i vilken grad den är det är dock inte relevant för mitt resonemang), vilket också är en orsak till att synden är universell (dvs, att alla människor syndar).

(c) Gud hade med rätta kunnat lämna människan under domen, med straffet – att för evigt vara skild från Gud – som påföljd, men Gud valde att själv, i Jesus, ta på sig människans straff, och genom detta räcka människan nåd, givet att hon vill ta emot den.

(d) Varje människa som tar emot Guds nåd i tron på Kristus kommer Gud att reformera. Dvs, forma till kristuslikhet och rättfärdighet. Detta projekt börjar i den här världen och färdigställs i nästa.

Jag börjar gärna med fråga (2), eftersom jag uppfattar den som enklare att besvara.

Duger jag som jag är? I en mening gör jag det. Jag behöver inte göra något överhuvudtaget för att förtjäna Guds nåd. Det skulle utgöra en motsägelse då själva poängen med nåd är att den är oförtjänt. Jag får komma till Jesus exakt som jag är, med exakt den skit jag har i mitt liv, med exakt alla mina fel och brister. Att försöka städa upp i mitt liv innan, för att i någon mening försöka bli fin nog för att få närma mig honom, det vore ett misstag av enorma proportioner. Jag får komma precis som jag är. Och i den meningen duger jag alltså som jag är.

Gud är dock inte nöjd med mig som jag är. Jag är inte så som jag borde vara. Jag är inte rättfärdig. Därför kan Gud inte vara nöjd med mig och bara lämna mig i det skick jag är i. Det är inte hållbart att jag ska fortsätta existera med min syndiga natur och fortsätta göra det onda. Därför kommer Gud att reformera mig. Och i den meningen duger jag alltså inte som jag är.

Fråga (1) är i mina ögon mer komplex:

(I) Om vi med ”människor” avser människan som helhet, inklusive den syndiga naturen, då kan frågan knappast besvaras med ett ja, eftersom Gud hatar synden. (Nej, jag går inte med på att Gud hatar synden för att den skiljer människan från honom. Det är tvärtom: Synden skiljer människan från Gud därför att Gud hatar den.)

(II) Om vi däremot definierar ”människor” (det Gud älskar) som någon sorts minsta gemensamma nämnare, som är densamma både för ”vanliga” människor, med syndig natur, och för rättfärdiga människor, som t.ex. Adam före Fallet, då kan vi förmodligen besvara frågan med ett ja. Men då måste vi också vara medvetna om att vi har definierat bort allt som skiljer en människa från en annan. Att Gud älskar mig betyder då alltså inte att Gud älskar mig för något som är unikt hos mig. Dvs, att Gud älskar mig ska jag i så fall inte ta personligt – det har inget med ”mig som person” att göra.

(III) Ett annat alternativ, som jag uppfattar som tämligen intressant, det är att Gud älskar mig i Kristus. Iklädd Kristi rättfärdighet är jag älskvärd i Guds ögon. I Kristus är jag en komplett människa. Jag är fortfarande jag – min identitet är inte försvunnen, tvärtom är det i Kristus som jag ”blommar ut” till fullo – men utan synd. Detta perspektiv kan dock bli problematiskt – dock inte omöjligt, tror jag – med tanke på att Paulus exempelvis skriver att ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Här måste man i så fall förstå det som att Gud förvisso älskade oss medan vi ännu var syndare, men att orsaken till detta var att Gud visste vad vi kunde bli; vår potential i Kristus.

Parentes: Tillståndet som ovan benämns ”i Kristus” innebär i Kristus, på grund av Kristus och det kommer så småningom, i livet efter detta, när Gud fullbordar reformationen av oss som är i Kristus, att övergå till i oss själva, på grund av Kristus. Det är dock viktigt att poängtera att varken mitt nuvarande tillstånd (i Kristus; iklädd hans rättfärdighet) eller det kommande tillståndet (formad till fullkomlig kristuslikhet) är min egen förtjänst – allt är av nåd.

Detta alternativ innebär att Gud älskar mig (som är i Kristus) i vidare mening än i alternativ (II), men det innebär också att Gud inte älskar alla människor. Åtminstone inte på samma sätt som han älskar de som är i Kristus. Jag tror vidare att det är möjligt med en syntes mellan (II) och (III). Det skulle i så fall innebära att Gud älskar alla människor med en sorts allmän, generell kärlek och att han dessutom älskar de som är i Kristus med en kärlek utöver den generella.

Som säkert framgår så har jag ingen bestämd uppfattning om hur fråga (1) bör besvaras (mer än att jag intar en kritisk hållning till den vanliga ”Gud älskar alla”-klyschan, vilken jag uppfattar som onyanserad) och det finns med största sannolikhet både variationer av de alternativ jag har skissat på, samt en massa andra alternativ.

Om du har orkat läsa ända hit så gissar jag att du uppfattar frågan som åtminstone lite intressant. Du får gärna skriva ett par rader om du känner för det. Det vore intressant att läsa fler tankar kring detta.

Taggar: , , , , ,
Inga kommentarer
 
Filosofi/Religion