Mission och att stoppa in Gud i en låda

closeDetta inlägg skrevs för 4 år 3 månader 25 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.

För ett par dagar sedan kom jag att tänka på en sak. Inget nytt visserligen, men jag tror inte jag har skrivit om det tidigare. Det handlar om mission. Jonas berörde samma ämne igår, men det jag tänker skriva nu ska inte betraktas som ett svar eller en kommentar till hans inlägg. Jag vill vidare poängtera att jag gör en del generaliseringar utifrån min egen erfarenhet – och att dessa ska förstås med betoning på det sistnämnda och kursiverade.

Till saken nu. När vi i kristenheten tänker på mission, då tänker vi – tror jag – främst på mission i utlandet. Gärna bland ett folk som saknar etablerade kyrkor. Och när vi tänker på de missionärer som ska åka till detta folk för att missionera, då framstår det inte alls som något varken konstigt eller onödigt att dessa missionärer behöver förbereda sig innan de åker, så att de är så beredda som möjligt på att möta målgruppen och dess kultur.

Inte heller tycker vi det är konstigt eller onödigt att dessa missionärer kan behöva leva bland målgruppen under viss tid innan de börjar predika det kristna budskapet. Orsaken till detta kan vara att missionärerna behöver lära känna den främmande kulturen, språket och människorna, för att – beroende på situation – överhuvudtaget kunna kommunicera budskapet, alternativt för att kunna kommunicera budskapet så effektivt som möjligt. Ett inte helt osannolikt scenario är att målgruppens språk inte ens har ord för entiteter som Gud, vilket rimligtvis innebär mycket högt ställda krav på de tänkta missionärernas förmåga att förstå och lära känna kulturen.

Det ovan beskrivna kan vi kalla strategiska nödvändigheter. Det fungerar inte att bara ställa sig på en låda och proklamera ”Jesus har dött för – och vill förlåta – era synder, tro på honom!” Åtminstone inte om målet är att målgruppen ska förstå budskapet. Och detta tycker vi inte är konstigt.

Ingen verkar protestera mot att en genomtänkt strategi är nödvändig för effektiv mission i ett sådant sammanhang. Men om vi istället riktar blicken mot vår egen kultur och vårt eget land, då tycker vi helt plötsligt att den som påtalar behovet av en genomtänkt strategi stoppar in Gud i en låda och räknar bort Anden.

Varför är det så? Uppenbarligen tänker vi inte att Anden är overksam i utlandsmissionen, trots genomtänkta strategier. Detta leder till följande fråga: Tror vi verkligen att vår kultur (som inte är speciellt enhetlig, utan tvärtom komplex och mångfasetterad) är så väldigt olik ”utlandskulturen” (såsom vi föreställer oss den) när det gäller behovet av genomtänkta och kommunikationsmöjliggörande strategier, så att det sistnämnda inte behövs?

Tyvärr så tror jag att det är just det vi tror. Sverige är ju ett kristet land, eller hur? Jättekristet! Ursäkta ironin, men det verkar vara det vi tror.

Jag tror det är dags att öppna ögonen och inse att genomtänkta strategier är nödvändiga även för mission i vårt eget land; att det faktiskt är fullt möjligt – och till och med sannolikt – att det finns saker vi behöver göra (och säga) innan vi slentrianmässigt slänger ur oss ett par ord om Jesus.

Ett par stapplande steg i rätt riktning kan kanske vara att uppdatera vår förståelse av vårt samhälles kultur och fundera på hur vi kan visa att Jesus är relevant även för människor utanför våra sammanhang. Vad gäller det senare så är det knappast ett hållbart alternativ att försöka göra den kristna tron attraktiv genom att skala av sådant som kan vara ”obekvämt” i det kristna budskapet. Istället bör vår målsättning vara att visa att den kristna tron är sann. För om den är sann, då är den också relevant.

  • http://www.JesusSidan.com Mattias J

    Tänkvärt. Men din avslutning kan tolkas lite motsägelsefullt. Jag förmodar att du pratar om att ”skala” ifrån själva budskapet snarare än inramningen. Den senare kan ju dock behöva fräschas upp.

    Bill Hybels skriver: ”Willow Creek är känd som en ‘trygg’ plats att besöka. Men är inte evangelium i sig självt farligt för sökare? Vi beskriver Willow Creek som en trygg plats där sökare kan höra det mycket farliga och livsförvandlande budskapet om Jesus Kristus. Den är trygg så till vida att vi försökt undanröja alla articifiella hinder som avskräcker människor från att fokusera på det som är det centrala budskapet. Det är bara en sak vi vill skall vara stötande i Willow Creek och det är Kristi kors.”

  • Andreas (myenemy.se)

    Precis så. Har lagt till ett förtydligande slut på den meningen.

  • http://lejonunge.webblogg.se Sofia

    Jag håller med!

  • http://www.hannaochjonas.blogspot.com Hanna

    Håller också med… Framför allt behöver man känna personerna man försöker trycka på sanningen. Först erbjuda sin vänskap och sedan erbjuda Jesu förlåtelse, det är mitt motto! Inte för att vänskapen på något sätt bara är en föregångare till ett budskap. Snarare är det helt enkelt en förutsättning tror jag! :)

  • Andreas (myenemy.se)

    Hypotetisk konversation:

    - Hej!
    - Hallå.
    - Jag tänkte erbjuda dig min vänskap så att jag sedan har större möjlighet att få dig att dela min tro.
    - Åh! Underbart!

    Jag vet att du inte menade så, men det LÅTER ungefär så :)

    Faktum är ju att vi tenderar att påverkas av människor vi litar på; familj, vänner osv. Men jag tror inte att man ska dra för stora växlar på det. Det är ju faktiskt inte så att alla vänner eller familjemedlemmar tycker och tänker likadant om allt. Och i vilket fall som helst så påverkas vi ju inte bara av närstående personer, utan i hög grad också av auktoriteter av olika slag och inom olika områden; vetenskapsmän, forskare, personer med erfarenhet, osv. Och dit – till auktoriteterna – kan man nog räkna närstående personer.

    Utöver det så tror jag också att vi påverkas av argument, nästan oberoende av vem som presenterar dem. Det förutsätter förstås att vi lyssnar ”öppet” – så i viss mån är argument kanske också beroende av auktoriteter.

    Nåväl. Jag tänker bara högt, så jag reserverar mig för eventuella misstag.

  • http://www.hannaochjonas.blogspot.com Hanna

    Okej, men om du VET att jag inte menade så, varför var du tvungen att lägga ut det på det sättet? Jag skrev ju själv att vänskapen inte bara är en föregångare till budskapet. Jaja, strunt samma.
    Men då tror vi olika helt enkelt. Du tror att argumenten öppnar för tro, jag tror att relationerna öppnar för tro. Observera: Vi påverkas av argument, ja, men min åsikt är att relationerna i större utsträckning leder till att människor kommer till tro än att argumenten gör det. Både i det korta och det långa loppet.
    Och nej, jag är inte sur på dig! :)

  • http://www.hannaochjonas.blogspot.com Hanna

    En sak till, det där med att lära känna kulturen och människors tänkesätt, handlar inte det om att lära känna folk? Hur ska vi annars göra, smygläsa om det postmoderna samhället? Fråga folk om hur andra beter sig? Då bildar vi ju oss istället en uppfattning om hur ”folk” tänker och blir fördomsfulla och argumenterar emot dom, vilket jag inte alls tror leder till något gott. Vissa behöver kanske få sig en hutt, men vem har sagt att det måste vara en kristen som ger den. Om vi känner de människor vi tillrättavisar, så är det ju rättfärdigat. Då kan vi säga oss ha goda skäl till att bry oss om människans livsstil och mående, osv.
    Men just detta sätter jag mig emot. Då blir det ju ändå som att man ”lär känna för att sedan frälsa”, eller nåt i den stilen. Egentligen skulle jag vilja ta bort det där sista, och bara ”lära känna”. Då finns relationen till på bådas villkor. Varför ska jag komma och säga att jag vet bättre än någon annan? Jag kanske har valt fel väg. Jag kanske är helt ute och cyklar. Vem är jag att banka bibeln i någon annans huvud, om jag bryr mig om den personen. Det vill jag inte.
    Däremot så tror jag bestämt att jag i allmänhet kunde vara mer rak med vad jag tror och säga fler saker högt av det som jag tänker. Utan att det ska vara någon sorts planerad hjärntvätt, vilken frälser några, men inte många enligt mig.

  • http://www.hannaochjonas.blogspot.com Hanna

    Det vill säga, jag tar tillbaka det där mottot; Först erbjuda sin vänskap och sedan erbjuda Jesu förlåtelse. Det är faktiskt inte mitt motto. Jag uttryckte mig klumpigt.

  • Andreas (myenemy.se)

    Vi är nog överens i större utsträckning än vad du kanske tror. Jag menar förstås inte att argument är det enda som betyder något och att relationer är oviktiga. Jag är ganska säker på att jag inte heller påstod det. Jag tror dock inte att argument är oviktiga. Eller rättare sagt: Jag vet att argument inte är oviktiga (vilket om inte annat bevisas av mitt eget förhållningssätt till argument, förnuft osv). Därmed har jag inte sagt att alla övertygas av formella argument, eller ens av informella argument. (Jag tror dock man kan härleda många övertygelser till någon form av argument, förutsatt att vi låter ”argument” vara mer än bara formella argument.)

    Att lära känna kulturen behöver, tror jag, inte inbegripa att själv ingå i ett visst antal personliga relationer. Att lära känna kulturen är helt enkelt inte ekvivalent med att lära känna personer. Jag tror vidare inte att förställningar om hur folk tänker är ekvivalent med fördomar; jag tror man kan ha sådana föreställningar utan att döma folk i förväg. Det är främst en fråga om hur stor säkerhet man tillskriver sina föreställningar. (Tillskriver man sådana föreställningar så stor säkerhet att man agerar blint utifrån dem, då är det såklart inte bra, men att undvika att hysa föreställningar tror jag inte ens är möjligt.)

    Varför ska du komma och säga att du vet bättre än någon annan? Tja, en bra orsak är ju att du faktiskt vet bättre, förutsatt att du gör det. Att det är MÖJLIGT att du har fel, det är inte en god anledning att inte göra några sanningsanspråk. Att ”banka bibeln i någon annans huvud”, det behöver man ju inte göra. Men det är (enligt mig) i första hand en fråga om strategi; det fungerar sällan och får ofta motsatt effekt.

  • http://www.hannaochjonas.blogspot.com Hanna

    Ja, det verkar som att vi har ungefär likadana uppfattningar om de här sakerna.
    Fast jag håller inte med dig i det att man ska göra sanningsanspråk om det är möjligt att man har fel. Det är att vara ute på djupt vatten. Man kan ju säga det man tror är sant, men utan att göra anspråk på att det verkligen är sant. Alltså, man skulle ju kunna säga nåt i stil med ”jag tror att det är sant att…” istället för att säga ”det är sant att…” Det är vad jag tror ger en större skara lyssnare i alla fall!

    Sen det där med kultur och föreställningar har du ju också rätt i, man kan inte lära känna en kultur genom att lära känna en person. Men jag menar att om fokuset ligger på att lära känna kulturen så blir det lätt föreställningar och det blir i sin tur lätt fördomar. Kanske man ska försöka få kunskap om kulturen på ett mer objektivt sätt, och sedan lära känna människorna i den utifrån en subjektiv synvinkel. Alltså skilja på att ha kunskap om och lära känna?

  • Andreas (myenemy.se)

    Det är i de allra flesta fall MÖJLIGT att man har fel. Det är bara ett fåtal saker man kan göra påståenden om där man omöjligt kan ha fel (förutsatt att man inte ljuger). Ett sådant exempel är påståendet ”Nu känner jag smärta”.

    Om vi däremot gör påståenden som rör saker utanför våra egna tankar/medvetanden så är det i princip alltid MÖJLIGT att vi har fel, även om vi såklart kan ha mycket goda grunder för att hålla påståendena för sanna. Som exempel kan vi ta påståendet ”Rökning ökar risken för att drabbas av lungcancer”. De flesta ser det som självklart – bevisat bortom rimliga tvivel – och det påståendet vilar också på mycket goda grunder.

    Faktum kvarstår dock: Det är MÖJLIGT att det är fel; det är MÖJLIGT att det inte är rökningen som orsakar differensen mellan rökare och ickerökare vad gäller lungcancer, utan något annat; det är MÖJLIGT att det är en ren tillfällighet. (Att det är osannolikt påverkar inte att det är möjligt.)

    Om man inte ska göra sanningsanspråk bara för att det är MÖJLIGT att man har fel, då ska man inte göra påståendet ”Rökning ökar risken för att drabbas av lungcancer”. Jag menar dock att det är helt absurt av avstå från att göra ett sådant påstående bara för att det är möjligt att man har fel.

    Jag är vidare mer orolig för hur jag ska överleva, än för huruvida jag har fel eller inte när jag gör ett sanningsanspråk (dvs. gör ett direkt påstående om verkligheten). Min överlevnad hänger ju nämligen – varje dag – på att vissa saker är sanna. Och skulle jag ha fel, då skulle jag förmodligen dö ganska snabbt. Men trots det, att det är MÖJLIGT att jag har fel om att t.ex. tåget inte kommer när jag korsar järnvägen, så undviker jag inte att korsa järnvägar.

    Frågan som dyker upp i mina tankar nu är: Vad är värre, att dö eller att göra ett sanningsanspråk som senare visar sig vara felaktigt? Min röst lägger jag på det förstnämnda – och således ser jag inget större problem i att göra sanningsanspråk per se.

    Förresten, du skriver: ”Fast jag håller inte med dig i det att man ska göra sanningsanspråk om det är möjligt att man har fel. Det är att vara ute på djupt vatten.”

    Vad är det då, om inte ett sanningsanspråk? :)

    Till sist vill jag poängtera att jag inte på något sätt anser att man ska uttala sig som om man var säker, om man inte är säker. Eller som om man hade goda skäl att påstå en sak, om man inte har goda skäl att påstå den saken. Och så vidare.

    En sak till… Det här med sanningsanspråk och dylikt kompliceras en aning av att vi faktiskt har för vana att baka in sanningsanspråk i påståenden om våra mentala tillstånd. När någon säger ”Jag tror att det regnar ute” så menar ju den personen (för det mesta i alla fall) inte BARA att dennes mentala tillstånd innefattar tron att det regnar ute, utan också ett anspråk – om än ett svagt sådant – på att det faktiskt regnar ute (vilket är ett sanningsanspråk).

    God natt!

  • Hanna Larsson

    Ja, det var ett sanningsanspråk, det har du rätt i.
    Naturligtvis föredrar jag inte att dö framför att inte göra sanningsanspråk. Jag tycker däremot att man kan dra en gräns för vid vilka tillfällen man gör dessa sanningsanspråk, och de tillfällen jag tycker att man bör vara försiktig med att göra dem är speciellt i samband med mission, när man möter människor man inte känner så bra. Tror att det finns en risk att man säger sig veta bättre om saker som rör dem själva utan att man har lärt känna dem. Då tror jag att det kan bli fel (och verkligen inte få den effekt man vill). Du får tro och tycka precis tvärtom, vilket jag är ganska säker på att du gör. Min åsikt bygger på erfarenhet och inte bevisade fakta, men jag tror vad jag tror.
    Eftersom att ämnet var mission så var det främst missionstillfällen och vad gäller trosfrågor jag tänkte på. Självklart behöver vi göra sanningsantaganden för att överleva.

  • Andreas (myenemy.se)

    Att vara strategisk är alltid bra (det var ju min poäng i det ursprungliga inlägget), så jag håller nog med dig. Jag får förresten en känsla av att du tänker på ett visst skräckexempel som du har berättat om tidigare. Om det är korrekt så håller jag definitivt med dig och förstår viljan att vara försiktig. Var inte för försiktig bara. Att befinna sig mitt mellan de två dikena verkar vara det bästa. (Hur man lyckas med det är dock en helt annan sak…)

  • http://www.hannaochjonas.blogspot.com Hanna Larsson

    Ja, jag tänker kanske på vissa skräckexempel… Inte direkt, men det kan ju ge erfarenheter och uppfattningar om saker och ting. Du har ju rätt i att det gäller att befinna sig mellan dikena.

 
Filosofi/Religion